En fågel i handen

Ju mer jag studerar rörelser i PE-tal för lönsamma och välgående företag desto mer övertygad blir jag om att den kortsiktighet som kvartalskapitalismen leder till inte bara kan utläsas i hur länge investerare orkar vänta på resultat i form av uppgångar, utan även ett alltmer ökat fokus på utdelningar. Detta skulle i så fall betyda att direktavkastningen anses viktigare än PE-tal och att gapet ökar.

Om någon har statistik över variationer i direktavkastning över tiden för svenska börsbolag är jag mycket tacksam för det verkar som om PE-fokuseringen har lett till att det nästan bara är dessa data som samlas in, se bara alla mina länkar till Apples historiska PE-tal som fyllt bloggen på senare år (bra exempel som belyser det faktum att Apple nu är historiskt lågt värderat i förhållande till både vinst och kassa).

Jag kan hittills bara iaktta hur utdelningen som jag tidigare skrivit om verkar ha stor inverkan redan på kort sikt på hur bolag värderas på marknaden allt annat lika. Logiken i detta är nu för mig verkligen glasklar. PE-talet är ett ganska flummigt och teoretiskt värdemått som i och med detta inte ger mig någonting i närtid. Det är en bra mätare under förutsättning att man kan ungefär korrekt bedöma huruvida nuvarande vinst är hållbar, dvs företagets framtida utsikter.

Utdelningen däremot är verkligen pengar i handen, för amerikanska företag så ofta som en gång i kvartalet men för svenska i vilket fall varje vår. Att veta att man kommer att få denna avkastning ganska snart har ett mycket stort värde, inte minst psykologiskt. Värdet finns förstås också i det faktum att återinvesterade utdelningar på sikt ger en fantastisk avkastning, vilket många vet, och även detta drar förstås mot utdelningar.

Effekten blir förstås att utdelningsaktier värderas högre än andra över tiden. På kort sikt kan förhoppningsbolag utan utdelning värderas väldigt högt men det blåser snart förbi. Detta innebär också att bolag som höjer utdelningen allt annat lika kommer att värderas upp, troligen ganska snabbt, och tvärtom. Detta är egentligen ganska rationellt eftersom utdelningarna, till skillnad från uppskattningar om vinster är reda pengar, dvs sanningen. På samma sätt som kassaflödet är sanningen i ett företag, medan vinsten är mer av en åsikt.

I ett försök att korrigera mitt misstag att inte genast öka i Swedbank när man meddelade att man nästan fördubblade utdelningen från 5,30 till 9,90 ökade jag med 11 % i fredags morse efter att aktien hade fallit mer (nästan 14 kr) än den avskilda utdelningen. Detta är i mitt tycke en mycket defensiv investering eftersom jag tror att utdelningen inte är hotad, snarare tvärtom, de närmaste åren och en direktavkastning på över 6 % inte är långsiktigt hållbart, vilket förstås betyder stigande kurs. Det är också en mycket befriande känsla när man äntligen lyckas att inte låta sig påverkas av att man har köpt Swedbank på helt andra nivåer (snittet var runt 45 kr innan senaste köpet) och larva sig med att ens snittkurs "förstörs", utan att tvinga sig att helt fokusera på dagens kurs i förhållande till företagets utsikter. Detta är förstås lika viktigt som att våga köpa när alla andra säljer utmärkta bolag och sälja dem när alla andra och deras mostrar köper dem på för höga nivåer.

Alternativa placeringar

Jag har ganska länge letat efter kompletterande, stabilare placeringar i annat än värdepapper. Detta dels för att sprida riskerna och dels för att det är roligt att kunna se och använda en del av sina placeringar. Observera att jag här absolut inte eftersträvar eller förväntar mig samma utveckling som för mina aktieplaceringar, detta är mycket mer av kapitalsäkring än förräntning.

Min övergripande princip är att prisutvecklingen, allt annat lika och förutsatt att man inte betalar ett överpris (!), är bättre och stabilare för de övre, finare segmenten oavsett vad man investerar i. Det kommer alltid att finnas en marknad för Picasso, för att ta ett extremt exempel, men inte alls lika säkert för en ung konstnär som är i ropet just nu. Ett mindre extremt exempel är att riktigt fina svenska guldmynt från 1800-talet är säkrare placeringar än de i normal kvalitet eftersom de finaste är så mycket mer sällsynta och attraherar en kräsen, kapitalstark krets. Så är fallet med alla samlarsaker.

