Apples nya succé

Juryn har nu varit ute en och en halv månad för Apple Watch, vilket är tillräckligt för att kunna dra de första slutsatserna om produktens framtid. Som jag skrivit tidigare är jag säker på att den kommer att bli mycket bra, minst på iPads nivå vad gäller bidrag till resultatet inom ett par år.

Eftersom Apple numera aldrig släpper halvfärdig hårdvara var jag inte orolig för att det skulle visa sig att man totalt missat någonting viktigt typ antennproblemen för iPhone 4 som visserligen snabbt löstes men vore mycket värre för en helt ny produkt än en som blivit väl mottagen på marknaden och då kom i fjärde versionen. Dock fanns det väl en risk för att tillverkningen skulle gå dåligt men man verkar ha löst samtliga produktionsproblem som det ryktats om utan att det kommit ut några mängder defekta exemplar.
 

Den stora utmaningen är dock att intressera konsumenterna för den nya produkten och detta verkar man har lyckats väldigt väl med hittills. Antalet som säger sig vara mycket intresserade av att köpa har ökat markant under den tid som den har börjat komma ut i verkligheten i USA. Goldman Sachs frågade folk och fick följande svar:
 

 

 

Väldigt viktigt för människors intresse för en produkt är förstås också vad tidningar och allehanda recensenter tycker och här har man verkligen lyckats. Förutom det vanliga smågnället som visar att man inte är köpt av Apple som mest har handlat om att tredjepartsappar ännu inte fungerar så bra på klockan och att det är irriterande väntetider ibland, så har alla viktiga källor talat väl om produkten. Många av dem mycket väl och i princip ingen av dem verkar tvivla på att detta är en mycket bättre produkt än vad konkurrenterna hittills har lanserat.

Det som dock gör det hela verkligt intressant är att många icke-tekniknerdar, även riktiga klockentusiaster, har kommit ur garderoben med extremt positiva recensioner (1, 2).

Den stora marknad jag ser för produkten är förstås redan vana iPhone-användare, med eller utan armbandsur idag, som vill ha de olika funktioner, främst bekvämligheten, som Apple Watch uppenbarligen levererar. Att personer som är hängivna samlare av mekaniska klockor skulle acceptera denna produkt talar förstås väldigt tydligt till dess fördel.

 

Överhuvudtaget är det mycket svårt att hitta några riktigt dåliga artiklar eller kommentarer om Apple Watch trots att vi är flera veckor in i lanseringen och Apple ALLTID drar till sig skandalrubriker eftersom allt om Apple drar till sig läsare. Nya Apple-produkter har ju historiskt fått en hel del  rätt obalanserad kritik från start, men detta är ju numera rätt farligt för journalisten i fråga då många dissningar av iPhone och iPad har blivit pinsamma i efterhand för författaren. Riktiga toknedskrivningar verkar helt saknas denna gång. Vissa exempel finns ju naturligtvis på mindre lyckade aspekter ingenting som blivit någon ”gate” eller viral video som visar hur dåligt det ena eller andra fungerar.
 

Apple Watch är förstås som sagt en helt ny produkt och än kan det hända något otrevligt som gör att dess gradvisa acceptans på världens olika marknader stoppas, men det känns väldigt osannolikt idag. iPhoneförsäljningen går i överljudsfart trots (eller snarare tack vare) att produkten fyller åtta år och Apple lanserar sedan ett år tillbaka ständiga nyheter till ekosystemet- Apple Pay, Home Kit, Health Kit osv som samtliga blir mer användbara om man har en Apple Watch. På samma sätt som våra andra iOS-produkter hela tiden blir mer användbara också genom att tredjepartsutvecklare hittar på ny mjukvara så kommer förstås Apple Watch att bli mycket bättre än den är idag genom detta.
 

Apple har en ny succé men det kommer förstås att ta ett tag tills det ger avtryck i deras enorma vinst.

Buffetts brister

Ingen som har någon koll på Warren Buffetts bokstavligen oslagbara track record kan betvivla hans genialitet, både i att formulera investeringsregler och att gå till praktisk handling. Han är historiens bästa investerare alla kategorier och han har gjort och fortsätter att göra många väldigt rika. Hans betydelse för min egen utveckling som investerare går inte att överskatta. Men jag tänkte sticka ut hakan lite och titta på den andra sidan av myntet.

 

Buffett har som alla andra sina brister och vi kan säkert lära oss nästan lika mycket från dem så jag tänkte räkna upp det som jag under alla års läsande av allt om honom tror mig ha funnit. Det är egentligen en huvudsaklig brist- att han bara känner sig bekväm med att investera i sådant som fanns när han växte upp på 30-talet och årtiondena som följde. Detta sitt extrema fokus på ”things I know” har tveklöst gjort att han har missat både farorna och möjligheterna med sånt han inte känner till. Detta har gjort att  han inte i tid har upptäckt de hot mot dessa industrier som teknik- och samhällsutvecklingen rest samt att han inte har tagit till sig utvecklingen så att han kunnat investera i nya, långsiktigt hållbara industrier.

 

Naturligtvis har han lyckats tillräckligt bra ändå, han är ju trots allt nummer 1, men det är ändå intressant att tänka på vad som kunde ha varit.

