Simply the best

Det verkar vara väldigt kontroversiellt för vissa att man säger att ett företag eller en produkt som ett företag säljer är bäst. Alltså inte att den är bäst i något allsmäktigt funktionstest, utan att den står i en klass för sig själv mot konkurrenterna.

För mig är det alldeles självklart att det är så i vissa fall och betydelsen att äga ett sådant företag jämfört med ett som hela tiden måste bevisa sig är mycket stor och jag är alltid på utkik efter dessa företag. Andra verkar tro att ”bäst” ständigt och jämt ligger i betraktarens ögon alternativt (typ) att eftersom förstaplatsen en dag kan gå förlorad så går det inte att säga att någon är i en klass för sig på marknaden.

Jag håller alltså inte alls med. Oftast finns det flera spelare som konkurrerar om kronan, det är svår att se vem som leder och leder någon så växlar det i regel vem som har förstaplatsen. Men så är det inte alls överallt- det finns Nobelpriset och så finns resten.  Bland världens kungahus så finns det brittiska och så finns de andra. Bland valutorna finns den amerikanska dollarn och så finns de övriga. För att ta ett par exempel från (onoterade) företag kan nämnas att bland armbandsur finns Patek Philippe och så finns de andra märkena samt bland lågprismöbler finns IKEA och resten.

Självklart är det en väldigt fördel att sälja en produkt som regerar på marknaden. Ett bra och relativt nytt exempel är iPhones ställning på smartphonemarknaden. Den är originalet (den första moderna smartphonen, inte den första smartphonen förstås), säljer mest, den tar nästan alla vinster i segmentet och de funktioner som den erbjuder är det som alla andra har att förhålla sig till. Inte så att dessa är de viktigaste eller mest avancerade funktionerna, utan andra får helt enkelt se till att snabbt införa iPhones nyheter, t.ex. fingeravtrycksläsare eller röststyrning, när de kommer för att ha en chans att överhuvudtaget konkurrera med den.

Vissa konkurrenter, framförallt Samsung, har valt att satsa på funktioner och egenskaper som iPhone inte har erbjudit. Helt klart är dock som sagt att alla har iPhone att förhålla sig till. Att påstå något annat är bara okunnigt, liksom det inte är något argument att säga att många tycker att Märke X är bättre osv. Det är det kanske, men iPhone är ändå kung idag och det ser inte ut att ändras under överskådlig tid. Betydelsen för Apples intjäning går inte att överskatta.


Bland de globala cafékedjorna så står Starbucks i en klass för sig. De är originalet, störst och har oroligt mycket större ”brand awareness” än Dunkin Donut och de dussintals ”Robert’s Coffee-företag” som finns överallt. Påminner om McDonald’s, fast utan skräpet. Starbucks kom nyligen till Uppsala till Gränby Centrum där det sedan länge finns tre caféer, varav en är en typisk Starbucks-kopia. Det är efter några veckor väldigt tydligt vart folk går och vilket kaffe folk köper med sig och vandrar om kring med (något som jag aldrig sett tidigare i Gränby). Ingen annan cafékedja är ens i närheten av detta och det gäller förstås inte bara i Sverige utan i mer eller mindre hela världen, de är ju trots allt företaget som lyckades få kineserna att börja dricka kaffe…

Disney verkar inom ett par segment där de är helt i en egen klass- animerade filmer och nöjesparker. Universal och andrakonkurrerar med dem, men de är i en egen klass. De besitter en talang som ingen annan har inom dessa områden och deras ”name recognition” är oerhört mycket större än konkurrenternas. Folk köper och besöker Disney för att de vet vad de får.