Den som följer mig på Twitter vet att jag fastnat för armbandsur, närmare bestämt det utan tvekan främsta märket Patek Philippe som jag nu har studerat intensivt i några månader (det finns gott om referenslitteratur i ämnet samt förstås väldiga mängder på nätet). Jag är alltså absolut ingen expert på detta område, men det är också som sagt alternativa placeringar, ingenting som kommer att bli någon betydande del av min förvaltning.

Patek Philippe existerar i ett eget universum, inget annat märke är ens i närheten av dem, vilket gör dem till ultimata investeringsobjekt. Den som inte tror det kan titta in på eBay där allt märkt med Patek Philippe, t.o.m. postrar och urklippta annonser har en marknad. Andra märken, t.o.m. det överhypade Rolex, har modeller som haft god värdeutveckling, men övriga modeller, inte minst de dyraste sett till nypris, håller inte alls värdet, utan påminner om överutrustade bilar som placering.

För Patek är det tvärtom. Endast vissa extrema modeller, ffa från 70-talet, som absolut inte motsvarar dagens smak säljs billigt, billigt är i detta fall dock 30-40 000. Andra modeller, även gamla herrur som är små jämfört med dagens mode har oftast mer eller mindre hängt med Pateks stadiga prisökningstakt för nya eller nästan nya ur. Inte någon dålig placering alls och en helt utan risk för att förlora någon större summa förutsatt att man försäkrar klockan, något man i och för sig inte behöver göra om man har den i bankfack. (För tidiga upplagor av modeller som sedan blivit mycket populära eller var först med en populär nyhet, t.ex. glasbakstycke, stålur i små upplagor och för "grand complications" är prisutvecklingen sedan länge otrolig.)

De säkraste investeringarna i Patek-klockor är modeller med eviga kalendrar och ytterligare någon avancerad "komplikation" som månfas som helt dessutom ska ha gått ur tillverkning och helst inte inte är så gammal ännu. Med en sådan i kassaskåpet är det sedan bara att vänta något decennium eller två och sedan knalla över till Christies. Men den som inte vill lägga en miljon eller (mycket) mer på en klocka kan ändå göra bra placeringar genom att köpa riktigt fina, tillräckligt dyra modeller i mycket populära utföranden (vitt guld är naturligtvis bättre än vanligt, platina ännu bättre osv) till bra pris- mellan 100 000 och 200 000 svenska kr.

Själv har jag fastnat för Calatrava som såg dagens ljus på 30-talet och sedan dess förändrats endast mycket litet i sitt grundutförande. Detta är den klassiska Patek-klockan som kopierats ändlöst och närmast ligger till grund för dagens uppfattning om hur ett herrarmbandsur ska se ut. På Teneriffa där momsen bara är 4 % köpte jag min första- en ref. 5196 i vitguld i januari för 15 250 euro (134 000 kr vid tidpunkten). Nöjet är förstås också till stor del att kunna använda klockan, men en tidlös design är en säkrare investering eftersom klockor förstås skiljer sig från de flesta andra objekt då de bärs nära kroppen, vilket ställer stora krav på utseende. Folk ställer av detta skäl större krav på designen av en smartphone och laptops än deras stationära dator eller TV, vilket Apple förstås vet om.

En svart ref. 96 från 1942.

Eftersom Patek-klockor tillverkas i förhållandevis små serier (produktionen är t.ex. ungefär en tjugondel av Rolex') och absolout varende del i kedjan är av absolut högsta kvalitet garanteras prisstabiliteten. En ytterligare garant är förstås att företaget ägs sedan snart 80 år av familjen Stern som är extremt rädda om sitt renommé och ett uppköp av en jättekoncern som skulle börja prångla ut allehanda skräp märkt med patek Philippe till alla kundsegment the American way är helt uteslutet.

Pateks märksevård gränsar till det absurda, inte nog med att man har världens troligen bästa reklamkampanjer, man lyckas få författare att skriva hyllningsböcker om dem, man lovar att serva alla ur man har sålt sedan starten på 1830-talet, ägare får deras mycket exklusiva tidskrift helt gratis och man har köpt upp sina underleverantörer så att man idag producerar långt över 90 % av alla komponenter själva. När man blev missnöjd med att "Geneva seal" som "alla" schweiziska tillverkare vill ha på sina alser började sättas på allt enklare modeller och överhuvudtaget inte ställde tillräckliga krav hoppade man helt sonika av detta system för några år sedan. Nu har man sin egen kvalitetskontroll som ställer mycket högre krav.