 

 

Buffetts ”trygga” investeringar

 

Buffett är kanske mest känd och inte så lite beundrad för denna jordnära inställning att bara investera i det han kan och det är förstås en utmärkt strategi, men det finns ju ingenting som säger att man inte kan lära sig. Peter Lynch upptäckte t.ex. att vissa ganska unga företag och produkter var hysteriskt populära när de lanserats och lärde sig sedan allt om dessa och investerade i dem han trodde mest på.

 

Vad, förutom en mental spärr, hindrar någon som Buffett som är oerhört intelligent och nyfiken som person att hitta nya bbranscher och företag?  Han har som sagt enbart investerat i sådant som fanns och var mycket lönsamt när han växte upp på 30-, 40- och 50-talet- Coca-Cola, tidningar, TV-stationer, flygbolag, IBM, banker, fordonsindustri, försäkring (förstås), olja och olika konsumentvaror. Dessa har i de flesta fall (flygindustrin det kanske största undantaget) varit mycket bra investeringar, men fokus kan ibland vara farligt också. En vallgrav (”moat”) kanske inte är så säker som den verkar.

 

En vallgrav skyddar ett företag från konkurrenterna. Buffett verkar dock ha trott att detta allena är en garant för eviga kassaflöden. Han verkar inte ha funderat så mycket på huruvida det finns andra hot mot företaget som vallgraven inte skyddar emot. Sanningen är nog att även om man har en mycket fin vallgrav, som Coca-Cola (se även nedan) eller McDonalds, så sitter man ändå risigt till om kundernas preferenser förändras radikalt och kunderna samtidigt indentifierar en med det som de vill bort ifrån eller om ny teknik slår ut hela branschen.

 

Buffett har sagt att om han fick 100 miljarder dollar så skulle han inte kunna slå ut Coca-Cola från marknaden. Det stämmer förstås, men han missar, säkert förstärkt den egna dåliga femtiotalsmatkultur han själv har att vinden har vänt. I helgen sade han att ingen som handlade på Whole Foods log när de gjorde det. Nej, kanske det men alltfler vill inte dricka sockervatten längre utan Evian och äta nyttigt.

 

Hade Buffett sett denna trend hade han kunnat minska sitt innehav i tid, helst förstås när Coca-Cola var absurt högt värderat för 15 år sedan även om aktien har kommit tillbaka de senaste åren så har den ännu inte varit någon bra investering sedan 1998.

 

 

Själv tror jag som bekant att Starbucks tack vare kaffets betydligt mer bestående popularitet och deras fokus på bra mat, kommer att fortsätta vara en mycket bättre investering än Coca-Cola i framtiden (för att inte tala om Mc Donalds som Buffett dock inte äger).

 

Walmart var en fantastisk framgångssaga, men frågan är om detta är långsamt hållbart i takt med att konsumenterna kräver bättre kvalitet och personalen kräver betydligt högre läner påhejade av politiker i hela landet. Även här har vi troligen en gårdagens vinnare.

 

 

Buffett har alltid trott stenhårt på tidningar i städer med bara en tidning. Detta var en enorm framgångssaga i decennier när konkurrenter till stadens stora tidning gick under och annonsintäkterna ökade på hans tidning. Sen kom Internet och ingenting är sig längre likt. Att tidningar skulle drabbas mycket hårt av gratisläsande var helt uppenbart för alla som följde utvecklingen, men för Buffett verkar det märkligt nog ännu inte ha gått in. Hans tidningar har i många fall stora problem men han fortsätter likväl att köpa nya.

 

 

TV var också enormt populärt och väldigt lönsamt en gång i tiden och men idag är folk inte alls så intresserade av att lydigt sätta sig en viss tid en viss dag och se ett program om det inte råkar vara livesändning av sport och liknande. Denna bransch håller på att bli radikalt ”disruptad” idag.

 

Han har gång på gång investerat med hemska resultat i flygbolag, en teknik som var oerhört lovande för 50 år sedan men som inte har givit sina ägare någon utdelning totalt sett pga konkurrensen. Han brukar idag skämta om att han vill ha en stödlinje att ringa när han känner för att investera i flygbolag ”Hi, I am Warren, I am an airoholic”.

 

Han investerade i  textil- och skoproduktion i USA trots att de redan på 60-talet var utsatta för konkurrens från låglöneländer, vilket skulle fortsätta tills allting var borta. Själv Berkshire Hathaway är ju från början ett textilbolag och han har själv sagt att det var hans värsta investering någonsin. Tron på denna basindustri kostade Berkshire en förmögenhet när han köpte det dominanta amerika-producerande Dexter Shoes och betalade i egna aktier varpå företaget sakta gick under.

 

Det är förstås orättvist att räkna upp bara de branscher som börjat gå dåligt, de flesta av hans företag är oerhört lönsamma och ingen har t.ex. hittat på någon ersättare till försäkring, banker eller riktigt tung godstransport (tåg).

 

 

Buffett känner sig som sagt trygg i dessa gamla industrier som han kan så väl, men det är alltså ibland en falsk trygghet. Företagen är utmärkta men världen förändras även om inte Buffett så gärna gör det. Som jag nämnt kommer tekniken och ändrade vanor och äter upp alltmer av lönsamheten hos gamla företag. Buffetts misstag, som jag ser det, var att inte intressera sig mer för förändringens vindar.

