Problemet IKEA

I Sverige hålls entreprenörer numera högt. Det är alldeles utmärkt med tanke på hur viktigt det är med skapande i ekonomin och inte minst när man tänker på hur illa sett det var med företagande och rikedom när jag växte upp i 70- och 80-talets Sverige. Detta för dock som med allt annat i grunden bra också med sig en avigsida- en otrolig naivitet. 

Denna gör hos väldigt många människor i dagens Sverige att det i grunden goda- att beundra, uppmuntra och berömma skapandet av företag- jobb (rätt larvigt argument eftersom man aldrig drar bort förlorade jobb hos konkurrenter), tillväxt, fantastiska lösningar osv tränger i folks medvetande bort betydligt mindre bra saker som egentligen borde vara uppenbara för oss alla- bedrägeri, skattefusk, oetiska metoder, stöld från små aktieägare osv som verkligen inte är regel i majoriteten av tillväxtföretagen men samtliga förekommer i en del av dem. Någon som uppenbarligen bara är ute efter snabba cash eller den som inte investerar sina egna pengar i bolaget är knappast värd att kallas entreprenör, i alltför många fall är de i själva verket bedragare.

Åter andra tar en i mitt tycke extrem ståndpunkt- om man är entreprenör så är man redan från början höjd över kritik "eftersom han..." (fyll i lämpliga stordåd) eller ska helt enkelt ha en gräddfil i livet och inte behöva följa de lagar och regler som vanliga dödliga står under (se bara vissa åsikter om Max Hanssons bygglov på Gotland).

Inget svenskt företag respektive företagare är mer beundrat än IKEA och Ingvar Kamprad. Jag själv har så länge svalt myten om IKEAs förträfflighet och den store entreprenören och reflexmässigt försvarat dem från alla anklagelser i alla år. En del har varit larv- t.ex. anklagelserna om att vara nazist för att han som växt upp i en tysk familj som förlorat mycket efter Första världskriget och, surprise!, där farmor och pappa såg Hitler som lösningen på Tysklands problem även kan blev influerad av detta som tonåring. FÖR 70 ÅR SEDAN, HERREGUD!!! Annat har rört köp från låglöneländer, vilket oftast kritiseras av fån som inte förstår att låglönekonkurrens är vägen till välstånd i dessa länder, vilket förstås inte försvarar oetiskt beteende, men det jag har hört har väl mest handlat om låga, lagliga löner och liknande.

Men jag har också gång på gång stört mig på annan, högst berättigad skulle det visa sig, kritik rörande etik, skatteplanering, hyckleri och andra dagsaktuella saker. Mer eller mindre allt kändes som bisaker när det fantastiska IKEA och Den store entreprenören anklagades. Jag får väl trösta mig med att jag var i gott och stort sällskap- IKEA avgudas av miljoner och åter miljoner människor.

Nu har jag dock öppnat ögonen, inte minst efter att ha läst IKEA på väg mot framtiden som är en betydligt mer balanserad bok än Bertil Torekulls propagandaverk som kom för 10 år sedan.

Ingen kan ta ifrån Kamprad hans fantastiska skapelse eller IKEA det faktum att de har för alltid förändrat den bransch de verkar i, men det gör det inte mindre sant att IKEA är ett djupt amoraliskt företag som utan att alls behöva det, utan i rent vinstmaximerande syfte, beter sig otroligt hänsynslöst mot sina leverantörer, gör allt för att undvika att betala skatt i de länder där deras vinster skapas och Kamprad har sedan decennier ljugit sig blå om att han givit bort företaget och att hans familj inte kan få någon utdelning från det. Bara det faktum att hela IKEAs ledning visste om att politiska fångar i Östtyskland tvingades tillverka åt IKEA och inte gjorde någonting åt det under alla år som det pågick borde säga ett och annat om moralen i företaget.

Ingenting av detta är enbart ett problem med IKEA, men IKEA har alltid gjort allt för att framstå som det goda företaget som enbart gör gott och föregår med gott exempel. Detta liksom Kamprads lögner är det som är så motbjudande, låtsas en sak och sedan i själva verket göra någonting helt annat. Man är inte Det goda företaget om man bygger upp en bisarr företagskonstruktion enbart i syfte att 1) undvika att bidra med skatt i de länder man verkar och 2) att slussa hundratals miljarder till familjen Kamprad samt struntar fullständigt i att följa basala affärsetiska regler när man kan tjäna en slant på att bryta mot dem!

