Vad är klockan?

Apple meddelade precis att man kommer att hålla ett att döma av lokalen mycket stort event kallat "Spring Forward" som förstås kommer att huvudsakligen handla om Apple Watch. Denna kommer att släppas i april vet vi från analytikerkonferensen och alla försöker få grepp om vad den egentligen är och hur mycket den kommer att sälja samt till vilket pris.

De två sistnämnda är svåra att uppskatta då vi ju bara har instegsmodellens pris på 349 dollar att gå på förutom den uppenbara sanningen att guldversionen kommer att vara väldigt dyr, tusentals dollar utan tvekan.

Den första frågan, vad det är, skulle jag säga är enklare att besvara. Den är till att börja med inte ett armbandsur "as we know it". Det är lika uppenbart som att den, precis som iPhone, iPod och iPad, kommer att förändras och förbättras i rasande takt i början.

Iphone var inte en ny mobiltelefon varför alla prognoser grundade på hur många mobiltelefoner som såldes 2006 var ganska meningslösa. Iphone var en helt ny produkt, på samma sätt som iPod var långt ifrån de tidigare mp3-spelarna med sina minimala minnen och värdelösa användargränssnitt. Ett armbandsur visar tiden och innehåller i många fall vissa andra funktioner, medan Apple Watch är en helt annan fågel. Detta står klart redan idag. Den gör många saker ett armbandsur inte gör och den är framförallt en satellit till iPhone. En satellit som gör det enklare att hantera ens iPhone men den överför också egna data till iPhone som den senare aldrig hade kunnat hämta in, inte minst inom hälsa och motion.

En Apple Watch gör allt som ett armbandsur gör vad gäller tid, men den kommunicerar också vad som sker på ens iPhone (meddelanden, samtal, påminnelser) den kan köra olika appar och spel samt betala med Apple Pay, den möjliggör direktkommunikation med andra bärare av Watch samt den mäter och analyserar våra biodata. Det senare är troligen något som kommer att byggas ut rejält i takt med att tekniken förfinas och tillstånd ges av myndigheter. Det här är sammantaget i grunden någonting annat än vad dagens armbandsur gör.

Apple Watch kommer, om den slår igenom, att totalt förändra vad man kan bära på armen. Precis på samma sätt som iPhone förändrade vår uppfattning om vad en mobiltelefon är för någonting. Den kommer dock inte att slå ut de klassiska armbandsuren eftersom dessa äger egenskaper som en elektronisk produkt aldrig kan ha (se bara på hur quartz-uren inte på något sätt konkurrerade ut de mekaniska uren även om så många förutspådde detta). Detta är inte väsentligt för dess framgång, utan vad som är viktigt är huruvida den är tillräckligt elegant för att tilltala den normale iphone-användaren (iPhone krävs för att den ska fungera) i tillräckligt stor omfattning. En fortsatt miniatyrisering och personalisering av datorer är också ett naturligt steg att ta. Det betyder inte att vad som helst funkar förstås (se bara Googles idiotiska "Glass").

Det är alltså populationen iPhone-användare som är den adresserbara marknaden för produkten. Inte alla som idag bär ett armbandsur. Detta för att det som sagt är en annorlunda produkt än ett klassiskt ur, men även för att det finns många idag som inte bär klocka, men väl äger en iPhone som förstås fungerar som klocka för dem.

Jag tror förstås att succén är given. Apple vet vad de gör att redan det vi har sett hittills visar att man är i en helt (!) annan division mot konkurrenterna redan från start, både design- och funktionsmässigt. Sedan är det förstås så att det kommer att dröja ett tag tills vi vet hur stor denna produkt blir, men jag tror alltså att den kommer att bli i linje med deras storsäljare, även om iPhone med mycket hög sannolikhet kommer att vara den stora produkten i många år än.