Slutligen är mitt senaste tillskott LVMH (Louis Vuitton Moet Hennessy) i en helt egen klass vad gäller väskor genom sitt största dotterbolag (bortåt 50 % av vinsten, vari förstås ingår annat än väskor) Louis Vuitton. De allra flesta skulle inte köpa en LV-handväska eller annan väska, eller i varje fall inte en äkta, de är ju dessvärre de mest kopierade märket i världen. Men alla känner till Louis Vuittons väskor. De är sinnebilden av en exklusiv väska, vare sig det är ikoniska handväskor, reseväskor eller vintage-väskor.

Makten över priset är enorm när även decenniegamla väskor säljs för nästan lika höga priser som nya. Naturligtvis är det inga billiga produkter att tillverka, jag äger själv tre av deras weekend-väskor ("Keepall", se nedan), varav en över 20 år gammal, och produktkvaliteten är extrem, jag har inte sett någonting liknande i väskor eller snarlika produkter, men produktionen är också enorm då det idag som bekant finns väldigt många rika människor i världen. Sannolikheten att folk med god till mycket god ekonomi ska sluta eftertrakta och köpa Vuittons väskor är mikroskopisk, liksom att någon plötsligt ska kunna konkurrera på allvar mot det som i 160 år varit synonymt med de finaste väskor som finns. Om 100 år kommer Vuitton fortfarande att tillverka enormt eftertraktade väskor.

Naturligtvis garanterar inte en "evigt" mycket populär produkt att ett företag kommer att växa snabbare än marknaden och hålla sig för alltid lönsamt och bli en bra placering. Priset för aktien är lika viktigt som vanligt och det krävs förstås att den produkt det gäller fortsatt är intressant för marknaden (tänk IBM:s överlägsna skrivmaskiner...) samt att företaget sköts bra. Det är dock, allt annat lika, en enorm fördel att ligga på förstaplatsen i konsumenternas medvetande. Därför är dessa ledande produkter och företag vad man ska leta efter.

Svenska bostadspriser

Bostadspriserna, eller snarare hur höga bostadspriserna är, är ett till synes evigt diskussionsämne numera i Sverige. Som jag skrev för 2,5 år sedan i "Vad alla vet" (mitt mest lästa inlägg någonsin) beror det troligen på att journalisterna och makthavarna bor just i de bostäder i attraktiva områden som har stigit stadigt i väldigt många år nu samt förstås att bostaden för de allra flesta är det största köp man gör i livet. Ständig oro för att den ska falla brant i värde och den eviga tanken att allting upprepar sig med någon tids mellanrum ger oss ständiga rubriker om bostadsprisernas utveckling och påståenden om att vi har en bostadsbubbla.

Som jag skrev i detta inlägg har vi inte en bostadsbubbla, men det kan vara värt att gå in lite djupare på den frågan. En bubbla är definitionsmässigt när priset på en viss vara har stigit bortom rimlighetens gräns, dvs värdet kan inte vara så högt som priset indikerar. När man i Florida kunde slå upp vilka hus som helst varsomhelst i delstaten och priserna ändå steg till himmelen som om huset hade varit ritat av en död, berömd arkitekt i det finaste läge man kan tänka sig där ytterligare exploatering var förbjuden.

Det kan absolut finnas platser i Sverige där priserna har  stigit för mycket pga stort tryck och jag säger inte på något sätt att priserna kommer att fortsätta stiga med 10 % per år eller ens stå stilla. De kan mycket väl sjunka, men det betyder INTE att vi har haft en bubbla. En bubbla är inte när priserna korrigeras nedåt med 10 % ett år. En bubbla har man haft när luften mycket snabbt går ur marknaden, priserna rasar brett och ägarna plötsligt står med tillgångar som är 40-50 % mindre värda än de var något år tidigare.

Priserna är idag högre än förut, klart högre men är det orimligt? Samma sak har hänt i heta städer runt om i Europa, inte minst huvudstäder och man får multiplicera alla priser med minst fem för att komma upp i centrala Londons priser. Inte för att Stockholm går att jämföra med London, men bara för att få lite perspektiv.

