Den sovande riksbanken

Gårdagens stora överraskning från Riksbanken om att man sänker styrräntan med 0,5 istället för 0,25 % var endast en överraskning för den som inte hängt med i hur den svårt misskötta Riksbanken under Stefan Ingves fungerar- räntan skall i alla lägen vara så hög som möjligt varför man höjer vid varje tillfälle och väntar alldeles för länge med att sänka räntan. Det håller på tills man kört ända in i kaklet varefter man får tvärvända.

Detta är (nästan) samma genier som målmedvetet höjde räntan ända in i finanskrisens epicentrum varefter man fick tvärvända med sänkningar på över två procentenheter på några veckor. Som tvärt började höja räntan vid minsta tecken på förbättrad konjunktur sommaren 2010 efter vilket man tvingades sänka igen (se mitt tre år gamla inlägg här som lika gärna hade kunnat skrivas idag) hela vägen fram till idag. Samma senfärdiga samling ledd av en svårt överreklamerad ("var med och räddade bankerna under 90-talskrisen") chef som nu i åratal hela tiden, tvärt mot allt sunt förnuft, tjurskalligt påstått att vi inom ett år kommer att nå inflationsmålet på 2 %.

Nu har man drivit oss in i eller i varje fall väldigt nära deflationsträsket genom att hålla en högre ränta än omvärlden pga ett bisarrt hjärnspöke- rädslan för att vi har en ohållbar skuldsättning i Sverige.

Riksbanken sover tills man försovit sig, som alltid drömmande mardrömmar om skuldsättning och vi blir alla förlorare på det. I varje fall tills Stefan Ingves pensioneras och det förhoppningsvis slutar vara "ansvarsfullt" och fint att hela tiden vilja ha så hög ränta som möjligt när det inte alls är motiverat eller bra för Sverigs ekonomi.

Läs vad Lars E.O. Svensson, tidigare ledamot tills han inte orkade vara i opposition längre, har skrivit i ämnet för en saklig genomgång om hur illa Riksbanken har skötts.