Räkna inte, tänk istället

Chanser till bra investeringar ska i princip kännas intuitivt uppenbara och kan sällan räknas fram. Ingenting kan sammanfatta mina erfarenheter de senaste ~10 åren bättre än detta. Den som sitter med excelblad och försöker bygga ett case på antaganden om diverse nyckeltal eller långa uträkningar från befintliga data är enligt min erfarenhet ute på mycket hal is och nästan alltid omedveten om detta. Det betyder inte att det inte går att hitta fantastiska tillfällen genom idogt räknande, inte alls, men det ställer väldigt höga krav på kunskap och färdighet, inte minst matematisk sådan. Om uträkningarna bygger på att ett stort antal antaganden slår in så skulle jag dock säga att det är ren tur om man lyckas.

Genom att ta till sig all relevant information (däribland förstås också relevanta "siffror") och utan brådska dra de logiska slutsatserna därav kan man med jämna mellanrum lyckas hitta det som de flesta (a.k.a. marknaden) missat. Det är aldrig någon brådska, om man undviker minorna behöver man bara göra rätt några få gånger för att bli rik.

 

Jag räknar av dessa skäl idag väldigt, väldigt lite på nyckeltal och vill inte göra några investeringar utifrån långa beräkningar överhuvudtaget. Längre uträkningar brukar ofta snarare förvilla än skapa klarhet i investeringsbesluten. De kan också, vilket är det stora problemet, leda en helt fel eftersom det t.ex. är väldigt svårt att få rätt i antaganden om x % tillväxt och Y % marginal i Z år eller liknande och att basera sina beslut på dessa blir därför ibland livsfarligt. Det som ser fint ut i ett excelblad slutar alltsomoftast i katastrof, se bara på PA Resources.

Det är oerhört mycket lättare att få rätt i långsiktiga väl underbyggda antaganden om man besitter branschkännedom, kunskap om kvalitet på företag och ledning, konkurrenter och trender samt, förstås, samhället och ekonomin i stort. Detta tar dock betydligt mer tid än att göra beräkningar baserade på en kvartalsrapport.

Man har ett väldigt stort försprång mot marknaden som helhet om man istället för att sitta och räkna lägger sin tid på ett enormt ambitiöst läsande av publika källor; rapporter, artiklar, analyser, ekonomipress (i mitt fall nu också Financial Times, dyrt men väl värt det) och lyssnande på framförallt amerikanska ekonomi- och branschinriktade poddar och sedan drar vettiga slutsatser vad gäller det specifika företaget och dess egentliga värde.

En grundläggande regel är med andra ord att om man måste räkna på olika nyckeltal hit och dit för att motivera en investering så är den förmodligen inte särskilt säker.

Om man snöar in sig på tal, formler och grafer så kan det gå som för Riksbanken som oroat sig för inflation och stigande bostadslån och omedelbart höjt räntan så mycket som de kunnat med hänvisning till diverse procenttal som kunnat tydas som små förbättringar i konjunkturen eller nytt inflationstryck. De har dock missat den stora trenden- att inflationstrycket under mycket lång tid har avtagit och de har i sitt navelskådande bekämpat en väderkvarn med höjda räntor med resultat att vi har fått onödigt stor arbetslöshet. Det gick inte alldeles lysande om man säger så. De har nu måst införa minusränta och en massa andra åtgärder i desperata försök att skaka liv i inflationen.

Jag tycker att många, många investerare är alldeles för intresserade av uträkningar och nyckeltal. Det kan som sagt gå väldigt illa när man missar den stora trenden och försvarar sin investering med att räntabiliteten eller skuldsättningen etc. är så bra. Det är i stället de stora, basala sanningarna man ska fokusera på.

Det har skrivits mycket om hur RadioShack gick under med buller och bång nyligen. Ingen som har koll på utvecklingen inom branschen kan dock ha varit förvånad. En del av detaljhandeln där marginalerna för PC och annan konsumentelektronik har obönhörligt sjunkit (Apple Store är det lysande undantaget) samt att folk handlar alltmer på nätet är inte världens bästa bransch att vara i.