Det är inte alls orimligt att man får betala tio miljoner för fantastiska lägenheter i Stockolms innerstad. Kostnaden för lånet är idag (om man räknar med 1,5 % ränta och avdrag) ung. 9000 kr. Till detta kommer förstås avgiften, men även med en dubbling av räntenivån landar man på drygt 20 000 kr i månaden. Hur skulle ägarna till sådana lägenheter som har stora inkomster och ordnad ekonomi, vilket naturligtvis har kontrollerats i bankernas kalkyler, inte klara dessa kostnader. Det blir annat man drar in på och att döma av rese- och restaurangbranschens utveckling på senare år så finns det en del att ta av.

Vad jag däremot säger är att prisuppgången beror på i första hand en brist på bostäder i tillväxtregioner samt platser där man med bekväma transportmedel kan nå dessa arbetsplatser. I andra hand, men även väldigt viktigt, har priserna drivits upp av olika ekonomiska skäl- sänkningen av inkomstskatten och fastighetsbeskattningen samt avskaffandet av förmögenhetsskatten har ritat om kartan rejält för bostäder. Räntan som tidigare inte sällan har legat i spannet 4-6 % har nu i många år legat mellan 1 och 2 %. En enorm skillnad.

Naturligtvis fungerar dessa förändringar precis som inflationsförväntningarna- det tar lång tid för dem att förändras. När människor t.ex. har vant sig vid att inflationen är hög så kommer de att tro att inflationen förblir hög, även om stränga åtgärder har satts in för att minska inflationstrycket. På samma sätt har man inte alls tagit till sig att räntan troligen kommer att förbli ”låg” under lång tid framöver utan i sin personliga kalkyl (liksom även bankens) räknat med att räntan ”snart” kommer att stiga till någon förmodad, mycket hög nivå. Attityden till räntan har nu förändrats så att förväntningarna sakta men säkert har justerats ned och med detta kommer att man vågar låna mer än tidigare varför priserna får skjuts av detta.

Under förutsättning att vi inte kommer att drabbas av antingen en räntechock, en oerhört hemsk lågkonjunktur eller vansinniga politiska ingripanden i marknadsmekanismerna så är inte dagens priser höga. Det är inga som helst problem för svenskarna att klara högre räntor än idag, däremot skulle högre räntor naturligtvis påverka all lyxkonsumtion och bostadspriserna.

Något större fall i bopriserna tror jag dock alltså inte alls på då jag absolut inte tror att vi kommer tillbaka till 6 % ränta och jag inte tror att politikerna med vilje kommer att orsaka ett haveri i marknaden genom någon drakonisk åtgärd i stil med en supercombo av avskaffat ränteavdrag, höjd reavinstskatt och helt orimliga amorteringskrav.

Inflationstrycket är mikroskopiskt, Sveriges befolkning ökar mest i Europa, bostadsbygget har sackat efter i många, många år även om det skett en förbättring på senare år och bostaden är helig för svenskarna. Det finns ingenting man låter gå före att betala sitt banklån, ingenting. Sveriges banker har dessutom inte det minsta intresse av att ta över ett hur eller en lägenhet från t.ex. ett par som förlorat sina jobb. Så fungerar det inte i Sverige, här finner vi lösningar i form av uppehåll med amorteringarna och liknande.

Priserna kan fluktuera över tiden, så är det på alla fria marknader. Det kan ske pga förändrade preferenser, förändrade regler och oro/optimism inför framtiden. Detta är helt normalt och ingen kan veta hur det kommer att bli de närmaste åren. Vi har redan sett hur utvecklingen har bromsats upp de två gånger, för ett år sedan och just nu, som man varit på väg att införa amorteringstvång, men det är alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser av detta, vilket förstås inte hindrar media att görajust det.

Att tro att bostadspriserna när som helst kommer att falla som en sten är helt taget ur luften. Allting kan ske, men hur ska det gå till med ovanstående förutsättningar?

