Sveriges bästa VD

Jag är kanske inte helt opartisk som tjänat mycket som aktieägare sedan våren 2009, men ingen VD i Sverige har imponerat mer på mig än Michael Wolf som nu väldigt galant styrt Swedbank i fem och ett halvt år, inte bara genom sitt arbete utan även att han till skillnad från många andra VD:ar satsade flera miljoner av sina egna pengar på att det skulle gå vägen..

Istället för att göra det klassiska i krisande företag- att reagera på uppkomna situationer när de väl inträffat har han i god tid med en ibland nästan kuslig precision gjort precis rätt. Resultatet har inte låtit vänta på sig, vare sig för banken i sig eller för dess aktieägare och Swedbank står idag oerhört stark.

Krigskonsten lär oss att inte lita på sannolikheten att fienden inte anfaller utan på vår egen beredskap på att ta emot fienden när han kommer; inte chansen att han inte anfaller, utan det faktum att vi har gjort oss oangripbara.
                                                           (Sun Tzu, "Krigets konst")

När Wolf tillträdde i mars 2009 var Swedbank ett företag med stora problem efter en enorm expansion i Österled, vilken jag inte kommer att gå in på här, men som i korthet betydde att man lånat ut till folk, framförallt i Baltikum och Ukraina, som inte hade råd att betala tillbaka om inte de goda tiderna fortsatte för evigt.

Den nye VD:n tog sig an problemet genom att tvärt bryta den tidigare, uppenbart inkompetenta ledningens strategi och istället för att mörka problem och risken för nyemissioner, kvartal för kvartal boka upp mycket stora reserveringar, totalt 25 miljarder, för kreditförluster samt att efter några månader genomdriva en andra nyemission.

Reserveringarna och de nya pengarna lämnade utrymme att i lugn och ro ta sig an problemet med att ta över panter, se vilka som kunde betala om de fick mer tid och överhuvudtaget vinna marknadens förtroende. Den första reaktionen i pressen blev förstås mycket negativ men eftersom förlusterna redan var tagna kunde man sedan först snabbt minska sina nya reservationer, vilket förstås förbättrade kvartalsresultaten radikalt och efter ytterligare några månader börja få betydande återvinningar kvartal för kvartal av reservationer som inte visat sig behövas vilket stärkte resultatet i motsvarande grad.

Ville man vara cynisk skulle man kunna säga att det var lite teater över bokningen av så jättelika reservationer för att sedan snabbt börja återföra pengarna och kanske ligger det något i detta. Dock är förstås banker beroende av marknadens gillande så kombinationen av mycket stora reserveringar, en andra nyemission och sedan snabbt förstärkt resultat blev en hit.

DI.se illustrerar dålig resp. bra kvartalsrapport.

Det var dock förstås i omformandet av verksamheten som de viktigaste förändringarna gjordes. Michael Wolf deklarerade från början att Sverige OCH Baltikum var bankens hemmamarknader och förutsåg, helt korrekt skulle det visasig, att när vändningen kom i Baltikum skulle Swedbank skörda frukterna av sin uthållighet.

En annan omformning av verksamheten som har varit helt klockren var den gradvisa avvecklingen av närvaron i Ryssland och Ukraina. När den sista delen såldes våren 2013 var det i efterhand en lysande tajming med tanke på årets nattsvarta utveckling i båda länderna. Precis som tidigare var Wolf uppenbarligen inte rädd för den förlust i bokföringen (dock ej likviditetspåverkande) som var nödvändig för att bli av med problembarnen. Man kan bara spekulera hur mycket större förlusten hade blivit om man försökt sälja verksamheten idag.

Wolfs tredje stordåd var tydligt riktat mot oss aktieägare. Den mycket goda kapitalisering -bäst bland europeiska banker brukar det hävdas- som Swedbank har haft sedan den andra nyemissionen tillsammans med de som sagt snabbt förbättrade nettoresultaten gjorde att man inte väntade med att återinföra utdelningen- våren 2011 delade man ut igen (för 2010).

Han lyssnade tack och lov föga på finansministerns gräll och i takt med förbättrat resultat men samtidigt förstås i linje med de höjda kapitalkraven på svenska banker ökade han utdelningen så snabbt det gick samt genomförde sommaren 2011 ett snabbt återköp av aktier, vilket dock fick avbrytas efter kritik, något man verkligen kan beklaga med tanke på att kursen låg på 70-100 kr vid tillfället.