 

Buffetts resultat är hursomhelst minst sagt tillräckliga som de är, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att han inte intresserade sig också för nya industrier. Många har skapats under hans tid och frodas än idag. Han hade sannolikt kunnat fånga i alla fall några av de nya vallgravsföretag som Microsoft som kommit de senaste decennierna.

 

Warren Buffett är den störste av dem alla. Kanske är det mest imponerande att han har lyckats så väl trots sin uppenbara oförmåga att ta till sig ny teknik och överhuvudtaget alltid sagt sig ha mycket svårt att förutse vartåt det barkar. Han har lyckats mycket bättre än någon annan att hitta företag som har ett högre inneboende värde än vad det kostar att köpa deras aktier. Detta har gjort att hans Berkshire idag är ett av världens högst värderade företag. De kassaflöden som genereras kommer att fortsätta att bekosta fler och fler nya företag som i sin tur…

 

 

Men vi kan ändå lära oss något av det han inte lyckats med. Det är väldigt viktigt, även när man investerar i mycket stabila och väletablerade företag, att försöka upptäcka mindre uppenbara hot mot produkter och affärsmodell för en vacker dag står Hanibal vid porten.

Kommentar till Apples rapport och telekonferens

Apples rapport (pressrelease, siffror) var lysande och bekräftar deras momentum i Kina och för iPhone. Kina ökar med ofattbara 70 % och enligt Tim Cook har man nu fått fotfäste långt in i den enorma medelklassen. Den som tror att iPhone 6 nu har tömt sitt krut har fel att döma av Cooks kommentar att endast 20 % av iPhone-användarna har uppgraderat till senaste modellen. Troligen gör nästan 50 % det detta år så stöd kommer under resten av året.

Mina prognoser var generellt för höga, men inte så fasligt "off" heller, jag hade bäst resultat för bruttomarginalen och iPad men slog analytikerna även på iPhone och vinst per aktie:

iPhone: 65 miljoner (analytikerna: 55,8) Utfall: 61,2
iPad: 12,5 miljoner (analytikerna: 14,2) Utfall: 12,6
Mac: 5,5 miljoner (analytikerna: 4,7) Utfall: 4,6

Bruttomarginal: 40,5 % (guidning: 38,5-39,5; analytikerna: 39,4) Utfall: 40,8
Intäkter: 63 miljarder (guidning: 52-55, analytikerna: 56) Utfall: 58
VPA: 2,45 (analytikerna: 2,14) Utfall: 2,33

Allt ser med andra ord mycket bra ut för Apple och den enda kritik man märker idag är "avslöjandet" (big surprise) att Apple Watch har lägre maringal idag än genomsnittet för Apples produkter pga att det är en ny produkt.

Om man ska sia lite om aktiekursen så är det vanligt att den reagerar med en viss fördröjning efter både fina rapporter som denna och mindre lyckade. Apple har idag ett PE på 11-12 om man räknar av kassan, vilket förstås är bisarrt lite för ett företag som växte vinsten per aktie med 48 respektive 40 % de senaste två kvartalen.

Man guidade för 26 % intäktsökning nästa kvartal (y/y) och det borgar förstås för långt högre ökning av vinsten per aktie. Egentligen samma som gårdagens rapport (+27 %).

Min kommentar till förra kvartalsrapporten och om Apples framtid behöver inte ändras det minsta. Apples bästa dagar ligger fortfarande framför dem.

Apples Q2, FY 2015

Jag tror på ännu ett rekordkvartal för Apple. Inte bara ett vanligt "earnings beat" utan precis som julkvartalet ett jättekvartal drivet av mycket stark iphoneförsäljning men också fortsatt momentum för Mac, Services och iTunes.

Marginalen kommer att vara stark trots den stigande dollarkursen framförallt tack vare iPhone 6, inte minst Plus och de nya minnesuppgraderingarna. Rapporter de senaste veckorna från ARM (konstruerar processorerna med samma namn), och LG Display (skärmar till iPhone) tyder på enorm efterfrågan.

Vinst per aktie (VPA) kommer att drivas på rejält av de accelererade återköpen, något som de flesta analytiker alltid underskattar med bravur.

Min prognos:

iPhone: 65 miljoner
iPad: 12,5 miljoner
Mac: 5,5 miljoner

Bruttomarginal: 40,5 % (guidning: 38,5-39,5)
Intäkter: 63 miljarder (guidning: 52-55, analytikerna: 56)
VPA: 2,45 (analytikerna: 2,14)

Vi kommer också att få veta det kommande årets utdelning, vilken troligen ökar mer än vanligt nu när återköpen har varit så stora och de senare kan tänkas sjunka som andel av "återbäringen" då aktien ju är väldigt mycket dyrare idag än för ett år sedan. Med de ofattbara summor som Apple f.n. tjänar så finns det dock gott om plats för båda.

En kittlande tanke är förstås att Apple skulle en dag höja utdelningen rejält. Man har ju råd med radikalt högre utdelning än idag och eftersom amerikanska direktavkastningar är klart lägre än i Sverige skulle detta, givet att företaget fortfarande växer tillfredsställande, leda till en motsvarande uppvärdering av aktien. Det känns hursomhelst helt givet att Apples utdelning om några år kommer att vara klart högre än idag.

Gudingen för nästa kvartal kommer troligen att vara robust tack vare iPhone 6 och att Apple Watch har tillkommit.