Swedbanks ledning

Swedbanks styrelse meddelade i morse att man hade sparkat verkställande direktören sedan sju år tillbaka under vilka aktiekursen, trots den senaste tidens tillbakagång, har åttadubblats, och enligt Harvard Business Review världens 13:e bäste VD, Michael Wolf. För att ytterligare strö salt i såren på oss som beundrat Wolfs förmåga och vill att aktien ska fortsätta sin resa uppåt lyckades man inte ens ge en vettig förklaring till varför Wolf sparkats överhuvudtaget och än mindre varför på detta uppseendeväckande sätt och utan ersättare. Faktum är att man inte ens kallade till en presskonferens utan höll en telefonkonferens, vilket man inte ens gör när man presenterar en kvartalsrapport, faktum är t.o.m. att man inte lyckades hålla telefonkonferensen heller vid första försöket varpå aktien tappade allt intresse och dalade ned mot nivåer vi inte har sett på år och dag.

Ledare för denna oslagbara uppvisning i ostyrigt beteende och caligulainspirerat ledarskap är den gamla partigängaren Anders Sundström, känd som trefaldigt misslyckat statsråd (den sista gången fick han sitta hela 19 dagar på posten som socialminister), VD för Folksam och flitigt deltagande i diverse jaktresor. Själv har jag känt att Sundström väl var något man fick leva med som aktieägare i Swedbank. Han verkar ju i vilket fall inte ha gjort någon skada och i folkrörelsetunga Swedbank kan man bara drömma om en professionell ordförande. Som många andra S-ministrar som släppts ut på grönbete har han varit duktig på att höja sitt arvode men detta är förstås växelpengar för en storbank.

Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att han skulle ställa till det så kungligt som idag. Den enda tröst för detta är väl att han nu har grävt sin egen grav för att någonsin få nya, fina uppdrag i börsbolag. Lite kuriosa är att norska Oljefonden har begärt att deras innehav ska tillåta deltagarna på stämman rösta på styrelsemedlemmarna var för sig istället för i grupp, vilket Sundström komiskt nog redan har meddelat att man tänker hörsamma så aktieägarna har alla möjligheter att göra sig av med honom under förödmjukande former om de så skulle önska. 

Den lite enklare affärspressen har förstås inte försatt chansen att puckla på hela Swedbank så mycket de har orkat men detta är inte seriöst. Swedbank är en utomordentligt välskött, kapitaliserad och lönsam storbank med fantastisk marknadsposition på sina hemmamarknader. Om det finns kaos någonstans så är det i ordföranden och styrelsens beteende, vilket förstås är illa nog, men med en ny VD, förhoppningsvis rätt val, kommer det att lugna sig. Banken i sig tror jag verkligen inte befinner sig i något kaos.

Nåja, jag tappade i vilket fall förtroendet för styrelsen och sålde typ 98 % av mitt innehav idag och köpte SHB A för det mesta och resten LVMH. Nedgången var 2,6 och 5 % vid de två försäljningarna och eftersom jag har ett väldigt förtroende för SHB är det bara en fortsättning på den överföring som jag påbörjade för några veckor sedan. 

SHB levererade dessutom en mycket stark rapport idag och höjde som jag trodde utdelningen till 6 kr. Att man kan köpa A-aktien för 102 och alltså få 6 % direktavkastning av en av världens bästa banker är lika fascinerande som roligt. Roligt är också att jag kunnat göra en kursresa från som lägsta köp på 17 kr och högsta försäljning på 195 kr och massor av utdelningar däremellan. Dessutom blir det enklare att bara fokusera på en bank istället för att följa tre i detalj som var fallet till för några veckor sedan.

Här finns historien om hur jag "hittade" Swedbank.

"Fashion powerhouse"

Ingen som följer mig på Twitter (@Lou_Mannheim) kan gärna ha missat mitt nya intresse för världens största modehus- Moët Hennessy-Louis Vuitton, eller LVMH i dagligt tal, om ofta omnämns i engelskspråkig media som världens främsta "fashion powerhouse". 