Resultatet av utdelningens återinförande lät inte vänta på sig, den gick från 2,10/4,80 (stam/pref) för 2010 till 5,30 för 2011. I början av 2013 meddelade man att man beslutat höja utdelningsandelen av vinsten till 75 % och utdelningen gick upp till 9,90 kr och 10,10 kr året efter. En lysande utveckling!

Som jag sagt tidigare tror jag att Swedbanks och dess aktieägares bästa dagar fortfarande ligger i framtiden, utdelningen kommer att fortsätta höjas nu när kapitalkraven är kända och Swedbank förstås uppfyller dessa med god marginal. Aktiekursen kommer att följa med i utvecklingen. Det är bara att hoppas att Michael Wolf stannar kvar.

 

 

Apples enorma återköp

Det verkar som om marknadsaktörerna, i varje fall affärspressen och –siterna, inte klarar av att vare sig förstå betydelsen av Apples enorma återköp eller ens kunna räkna ut vad de rent matematiskt hittills har inneburit för vinst per aktie, PE eller kursrekord. OK, ATH kan vi strunta i eftersom det är allmänt vedertaget att man räknar den högsta noteringen som kursrekord och inte den högsta värderingen någonsin för företaget men de andra två är ju högst relevanta tal för att kunna analysera Apple.

 

Återköpen har nu pågått långt över ett år och accelererade förra sommaren då Apple utnyttjade sitt mandat när aktien tankade första gången och gjorde samma sak i början av detta år efter Q1-rapporten. Man har ju återköpt smått osannolika 10 % av aktierna på ett år och de som borde ha koll har inte hängt med när så många aktier har försvunnit på kort tid. Uppenbarligen tar Yahoo Finance, Bloomberg m.fl helt enkelt de senaste fyra månadernas rapporterade EPS och slår ihop dessa för att räkna ut EPS ”trailing 12 months”, dvs den nuvarande vinsten per aktie på rullande årsbasis.

 

Det allmänt vedertagna EPS ttm för Apple är idag 6,19 dollar (t.ex. Bloomberg) medan jag hittat så lågt som 5,96 dollar hos Yahoo Finance. Problemet är bara att det inte stämmer.  Det rätta talet är 6,48 dollar (39,2 miljarder i vinst delat på senaste antalet aktier: 6,05 miljarder).

 

Skillnaden är alltså fem procent. Samma räknefel blir det på PE förstås då det utgår från en felaktig ”E” och anledningen är som sagt att man helt enkelt har gamla siffror för antalet aktier för de tidigare kvartalen när man förstås ska räkna om till hur många aktier det de facto finns idag, hur många det fanns förut är helt ointressant idag.

 

Nåväl, Apples vilja att återköpa är det viktigaste i sammanhanget och detta har marknaden bara delvis förstås, säkert påverkat både av att ingen någonsin har köpt in egna aktier för dessa summor och på så kort tid samt att återköp har lite dåligt rykte eftersom ”att använda pengarna till att investera i tillväxt” anses så mycket finare och utdelningar är så mycket roligare för ägarna på kort sikt.

 

Gång på gång har man höjt mandatet utan att ens ha hunnit göra slut på pengarna och fortfarande finns 40-50 miljarder kvar att göra slut på fram till slutet av 2015, men vem kan tro att detta mandat inte kommer att utökas innan dess? Det går förstås inte att räkna ut vad Apple kommer att kunna minska sitt aktieantal till de närmaste 2-3 åren, men uppenbart är att det kommer att bli långt mycket mer än de första 600 miljonerna man köpt det senaste året.

 

 

 

Uppenbart inte just för att man har köpt så aggressivt hittills utan för att man fortfarande bara på marginalen minskat sin kassa (oräknat obligationsförsäljningen för att slippa skatt på utländska pengar) trots sin stora utdelning varje kvartal och återköpen. Man har idag runt 170 miljarder, varav kanske 30 är lånade pengar, dvs 140 egna, vilket är snarlikt vad man hade när man började återköpa. Sådana summor behöver inget företag för att klara driften ens med enorm marginal och eftersom man knappast kommer att börja köpa företag i tiomiljardersklassen à la Microsoft och Google så kommer troligen enorma summor att gå att gå till återköp.

Eftersom utdelningen säkerligen kommer att fortsätta höjas med runt 15 % per år och man förstås sparar in denna på de återköpta aktierna blir det i alla fall på marginalen lite självspelande piano över det hela i Apples fall.
 

