Groupthink på Riksbanken

Det är lätt att känna sig lite som en haverist när man år efter år (1, 2, 3, 4, 5) propagerar att ett mäktigt organ som Riksbanken, vars kritiker länge var väldigt få, inte bara handlar emot sitt mandat utan dessutom kraftigt vinklar sina prognoser och utredningar. Trevligt nog är jag dock inte ensam (1, 2, 3, 4).

 

Jag minns ett intressant gruppspykologiskt fenomen vi läste om på universitetet; ”groupthink”. Det slog mig idag att Riksbanken under Stefan Ingves måste vara ett praktexempel på just detta. Groupthink (eller grupptänkande) är kortfattat att en grupp börjar tänka som en ledande individ i gruppen gör- fakta från omvärlden sorteras så att bara det som stöder den av gruppen accepterade tesen ges något utrymme, allt annat förkastas. De som stöder den ”rätta” uppfattningen om verkligheten accepteras inom gruppen och de som inte gör det fryses ut så att de ändrar sig eller lämnar gruppens gemenskap. Hell follows...

 

 

Det ledande exemplet är Vita Huset under Lyndon Johnson där det växande engagemanget i Vietnams inbördeskrig som objektivt sett gick mycket dåligt fick männen runt presidenten att bara rapportera det som LBJ ville höra, allt annat sorterades bort och de som ingick i gruppen började tänka att i själva verket var deras politik den rätta och lyckad på alla sätt. Resultatet blev katastrofalt när USA drogs in i ett krig som man omöjligen kunde vinna och visade omvärlden att man inte kunde stå emot kommunismen.

 

 

Resultatet av Riksbankens politik under Stefan Ingves är även det katastrofalt och det är bara den underliggande mycket starka svenska ekonomin som har räddat oss från betydligt värre konsekvenser. Oavsett detta är dagens situation där vi har onödigt hög arbetslöshet sedan många år och balanserar på deflationens rand Stefan Ingves och hans jasägares, inte minst den lydigaste av dem alla, Cecilia Skingsley, fel.

Skulden delas dock med ett antal svenska journalister som istället för att ifrågasätta riksbankschefen när han i intervjuer står och blåljuger om stadigt ökande svensk skuldkvot eller andra talking points bara står och istället låter denne ledande befattningshavare tala till punkt med nästintill inställsamma frågor. Jag förstår mycket väl skillnaden i nationalekonomisk kunskap mellan journalister på Financial Times och Dagens Industri och SVT men någon måtta får det vara om man ska kalla sig journalist, man behöver ju inte gå på Journalisthögskolan för att kunna fråga ”Hur ser du på…?” eller ”Du är kritisk till Finansinspektionens beslut, varför då?”.

 

Naturligtvis saknas inte kompetens i Riksbanken, det är som Harry Flam skrev i förrgår, man har låtit den av Ingves accepterade uppfattningen att hushållens skulder ökar okontrollerat och att räntan därför måste hållas hög och låtit den påverka prognoserna och besluten, helt oavsett hur verkligheten ser ut. "There is noghting worse than a resourceful idiot" som det amerikanska uttrycket lyder. Man har hela tiden trott att inflationen ska komma tillbaka till den nivå som Riskbanken ska hålla, tjurskalligt och utan att någonsin få rätt:

 

 

 

Prognosmakeri är inte lätt så en jämförelse med hur andra har lyckats är rättvist. Dessvärre för Ingves & c:o visar denna att de har varit särklassigt sämst på att förutsäga framtiden varför marknaden (tack och lov) aldrig har trott på vad Riksbanken har sagt och handlat räntorna därefter. Så här går det när man sätter sin egen tjurskallighet mot verkligheten (Riksbanken är längst till höger):

 

 

 

För att visa hur sjukligt galet detta är så kan man försöka översätta detta till näringslivet. Tänk er en börsbolags-VD som kvartal efter kvartal efter kvartal misslyckas med ALLA sina prognoser om hur t.ex. marknaden kommer att efterfråga företagets produkter. Alla andra i branschen gör bättre prognoser än han. Dessutom är det uppenbart att en anledning till de ständiga prognosmissarna är att han låter sina egna fördomar påverka prognoserna varför de konstant missar målet.

 

Naturligtvis skulle en sådan VD snabbt sparkas från sitt jobb och såsmåningom återfinnas på någon mellanchefsposition i ett annat företag. Riksbanksdirektionen borde naturligtvis ha gjort samma sak med sin chef, men istället gav man honom förnyat förtroende i sex år och rensade bort dem som var emot honom och fyllde på med jasägare. Det räcker nästan med att se på det enskilda vansinnet i att göra sig av med den internationellt mycket erkända Lars EO Svensson för att kunna ta in Cecilia Skingsley från Swedbank. Istället för att få in nytt blod som inte är nästan sjukligt fixerad av hushållens skuldsättning fick vi alltså nya tokerier och nu deflation och nollränta. Det sista halmstrået för att få en förändring brast nyligen när Karolina Ekholm som hela tiden företrätt en verklighetsförankrad politik lämnade Riksbanken för departementsvärlden. Godnatt!