Ingen utom en kommunist skulle väl missunna Ingvar Kamprad rikedom och hans familj del av vinsterna i företaget, men det är hycklandet om vem man är och hur det egentligen gått till samt den nästan sjukliga girigheten som får mig att må illa. 

Kamprad har målat upp bilden av sig själv som ointresserad av pengar (han är uppenbarligen nästan sjukligt intresserad av pengar), bor enkelt ("i bonnabyn" som han säger om det väldigt exklusiva område han huvudsakligen bott i i Schweiz, han äger många fler ställen) och, viktigast, sagt att han har skänkt bort IKEA och varken han eller hans familj har kunnat få någonting från det. 

Sanningen är förstås helt annorlunda- han skänkte varken bort konceptet eller varumärket- båda har alla IKEA-varuhus fått betala åtskilliga procent på omsättningen för att använda, pengar som slussats omkring i världen tills de landat i familjekontrolerade stiftelser i Holland och Lichtenstein, dvs i familjens ficka. IKEA skall dessutom använda IKANO som idag ägs av hans söner för sin finansiering och försäkring av alla transporter m.m. m.m.

Jämför familjerna Kamprad och Persson (H&M). Perssons har aldrig hycklat om sin förmögenhet, Stefan Persson är Sveriges störste skattebetalare som årligen levererar nästan en miljard (!!!) till statskassan, de har inte ägnat sig åt några extrema konstruktioner för att undgå skatt, deras aktie har varit noterad i 40 år och gjort massor av aktieägare, inte minst lojala anställda, till miljonärer. En detalj som inte är så relevant i sammanhanget men kanske säger en del är att familjen Persson skött generationsväxlingen utmärkt, medan Ingvar Kamprad med familj har misslyckats kapitalt. 

Eftersom jag har jobbat 16 år inom inköp nu var jag väldigt intresserad av vad som egentligen låg bakom IKEAs grundmurade rykte om att vara hårda mot leverantörer. I mitt första jobb hade jag fått lite försmak då vi levererade till IKEA men då såg jag ingenting stötande, bara en ganska extrem vilja att sänka priserna år för år och att man lurade mina säljande kolleger att tro att man verkligen skulle minska antalet leverantörer från tre till två, vilket man naturligtvis aldrig gjorde eftersom det hade minskat konkurrensen.

"IKEA på väg mot framtiden" ger åtskilliga hårresande exempel på hur detta påstått familjevänliga jätteföretag medvetet driver små familjeföretag i konkurs för att det blir billigare än att att betala vad man är skyldig. BM Impex reste stommarna till två IKEA-varuhus och tvingades stå stand-by i månader pga IKEAs förseningar, vilka man lovat att ersätta företaget för, men istället för att betala hotade IKEA med stämningar, hittade på egna extrakostnader som man fakturerade Impex, hotade att sluta betala helt om inte Impex slutförde arbetet utan att få extrakostnaderna och tilläggen reglerade och slutligen vägrade man med hänvisning till sina egna "krav" att betala någonting extra. BM Impex påföljande konkurs sparade inte IKEA lite pengar som inte tillhörde dem, ruinerade ägarfamiljen och drev två av Impex underleverantörer med i fallet.

IKEA har enligt många vittnesmål regelmässigt betett sig på liknande sätt i byggprojekt även om det inte alltid slutat i konkurs-  vägrat att betala vad man varit skyldig om man inte får en helt omotiverad rabatt på slutfakturan väl medvetna om att en desperat byggfirma kan svälja rätt mycket för att få en slutbetalning och inte har någon möjlighet att gå till domstol mot en jätte.

Karlit Group var leverantör av garderobsdörrar som hade investerat stort för att kunna nå IKEAs volymkrav på 100 000 st. Efter 40 000 levererats stoppade IKEA helt avtalsvidrigt leveranserna och vägrade att kompensera företaget för den mycket lägre volymen samt hotade med att permanent stoppa samarbetet. Resultatet? Konkurs för Karlit och en sparad slant för IKEA som hittat en billigare leverantör.

IKEA har enligt uppgift först tvingat leverantörer i konkurs och sedan glatt köpt upp varulagret ur konkursboet. Billigt och bra för den som saknar alla skrupler.