Runt kl 22:30 ikväll vet vi svaret. Missa inte att lyssna på analytikerkonferensen en halvtimme senare (länk via IR på www.apple.com/quicktime/qtv/earningsq215)

Diversifiering är inte lösningen

För några veckor sedan kraschade småspararfavoriten Vardias aktie eftersom man sköt upp rapporten och aktien handelsstoppades i flera dagar samt man meddelade väldigt oväntat att en nyemission skulle bli nödvändig. Orsakerna till problemen har andra beskrivit ingående och jag tänker inte gå in på dessa.

Väldigt talande för hur de flesta resonerar kring risker är dock att alla kommentarer om vilka lärdomar som finns att dra handlar om att "man måste diversifiera bättre". I princip ingen skriver att man ska undvika högriskbolag och inte låta sig dras med när massan är i rörelse för att ett förhoppningsbolag visar en fin trend. Framförallt inte om man inte är väldigt kunnig om bolaget och dess risker, inklusive förstås de inneboende riskerna i företag med negativt kassaflöde (se tisdagens inlägg).

Jag betvivlar starkt att den stora massan av de tydligen tusentals småsparare som investerat i Vardia hade några ingående kunskaper i företaget eller försäkringsbranschen och kunde göra rimliga riskkalkyler. Jag säger alltså liksom tidigare inte att alla förhoppningsbolag är fel att investera i, utan att kunskapskravet är oerhört stort om man ska göra det och samtidigt ha oddsen på sin sida.

Det är valet att investera i dessa bolag som är risken, inte att man satsat X % i aktien. Större investering ökar förstås fallhöjden, men problemet kvarstår. Den som investerar i H&M slipper risken att företaget skulle meddela en halvtimme innan rapporten släpps att revisorn kommit med påpekanden som gör att man måste göra en nyemission. Risken för detta är exakt noll. Dessutom är det så att om ett väletablerat företag med lång historik skulle på något sätt få kritik av sin revisor så faller aktien inte handlöst eftersom det grundläggande förtroendet finns där.

Diversifiering är som indexfonder (den extrema diversifieringen)- något som anses fint och ska inte ifrågasättas. Ju mer desto bättre. Det kloka och ansvarsfulla beteendet.

Problemet är bara att detta inte stämmer. Diversifiering är inget skydd annat mot ens egen okunnighet som Warren Buffett så klokt har sagt. Ett skydd mot att bli utplånad när man investerar i saker som man inte behärskar eller av andra skäl inte kan bedöma risken i.

Visst är det säkrare att investera små summor än stora i högriskbolag som kanske eller kanske inte kommer att slå igenom på marknaden. Det är dock ingen lösning. Det är som att installera rökdetektorer i sovrummet eftersom man vet att man brukar somna när man röker i sängen (ni som inte var gamla nog att se varningarna i "Anslagstavlan" i TV på 70-talet tycker nog detta exempel är konstigt). Man har inte löst problemet m.a.o.

Jag förordar inte att man ska lägga alla sina pengar i ett företag om man inte sitter med 100 % insyn i det, men att investera i 15-20 olika företag för att "sprida risken" är helt galet. Femton tokriskföretag kan ett efter ett falla handlöst om man har otur. Det finns heller inte en chans att hålla så många företag och "allt" som händer i dem i huvudet om man inte är ett geni. De flesta av oss är inte det.

Eftersom de allra flesta av oss saknar denna nästintill hundraprocentiga insyn i företagen vi investerar i och de branscher som de verkar i så behöver vi sprida våra investeringar en aning. Om man investerar i flera branscher och därmed minskar branschrisken behöver man dock inte mer än några få aktier. Fyra, fem, sex aktier är utmärkt för den duktige investeraren.

Dessa företag har man då tid att följa mycket ingående i media, läsa alla rapporter, delta vid stämman och därmed, om vi förutsätter att man kan dra kloka och rationella slutsatser av vad man lär sig, få en portfölj med mycket låg risk. Denna portfölj har, även om man inte lyckas köpa på dippar och tvärtom, mycket goda möjligheter att slå index som ofrånkomligen innehåller ett antal mindre bra bolag.

Det finns så många floskler som radas upp om varför man ska diversifiera så mycket som möjligt att jag inte kan ta upp alla här. Min favorit* är dock "Men även Buffett diversifierar ju...". Vad man menar med detta är att Berkshire äger en massa företag och aktier och inte bara en.  Berkshire är ett jättebolag med huvudsaklig inriktning på försäkring och kan förstås inte investera i bara en aktie, pengarna de har från "floaten" och de enorma kassaflödena från aktieutdelningarna räcker till att regelbundet köpa mycket stora företag (med i sin tur starka kassaflöden) varför man gör just detta.

Buffett själv har däremot ung. 99 % av sin förmögenhet i ett företag- Berkshire Hathaway.

*) För bra exempel på dessa typiska missförstånd och okunnighet om just Berkshire behöver vi inte gå längre än den katalog av okunniga påståenden om företaget som veckans Sparpodden (avs. 81) bjöd på.

