Kommentar till Apples rapport och telekonferens

Apples rapport (pressrelease, siffror) var lysande och bekräftar deras momentum i Kina och för iPhone. Kina ökar med ofattbara 70 % och enligt Tim Cook har man nu fått fotfäste långt in i den enorma medelklassen. Den som tror att iPhone 6 nu har tömt sitt krut har fel att döma av Cooks kommentar att endast 20 % av iPhone-användarna har uppgraderat till senaste modellen. Troligen gör nästan 50 % det detta år så stöd kommer under resten av året.

Mina prognoser var generellt för höga, men inte så fasligt "off" heller, jag hade bäst resultat för bruttomarginalen och iPad men slog analytikerna även på iPhone och vinst per aktie:

iPhone: 65 miljoner (analytikerna: 55,8) Utfall: 61,2
iPad: 12,5 miljoner (analytikerna: 14,2) Utfall: 12,6
Mac: 5,5 miljoner (analytikerna: 4,7) Utfall: 4,6

Bruttomarginal: 40,5 % (guidning: 38,5-39,5; analytikerna: 39,4) Utfall: 40,8
Intäkter: 63 miljarder (guidning: 52-55, analytikerna: 56) Utfall: 58
VPA: 2,45 (analytikerna: 2,14) Utfall: 2,33

Allt ser med andra ord mycket bra ut för Apple och den enda kritik man märker idag är "avslöjandet" (big surprise) att Apple Watch har lägre maringal idag än genomsnittet för Apples produkter pga att det är en ny produkt.

Om man ska sia lite om aktiekursen så är det vanligt att den reagerar med en viss fördröjning efter både fina rapporter som denna och mindre lyckade. Apple har idag ett PE på 11-12 om man räknar av kassan, vilket förstås är bisarrt lite för ett företag som växte vinsten per aktie med 48 respektive 40 % de senaste två kvartalen.

Man guidade för 26 % intäktsökning nästa kvartal (y/y) och det borgar förstås för långt högre ökning av vinsten per aktie. Egentligen samma som gårdagens rapport (+27 %).

Min kommentar till förra kvartalsrapporten och om Apples framtid behöver inte ändras det minsta. Apples bästa dagar ligger fortfarande framför dem.

Apples Q2, FY 2015

Jag tror på ännu ett rekordkvartal för Apple. Inte bara ett vanligt "earnings beat" utan precis som julkvartalet ett jättekvartal drivet av mycket stark iphoneförsäljning men också fortsatt momentum för Mac, Services och iTunes.

Marginalen kommer att vara stark trots den stigande dollarkursen framförallt tack vare iPhone 6, inte minst Plus och de nya minnesuppgraderingarna. Rapporter de senaste veckorna från ARM (konstruerar processorerna med samma namn), och LG Display (skärmar till iPhone) tyder på enorm efterfrågan.

Vinst per aktie (VPA) kommer att drivas på rejält av de accelererade återköpen, något som de flesta analytiker alltid underskattar med bravur.

Min prognos:

iPhone: 65 miljoner
iPad: 12,5 miljoner
Mac: 5,5 miljoner

Bruttomarginal: 40,5 % (guidning: 38,5-39,5)
Intäkter: 63 miljarder (guidning: 52-55, analytikerna: 56)
VPA: 2,45 (analytikerna: 2,14)

Vi kommer också att få veta det kommande årets utdelning, vilken troligen ökar mer än vanligt nu när återköpen har varit så stora och de senare kan tänkas sjunka som andel av "återbäringen" då aktien ju är väldigt mycket dyrare idag än för ett år sedan. Med de ofattbara summor som Apple f.n. tjänar så finns det dock gott om plats för båda.

En kittlande tanke är förstås att Apple skulle en dag höja utdelningen rejält. Man har ju råd med radikalt högre utdelning än idag och eftersom amerikanska direktavkastningar är klart lägre än i Sverige skulle detta, givet att företaget fortfarande växer tillfredsställande, leda till en motsvarande uppvärdering av aktien. Det känns hursomhelst helt givet att Apples utdelning om några år kommer att vara klart högre än idag.

Gudingen för nästa kvartal kommer troligen att vara robust tack vare iPhone 6 och att Apple Watch har tillkommit.

Runt kl 22:30 ikväll vet vi svaret. Missa inte att lyssna på analytikerkonferensen en halvtimme senare (länk via IR på www.apple.com/quicktime/qtv/earningsq215)

Diversifiering är inte lösningen

För några veckor sedan kraschade småspararfavoriten Vardias aktie eftersom man sköt upp rapporten och aktien handelsstoppades i flera dagar samt man meddelade väldigt oväntat att en nyemission skulle bli nödvändig. Orsakerna till problemen har andra beskrivit ingående och jag tänker inte gå in på dessa.