Att kalla denna typ av regelmässigt och utstuderat svineri för "att vara hård mot leverantörer" är som att kalla Hell's Angels en motorcykelklubb. Detta är gangstermetoder och förtjänar bara förakt. Om IKEA hade varit en liten firma som slogs för överlevnad kunde man förstås tolerera mer men IKEA är ett av världens rikaste företag och det finns ingen som helst ursäkt för att blåsa sina oändligt mycket mindre samarbetspartners för att de inte har resurser att stämma IKEA. Hade vi som i många europeiska länder haft skydd mot sådant här hade IKEA aldrig kunna bete sig på detta sätt, men vi har som bekant en annan, merkantilistisk, tradition vilket IKEA utnyttjar på detta groteska sätt.

På den ständigt återkommande frågan varför IKEA aldrig börsnoterades har Kamprad alltid påstått att IKEAs utpräglat långsiktiga strategi inte hade kunnat genomföras om han ställts till svars på den årliga stämman för t.ex. den mycket svåra satsningen i Ryssland och annat som tar många år tills de bär frukt. Han har också menat att 70-talets höga arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter omöjliggjorde ägarskiften inom familjer med mycket stora företag. Man behöver inte gå längre än till H&M och familjen Persson för att inse att detta är ett rent påhitt- Kamprad hade kunnat börsnotera IKEA, sälja B-aktier vilka hade givit en enorm förmögenhet, behållit makten till 100 % med sina A-aktier och sedan sakta men säkert överlåta dessa på sina söner och betala alla skatter med sitt berg av pengar.

Sanningen är naturligtvis att han ville slippa redovisa vad man håller på med i någon som helst detalj- inte minst skattesmitandet men också arrangemanget där sönernas IKANO m.fl. familjeägda företag måste användas istället för att tjänsterna handlas upp som hade skett i ett aktiebolag. Kamprad har med dagens konstruktion inte bara sluppit betala skatt utan även tillgång till pengarna- de procent som betalas till stiftelser och bolag i skatteparadis som han och sönerna när som helst kan ta över. Att man ännu inte tagit de över 100 miljarderna betyder inte att de inte är deras.

IKEA hade kunnat vara ett av börsens stora företag och massor av förmögenheter hade skapats à la H&M, inte minst för massor av lojala IKEA-medarbetare som med även ett blygsamt sparande, understött av företaget eller inte, hade kunnat få del i den ofantliga rikedom som deras livslånga arbete givit möjlighet till. Jag menar verkligen inte att IKEA vore skyldiga att göra detta, men det hade ändå varit bra för väldigt många människor, idag har ingen mer än en förvisso oerhört hårt arbetande och begåvad men också väldigt gniden företagsbyggare och hans tre söner (efter att ha anlitat amerikanska stjärnadvokater för att få pappa att uppfylla sina löften... man häpnar!) fått någonting, vilket utan tvekan var meningen från början.

Varför är då IKEA om man frågar folk så omtyckt som företag? Tja, vi har kunnat tjäna pengar på att handla där. Man tycker om den som tjänar pengar åt en, tycker illa om dem som ständigt vill ha ens pengar (elbolag, banker, mobiloperatörer m.fl.) och ser elegant åt andra hållet om man får höra hur dessa låga priser möjliggjorts. Den som får köpa "billigt" glömmer ända tills han kommer hem hur mycket jobb det är att montera IKEA-möbler. De timmar (!) det tar räknas liksom inte, som när folk lägger halva dagen på att ta sig till Skavsta för att sedan behandlas som ohyra och landa på en billig flygplats några timmar ifrån målet dit man bara kan ta sig med den enda busslinjen som tar 30 euro för att köra en dit. Enkel resa.

Man tycker IKEA har fin design men vet inte om alternativt struntar i att den alltsomoftast är stulen från andra (1, 2, 3, 4, 5), mycket mindre företag och designers. Inte är det väl någon som tänker på de möbelföretag som först fått sina möbler kopierade och sedan gått under när de inte alls kan matcha de priser som IKEA slår till med.

För mig är dock beundran nu för alltid bytt mot avsmak.


P.S.

Egentligen förstod jag nog hur illa det var i IKEA redan 2007 då jag köpte våra första barnskydd till lådor och skåp- den modell jag köpte hade en funktion som höll fast dörren/lådan om ett barn dragit upp den så att barnet inte fick fingrarna i kläm om den slog igen. När jag skulle köpa fler några månader senare hade den bytts ut mot en med lite mindre plaståtgång som var något billigare men inte skyddade barnens fingrar. Vilket friskt företag låter sin snålhet ta sådana uttryck? Hur rimmar det med att vara barnfamiljernas bästa vän?

