Inget nytt under äpplet

Bara en analytiker kan möjligtvis vara förvånad för att världens mest framgångsrika företag lyckas sälja mer än samma period förra året av världens bäst säljande mobiltelefon och som så många gånger förut slå alla förväntningar, men det är precis det vi får uppleva nu. Denna hönsskock som nyligen enats om att Apple måste ha nya produkter för att inte tappa vinst och relevans fick nu till sin förtret se Apple slå alla förväntningar.

Själv är jag inte det minst förvånad över att Apple av allt att döma lyckats sälja en massa genom China Mobile men väldigt förvånad att ingen analytiker verkar ha dragit slutsatsen att denna försäljning också ligger bakom det ovanligt stora tappet i intäkt per mobil såld genom att CM förstås förhandlat till sig ett lägre pris än andra utländska operatörer har. Ytterligare stöd för detta får man från China Mobiles rapport i veckan vars resultat tyngdes av just de stora kostnaderna för iPhones till kunderna sedan starten för fyra månader sedan.

Läget just nu kan sammanfattas så här:

• Iphone har nu befäst sin särställning även i Japan och Kina- det är denna man köper om man har råd och många har råd i dessa länder.
• China Mobile använder iPhone som försäljningsargument för sin nya 4G-service som kommer att rullas ut med full kraft under det närmaste året, hittills har man bara kommit en liten bit på vägen. Detta kommer alltså att öka betydligt så räkna med bra stöd för framförallt iPhone men även iPad.
• Ipad ligger relativt stilla (-3 % mot förra året när man räknar med lagersaldona) vilket inte är bra, men heller inte någon kris eftersom den tar alla vinster i sitt segment, Samsung verkar nu mer eller mindre ha givit upp att sälja sina tablets och bindlar dem istället med andra produkter och ju mindre som sägs om Microsofts patetiska Surface desto bättre. Läsplattorna är ett problem bara i USA men skräpplattorna är utan tvekan ett problem eftersom de gör att snåla människor köper dem istället för "the real thing" och får en mycket dålig uppfattning om vad en plattdator kan göra.
• Apples massiva återköpsprogram börjar nu göra verklig skillnad i VPA:n och att det nu ökas på rejält återigen tyder på att Apple har satt siktet på att drastiskt reducera sina utestående aktier, säkert ned mot 500 milj. (en halvering mot för två år sedan) inom ett par tre år.
• Splitten 1:7 kommer att driva på aktien men framförallt kommer analytikernas nyvakna intresse för aktien att leda till höjningar av målkurserna.

Summa summarum kan detta vara början på det i alla fall jag har väntat på sedan minst 18 månader- Apples återtåg som uppskattad aktie och i så fall kan det betyda nya kursrekord. Vem vet, men om aktien kommer i ropet igen och Apple, vilket känns helt säkert, kommer med nya produkter i år, så kan aktien stiga långt över det gamla rekordet. Det behöver i så fall inte ens ta särskilt lång tid, aktier stiger och faller snabbare än vi tror, se bara på de galna rasen förra året som fick den att bli världens billigaste företag

Tips till den som vill ha en bättre uppfattning om vad Apple i själva verket tjänade: titta på cash flow from operations. Detta påverkas inte som vinsten av de enorma avsättningar Apple idag gör till Fan och hans moster* för att skjuta upp skatten. Den siffran var senaste kvartalet 15,4 dollar per aktie (att jämföra med 11,62 i rapporterad vinst). 

*) Huvudsakligen att Apple bokför skatt som  om man hade skattat hela vinsten i USA, numera långt över 20 mdr balanserat, men även avsättningar till framtida mjukvaruuppdateringar mm.

Att tro att man kan

Det finns en intressant psykologisk effekt som kartlagts ganska nyligen även om den varit känd för de flesta- ”Dunning Kruger-Effekten”. Den går förenklat ut på att inkompetenta personer just pga sin inkompetens inom ett område saknar förmåga att korrekt bedöma sin färdighet jämfört med andra med resultat att de tror sig vara bättre än de är. Vi ser detta överallt- kolleger som tror de är bättre än och klagar på att de med tio år längre erfarenhet tjänar mer än de själva, folk med tråkig humor som envisas med att skämta, 25-åriga singlar som tror sig veta allt om förhållanden, barn och familj osv.