Att se ett förhopppningsbolag från insidan

Jag tror att anledningen till att jag så snabbt slutade investera i förhoppningsbolag är att mitt första riktiga jobb var i just ett sådant företag som skulle börsnoteras av de kapitalstarka huvudägarna så snart vinsterna började rulla in. De tre år (1998-2001) som jag var där gav mig ovärderlig insikt i hur svårt det är att tjäna pengar på en konkurrensutsatt marknad, trots att man är ett väletablerat företag som inte blöder pengar och trots att man som sagt har starka ägare som kan skjuta till kapital gång på gång för nyinvesteringar. Hur svårt är det då inte för alla dessa förlusttyngda förhoppningsbolag med en oprövad idé att slå, inte minst om det finns gott om välfinansierade konkurrenter på marknaden. Kanske mest viktigt, hur lätt väger inte en ”banbrytande produkt” många gånger på en svår marknad?

Jag hade vid sidan av studierna haft ett par heltidsuppdrag i Uppsalas nationsvärld och var van vid att mer eller mindre alla mina kolleger var väldigt begåvade personer som arbetade mycket hårt för någonting man tyckte mycket om- att driva nationerna som omsättningsmässigt motsvarar mindre företag så professionellt som möjligt. Alla drog vanligen åt ett håll och det var lätt att tro att det var så det fungerade ute i näringslivet. Ekonomutbildningen gav mig ytterligare idéer om att företag var rationellt drivna organisationer där hårt arbete och lojalitet alltid belönades och de mest lämpade blev chefer. OK, jag överdriver, men ungefär så idealistisk var min bild av världen 1998.

Nåväl, min resa började när jag flyttade till mitt nya jobb på det tyska dotterbolaget till ett svenskt posterföretag som hette Scandecor med dotterbolag i de större europeiska länderna. Företaget var väletablerat men hade tidigare gjort stora förluster och hade nu köpts upp av ett riskkapitalbolag med mycket kända näringslivsprofiler som ägare, dessvärre med en osviklig förmåga att hitta dåliga investeringar. Det var till en början en imponerande syn- det fanns en stor andel mycket erfaren personal i ledning och på andra poster och förlusterna var historia. Vi kunde med egna licenser eller köpta produkter tjäna stora pengar på dåtidens succéer som Teletubbies, Titanic och Pokémon. Tanken att vi skulle komma in på börsen om allt gick bra var dessutom väldigt motiverande för mig och många andra.

"Det är roligt att få ta del av en framgångssaga."

Innan någon börsintroduktion kunde bli aktuell måste dock diverse problem lösas, framförallt att vi hade vi ett föråldrat datasystem och mycket ineffektiv logistik med för många lager. Vi skulle precis som alla andra dessutom börja sälja över Internet, vilket som bekant är mycket svårare än vad folk trodde då. Ett annat problem var att vi sålde produkter som hade dålig kundlojalitet på en mycket konkurrensutsatt marknad varför endast dyra licenser kunde ge konkurrensfördelar. Konkurrensen var dessutom, precis som är fallet för de flesta företag oavsett bransch, inte bara från andra företag i vår bransch, utan från allt annat som unga människor kan få för sig att lägga sina pengar på istället för att dekorera sina rum.

Utåt sett såg det nog ut som ett solitt ”case” med lättbegripliga produkter, lång historik och nu också som sagt starka ägare bakom sig. I Dagens Industri hypades företaget då och då av ägarna för att bereda marken för en framtida börsnotering. För att göra analogin med börsnoterade företag så hade vi garanterat, ifall vi hade varit ett litet börsnoterat förhoppningsbolag, varit ett ”case” som diskuterats flitigt på Börssnack, Redeye och liknande forum och då hade det säkert låtit ungefär så här:

Snart får de klart sitt nya datasystem och när även logistiken har förenklats (pågående) så kommer kostnaderna att sjunka. Detta och det nyss genomförda köpet av konkurrenten samt inte minst de mycket lovande licenser man har tecknat enligt senaste pressmeddelandet kommer att ge en vinstexplosion inom högst ett år.

Kom och köp, med andra ord.

När vi var på topp hösten 1999 såg allt ljust ut och detta var ju också en tid då alla trodde att allt var möjligt, bara man satsade stort och liksom vi hade en nystartad internetförsäljning. Att dessutom just då köpa en stor konkurrent och sparka hälften av personalen och ta alla godsakerna såg ut som det stora klippet.

Det blev inte så alls. Varför det? Varför lyckades vi inte fördubbla vår omsättning och mångdubbla vår vinst när vi köpte en lika stor konkurrent med alla skalfördelar det borde ge? Varför lyckades vi inte trots bra ”funding” få ordning på logistiken och det nya datasystemet? Varför ville folk inte alls köpa väggdekorationer på Internet?

Den enkla förklaringen är att det är generellt svårt att förändra företag och mycket svårt att växa på en konkurrensutsatt marknad. Det är dessutom väldigt, väldigt svårt att byta affärssystem när man är ett geografiskt utspritt företag med verksamhet i olika länder med olika regler och lagar. För att inte tala om olika kulturer. Av ungefär samma skäl är det också väldigt svårt att skapa en rationell logistiklösning.