Jag hade alltså aldrig investerat i Radio Shack och hade inte behövt slösa någon tid på att titta på siffrorna utfall att jag missat något, men många andra tittade uppenbarligen. Detta var vad de såg för två år sedan: PE 10 på en dollars VPA, FCF 1,30, hela 5 % direktavkastning. Företaget köpte tillbaka aktier i stadig takt och hade mycket låg skuldsättning. Den som med stöd av de solida siffrorna lyckades förtränga vad den fallande omsättningen skvallrade om kunde bygga sitt eget turnaround case. Dessvärre på lösan sand då företaget inte visade vinst något kvartal därefter.

Se på Samsung för två år sedan. Mobilförsäljningen expoloderade tack vare deras Galaxy-serie och det verkade inte finnas något stopp för hur många man kunde sälja.

Det var inte bara investerarna som trodde att nu var det guld och gröna skogar, Samsung satsade vidare med jättelik produktion för S4:an och S5:an men sedan kom verkligheten ikapp. Den som kunde branschen (och inte var Apple-hatare) visste att Samsung byggt sin framgång på att erbjuda en snarlik upplevelse av iPhone och ge kunderna varsomhelst som iPhone inte hade. Det blev massor av dåligt fungerande funktioner och bristande design och helhet. I takt med att Apple byggde vidare på sin skapelse blev Samdung stekt i sin egen saft.

Medan media skrek för full hals hur Android drog ifrån iOS borde man istället ha tittat på var vinsterna hamnade. Android-mobiltillverkarna slogs med näbbar och klor mot varandra i ett klassiskt "race to the bottom" medan Apple tog hand om de mer välbeställda kunderna som ville ha deras design och dera monopol-operativsystem, iOS.

Detta gjorde att Samsungs (liksom före dem alla andra Android-tillverkare) tidigare vinstmaskin mobiltelefonerna i stadig takt tappade det mesta av sina vinster och istället tjänar man idag sina pengar på att tillverka processorer till iPhone. Ironiskt ja, men ingen överraskning för oss som förstod vart vi var på väg. 

Den som förstod Apple och iPhone kunde utan problem förstå att BlackBerry, Motorola, SonyEricsson, Nokias mobiltelefoner m.fl. var dömda att gå under. De som inte förstod sålde istället Apple. När Samsung verkade ha tagit ledningen så föll Apple handlöst från över 700 dollar till 385 på några månader.

Apple var uträknat på marknaden och det fanns ingen hejd på eländet. I själva verket var det världens billigaste företag just då. De som tittade på siffrorna kunde istället för sanningen och den ofattbara potentialen på dessa nivåer se att Apples vinst hade fallit i flera kvartal och den tidigare så fina tillväxten tycktes vara ett minne blott. Det enda som tycktes hålla skutan i gång var återköp av aktier. Eländes elände.

Samsung var dock bara en "speed bump" för Apple som under denna period satsade enorma summor på produktutveckling, däribland Apple Watch och Apple Pay, än större summor på att bygga upp sin produktionskapacitet hos legotillverkarna och var allt annat än utkonkurrerat av Android eller Samsung. Inom ett par år var man inte bara världens högst värderade företag utan gör nu de största vinsterna något företag har gjort.

På denna blogg fick jag ta enormt mycket kritik för att jag 2009 och framåt skrev att jag ansåg att de svenska bankerna, framförallt Swedbank, var fantastiska investeringar vid de då aktuella börskurserna. Det var nästan som om det var något omoraliskt över att påpeka att risk/reward på dåvarande värderingar var fantastisk.
 
För den som fastnade i siffrorna fanns det nästan bara mörka moln- kreditförlusterna och reservationerna för framtida förluster skenade i Baltikum. Många drog därav den galna slutsatsen att Sverige och därmed svenska bolån skulle dras med i raset (slutsatsen var galen eftersom den svenska bolånemarknaden var väldigt mycket mer måttfull i vilka som hade beviljats lån).

De siffror man skulle ha fokuserat på var istället den fina och jämna intjäningen som inte påverkats  nämnvärt av problemen i Baltikum. Detta faktum liksom att man hade stabila riskvilliga ägare var grunden för bankens återhämtning. Allt fanns där att se för den som var intresserad. Värst av allt är slutsatser om att rasande aktiekurser är i sig ett problem för investerare och grund för att "hålla sig borta" från aktien. Det förhåller sig i kvalitetsbolag förstås precis tvärtom.