 

Kort sagt, den som kan lite tror sig ändå vara minst lika bra eller bättre än andra. Botemedlet, menar forskarna, är helt enkelt att tala om för människor när de överskattar sin förmåga, vilket dessvärre inte är så enkelt och verkligen inte populärt. Ironikst nog fungerar detta också omvänt- den som verkligen är expert tenderar att överskatta andras förmåga och tror därför att andra är lika bra eller bättre än han själv. Detta är förstås problematiskt- det är ju inte så lyckat när mer eller mindre okunniga personer på nätet övertygar massorna om att spädbarnsvaccinering är dåligt, när såpakändisar uttalar sig om politik eller när nya körkortsinnehavare tror sig vara bättre än oss erfarna förare. (En komisk effekt är dock trevligt nog att brottslingar också kraftigt överskattar sin förmåga varför de inte sällan begår otroligt korkade brott och åker fast.

 

 

 

Dock är det i de flesta fall inte särskilt farligt, undantaget förstås trafiken eller när tomtar tror sig bli utmärkta presidenter, och den som skryter likt en tidigare kollega jag hade om hur bra han är på squash trots att han bara provat det en (!) gång gör bara bort sig. På börsen däremot tas det ju inga fångar och efter att jag läst om detta fenomen känns det uppenbart hur just detta ställer till det för många nybörjare på börsen.

 

Jag tyckte själv att det var enkelt när jag började med näthandel (mina första och få köp var med pappersorder)- när jag köpte Ericsson hösten 2002 var min analys korrekt- det var osannolikt att storägarna inte skulle rädda Ericsson och 3-4 kr var väldigt billigt, men jag sålde snabbt av rädd och orutinerad. Det gick dock i regel bra när jag satsade på allt möjligt 2003 och 2004 när börsen steg (Saab, Nordea, Industrivärden, Nokia, Vostok Nafta, Avanza osv utan någon plan eller ingående analys) men det var inte jag som var framgångsrik, utan bara jag som hade tur att marknaden steg efter den långa nedgången 2000-2003.

 

Ibland köpte jag på ren spekulation och kände mig smart när det gick bra. Med tiden märkte jag att detta inte var någon vinnande strategi och tack och lov förlorade jag aldrig några större summor, helt enkelt för att jag (fullständigt korrekt) inte hade satsat så mycket pengar på vad jag visste var chansningar. Jag slutade med detta och återvände till min gamla (1987) insikt att man ska köpa när det är billigt och aldrig annars, lugnade mig och började läsa på både teori och om företagen och sedan började det gå bättre. Väldigt mycket bättre.

 

Många verkar dock verkligen stenhårt tro att de är överlägsna alla andra från första dagen. Överallt på Börssnack och andra fora kan man hitta dem- de som med en två månader gammal profil ena dagen frågar ”hur fungerar det med utdelningar?” och andra dagen talar om hur just hans tre förhoppningsbolag är självklara vinnare ”på sikt” vilket alla andra är för dumma för att förstå. Inte sällan vill de generöst dela med sig av sin vishet med tips i stil med ”köp Boliden när börsen öppnar och sälj efter lunch, slår aldrig fel!” eller ”H&M är övervärderat och kommer att falla till 150”.

 

Börsen är utan tvekan den plats där amatörer kan så proffsen. Det som är omöjligt inom schack och golf är fullt möjligt på marknaden- om (!) man har fallenhet för det, är tålmodig och är beredd att lägga mycket tid på det. Tur kommer man en bit med ibland men den tar alltid slut- lika lite som man på sikt blir rik av att spela på rouletten blir man det av att sitta dag ut och dag in och chansa vilken aktie som kommer att stiga.

 

Den som tror sig ”förstå börsen” eller tror att det är enkelt att slå index kommer ofelbart att förlora det mesta av sina pengar och med all sannolikhet inte bli långvarig på börsen. Folk får göra precis som de vill, men det är uppenbart att många skulle må bättre, inte minst ekonomiskt, om de inte överskattade sin förmåga från första lyckade affären.

 

 

Farbror Stefan och hans ränta

Det var en gång en farbror som hette Stefan som hade ett av de finaste ämbetena i hela kungariket. Han var föreståndare för kungens skattkammare. Han hade haft många fina jobb tidigare men detta var själva kronan på hans gyllene karriär. Att vara föreståndare för skattkammaren var väldigt fint tyckte alla undersåtarna i landet eftersom den hade rätt att göra precis som den ville men räntan och penningarna.