Väldigt talande för hur de flesta resonerar kring risker är dock att alla kommentarer om vilka lärdomar som finns att dra handlar om att "man måste diversifiera bättre". I princip ingen skriver att man ska undvika högriskbolag och inte låta sig dras med när massan är i rörelse för att ett förhoppningsbolag visar en fin trend. Framförallt inte om man inte är väldigt kunnig om bolaget och dess risker, inklusive förstås de inneboende riskerna i företag med negativt kassaflöde (se tisdagens inlägg).

Jag betvivlar starkt att den stora massan av de tydligen tusentals småsparare som investerat i Vardia hade några ingående kunskaper i företaget eller försäkringsbranschen och kunde göra rimliga riskkalkyler. Jag säger alltså liksom tidigare inte att alla förhoppningsbolag är fel att investera i, utan att kunskapskravet är oerhört stort om man ska göra det och samtidigt ha oddsen på sin sida.

Det är valet att investera i dessa bolag som är risken, inte att man satsat X % i aktien. Större investering ökar förstås fallhöjden, men problemet kvarstår. Den som investerar i H&M slipper risken att företaget skulle meddela en halvtimme innan rapporten släpps att revisorn kommit med påpekanden som gör att man måste göra en nyemission. Risken för detta är exakt noll. Dessutom är det så att om ett väletablerat företag med lång historik skulle på något sätt få kritik av sin revisor så faller aktien inte handlöst eftersom det grundläggande förtroendet finns där.

Diversifiering är som indexfonder (den extrema diversifieringen)- något som anses fint och ska inte ifrågasättas. Ju mer desto bättre. Det kloka och ansvarsfulla beteendet.

Problemet är bara att detta inte stämmer. Diversifiering är inget skydd annat mot ens egen okunnighet som Warren Buffett så klokt har sagt. Ett skydd mot att bli utplånad när man investerar i saker som man inte behärskar eller av andra skäl inte kan bedöma risken i.

Visst är det säkrare att investera små summor än stora i högriskbolag som kanske eller kanske inte kommer att slå igenom på marknaden. Det är dock ingen lösning. Det är som att installera rökdetektorer i sovrummet eftersom man vet att man brukar somna när man röker i sängen (ni som inte var gamla nog att se varningarna i "Anslagstavlan" i TV på 70-talet tycker nog detta exempel är konstigt). Man har inte löst problemet m.a.o.

Jag förordar inte att man ska lägga alla sina pengar i ett företag om man inte sitter med 100 % insyn i det, men att investera i 15-20 olika företag för att "sprida risken" är helt galet. Femton tokriskföretag kan ett efter ett falla handlöst om man har otur. Det finns heller inte en chans att hålla så många företag och "allt" som händer i dem i huvudet om man inte är ett geni. De flesta av oss är inte det.

Eftersom de allra flesta av oss saknar denna nästintill hundraprocentiga insyn i företagen vi investerar i och de branscher som de verkar i så behöver vi sprida våra investeringar en aning. Om man investerar i flera branscher och därmed minskar branschrisken behöver man dock inte mer än några få aktier. Fyra, fem, sex aktier är utmärkt för den duktige investeraren.

Dessa företag har man då tid att följa mycket ingående i media, läsa alla rapporter, delta vid stämman och därmed, om vi förutsätter att man kan dra kloka och rationella slutsatser av vad man lär sig, få en portfölj med mycket låg risk. Denna portfölj har, även om man inte lyckas köpa på dippar och tvärtom, mycket goda möjligheter att slå index som ofrånkomligen innehåller ett antal mindre bra bolag.

Det finns så många floskler som radas upp om varför man ska diversifiera så mycket som möjligt att jag inte kan ta upp alla här. Min favorit* är dock "Men även Buffett diversifierar ju...". Vad man menar med detta är att Berkshire äger en massa företag och aktier och inte bara en.  Berkshire är ett jättebolag med huvudsaklig inriktning på försäkring och kan förstås inte investera i bara en aktie, pengarna de har från "floaten" och de enorma kassaflödena från aktieutdelningarna räcker till att regelbundet köpa mycket stora företag (med i sin tur starka kassaflöden) varför man gör just detta.

Buffett själv har däremot ung. 99 % av sin förmögenhet i ett företag- Berkshire Hathaway.

*) För bra exempel på dessa typiska missförstånd och okunnighet om just Berkshire behöver vi inte gå längre än den katalog av okunniga påståenden om företaget som veckans Sparpodden (avs. 81) bjöd på.