Om jag ska välja den sak som mest bidrog till vårt fall var det att vi som sagt tog över konkurrenten i Holland. Allt såg perfekt ut- de hade bra licenser och dessutom väldigt fina ”upscale” motiv från heta levande konstnärer och deras amerikanska moderbolag som hade som princip att aldrig sätta ett dotterbolag i konkurs fick betala stora summor till oss för att ta över företaget. Det var alltså egentligen inte ett köp av en konkurrent utan vi fick företaget och pengar därtill. Allt såg ljust ut trodde vår ledning och när jag på en middag påpekade vilka svårigheter jag såg ur ett logistiskt perspektiv med de olika överlappande sortimenten och ännu fler lager att tömma (dvs mina ansvarsområden) ville vår triumfatoriske VD överhuvudtaget inte lyssna.

Detta var oerhört intressant erfarenhet för mig- det kan se hur bra ut som helst, men de flesta företagsköp går väldigt dåligt av många skäl. Här radade de upp sig framför mina ögon.

The way of the future?

  

Olika kulturer, dålig attityd hos den kvarvarande personalen och oändliga problem med datasystem, logistik, sortiment och leverantörer gjorde att kostnaderna steg till skyn. Det blev också väldigt tydligt för mig hur lite högsta företagsledningen ofta förstår av vad som pågår nere på golvet och hur ett företag egentligen tjänar pengar. För att inte tala om hur rädda människor är för att komma med dåliga nyheter till ledningen, hur mycket revirstrider det blir när ett företag går dåligt och hur fruktansvärt giriga många dessvärre är och försöker fixa åt sig själva, ibland t.o.m. genom stöld, istället för att ha företagets bästa för ögonen.

Om det är någonting jag är bra på så är det att se vart någonting är på väg, vilket har varit väldigt lönsamt som investerare. I slutet av 2000 blev det alltmer uppenbart för mig att vi inte hade oddsen på vår sida längre. Ägarna fick skjuta till nya pengar hela tiden och dessa pengar försvann lika snabbt. Jag ville inte bli sittande utan lön nere i Tyskland så jag sade upp mig 2001 och reste hem. Det botade mig som jag skrev i mitt förra inlägg inte mot att tro på förhoppningsbolag men detta är som sagt den främsta orsaken till att jag slutade med dem helt och hållet. Alla de problem som jag såg från insidan är de som förekommer flitigt i noterade förhoppningsbolag hela tiden. Det är då nästan plågsamt att läsa på chattsidor m.m. hur lite förståelse det finns bland de flesta investerare för hur stora vart och ett av dessa klassiska problem är.

Det är av dessa skäl väldigt uppenbart för mig hur den enorma majoriteten av privatinvesterare kraftigt underskattar riskerna i förhoppningsbolag. Man kan gärna satsa sina pengar på dessa företag om man vill och några blir utan tvekan rika på det, men då ska man förstå vad det är man håller på med. Det är mycket, mycket svårare att lansera nya idéer på marknaden än vad folk tror. Massor av enormt rika företag, värsta exemplen kanske Google och Microsoft, misslyckas t.ex. hela tiden med sina nya produkter och tjänster.

Vilka finns kvar idag?

Det är på samma sätt mycket svårt att vända en negativ utveckling och när det väl börjat gå dåligt gör nyemissionerna, inte sällan riktade som man inte kan delta i, att man blir av med 99 % av sin investering utan att företaget gått i konkurs. Runt nästan alla företag simmar dessutom hajar som, liksom våra konkurrenter, har liknande lösningar och lika duktiga medarbetare och drömmer om att sänka ens företag och köpa upp resterna (vilket förstås också hände vårt).

Till allt detta kommer förstås att förhoppningsbolagsaktier alldeles för snabbt handlas upp på nyheter eller rykten om nyheter, oftast innan särskilt många småsparare har fått upp ögonen för aktien. I det läget är det bara tur om man får tillbaka sina pengar och en väldigt tur om man lyckas göra vinst. Det bästa sättet att slippa förlora sina pengar INTE diversifiering, vilket jag återkommer till snart, utan att man helt låter bli dessa företag. Kanske svårt när det är så spännande, men lönsamt för de allra flesta.

Det jag har skrivit här gäller förstås inte om man är i branschen och har mer kunskap än marknaden generellt, men detta gäller ju verkligen inte den normala ack så påläste småspararen.

Tio år som värdeinvesterare

I dagarna är det 10 år sedan jag började investera seriöst (dvs målmedvetet och intresserat till skillnad från diverse inhopp i marknaden med mindre belopp mellan 1986 och 2002). Jag tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att göra en sammanställning av vad jag har gjort och vad resultatet har blivit.

 

Framförallt kan det vara intressant att se varför det gick så knaggligt i början trots högkonjunkturen och varför det har gått så bra senaste sju-åtta åren. Detta är väl också ett försök att förklara min avsky för investeringar i företag som ("ännu") inte går med vinst och företag överhuvudtaget som inte är av absolut högsta kvalitet.

 

2005-2006 Att inte leva som man lär

 

I början av 2005 var det alltså dags. Jag hade sålt min lägenhet och bestämde mig för att återuppta investerandet med den fantastiska grundplåten 20.000 kr. (Hela 15.000 kr av vinsten på 50 000 kr hade jag använt till att köpa en hemmabioprojektor. Ibland undrar man...)

 

Om jag ska säga någonting positivt om de första två åren så var det att jag från april 2005 målmedvetet sparade fem till tio tusen kr månaden. Detta gjorde att jag kunde ta ett antal förluster och ändå bygga upp kapitalet. En annan positiv sak var att förlusterna som vi ska se blev begränsade i förhållande till både portfölj och risknivå (men samtidigt mycket lärorika).