Swedbanks stämma

Igår var jag på Swedbanks stämma, första gången där för mig och väl värt resan och tiden. Som alla trogna läsare vet är jag en stor fan av Michael Wolf som i mitt tycke på ett mästerligt sätt har balanserat mellan kraven på lönsamhet och ansvarstagande kreditgivning, återskapat en enormt stabil bank som nu kan dela ut mycket stora summor till ägarna samt med god marginal klarar alla krav som våra i internationellt perspektiv i detta avseende rätt larviga ansvariga ministrar och våra myndigheter kan komma upp med de närmaste åren.

Den mycket kortfattade analysen av Swedbank är att man idag är väldigt lönsam, har mycket begränsade möjligheter att växa organiskt, att man har mer pengar än man behöver och kommer att kunna öka utdelningen och köpa tillbaka aktier under överskådlig tid. Lägg sedan till att man har en direktavkastning på 5,5 % redan idag så känns nog aktien köpvärd för många och min fasta övertygelse är därför att denna kommer att sjunka ned mot övriga bankers genom att aktien fortsätter att stiga.

Jag själv kommer dock inte att återinvestera i Swedbank eftersom jag idag ligger väldigt tung och kommer istället att föröka bredda mig lite, en idé är faktiskt Investor som har fina innehav, rätt hög substansrabatt och skulle på en gång bredda min portfölj rejält. Vi får se.

Swedbanks kapitalisering

Ingenting är väl mer avgörande för Swedbanks värdering idag än deras (över)kapitalisering. Det är helt klart den som avgör framtida utdelningar utöver redan föredömligt höga 75 % av vinsten och möjligheten att återigen köpa tillbaka aktier. 

Från att ha varit mycket tydlig vad gäller att banken de facto är överkapitalierad och att detta logiskt innebär att man måste skifta ut kapital på något sätt när expansion inte är ett realistiskt alternativ tycker jag själv att Michael Wolffs uttalanden på senaste analytikerkonferensen var väldigt återhållsamma. Han hänvisade tydligt till att man ännu inte känner till vilka de nya, högre kraven kommer att bli och att man i vilket fall redan kommer att klara dessa krav, men längre gick han inte.

Med den ganska larviga situation som vi har i dag när herrar stadsråden Borg och Norrman skäller som bandhundar så fort de får höra talas om att bankerna vill låta sina ägare få del av vinsterna så kan det kanske vara klokt att vara återhållsam. Gårdagens uttalande från styrelseordföranden Anders Sundström tyder på att detta var fallet eftersom han var mycket tydlig vad gällde att man även vid de högre nivåer som diskuterats och detta är anledningen till att styrelsen begär ett återköpsmandat på upp till 10 %.

Själv tycker jag att det är ganska fascinerande och inte så lite populistiskt att ansvariga ministrar går på som de gör mot våra mycket välskötta och enormt lönsamma banker. Det kan väl inte ligga i någons intresse att bankerna inte tjänar pengar och det är aldrig att man hör någon tala om det enkla faktum att i dagens situation där expansion är nästintill uteslutet så förstärks bankernas kapitalbas varje månad med de pengar man tjänar in exklusive utdelningar, vilka dessutom görs året efter intjänandet.

Det ska bli mycket intressant att gå på stämman nästa vecka och jag får återkomma om vad som sas och hur stämningen var.

The only way is up

Som jag har skrivit många gånger tidigare (t.ex. här) är jag mycket skeptisk till den eviga ramsan att eftersom det nu har gått upp så länge så kommer snart nedgången, ska man sälja osv (liksom motsatsen). Nu har det visserligen gått upp länge men det är inget skäl i sig att marknaden skulle falla tillbaka rejält. Inte heller att PE har gått upp eller att företagens rapporter i många fall har varit besvikelser.

När marknaden tror att vi är på väg med en bättre konjunktur så stiger börsen, nästan alla nyheter tolkas positivt och uppenbart dåliga nyheter (typ blindgalen rysk diktator börjar besätta grannländers territorium) skakas av ganska snabbt. Tänk om detta hade hänt för ett par år sedan när marknaden var rejält nervös och minsta dåliga nyhet fick allt att rasa i flera dagar. Panik är bara förnamnet.