Stefan tyckte att priserna på husen i kungliga huvudstaden var så hiskeligt höga nuförtiden och oroade sig dagarna i ända över detta gräsliga problem. För många kändes detta inte som något stort problem för de hade väldigt höga löner och det fanns just inte så många hus att köpa i staden så de betalade gärna de höga priserna så de skulle ha nära till sina jobb, men Stefan kunde inte sluta oroa sig för att priserna steg i huvudstaden. Om priserna stiger så kan vi få en bubbla som man hade i det soliga Spanien häromåret trodde Stefan och ville bekämpa  priserna med det mäktiga vapen han hade i sin arsenal- räntan.

Räntan ville Stefan därför alltid hålla så hög som möjligt och höja och höja igen så mycket det bara gick att få med sina kolleger på. Ända in i kaklet. Eller det var så vissa uppfattade att han måste ha tänkt när han höjde räntan till en ny rekordnivå samma vecka som banken Lehman Brothers gick i konkurs och det plötsligt inte gick att låna några pengar alls i världen. Nåja, ska de låna så får de låna dyrt tänkte Stefan, orolig som han var för de stockholmska bostadspriserna alltmedan världen utanför mest verkade oroa sig för att ingen ville låna ut pengar och risken det medförde för en världsomspännande depression och elände utan slut.

Vissa av Stefans kollegor i skattkammardirektionen tyckte att man hade gjort fel och ville genast sänka räntan rejält. "ALDRIG!" skrek Stefan på mötet och satte klackarna i golvet. Kollegerna gav sig inte och Stefan fick släppa till en halv procents sänkning. "Inte en grutta mer!" förkunnade han. Två veckor senare visade det sig till Stefans stora överraskning att det var alldeles för lite och ränteduvorna i hans bakgård krävde en stor sänkning för att rädda det som räddas kunde. "Tänk på bostadspriserna!" sa Stefan och höll emot med näbbar och klor. Inte mer än en halv procent fick det bli. Nu stod landet på avgrundens rand men Stefan tvekade fortfarande. "Bopriserna, bopriserna..." hördes han oja där han gick i de fina korridorerna. Hans kolleger krävde handling och tvingade fram en räntesänkning på 1,75 %. 

Nu var räntan alldeles för låg tyckte Stefan och så snart ett endaste litet tecken på förbättring av den nattsvarta konjunkturen kom så höjde han räntan igen. Och igen och igen och igen. Skattkammardirektionens majoritet berättade med myndig stämma att nu minsann höll inflationen och konjunkturen på att stiga mycket snabbt varför man skulle skynda på räntehöjningarna om Stefan själv fick bestämma skulle det gå ännu fortare, allt för att förhindra en bostadsbubbla. År 2013 kommer inflationen att vara nästan 3 % förkunnade man (bara 3 % mer än vad den blev). 

Dessvärre ville det sig inte riktigt med fastighetspriserna, de bara fortsatte att stiga, konjunkturen ville sig inte heller och inflationen visade inga tecken på att stiga till skyarna. Det var nästan som om Stefan skulle börja tro kollegerna Svensson och Ekholm som liksom Rådet sa att räntehöjningarna var helt fel väg att gå och Stefan skulle tvingas backa. Nästan, alltså. Alla utanför direktionen hade dock börjat tvivla och tro det eller ej, men Stefan fick återigen krypa till korset. Istället för en fin brant stigande räntebana tvingades han till sitt stora förtret börja sänka räntan igen och igen och igen och igen. Det var liksom ingen hejd på eländet tyckte Stefan.

Men så fick Stefan åka på ett möte med de andra cheferna för skattkamrarna kungarikena i närheten. Det var roligt tyckte Stefan, maten var god och det fanns gott att dricka också. Döm bara av hans förvåning när han förstod att hans kolleger inte alls tyckte som han. Hela tiden på konferensen pågick diskussioner om inflationen som de andra tyckte var för låg, att arbetslösheten var hög och problemet att bankerna inte ville låna ut till företagen så ekonomin kunde få fart igen. Stefan förstod alls inte varför dessa ämnen skulle få tränga ut den mycket viktigare frågan om bostadspriserna.

När han till sist fick ordet och sa att stigande priser på bostäder i heta tillväxtregioner var Sveriges stora problem fick han så konstiga blickar från de andra. De andra visste ju att Stefan hade samma problem som de med att få upp inflationen och den höga arbetslösheten och var förvånade över att han verkade ta allt detta med ro. Att klaga på att bankerna lånade ut pengar till människor som hade god ekonomi fick liksom heller inget gensvar i publiken. De verkade, ja det är faktiskt sant, tycka att det var bra att bankerna lånade ut pengar. 

Stefan satt ensam och grubblade på sitt fina hotellrum efter middagen och tänkte för sig själv "varför är det bara jag som förstår hur det är?"