 

I övrigt är det svårt att hitta något positivt att säga om 2005 och 2006. Jag följde diverse tips dels från media men också från bekanta. Min första investering var att lägga 100 % i "Boss Media" där jag (iofs inte helt galet)  tänkte att det var en bra idé att satsa på ett företag som byggde plattformarna för de alltmer populära online-casinoföretagen. Det gick väl sisådär tills företagets VD plötsligt sparkades pga diverse problem och kursen rasade. Förlust 8000 kr. Totalt kapital 12.000. Åtta tusen kronor som dock varit väldigt väl "investerade" då jag lärde mig en hel del om förhoppningsbolag och att öht investera i företag man inte alls har riktig koll på. Inte för att jag ännu hade förstått att avstå men en början till insikt var det utan tvekan.

 

Med tiden började jag tack och lov fokusera mitt läsande mot värdeinvestering, vars princip jag fått en försmak redan vid kraschen 1987 då jag såg hur jag kunde dubbla mitt livs första aktieinnehav från året innan om 64 "Electrolux B-fria" till lägre pris än det första köpet trots en mycket fin utveckling för företaget under året. Jag läste Buffett, Lynch, Graham och mycket annat. Dessvärre tog det sin tid att förstå att starka, stabila företag med god intjäning är utgångspunkten för att öht investera samt priset köpsignalen.

 

Våren 2005 började jag som sagt med mitt månadssparande och mina första försök till  investeringar i seriösa företag som Nordea, Nokia, Saab och Industrivärden. Dessa "investeringar" var dock hela tiden korta inhopp där jag sålde så fort jag tjänat någon tusenlapp. Med tiden började jag störa mig rejält på att de aktier jag hade sålt allt som oftast fortsatte upp. Alla dessa missade vinster gjorde att jag alltmer förstod vikten av långsiktighet.

 

Dessvärre lockade fortfarande äventyren och jag investerade alldeles för mycket i PA Resources på ett tips. Detta var förstås vansinne och i slutet av 2006 gick jag och alla andra ägare och väntade på de goda nyheter som den värdelösa ledningen hela tiden sade var runt hörnet. Året efter föll aktien för det mesta och jag lärde mig en hel del om hur viktigt det är att förstå när goda nyheter redan är inprisade i kursen. Ovärderlig kunskap! Den kostade dock tack och lov inte mer än 16 000 kr då jag kom undan med förskräckelsen när jag sålde i tid eftersom jag insett att detta skulle gå åt helvete med besked.

 

Helt botad var jag fortfarande inte. Att köpa Obducat var lika galet, men det var en mycket liten satsning då jag börjat förstå att man ska vara väldigt noga med hur stor del av portföljen man satsar på ett företag. Tack gode Gud för det då Obducat trots alla löften gått åt pipan men min förlust var några tusenlappar när jag hoppade av. Något mer sansade satsningar var på Micro Systemation våren 2007 eftersom de gick med vinst och hade en affärsmodell som var betydligt mer accepterad på marknaden och därefter på Diamyd som också började gå med vinst när man fått sin garantibetalning. Dock var de absolut förhoppningsbolag, allt hängde på att de skulle lyckas öka vinsten. Dessa blev mina två sista förluster men i båda fallen var det återigen fråga om tusenlappar och helt ointressant för en portfölj som då växt till flera hundra tusen kronor, tack vare insättningar men också för att börsen gått upp och mina aktier med den.

 

2007-2008 Förnuftet segrar

 

Åren 2007-08 var omtumlande för alla på börsen men det var den tid då jag för alltid bytte strategi och jag sånär som på avvecklandet av tre gamla förhoppningsbolag slutade göra förluster. Inga av de tio nya innehaven sedan slutet av 2008 har lett till förluster (Boliden, Swedbank, H&M, BP, Apple, Starbucks, SHB, Investor, NCC och Nordea), inte heller orealiserade sådana förstås. Alla är antingen sålda med vinst eller på plus idag. Den enorma värdeökningen fram till idag beror lika mycket på bristen på förluster som aktieuppgångarna och, nu senast, valutakursvinsterna i dollarn. "First rule of investing..."

 

Det blev alltså med tiden uppenbart att jag inte hade någon bra disciplin eller ordning på mina investeringar samt inte alls följde värdeprinciperna särskilt noga. Utan att fatta något egentligt beslut slutade jag med både kortsiktigheten och förhoppningsbolagen helt enkelt för att jag såg att det inte var en framkomlig väg och ledsnade på förluster. Jag behöll dock de två posterna i Diamyd och en mindre del av MSAB vilka såldes 2010-2011. Hattifnattandet var över för min del och jag köpte Boliden och SSAB som jag trodde på och portföljen steg rejält i värde då jag kunde stadigt köpa nya aktier i takt med att börsen steg.

 

Dessa företag var dock inte mycket att hålla i handen vid kraschen 2008 men det var en vändpunkt för mig och jag såg att enbart strikt värdeinvesterande och långsiktighet var det jag skulle syssla med. Dessutom var det väldigt bra att vara påläst sedan tidigare i Boliden när aktien föll med 90 % på metallprisraset och spekulationerna om nyemission. Stor betydelse för min fortsatta utveckling hade överhuvudtaget det enorma raset 2007 till 2008. Att då har lärt sig vikten av långsiktighet och att inte vara rädd när aktier rasar (blir billigare) var helt ovärderligt.