Jag siktar på att hålla minst 10 %, på sikt mer, kanske mycket mer, av mitt kapital i alternativa placeringar, troligen till största delen i Patek Philippe-klockor. På samma sätt som med aktier och allt annat gäller det förstås att köpa till rätt pris, men så länge man bara får en rimlig rabatt mot listpriset och har ett långt perspektiv är det troligen svårt att förlora pengar om man köper de mest attraktiva modellerna. Det verkar gå att dra nytta av krisen i andra länder genom att köpa relativt nya ur idag med god rabatt mot listpriserna i Italien, men det ställer förstås stora krav på att man är säker på att säljaren är seriös.

Kina är förstås draglok för klockpriserna liksom så mycket annat idag, men överhuvudtaget får människor det förstås bättre med tiden och i takt med att miljonärerna blir allt fler och den övre medelklassen blir allt större så kommer efterfrågan garanterat att öka på dessa ultimata bevis på personlig framgång. En Rolex kan de flesta med ordnad ekonomi köpa, inte minst begagnat, men så är inte fallet med Patek Philippe (eller Vacheron Constantin, Brequet och kanske något ytterligare märke). Så har det varit i 180 år och det lär fortsätta.

Apple och marknaden

Jag hade nog trott jag sett det mesta vad gäller bisarr aktievärdering eftersom jag varit inne på marknaden i någon form nästan utan uppehåll sedan 1986, men Apples tvärdykning slår allt jag har sett och trodde var möjligt. Ett företag med en jättekassa (0 % risk för betalningsinställelse även efter runt 15 år utan intäkter men oförändrade kostnader för att ta ett teoretiskt exempel) vars produkter leder marknaden och tar hem nästan alla vinster i sina respektive segment, vars produkter dessutom just uppgraderats och till råga på allt just gjorde den största kvartalsvinsten för något bolag lyckas falla med 40 % på en i övrigt uppgående marknad.

Om ingenting annat så lär väl detta oss att ingenting ska förvåna en på marknaden. Hade Apple varit högt värderat, t.ex. PE 25 eller 30 hade förstås lägre marginaler och allehanda (nästan alltid falska) rykten om problem rimligen kunnat sänka aktien med 40 % kan jag tycka, men att den sjunker på detta sätt när den värderades bara 12-13 gånger sin fjolårsvinst visar att nästan ingenting är omöjligt på marknaden. 

Rasen i Swedbank och Boliden 2008-09 var förstås betydligt större, men dessa företag hade ju också stora problem, om än inte alls så stora som marknaden trodde. Raset i Apple bevisar dock en gång för alla att marknaden numera är sjukligt neurotisk och kortsiktig och visar mer all önskvärd tydlighet att man som investerare inte får försätta sig i en position där man inte klarar kraftiga kursfall. Vad hade hänt om Apple verkligen hade fått problem i höstas- stora leveransproblem, floppade iPhone 5 eller liknande. Hade kursen sjunkit ned mot eget kapital (under 200) då? Inte osannolikt alls på dagens marknad hur sjukt det än vore för en vinstmaskin av gigantiska proportioner.

För oss som investerar långsiktigt är detta inte ett problem förstås, utan en möjlighet att öka sitt innehav om man kan, men det lär en nog också ett och annat om utdelningens betydelse för aktiekursen. Hade Apple varit lite mer rimlig i sin utdelningspolicy när den sjösattes för ett år sedan och t.ex. delat ut halva vinsten, vilket absolut inte är mycket för ett företag som helt kan finansiera sig på löpande kassaflöde och därutöver har en otrolig kassa, hade aktien aldrig sjunkit så mycket. Detta är inte utan betydelse för Apple som ju betalar sina anställda delvis med aktier.

Nåväl, nuvarande kurs kommer inte att hålla. Apple kommer att fortsätta att uppgradera sina produkter och komma med nya. En mindre uppgradering av iPhone 5 till 5S skulle ha god inverkan på marginalen jämfört med en större uppgradering- minns de 47 % för ett år sedan som skapades framförallt av iPhone 4S. Vi kan också vara helt (!) säkra på att Apple kommer att lämna besked om vad man kommer att göra med kassan snart, vilket rimligen kommer att driva upp kursen. Deras försiktighet med detta måste de väl även själva nu inse har varit ett stort misstag.