Jag tänker inte gå in i detalj i detta enormt omfångsrika företag med över 70 dotterbolag inom mode, vin och sprit, parfym och kosmetika, klockor och smycken, varuhus m.m. Här finns deras egen beskrivning av verksamheten. Väldigt kortfattat kan man säga att detta konglomerat äger några av världens främsta varumärken och skapades i 1987 när Louis Vuitton (bildat 1859) köpte den lika legendariska champagnetillverkaren Moët & Chandon, vilken i sin tur redan ägde konjakstillverkaren Hennessy.

Företaget har sedan använt en stor del av sitt kassaflöde till att köpa upp mängder av andra, väldigt prestigefulla märken, varav de allra flesta drivs vidare mycket autonomt under gruppens paraply. På sätt och vis påminner det lite om Berkshire Hathaway- allteftersom lägger de under sig det ena fina företaget efter det andra. Företagsstrukturen är rätt komplicerat med flera stora ägare och visst korsägande. 

Verksamheten går väldigt bra, man växer stadigt och vinsten ökar. Veckans helårsrapport (man rapporterar halvårsvis) var en styrkedemonstration även om man fått draghjälp av eurons fall. Omsättningen ökade med 20 % (räknat på gruppens andel av resultatet, viss verksamhet samägs med utomstående) och vinsten steg med fina 16 % räknat på existerande verksamhet året innan. Kanske mest övertygande var att det fria kassaflödet ökade med smått otroliga 30 %. Alla siffror räknar bort försäljningen av aktier i Hèrmes som man sålde 2014 vilket förstås drog upp resultatet. PE ligger strax över 21, vilket är i linje med branschen, men lägre än snittet för aktien.

Försäljningen av klockor ledde till att man fick lagerbrister och framgångarna inom Champagne-segmentet har gjort att man nu måste öka produktionen för att kunna fortsätta öka omsättningen, ett problem som kanske inte är det värsta som kan inträffa. "Fashion and Leather goods" är det största segmentet med bl.a. Louis Vuitton och levererar 3,5 av 6,5 miljarder euro i vinst senaste året och har en röreslemarginal på avundsvärda 28 %. Avkastningen är beskedliga 2,3 %, som det brukar vara i stabila växande företag. Samtliga affärssegment övertygade i senaste rapporten


Det hemska Kina...

LVMH:s aktiekurs har det senaste året gång på gång tagit stryk pga oron för Kina, där man liksom många andra företag har ökat försäljningen rejält under många, många år i takt med att andelen välbeställda kineser har ökat. Från toppar över 175 euro har man fallit ned ända till 130 och nu efter allmän återhämtning trots börsoron och inte minst senaste veckans fina rapport är den åter över 150 euro.

LVMH kopplas förstås ofta ihop med Kina eftersom tillväxten har varit så god där. Kina är dock inte mer än en fjärdedel, mindre än USA och Europa. En långvarigt nedgång i Kina skulle kännas för LVMH men världen är mycket större än så. En investering är inte att man tror att Kina inte har några problem och allt kommer att tuffa på osv, utan, om man ska se det hela ur ett kinesiskt perspektiv vilket så många gör, Kina kommer att lyckas skapa en enorm medelklass (typ en halv miljard) av vilka de översta delarna kommer att handla utländska lyxartiklar.

Varför LVMH?


En investering i LVMH är ett "bet" på att andelen rika och välbeställda människor i världen kommer att fortsätta att öka under de kommande decennierna och dessa människor, samt nivån under dem i välstånd, kommer att fortsätta att köpa och drömma om dessa utpräglade "aspirational brands". Feelgood kommer fortsatt att stå högt i kurs och det är precis det som LVMH säljer mycket framgångsrikt. Företaget andas samma kvalitet som dess produkter och man känner tydligt hur ledningen besitter samma otroliga detaljkunskap om världen och inte minst Kina som finns hos Starbucks ledning.