Det går aldrig att veta vad som händer härnäst, men det är i alla fall sannolikt att momentum i uppgången kommer att hålla i sig tills det en vacker dag börjar anas att konjunkturen kommer att falla. Det är precis på pricken tvärtom med generella uppgångar som nedgångar- anar marknaden en förbättring bortom horisonten så börjar det gå uppåt, först trevande och osäkert men sedan alltmer självsäkert i takt med att det lassas in pengar i aktier. På motsvarande sätt faller börsen redan när man börjar ana oråd, inte sällan ett år eller så innan högkonjunkturen verkligen tar slut och alltsomoftast när alla företags rapporter slår rekord. Då står analytikerna och skakar på huvudet och förstår inte nedgången när allt går så bra och förklarar att det minsann är köpläge i alla aktier som fallit, inte minst de cykliska som man verkligen borde hålla sig borta ifrån i detta konjunkturläge.

Vi kan inte först stå och förundras över hur mycket aktierna kunde falla 2008 och 2011 för att sedan inte begripa att de också kan stiga och åter stiga när marknaden tror annorlunda om framtiden. Tror man att ett företag kommer att gå bättre i framtiden stiger aktien redan idag och tror man tvärtom så faller den redan idag. Alla företag sammantaget gör marknaden som helhet och det är det vi ser idag. Även om marknaden skulle byta uppfattning om framtiden och aktierna falla så sitter man inte i sjön om man har bra företag med goda intjäningsförmåga. Marknaden kommer tillbaka, då har det alltid varit och så kommer det alltid att vara och att oroa sig för nedgångar så att man säljer sina aktier och missar de sista 40 % av uppgången är bland det dummaste man kan göra på längre sikt.

Veckans boktips!

Let the good times roll!

Köp hus och mark

Peter Lynchs första råd i sin första bok (One Up on Wall Street) är att köpa ett hus. Troligen är det också det bästa har har givit. Man ska misslyckas rätt rejält (tänk Knutby) för att ens fastighetsköp inte ska bli en god affär.

Köp mark, som någon sa, för den tillverkas inte längre. Lägg till detta att det inte byggs några nya städer, varför det blir allt färre "bra" lägen för villor och det acceptabla avståndet från centrum ökar för varje år som går, oavsett stad.

Lägg också till att du med viss händighet kan förbättra din/dina placeringar i fastigheter, inte nog med det, du får tillbaka halva arbetskostnaden om du låter någon annan öka värdet på din investering. Försök att göra det med aktier.

I takt med att ekonomin växer och vi får allt mer pengar är vi dessutom beredda att betala allt mer för boende och fritidshus. Någon som tror att BNP inte kommer att fortsätta växa? Försök få den tryggheten i ett aktieköp. Våra far- och morföräldrar köpte sina hus för tusenlappar och vi köper våra för miljoner. Någon som tror att det bara är inflationen som ligger bakom detta?

Inte nog med detta, när du säljer behöver du inte betala 30 % (om du bott i huset) utan kommer undan med 22 % skatt på din nästintill garanterade vinst.

Ett och ett halvt år efter att vi köpte vårt andra hus (åretrunt-hus på bekvämt avstånd för åretrunt-användande) och vi plöjt ned en massa pengar (lånade och lika mycket egna) i ett andra hus på den mycket stora tomten (ett på 1,5 plan som byggts av två tidigare ägare sedan 12 år men fortfarande saknade allt utom tak och väggar, men nu med sällskapsrum, gästrum, större badrum osv) på tomten ska det värderas denna vecka.  Jag räknar med att kunna lösa alla korta lån som använts till detta liksom tidigare när vi byggde ut vårt "riktiga" hus på detta sätt och därmed få ned samtliga räntor till bottennivån och ändå kunna öka lånen till den nya "85 %-nivån" och därmed få tillbaka de pengar som lånats från min portfölj.

Huvudbyggnaden, det som jag byggt på senaste halvåret skymtar i bakgrunden.

Förutom att på sikt renovera ett 1800-talshus på fastigheten ovan som förfallit rejält är jag säker på att vi kommer att köpa fler fastigheter alt. en ägarlägenhet i spanska krisens epicentrum. Det är helt enkelt för förmånligt för att låta bli.