Swedbank gjorde en första nyemission och analytikerna stod i kö för att predika att man inte kunde räkna med att "de plågade ägarna" skulle "orka med" fler nyemissioner varför staten skulle ta över banken. Det egna kapitalet minskade stadigt och förlusterna blev mycket stora.

En nykter analys av läget gav istället att Swedbank hade mycket stabila ägare som aldrig skulle låta banken gå under, att förlusterna bara till mycket liten del gav ett motsvarande kassaflöde ur banken då det till stor del var reservationer. Att den svenska staten genom regeringen skulle, liksom i alla andra länder, utfärda likviditetsgarantier för bankerna var givet liksom att en alliansregering inte skulle försöka sig på att förstatliga hela eller delar av bankerna så länge deras aktieägare var villiga att stå för notan.

Man kunde också se att även om expansionen i Baltikum (och i viss omfattning i Ryssland och Ukraina) hade varit vild så fanns det fysiska panter att ta in vid förfallna lån. Även om det såg mörkt ut så är lyxbilar och andra panter realiserbara tillgångar, även om det förstås tar sin tid för fastigheterna att bli attraktiva på marknaden igen. Allt handlade om att hitta kapital för att kunna täcka de framtida kreditförlusterna, vilket man inte hade något problem alls med då nyemissionerna övertecknades rejält.

Irrationella känslor hos många investerare omöjliggjorde för dem att se klart. Känslor som ilska mot banker i största allmänhet eller inställningen att vad än staten gör för att stödja bankerna, även i en helt frusen kreditmarknad vilket absolut inte var de svenska bankernas fel, är att "skattebetalarna räddar bankerna".
 
Jag skulla kunna sitta och dra exempel hela dagen. H&M:s förhållandevis svaga vinstutveckling togs av många som intäkt för att de goda tiderna var över, men det var till största delen orsakade av företagets enorma investeringar i framförallt IT och internetförsäljning. Nu skördas frukterna av detta. Starbucks handlades ned från över 60 dollar till 43 på två svaga kvartalsrapporter. Detta var helt ointressant, Starbucks position var inte bara ohotad utan man hade vid tillfället (2012) enorm lönsmhet och möjlighet till expansion. Resultatet av ledningens stora satsningar har inte låtit vänta på sig- idag är vinsttillväxten fantastisk och aktien står över 90 dollar.

Den som tar det lugnt, struntar i allt oväsen (däribland de allra flesta siffror) och istället tar till sig den relevanta informationen och bearbetar den nyktert kommer att göra rätt mycket oftare än fel och sedan är det bara att ta det lugnt och vänta på resultatet. Det kommer en dag, var så säker.

 

 

Är börsen farlig idag?

Det är väldigt populärt att säga att börsen har blivit galen, att vi är i en bubbla eller att börsen har stigit "för länge" (se tidigare inlägg här). Det är ganska lätt att inse varför. Det är helt enkelt väldigt seriöst och ansvarstagande (positiva egenskaper) att tycka att "detta kan inte pågå hur länge som helst" eftersom vansinniga värderingar modell år 1999 är höjden av oansvarighet. Det är också ett "safe bet"- säger man att raset kommer så får man rätt till slut för helt plötsligt faller börsen med 8 % på en vecka. Det kanske blir nästa vecka, vem vet?

Dock finns det ett faktum som alla de som är relativa nybörjare kanske missar: Ju längre man har varit inne på marknaden desto lugnare tror jag de allra flesta blir vad gäller värderingar samt de regelbundna börsfallen. Börsen faller med jämna mellanrum men detta är bara farligt under två omständigheter:

1. Om man har investerat i skyhögt värderade småbolag utan säkra kassaflöden.
2. Om hela börsen är skyhögt värderad.

Inget av detta stämmer på mig. Mina placeringar (Swedbank, Apple, Starbucks, Investor, NCC, SHB, SHB, H&M och Nordea är alla högst rimligt värderade och jag tror att de kommer att stiga rejält med tiden. Allas utom H&M och Starbucks har PE under 20, i några fall långt under och de två med högre värderingar är snabbväxande och enormt lönsamma företag som SKALL ha högt PE på en rationell marknad.