De allra flesta av gruppens dotterbolag, inte minst kronjuvelen Louis Vuitton, min absoluta favorit, har en fantastisk "pricing power". Man vet att man har produkter som väldigt många vill köpa och man höjer helt sonika priserna år efter år långt över inflationen. Många av produkterna i gruppen har det lite absurda förhållandet till kunderna att de måste vara "tillräckligt" dyra. Skulle man sälja billigare skulle man förlora glansen.

Det säger sig självt att varumärken som funnits i decennier och flera fall hundratals år (det äldsta är från 1500-talet) har en inneboende vallgrav som man inte kan ta sig över. De fantastiska champagnehusen Veuve Clicquot och Dom Pérignon, dessertvinet Chateau d'Yquiem, modeshusen som Bulgari och Louis Vuitton, parfymhuset Givernchy osv hotas inte av nya aktörer, inte det minsta. De har i de flesta fall redan överlevt världskrig och revolutioner och bara blivit bättre och mer omtyckta med tiden. Det är så långt från den övriga världen med ständig utslagning av gammal teknik och processer som man kan komma. Om hundra år kommer människor fortfarande att köpa Vuitton-väskor och dricka Moët & Chandon. Det är inte mycket annat man kan vara så säker på vad gäller företags produkterbjudanden.

Jag har nu börjat köpa och kommer att öka när utdelningarna kommer (liksom i Disney) och den som är intresserad bör läsa på själv samt, naturligtvis, inse att detta inte är någon säker snabbdubblare. Detta är en aktie som man kan och troligen bör äga i decennier. Fashion never goes out of style!

Apple 2016 and beyond

Efter några dagars betänketid och läsande av (kloka) reaktioner på Apples rapport tror jag mig ha en god koll på vad som förändrades under förra kvartalet och överraskade ledningen samt vad det kan innebära för detta år.

Som jag har nämnt tidigare har Apple mycket god koll på hur många iphones man kommer att sälja ett visst kvartal. Detta betyder dock inte att man vet detta exakt, utan att man vet hur stora avtalade volymer man har med sina stackars pressade avtalspartners samt statistik för hur mycket som säljs av Apple själva i normala fall. Det senaste kvartalet blev uppenbarligen inte normalt.

Apple guidade för första gången iphoneförsäljningen vid analytikerkonferensen i oktober. Tim Cook sade då att man kommer att sälja fler iphones under julkvartalet 2015 än året innan. Facit blev 74,8 miljoner mot 74,5 året innan. Bara 300 000 st. alltså och givetvis inte den "beat" som Cook förutsåg när han guidade. I den senaste analytikertelefonkonferensen efter rapportsläppet var man väldigt noga med att betona att eftersom många utländska valutor sjunkit så mycket mot dollarn (SEK är ett exempel, om än inte det viktigaste direkt) så hade man höjt priserna och detta hade pressat försäljningen i utlandet.

Tillväxten i Kina var 14 %, långt lägre än för bara tre månader sedan då den var över 80 % och detta tryckte ned all deras försäljning rejält mot förra året. Om man vill vara lika pessimistisk som marknaden så tar man genast detta som bevis för att iPhone nu har peakat och det kan bara bli sämre kvartal för kvartal.

Är man lite mer nykter än så så lyssnar man även på Cooks budskap om att vårkvartalet kommer att vara det sämsta under året vad gäller jämförelsetal, att man inte ser något större tapp i försäljningen och inser att iPhone 7 naturligtvis kommer att sälja mycket bra.