Att se ett förhopppningsbolag från insidan

Jag tror att anledningen till att jag så snabbt slutade investera i förhoppningsbolag är att mitt första riktiga jobb var i just ett sådant företag som skulle börsnoteras av de kapitalstarka huvudägarna så snart vinsterna började rulla in. De tre år (1998-2001) som jag var där gav mig ovärderlig insikt i hur svårt det är att tjäna pengar på en konkurrensutsatt marknad, trots att man är ett väletablerat företag som inte blöder pengar och trots att man som sagt har starka ägare som kan skjuta till kapital gång på gång för nyinvesteringar. Hur svårt är det då inte för alla dessa förlusttyngda förhoppningsbolag med en oprövad idé att slå, inte minst om det finns gott om välfinansierade konkurrenter på marknaden. Kanske mest viktigt, hur lätt väger inte en ”banbrytande produkt” många gånger på en svår marknad?

Jag hade vid sidan av studierna haft ett par heltidsuppdrag i Uppsalas nationsvärld och var van vid att mer eller mindre alla mina kolleger var väldigt begåvade personer som arbetade mycket hårt för någonting man tyckte mycket om- att driva nationerna som omsättningsmässigt motsvarar mindre företag så professionellt som möjligt. Alla drog vanligen åt ett håll och det var lätt att tro att det var så det fungerade ute i näringslivet. Ekonomutbildningen gav mig ytterligare idéer om att företag var rationellt drivna organisationer där hårt arbete och lojalitet alltid belönades och de mest lämpade blev chefer. OK, jag överdriver, men ungefär så idealistisk var min bild av världen 1998.

Nåväl, min resa började när jag flyttade till mitt nya jobb på det tyska dotterbolaget till ett svenskt posterföretag som hette Scandecor med dotterbolag i de större europeiska länderna. Företaget var väletablerat men hade tidigare gjort stora förluster och hade nu köpts upp av ett riskkapitalbolag med mycket kända näringslivsprofiler som ägare, dessvärre med en osviklig förmåga att hitta dåliga investeringar. Det var till en början en imponerande syn- det fanns en stor andel mycket erfaren personal i ledning och på andra poster och förlusterna var historia. Vi kunde med egna licenser eller köpta produkter tjäna stora pengar på dåtidens succéer som Teletubbies, Titanic och Pokémon. Tanken att vi skulle komma in på börsen om allt gick bra var dessutom väldigt motiverande för mig och många andra.

"Det är roligt att få ta del av en framgångssaga."

Innan någon börsintroduktion kunde bli aktuell måste dock diverse problem lösas, framförallt att vi hade vi ett föråldrat datasystem och mycket ineffektiv logistik med för många lager. Vi skulle precis som alla andra dessutom börja sälja över Internet, vilket som bekant är mycket svårare än vad folk trodde då. Ett annat problem var att vi sålde produkter som hade dålig kundlojalitet på en mycket konkurrensutsatt marknad varför endast dyra licenser kunde ge konkurrensfördelar. Konkurrensen var dessutom, precis som är fallet för de flesta företag oavsett bransch, inte bara från andra företag i vår bransch, utan från allt annat som unga människor kan få för sig att lägga sina pengar på istället för att dekorera sina rum.

Utåt sett såg det nog ut som ett solitt ”case” med lättbegripliga produkter, lång historik och nu också som sagt starka ägare bakom sig. I Dagens Industri hypades företaget då och då av ägarna för att bereda marken för en framtida börsnotering. För att göra analogin med börsnoterade företag så hade vi garanterat, ifall vi hade varit ett litet börsnoterat förhoppningsbolag, varit ett ”case” som diskuterats flitigt på Börssnack, Redeye och liknande forum och då hade det säkert låtit ungefär så här:

Snart får de klart sitt nya datasystem och när även logistiken har förenklats (pågående) så kommer kostnaderna att sjunka. Detta och det nyss genomförda köpet av konkurrenten samt inte minst de mycket lovande licenser man har tecknat enligt senaste pressmeddelandet kommer att ge en vinstexplosion inom högst ett år.

Kom och köp, med andra ord.

När vi var på topp hösten 1999 såg allt ljust ut och detta var ju också en tid då alla trodde att allt var möjligt, bara man satsade stort och liksom vi hade en nystartad internetförsäljning. Att dessutom just då köpa en stor konkurrent och sparka hälften av personalen och ta alla godsakerna såg ut som det stora klippet.

Det blev inte så alls. Varför det? Varför lyckades vi inte fördubbla vår omsättning och mångdubbla vår vinst när vi köpte en lika stor konkurrent med alla skalfördelar det borde ge? Varför lyckades vi inte trots bra ”funding” få ordning på logistiken och det nya datasystemet? Varför ville folk inte alls köpa väggdekorationer på Internet?