Det finns inget för mig att vara rädd för med sådana placeringar. Kanske faller börsen nästa vecka, eller kanske sker det i oktober, men det är ju bara tillfälle att placera utdelningarna. Börsens PE är idag drygt 16. Det är INTE högt vid nuvarande konjunktur och framförallt vid nuvarande toklåga ränta. Det är i själva verket billigt.

Ett sista påpekande kunde vara att det är en enorm skillnad på de regelbundna fall vi ser på börsen och det som hände 2008. Det är förståeligt att många ser det enormt ovanliga- en total krasch som skakar hela världen i grunden- som någonting regelbundet förekommande. Det är det inte. Innan 2008 skedde detta 1929. Det föregås dessutom av jättelika bubblor som fått folk att belåna sig utan rimlig säkerhet- 1929 i aktier och nu senast i fastigheter i USA, Spanien, Dubai och Irland. 

Inget av detta finns idag och det finns ingen anledning att oroa sig. Jag själv njuter av att utan dåligt samvete köpa en andra bil och (idag) äntligen ett fint Nick Brandt-tryck. Det är på marginalen men förstås lite lättare när man (kanske irrationellt dock) köper för en pytteliten del av sina vinster.

Ett faktum kvarstår för alltid. Ju längre man är på börsen, även i betydelsen ju längre tid man sitter med aktier istället för att gå ur och in igen, desto mer pengar tjänar man.

Du menar att det är annorlunda nu?

Ja, det är det. I flera fall är det annorlunda nu, frågan är var det är "annorlunda", inte om tillvaron då och då förändras så att den för lång tid eller för alltid är annorlunda mot vad som varit fallet hittills (eller så långt som folk minns...).

Det betyder inte att allt förändras och det är inget argument för irrationellt beteende modell IT-bubblan. Den senare, liksom andra bubblor och vansinneskörningar, har fått folk att varna för själva idén att tiderna har förändrats. Sanningen är som sagt att det i vissa fall är annorlunda nu och då går det inte att generalisera likt det ofta repeterade

There is nothing more dangerous than the thought "this time it's different".

Den som i augusti 1945 konstaterade att med atombombens tillkomst är stormaktskonflikter för alltid förändrade besatt insikt om bombens betydelse. Den hade för alltid ändrat det som pågått så länge och fått så enormt tragiska följder (Hundraårskriget, 30 åriga kriget, Napoleonkrigen, Tysk-franska kriget, de båda världskrigen) när stormakter kunnat mobilisera sina befolkningar och gå till angrepp mot varandra med allt dödligare vapen.

Det nya var helt enkelt att alla stormakter nu besatt förmågan att fullständigt och oåterkalleligt utplåna sina fiender, inte bara deras stridskrafter och dem som inte var i skyddsrum. Det var något helt nytt och det gjorde att krigen inte längre utspelar sig direkt mellan stormakter och, trevligt nog, de blev långt mindre dödliga. Nya tider, nya seder.

På samma sätt leder vissa förändringar i världsekonomin till mer eller mindre permanenta förändringar och dessa är förstås enormt betydelsefulla. Den som i tid inser vad som håller på att hända blir rikligt belönad.

 

Oljan hade varit billig under mycket lång tid när de flesta oljeproducerande länder bildade kartellen OPEC och i början av 70-talet lyckades på konstlad väg strypa tillgången samtidigt som världen var inställd på evigt obegränsad tillgång. Resultatet blev i korthet att priset steg och därmed fick hela den produktiva delen av världen en enorm skatt att betala till diverse motbjudande länder och deras än mer motbjudande ledare.

 

Dessa tomtar i särk kunde sedan leva djävulen med resten av världen då de som tidigare hade varit obildade stamledare i fruktlösa öknar plötsligt kunde både leva lyxliv bortom all sans och starta krig mot varandra eller Västerlandet i allmänhet (man kan som bekant inte kriga utan pengar, minns det ni som är så rädda för att Ryssland ska kunna ställa till elände på allvar).