Situationen har dock förändrats och möjligheterna till enorm tillväxt för iPhone är betydligt mindre nu, men det betyder verkligen inte att det är någon överhängande fara på taket. Helt klart har färre innehavare av modeller "före iPhone 6" (40%) uppgraderat än vad som är normalt och detta kan förstås ha att göra med att Apple numera inte säljer någon ny modell med fyratumsskärm. Om ryktet om en "iphone 5se" eller (mer sannolikt) "6se" med fyra tum är sant så är detta förstås ett svar på denna efterfrågan. Många har svarat i undersökningar att de tycker iphone 6 är stor och hellre vil ha en mindre modell. Detta är ingen majoritet men väl en väldig massa kunder i absoluta tal. Jag tror på detta rykte och tror att en vårlansering av denna kommer att få betydelse för försäljningen.

Vad gäller oron allmänt så ger jag inte mycket för dagens fluga att tro att försäljingen kommer att dyka framöver på att folk inte kommer att uppgradera för att de är nöjda med vad de har. Om datorförsäljningen är en guide så är det ingen fara för Apple- Mac har istället för att gå ned i exklusivitet ständigt blivit vassare och dyrare år efter år trots att världens totala PC-försäljning har fallit i flera år nu. Mac har vuxit snabbare (nu vuxit överhuvudtaget) jämfört med de nästan alltid billigare windows-PC i mer eller mindre samtliga av de senaste 35 kvartalen och detta med produkter som i första versionen lanserades i mitten av 80-talet (stationär likväl som bärbar).

Naturligtvis är det ingen exakt jämförelse mellan en Mac och iPhone, men den är tillräckligt lik med tanke på att vi nu utför massor av de sysslor vi tidigare använde en PC/Mac för på våra smartphones. Frågan är nog mer relevant vad som kommer efter smartphonen. Jag tror detta kommer att dröja väldigt länge eftersom vi vill ha tillräckligt stora skärmar för att enkelt kunna styra "apparaten".

Om man ser på Apple totalt så är deras princip helt enkelt att erbjuda oss möjligheten att använda så liten skärm som är praktiskt för varje uppgift vi vill utföra- Apple Watch är utmärkt för att meddela vad som hänt på vår iPhone, att hålla reda på hur vi mår och tränar osv, iPhone är utmärkt för att utföra de flesta mobila uppgifter som inte kräver stor yta, iPad finns för de flesta andra uppgifter vi vill lösa och till sist iMac och Mac Book (t.o.m. Mac Pro) för de sista, riktigt krävande uppgifterna som längre texter, grafik, bildbehandling osv.

Ingen av dessa produkter tar död på de andra, utan de kompletterar varandra och för vissa användrare räcker det med en eller två av dem, för andra, som jag själv, är det rätt att ha dem alla och slippa kompromissa.

Att tro att den centralt placerade smartphonen (för detta gäller förstås även oavsett fabrikat) skulle minska i betydelse känns inte rimligt. Visst kan uppdateringarna bli längre emellan, som för PC det senaste decenniet, men vi är (nästan) alla fåfänga människor som tycker det är långt viktigare för vår image vilken mobil vi har jämfört med vår dator hemma som ingen ser. Även om världen har fyllts med iPhones så finns det luckor, t.ex. i Indien och tack vare utbyggnaden av 4G i Kina.

Än mer viktigt än försäljningstrenden för iPhone är förstås det faktum att Apple att döma av rykten och deras enorma capex-investeringar nu håller på och tar fram många nya produkter. Istället för att säga "ingen kan bli som iPhone" ska man inse att det bara är ett eventuellt tapp i iPhoneförsäljningen som behöver fyllas för att hålla oförändrade vinster (marknaden tror idag på stadigt sjunkande vinster kommande år) och ingen kan väl ändå tro att iPHone kommer att falla lika snabbt som den har stigit sedan 2007? OK, det kan man förstås, men det känns inte alls seriöst med tanke på att iPhone 7 kommer i år och Apple har väldigt svaga konkurrenter just nu.

Utsikterna är väldigt goda idag givet aktiepriset. Kursen är inställd på kraftiga ras för försäljningen i framtiden och detta är inte sannolikt alls. Det är trots allt Apple vi talar om.