It’s good to be the king!

 

Börsuppgång med utgångsdatum?

Med bara sex år sedan den stora kraschen är det kanske inte så konstigt att så många ser det som naturligt att börsen kraschar med jämna mellanrum och det så att säga är slut på det roliga helt plötsligt. Att raset 2008 var det brutalaste sedan 1929 glöms bort och det abnormala blir normalt när minnet är kort.

Väldigt populärt sedan i alla fall ett par år är att räkna dagar/månader/år som uppgången ”kan fortsätta”. Som om börsen styrs av hur länge en upp- eller nedgång har pågått. Man kan räkna vadsomhelst och komma fram till att det ena eller andra är ovanligt, och naturligtvis kommer det nedgångar liksom uppgångar, men de styrs INTE av hur länge någonting har varat. Uppgången på åttio- och nittiotalet höll i sig, med ett par tydliga hack i kurvan, i nästan 20 år. Det huvudsakliga skälet till den var de stadigt sjunkande räntorna från typ 19 % ned till runt 5 %. Hur många hann inte hoppa av tåget under den tiden för att börsen inte ”kunde stiga mer” och placerade sina pengar på banken med en procents ränta. Nåja, en del kände sig väl smarta när nedgången till sist kom år 2000 och de hade stått på perrongen medan kurserna rusade de senaste fem åren.
 

Jag minns en gång när Casino Cosmopol nyligen hade slagit upp portarna och jag där såg hur det blev folksamling runt ett av roulettborden. Bredvid borden finns en pelare där det med lysande siffror talas om vilka de senaste nummer som kommit upp och vilken färg dessa nummer har. Det hade blivit rött elva gånger i rad och ”the smart money” var nu att det måste bli svart snart. Folk kravlade följaktligen över varandra för att lägga sina pengar på svart.

Kulan snurrade och snurrade tills den stannade. Rött. Tro det eller ej med tanke på hur ”osannolikt” det var med tolv gånger rött i rad.
 

Än större rusning uppstod och jag såg folk som lånade av varandra för att de inte hade tillräckligt med pengar efter att ha förlorat flera gånger i rad men lovade sina borgenärer att de hade mer pengar på kontot och skulle gå direkt till bankomaten i lokalen om det oerhört osannolika skulle ske att de inte vann.
 

Det låg nu ett berg av marker på det svarta området på filtmattan. Med säkerhet mer än 100 000 kr i olika valörer hade satsats totalt. Till sist var folks alla pengar på bordet och personalen kunde sätta igång spelet.
 

 Det blev knäpptyst i några sekunder medan alla följde den lilla kulans färd runt rouletthjulet tills den tappade fart och började studsa om kring. Till sist stannade den. Rött igen.
 

Det jag minns som mest märkligt var att folk inte verkade ledsna över att ha förlorat en massa pengar, utan nästan uppspelta över att det kunnat bli 13 gånger rött i rad. Croupiern rakade in alla markerna på svart och sedan var det hela igång igen. Alla och hans moster skulle spela, folk sprang iväg och tipsade vänner i lokalen om detta unika tillfälle och rummet såg dammsuget ut på människor förutom runt det fantastiska bordet där besökarna nu hade samlats.
 

Rena folkfesten alltså och efter att folk satsat alla pengar de hade sattes spelet igång och när kulan stannade var det på svart! ”JAG VISSTE DET!” var den vanligaste kommentaren jag hörde, alla ansåg att de var väldigt smarta som vågat satsa när det var så självklart att det skulle bli svart. Tidigare förluster verkade helt bortglömda och glädjen total eftersom det visat sig att det ibland går att förutsäga var kulan ska landa.

Problemet är förstås att detta är kvalificerad ”confirmation bias”, kulan har inget minne och varje gång den skickas iväg är det (strax under) 50 % för respektive svart och rött. Ingenting annat.
 

Jag menar förstås inte med mitt exempel att börsen är ett casino eller ens liknar det, men det är precis som inte antalet gånger med en färg som styr kulan och heller inte antalet dagars uppgång som styr börsen. Visst, om alla tror att börsen inte kan stiga mer än de X månader som var det gamla rekordet så får vi säker en nedgång efter det, men de STORA rörelserna, de som man får om man går över till fem eller tio år på grafen, de styrs av fundamenta.
 