 

Audi R8 i rent silver. Produktivt användande av kapital och råvaror?

Nu har oljepriset fallit mycket brant och även om det är alldeles för tidigt att dra några bestämda slutsatser så är det alls inte omöjligt att det kommer att vara lägre i framtiden, det finns ingen regel som säger att oljeproduktion skulle vara en långsiktigt särskilt lönsam verksamhet. Vi har ställt om till annan uppvärmning och i viss mån till andra drivmedel samtidigt som tillgången är inte bara god utan ökar med nya produktionsmetoder.

 

Kanske står vi istället inför en jättelik kris bland producenterna och därmed producentländerna när de blir tvungna att stadigt öka produktionen för att inte gå i bankrutt. Vi får se, men det skulle förvåna mig enormt om dagens bisarra ordning skulle bestå där vissa länder skor sig så grundligt på alla andra bara för att de har en bestämd tillgång (OK, två om man räknar gas).

 

Mest intressant för investeraren är hur förändringar i omvärlden påverkar aktiemarknaden. Varje dag måste man höra folk basunera ut att börsen är övervärderad, oftast utan annat argument än att den har stigit länge (se tidigare inlägg här) eller har stigit X % i år. Jag tycker det är ett banalt resonemang.

 

Att jämföra PE och aktieindex utan att ta hänsyn till räntan är galet- räntan är priset på pengar. I om med detta bestämmer räntan hur mycket allting är värt, inte minst framtida pengar. Eftersom företag är värda summan av alla framtida kassaflöden så blir de mer värda ju lägre räntan är. Detta är enkelt att förstå- hur mycket skulle man idag vara villig att betala för en statsobligation som ger 100 000 kr om ett år om räntan är 0,1 % jämfört med om räntan är 20 %? (Samma exempel kan göras med inflationen, men räntan är den mer korrekta jämförelsen.)

 

Räntan har fallit över tiden ända sedan 1800-talet och vi har sett en stadig sänkning mycket tydligt sedan 1980 även om resan har varit skakig pga finanskrisen. Under denna tid har aktierna stigit efter att tidigare ha stått stilla mycket länge i högräntemiljön på 70-talet.

 

Räntan (röd) och inflationen (blå)

 

På samma sätt har inflationen sjunkit över tiden sedan eländet på 70-talet och överhettningens 80-tal. Det går förstås inte att veta om detta är framtidens modell men det är i vilket fall inte sannolikt att räntan och inflationen kommer att vara mycket låga nu. Detta när hela världen inte bara har byggt upp en enormt mycket bättre infrastruktur och enormt mycket högre produktionskapacitet och lägre resursutnyttjande per producerad enhet.

 

I en sådan värld finns få alternativ för avkastning värd namnet än aktier och företagens kassaflöden är som sagt mycket mer värdefulla jämfört med när vi hade 5 % ränta och 4 % inflation. Mot detta invänder förstås att om tillväxten också bromsas nu när vi inte längre ska exportera enorma mängder och sälja kunskap till u-världen som tidigare så kommer företagens totala lönsamhet att minska. Det stämmer förstås och det gör det än viktigare att hitta rätt aktier. Inte minst viktigt är att hitta utdelare.

 

Vi kan tydligt se hur utdelningsaktierna blir alltmer eftertraktade. Min placering i NCC har stigit rejält i värde sedan i höstas trots en hyfsad men inte lysande utveckling i företaget. Det är inte helt osannolikt att de 6 % i direktavkastning som aktien hade då har påverkat kursen. Den är i varje fall ”bara” 4,3 % idag. Samtidigt är bankernas direktavkastning idag 4,3-5,6 %...

 

Den som tror på en riktig börskrasch idag kan inte grunda detta på några andra argument än att ”vad som helst kan hända”, dvs något som alltid stämmer. Börsen är en volatil varelse som faller och stiger ojämnt över tiden, men dagens värdering är verkligen inte hög sett till räntan och konjunkturutsikterna i Sverige och resten av västvärlden. Faller vinsterna rejält så kommer börsen troligen att falla brant och likaså om räntan stiger kraftigt, men ingenting tyder på det idag.