Den enkla förklaringen är att det är generellt svårt att förändra företag och mycket svårt att växa på en konkurrensutsatt marknad. Det är dessutom väldigt, väldigt svårt att byta affärssystem när man är ett geografiskt utspritt företag med verksamhet i olika länder med olika regler och lagar. För att inte tala om olika kulturer. Av ungefär samma skäl är det också väldigt svårt att skapa en rationell logistiklösning.

Om jag ska välja den sak som mest bidrog till vårt fall var det att vi som sagt tog över konkurrenten i Holland. Allt såg perfekt ut- de hade bra licenser och dessutom väldigt fina ”upscale” motiv från heta levande konstnärer och deras amerikanska moderbolag som hade som princip att aldrig sätta ett dotterbolag i konkurs fick betala stora summor till oss för att ta över företaget. Det var alltså egentligen inte ett köp av en konkurrent utan vi fick företaget och pengar därtill. Allt såg ljust ut trodde vår ledning och när jag på en middag påpekade vilka svårigheter jag såg ur ett logistiskt perspektiv med de olika överlappande sortimenten och ännu fler lager att tömma (dvs mina ansvarsområden) ville vår triumfatoriske VD överhuvudtaget inte lyssna.

Detta var oerhört intressant erfarenhet för mig- det kan se hur bra ut som helst, men de flesta företagsköp går väldigt dåligt av många skäl. Här radade de upp sig framför mina ögon.

The way of the future?

  

Olika kulturer, dålig attityd hos den kvarvarande personalen och oändliga problem med datasystem, logistik, sortiment och leverantörer gjorde att kostnaderna steg till skyn. Det blev också väldigt tydligt för mig hur lite högsta företagsledningen ofta förstår av vad som pågår nere på golvet och hur ett företag egentligen tjänar pengar. För att inte tala om hur rädda människor är för att komma med dåliga nyheter till ledningen, hur mycket revirstrider det blir när ett företag går dåligt och hur fruktansvärt giriga många dessvärre är och försöker fixa åt sig själva, ibland t.o.m. genom stöld, istället för att ha företagets bästa för ögonen.

Om det är någonting jag är bra på så är det att se vart någonting är på väg, vilket har varit väldigt lönsamt som investerare. I slutet av 2000 blev det alltmer uppenbart för mig att vi inte hade oddsen på vår sida längre. Ägarna fick skjuta till nya pengar hela tiden och dessa pengar försvann lika snabbt. Jag ville inte bli sittande utan lön nere i Tyskland så jag sade upp mig 2001 och reste hem. Det botade mig som jag skrev i mitt förra inlägg inte mot att tro på förhoppningsbolag men detta är som sagt den främsta orsaken till att jag slutade med dem helt och hållet. Alla de problem som jag såg från insidan är de som förekommer flitigt i noterade förhoppningsbolag hela tiden. Det är då nästan plågsamt att läsa på chattsidor m.m. hur lite förståelse det finns bland de flesta investerare för hur stora vart och ett av dessa klassiska problem är.

Det är av dessa skäl väldigt uppenbart för mig hur den enorma majoriteten av privatinvesterare kraftigt underskattar riskerna i förhoppningsbolag. Man kan gärna satsa sina pengar på dessa företag om man vill och några blir utan tvekan rika på det, men då ska man förstå vad det är man håller på med. Det är mycket, mycket svårare att lansera nya idéer på marknaden än vad folk tror. Massor av enormt rika företag, värsta exemplen kanske Google och Microsoft, misslyckas t.ex. hela tiden med sina nya produkter och tjänster.

Vilka finns kvar idag?

Det är på samma sätt mycket svårt att vända en negativ utveckling och när det väl börjat gå dåligt gör nyemissionerna, inte sällan riktade som man inte kan delta i, att man blir av med 99 % av sin investering utan att företaget gått i konkurs. Runt nästan alla företag simmar dessutom hajar som, liksom våra konkurrenter, har liknande lösningar och lika duktiga medarbetare och drömmer om att sänka ens företag och köpa upp resterna (vilket förstås också hände vårt).

Till allt detta kommer förstås att förhoppningsbolagsaktier alldeles för snabbt handlas upp på nyheter eller rykten om nyheter, oftast innan särskilt många småsparare har fått upp ögonen för aktien. I det läget är det bara tur om man får tillbaka sina pengar och en väldigt tur om man lyckas göra vinst. Det bästa sättet att slippa förlora sina pengar INTE diversifiering, vilket jag återkommer till snart, utan att man helt låter bli dessa företag. Kanske svårt när det är så spännande, men lönsamt för de allra flesta.

Det jag har skrivit här gäller förstås inte om man är i branschen och har mer kunskap än marknaden generellt, men detta gäller ju verkligen inte den normala ack så påläste småspararen.