 

 

 

Omvärlden har nu föga förvånande vaknat där svensk press så länge sovit och Sveriges riksbanks politik lyfts nu fram som ett avskräckande exempel (1, 2, 3). Aldrig har kritik varit så välförtjänt.

 

Köp inte...

Enkla regler är alltid de bästa så jag tänkte försöka mig på en liten lista över vilka företag man inte ens ska fundera på att köpa, inspirerad av lättsamma listor över vilka vin man aldrig ska köpa (flaskor som föreställer någonting, flaskor med annan färg än brun eller grön osv).

Helt självklara varningsflagg som löjligt optimistiska prognoser, gör regelbundna nyemissioner eller vilda påståenden om att det egna företaget saknar konkurrenter tycker jag inte ens behöver tas med. Here goes...

Uppenbara:

• Ett företag som lyfter fram EBITDA-resultatet men inte nämner sista raden (läs: förlusten).
• Ett företag som genomför flera riktade nyemissioner.
• Ett litet företag vars ledning säger att ”det värsta som kan hända är att vi blir uppköpta”.

Kanske inte lika uppenbara, men minst lika säkra:

• Ett företag som ”kommunicerar med marknaden” mer än en gång i veckan.
• Ett företag som aldrig nämner vilka deras kunder är men skriver att de är en ”stor aktör” eller ”marknadsledande”.
• Ett företag vars VD använder ordet ”orders” i sitt VD-brev.
• Ett företag vars VD använder VD-brevet till att göra reklam för sina produkter.
• Ett företag vars VD skriver ett VD-brev på mer än en sida.
• Ett företag vars VD låter som en begbilhandlare.
• Ett företag som följs slaviskt av fanboys som fyller Börssnack med inlägg, alltför ivriga för att kolla stavningen.

• Ett företag där någon i (f.d.) ledande befattning står under åtal.
• Ett företag där två eller fler i ledande befattning har varit i klammeri med rättvisan de senaste 10 åren.
• Ett företag som inte är noterat.
• Ett företag som är noterat på Aktietorget.
• Ett litet företag vars huvudkonkurrent är del av en stor global koncern.
• Ett företag som har huvuddelen av sin verksamhet förlagd i ett eller flera tok-länder, mer kända för kaos, korruption och feta generaler än företagsamhet och rättssäkerhet.

Svenska banker idag

Svenska banker är ungefär som mellaneuropeiskt öl- ju mer man har fått desto mer vill man ha. Jag köpte mina första Swedbank i februari 2009 (good ol' days!, se här för rafflande, detaljerad berättelse) och min aptit för de fyra storbankerna har bara ökat med tiden. Det kanske viktigaste jag lärde mig av just Swedbank-köpen en gång för alla lärt mig att fortsätta köpa, dvs komma över det helt idiotiska motstånd man verkar födas med att avstå från att köpa fler aktier efter att kursen stigit kraftigt för att man grämer sig över att man inte köpte när det var billigare, se bild från tidigare inlägg:

Detta hade jag mycket stor nytta av när jag ökade i Apple åren efteråt och som alltid när man bildar nya vanor så sitter de i.

Swedbankaktien har förstås haft sin stora uppgång idag och anledningen att jag har kvar detta mitt nu största innehav är dels att direktavkastningen är utmärkt redan nu och dels att jag är helt säker på att utdelningen kommer att öka i takt med vinsten. Disponeringarna i kvartalsboksluten för den del av vinsten som beräknas (vid beräkning av förändrat kärnprimärkapital) delas ut har ökat mot förra året i takt med att vinsten har ökat och jag tror att man kommer att höja till minst 11 kr för detta år (från 10,10).

Någon större tillväxt har Swedbank inte i dag, utan man utvecklar sin verksamhet men gör det med framgång, jag räknar inte med att öka i Swedbank utan sitta på aktierna under lång tid. En storbank som däremot har en alltmer intressant tillväxtkomponent är Handelsbanken med sin expansion i Storbritannien som inte är mer än några procent av företaget idag, men eftersom den uppenbarligen går mycket bra kan komma att bli alltmer intressant. Flera engelska tidningar (exempel) har skrivit mycket uppskattande om den svenska banken som utmärker sig för flexibilitet och att de enskilda kontoren fattar alla beslut själva- en otänkbarhet i Storbritannien.

SHB köpte jag för första gången vid utdelningarna i våras och ökade med 50 % i när B-aktien gick under 300 kr för tre veckor sedan. SHB är Sveriges näst bästa företag (efter H&M) anser jag och en aktie som jag kommer att fortsätta att köpa under lång tid framöver. Den extrautdelning som man beslutade om förra året tror jag kommer att bli permanent nu, inte bara för att vinsten ökar fint, utan för att avsättningen till pensionsstiftelsen Oktagonen har sänkts från 15 % till 10 %, vilket knappast skulle ske om man inte räknade med att dela ut mer per aktie, och vilket i sig ökar möjligheten att dela ut mer pengar. På sikt tror jag att mitt innehav i SHB kommer att bli lika stort som det i Swedbank, kanske hjälpt av att jag flyttar över från Swedbank om den aktien fortsätter stiga som nu.