Mina två största innehav Swedbank och Apple har PE på 13,5 respektive 16. Det gör i varje fall att jag sover lugnt på natten.

 

Som en fotnot kan nämnas att precis samma argument (och ett par till som lågt utbud och hög sparkvot, 12,5 %, i riket) kan användas för att motivera stigande bostadspriser (se tidigare inlägg om det här). Låga räntor gör att det blir billigare att köpa och bo och därmed blir en bostad, allt annat lika, mer värd. Detta tillsammans med en låg inflation gör att reallönerna ökar och människors förbättrade ekonomi skapar en tvåstegsraket. Den som motiverar en bopriskrasch med att ”priserna har stigit länge nu” vet föga om hur marknaden fungerar. Det är annorlunda nu mot när räntorna var höga och ekonomin kass.

 

 

Det finns ingenting som säger att ”unga” ska ha lätt att köpa sin första bostad, även om det förstås vore kul för dem. Troligen kommer istället dagens bostadspriser om 10 år att kännas lika avlägsna som de som rådde 2006 när vi köpte hus känns idag. Vi får trösta oss med att om inflationen är låg och lönerna stiger som idag så kommer det inte att kännas dyrare än idag, framförallt om räntorna inte drar iväg, men i så fall dämpas förstås prisutvecklingen.

 

Förvirringen kring tillgångspriser

Det finns hos många privata placerare en total brist på förståelse för hur tillgångspriser sätts på marknaden och att detta är HELT annorlunda än vad som är fallet med aktier.

Jag blir mörkrädd när man hör så många tro att oljepriset (eller mineraler, lägenheter osv) "måste" stiga snart enbart för att det har "sjunkit så mycket" och i senaste Sparpodden tog man upp hur många sparare som satsar på detta (dessvärre utan diskussion om tankefelet bakom det hela). Allting är nämligen ett fatalt missförstånd- att tillgångspriser bestäms som aktier och liknande instrument.

Tillgångspriser styrs av tillgång och efterfrågan på en vara.

Aktiers prissättning styrs av förväntningar om avkastningen (kassaflöde) och värdet på denna (bestäms av räntan).

Not the same thing at all!

Annorlunda uttryckt: ett företag och därmed en aktie har ett objektivt värde- summan av alla framtida fria kassaflöden diskonterade till nuvärde medan en tillgång enbart är värd vad någon är beredd att betala för den.

Det finns ingenting som säger att koppar/olja/en bostad eller något annat inte kan falla eller stiga mer förutom vilken efterfrågan och tillgång det finns vid en given tidpunkt. Naturligtvis spelar dollarkursen och kortsiktig spekulation roll för priset men det senare är bara spekulation och om inte tillgång och efterfrågan går i "rätt" riktning så kommer priset att återgå till jämviktläget.

Naturligtvis kommer t.ex. ett uthålligt lågt pris att leda till att produktion stoppas, producenter går i konkurs osv, vilket påverkar utbudet och priset, men då är det ju just för att utbudet ändrats och, allt annat lika, detta driver upp priset, inte för att det är "sannolikt" att en nedgång följs av en uppgång så som är fallet med en aktie som har fallit under sitt inneboende värde pga ett par dåliga nyheter.

Behöver ingen olja så är den värdelös. För att (dagens) H&M ska bli värdelöst krävs att företaget omedelbart börjar gå med så kraftiga förluster att dessa omedelbart äter upp marknadsvärdet av samtliga företagets tillgångar och även vid en omedelbar avveckling blir ingenting kvar att ge till aktieägarna.

Anledningen till att så många bränner sig på råvarubörserna samt företag vars framtid helt bestäms av råvarupriserna är att man helt felaktigt tror att en snabb och kraftig nedgång eller uppgång sannolikt kommer att följas av en motsatt rörelse. Så fungerar det inte. De som lyckas handla med råvaror är de som gör bra bedömningar av hur tillgång och efterfrågan kommer att utvecklas.