De som tro att vi kommer att få en stor nedgång har åtminstone följande tunga fakta att brottas med: börsen stiger normalt när marknaden tror att vi går mot bättre tider eftersom detta leder (allt annat lika) till högre framtida kassaflöden, vilket gör aktier mer värda, samt att låg ränta gör framtida kassaflöden mer värda. Det går inte att jämföra börsen idag när räntan är så låg med vad den stor i när räntan var högre och ALLA framtida kassaflöden, och därmed aktierna, var mindre värda. Eftersom framtiden är det vi betalar för så är detta vad som styr börsen.

 

 

Jag menar INTE att detta betyder att en fortsatt uppgång är säker, det kan hända hemska saker och utsikterna försämras snabbt (kinesisk fastighetskrasch, storskaligt krig, något som får centralbankerna att höja räntorna osv) men absolut inte för att börsen har stigit under X månader och nu ”måste” den falla.

Riskfyllda Apple

Det har varit rätt roligt att följa Apple de senaste tre-fyra åren inte alls bara för att företaget agerar på en otroligt snabb marknad och följs av miljoner människor, utan för att det provocerar fram sådana intressanta reaktioner bland andra investerare. Apple är nästan lika kontroversiellt som det är populärt. Nästan alltså.

Jag har haft svårt att ta till mig en del av den kritik som riktas mot ”troende” eftersom den helt enkelt är löjlig. Påståendet att Apple bara är X eller står och faller med Y visar, om man verkligen menar det bokstavligt och inte bara lite slarvigt uttryckt, på en enastående okunskap om Apple. Därför är det svårt att ta det på allvar. Dessa påståenden är minst lika fel som om någon skulle påstå att ”Apple kan inte misslyckas” eller ”Ingen smartphone kan någonsin bli lika populär som iPhone” (dvs saker som i princip ingen påstår).

Lustigt nog är det just sådana saker man beskylls för att indirekt säga när man anger sina skäl att tro att Apple kommer att fortsätta att lyckas på konsumentmarknaden, från just dem som menar att Apple med sina 35 år på marknaden, fyra-fem mycket starka produktsegment, låga värdering i förhållande till vinst och inte minst kassaflöde samt 170 miljarder dollar i kassan är en mycket riskfylld placering då företaget närsomhelst kan ”bli nästa Nokia” (antar att detta snart byts ut till ”nästa Samsung”).

Naturligtvis är det pga den polarisering vi sett inom smartphones och i någon mån tablets som så många grävt ned sig i anti-Apple skyttegravar, men det gör det inte det minsta mer intellektuellt försvarbart. Ja, det finns massor av risker på en snabbrörlig marknad, men Apple har trots att man ställts mot (nu i de flesta fall föredetta) jättar som Nokia, Microsoft, Samsung, Dell, RIM, Motorola, LG, Sony, Google m.fl. visat en helt enastående förmåga att inte bara hålla ställningarna mot dem utan de facto ta ifrån dem allt de äger och har inom de segment där deras intressen kollidarar med Apples.

Det finns ingen logik alls i att tro att denna förmåga skulle försvinna som över en natt. Ingen alls! Långt mer troligt, även om det förstås inte heller är säkert, är att Apple kommer att fortsätta in i nya produktkategorier mycket framgångsrikt liksom fortsätta att ta all eller lejonparten av vinsterna i de segment där de idag dominerar (PC, tablets, iTunes, smartphones och de sista resterna av mp3-spelarna). Hur stort Apples byte sedan blir är inte möjligt att veta idag, men noll blir det inte.

Långt mer intressant än domedegsprofetior utan minsta grund i verkligheten är sansade diskussioner om Apple kan fortsätta dominera high-end inom olika segment, eller om deras lönsamhet kommer att öka eller minska, vilka mål man har idag osv. Men dessa blir knappast vanligare och dessvärre påverkar detta också Apples värdering. Marknaden värderar (börsvärde dividerat med fritt kassaflöde) detta företag som om det bara hade några år kvar av lönsamhet för att sedan försvinna just för att risken överdrivs enormt. För ja, risken finns där och den är större än i vissa branscher men också mycket mindre än i vissa andra, men alla branscher och företag har sina risker (ingen har hittills funnit Ungdomens källa och buteljerat vattnet).

Att Apple finns kvar som ett mycket lönsamt företag om 10 år är inte säkert, men det är mycket mer sannolikt än att det inte finns kvar.