Mitt senaste innehav, Nordea, köpte jag också vid raset för tre veckor sedan. Detta är en liten post idag men jag kommer säkert att öka den med tiden. Mitt intresse här är att om man räknar med att SHB:s utdelning ligger kvar på nuvarnade höga nivå är det bara Nordea som verkligen kan öka utdelningen rejält i takt då man trots en höjning bara delar ut 56 % idag. Aktiekursen kommer att följa i dess spår.

Jag skulle inte bli förvånad om jag inom några år skulle ha mer än två tredjedelar av mitt kapital i banker, så stort är mitt förtroende för deras intjäning på sikt. Egentligen precis samma tankar som jag hade våren 2009.

Vart är vi på väg idag?

Apples iPad lanserades för 4,5 år sedan och började sedan sälja i snabbare takt än när iPhone kom ut på marknaden. Nu har dess tillväxt först mattats och på senare tid har den sjunkit, senaste kvartalet med 9 % mot året innan.

De reaktioner som varit på iPad tycker jag är högintressanta då de säger så mycket om hur marknaden tänker. När man sålde mycket snabbt och bra trodde många att den skulle ta över tronen från iPhone som Apples största kassako. När försäljningsökningen bromsades hette det allmänt att det var Android-plattorna som "konkurrerar ut" iPad, vilket tystnade rätt snabbt när det blev uppenbart att dämpningen var densamma för alla tillverkare förutom de som säljer rena filmvisare för typ 50 dollar. Nu när försäljningen har minskat (marginellt) är uppfattningen att plattdatorerna "inte blev den succé" man trodde och att "PC:n inte hotas".

Det intressanta med dessa reaktioner är att de som vanligt inte lyfter blicken ett dugg och söker orsaker och verkan utanför det för dagen uppenbara.

Grundläggane för att förstå iPad och iPhones första år på marknaden är att iPhone hölls tillbaka av minst tre skäl som inte hade någon motsvarighet för iPad:

• Potentiella iPhone-köpare satt fast i tvååriga kontrakt med sina dåvarande mobiler.
• iPhone var revolutionerande, men det fanns liknande mobiler och det var ännu inte möjligt att installera köpta appar- iPhones verkliga revolution
• iPhone var mycket dyr och Apple saknade stöd hos de allra flesta operatörer

Detta är inga småsaker, utan framförallt låsningen till gamla kontrakt och den långa tid det tog för Apple att få världens övriga operatörer att acceptera deras drakoniska krav på minimibeställningar (Verizon var t.ex. tvunget att köpa minst 32 miljoner exemplar över ett antal kvartal för att få sälja iPhone) gjorde att iPhone inte tog verklig fart de första åren.

iPad hade som sagt ingenting av detta- det var en revolutionernade produkt som kom ut på en marknad där existerande plattdatorer sågs som skämt och i minst tio år misslyckats med att göra någon glad. De var hyfsat billiga, inte minst eftersom konkurrensen i stor utsträckning var nya PC , vilka var dyrare än iPad, och väldigt dåliga notebooks i liknande prisklass som iPad. Vi var dessutom väldigt många som helt enkelt hade längtat efter en skärm att ta med sig till fåtöljen eller på pendlingen, mycket större än dåtidens små mobiler varför läsning, spel och filmtittande nådde helt nya höjder.

Varför mattas då försäljningen, om det inte är för att konkurrenterna lyckas, Samsung säljer ju t.ex. som jag skrivit många gånger förut, knappast några plattdatorer, utan skänker bort dem. Jo, just därför att så många köpte under de två första åren och eftersom iPad inte säljs med abonnemang och byts ut efter två år av sina användare så sitter väldigt många idag på version 1-3 och är helt nöjda med dem. De uppgraderar sig också, men eftersom det tar längre tid, kanske 50-100 % längre än för smartphones så minskar just nu försäljningen.

Att påstå att försäljningen faller pga att folk istället köper PC eller att folk har ledsnat på plattdatorer är vansinne när de som köper till mycket stor del fortfarande är förstagångsköpare. Som Tim Cook sade på analytikerkonferensen- "ingen mättad marknad har 50 % förstagångsköpare". 

iPad är helt enkelt en annan produkt än iPhone och dess nuvarande och framtida försäljning kommer att ge ett enormt bidrag till Apples vinst, oavsett hur iPhones graf ser ut i jämförelse.

Att vissa dessutom väljer en ny Mac istället för en ny iPad, vilket en del svarar, är mycket bra för Apple då man tjänar mer på Mac-försäljningen. Att en del väljer en iPhone 6 Plus istället för en iPad Mini är förstås VÄLDIGT bra för Apple då försäljningen i detta fall går från den produkt man säljer med sämst marginal till den som har Apples allra högsta marginal.