De som förstod (eller trodde/hoppades...) att den ökade oljeproduktionen, tydligen främst i form av skifferolja i USA, skulle leda till ett utbudsöverskott när andra producenter inte ville skära sin produktion kunde positionera sig därefter och tjäna grova pengar på nedgången. De som trodde att oljan har nu "stabiliserat sig över 100 dollar" straffades för sin okunskap om hur priset sätts.

Att investera i råvaror är inte mer spekulation än att investera i aktier, det blir spekulation först när man inte vet vad man håller på med. Där finns i alla fall en stor likhet mellan råvaror och aktier.

Bankinvesteraren

Sakta men säkert börjar jag se mig själv mer och mer som en bankinvesterare. Detta för att jag som alltid anser att enorma vinster finns att hämta i de fyra svenska storbankerna, både tack vare deras mycket väl skyddade och stora intjäning, och i det faktum att deras fina utdelningar kommer att bli alltmer värda om räntorna fortsätter vara låga, vilket jag tror. Om räntorna en dag stiger finns dessutom vinster att hämta i just detta för bankerna.

 

Mina inköp i Swedbank, % av totalen.

Vägen har dock varit väldigt krokig och det är fortfarande långt kvar tills jag äger huvudsakligen bankaktier. Idag är summan 43 %, därav 33 % Swedbank, 8 % SHB och 2 % Nordea. Tillväxten i procentuella termer det senaste året har varit mina köp i de två senare bankerna och i reala termer detta tillsammans med de senaste månadernas stora uppgångar i alla tre aktierna.

 

 

Min taktik har nu varit länge att äga tre tillväxtaktier för att få god avkastning genom förhoppningsvis kraftiga uppgångar- Apple, Starbucks och H&M och sakta men säkert minska denna exponering i takt med att aktierna stiger. Härigenom vill jag kunna fortsätta investera framförallt i de tre bankerna men också i mina andra växande högutdelare (NCC och Investor), en minskning i risken men kanske inte så mycket i potentialen om jag ännu har kvar en vettig exponering mot tillväxtaktierna.

 

Jag har därför sedan sommaren 2013 minskat mitt AAPL-innehav med hälften av aktierna, men eftersom aktien har stigit så mycket och dollarn gått upp har jag i pengar räknat större exponering mot Apple än någonsin (i procent av portföljen dock något mindre idag). Jag har också minskat antalet aktier i Starbucks med typ 30 %, vilket jag fortsatt med längre än Apple. Överhuvudtaget syns inte omallokeringen eftersom alla tre aktierna har stigit så mycket och deras sammanlagda portföljandel är 47 % idag.

 

Nåja, det är knappast ett problem, men min avsikt är alltså att minska vidare, framförallt i Starbucks som jag ser som ett utpräglat långsiktigt innehav men inte kanske 15 % av portföljen, utan troligare 8-10 %. I Apple ska jag också minska från dagens 22 % till kanske 12-15 % eftersom det är större risk än övriga utdelare, men inte förrän jag är mer nöjd med värderingen. Apples PE är tydligen nu efter vinstökningen under 14 om man räknar om alla vinster senaste året till dagens antal aktier och det är förstås helt sjukt lågt. Jag sitter alltså still i båten just nu, men kan nog tänka mig minska sakta men säkert om den stiger över 130, vilket den förmodligen gör i vår.

 

I H&M tänker jag aldrig minska. Den är idag 10 % av portföljen och som Sveriges bästa företag har den en given plats.

 

 

 

Summa summarum tror jag att jag om några år, framförallt om SBUX och AAPL fortsätter att stiga räknat i svenska kronor, kommer att ha 60-65 % storbanker, 10 % H&M och sammanlagt kanske 20 % SBUX och AAPL (resten Investor och NCC). Då kommer jag också att kunna koncentrera mig mer på bank och mindre på de amerikanska företagen än jag gjort när de har varit 30-40 % av portföljen. En annan effekt, och det är förstås det viktigaste, är att jag kommer att ha väldigt stora och stabila utdelningar i aktier som förhoppningsvis (och troligen) totalavkastar långt mer än börsen.

 

Det kommer dock inte att bli lika kul dessvärre.