 

Vid Bolidens ras femtondubblade jag mitt innehav (läs hela historien här). Dessa avvecklade jag helt 2013 till 2014 då aktien hade ung. fyrdubblats. Skälet till att jag sålde var förstås inte att Boliden hade gått så bra utan att jag insåg att jag inte längre hade någon aning om hur företaget och aktien skulle utvecklas. Boliden var ett fantastiskt värdecase 2008 och 2009 när den var under 70 kr och det var uppenbart att företaget skulle börja tjäna pengar igen. Tre år senare hängde nästan allt på råvarupriserna och dessa har jag ingen kompetens att förutsäga. En mycket fin vinst blev det och portföljen blev sjusiffrig för första gången.

 

2009-2010 Fundamenta får styra

 

Våren 2009 föll bankerna som bekant till följd av finanskrisen och framförallt deras expansion i Baltikum. Jag såg den gyllene chansen (läs hela historien här) att köpa Swedbank från 15 kr (omräknat efter nyemissionerna) men minst lika viktigt att jag fortsatte när det gick uppåt under de kommande tre åren. Detta är efter en mindre ökning i fjol mitt största innehav och i och med årets utdelning kommer jag fått tillbaka alla pengar jag lagt på aktierna (runt 44 kr/st, avkastning på investeringen nu 26 % årligen). Min hittills bästa affär.

 

Åren 2008 till 2012 köpte jag en ny aktie varje år så när som 2010 (H&M och BP). Det var ingen plan men så blev det i och med att jag blev alltmer kräsen. Jag köpte H&M första gången 2010. Detta har jag sedan ökat med ungefär 25 % och ligger ung. 70 % upp idag.

Under försommaren 2010 köpte jag BP eftersom aktien hade fallit orimligt mycket efter olyckan i Mexikanska golfen. Detta blev som väntat en bra investering och när saker och ting hade ordnat sig och aktien stigit så pass att det mycket mer var oljepriset som avgjode dess fortsatta utveckling så sålde jag 2011. 

 

Läs årsrapporterna här: 2009 som var mitt procentuellt absolut mest framgångsrika år och 2010.

 

2011-2013 The American dream

 

Vid början av 2011 slutade jag gradvis att skjuta till pengar till depån och sedan 2013 är jag helt klart inte längre nettosparare då jag tagit ut till både konsumtion och investering i andra tillgångar (konst, antikviteter, klockor o.s.v.).

 

Jag köpte Apple i februari 2011 (här). Denna post ökade jag sedan under hela 2011 och 2012 ända ner till botten sommaren 2013 jag hade mitt största innehav räknat i aktier (läs mer här). Den stora ökningen under det galna raset 2013 visade sig bli väldigt vältajmat. Jag lovade dock mig själv att minska exponeringen allteftersom aktien steg igen då den även för mig hade blivit en väl stor exponering annars (se här) och jag har idag kvar 45 % av de aktier jag hade som mest sommaren 2013. En otroligt lönsam resa hittills.

 

I augusti 2011 föll börserna i världen mycket brant pga den amerikanska kreditbetygsänkningen. Jag passade då på att öka i Swedbank till 69 kr (från över 100 kr tidigare under året). Det var väldigt nyttigt att under Swedbanks klättring uppåt äntligen ha lärt sig att ignorera att man köpte billigare tidigare och bara titta på vad priset är idag. Något som fler uppenbarligen skulle tjäna på att följa att döma av diskussionerna man läser på bloggar och forum.Dessa aktier är idag upp 221 % plus utdelningarna.

 

Starbucks föll efter två något sämre rapporter än vad marknaden tydligen räknat med under våren-sommaren 2012. Jag hade länge beundrat Starbucks och såg tillfället när aktien föll från 62 till 43 dollar (läs mer här). Jag köpte och ökade sedan under två år tills jag hade ett ganska stort innehav (uppåt 20 % av portföljen). Aktien repade sig som väntat och fortsätter att stiga, men eftersom detta är ett tillväxtföretag och därmed lågt utdelande har jag minskat med c:a 40 % och fört över till banker.

Både Starbucks och Apple har förstås ökat även tack vare att dollarn har stigit med httills nästan 40 % mot kronan sedan början av 2014. Den billigaste Apple-aktien jag köpte 2013 kostade t.ex. 362 kr och den är idag värd 1094 kr (+200 %) att jämföra med aktien som gått från 57 till 126 dollar (+119 %).

 

Läs årsrapporterna här: 2011, 2012, 2013.

 

2014-framåt Utdelningar och ränta på ränta

 

I och med utdelningarna våren 2014 ville jag öka min exponering mot banker och några sektorer till. Jag sålde som sagt amerikanska aktier men också några värdesäkrade instrument jag ägt och gjorde ganska stora investeringar i SHB, Investor, NCC och Nordea. Dessa har sedan gått väldigt bra och jag planerar att använda årets utdelningar till att öka i SHB och H&M.

För att sammanfatta så har mitt investerande gått väldigt mycket bättre än jag kunnat hoppas på och min familjs livsstil har utvecklats i (nästan) motsvarande takt. Jag mår bra av att inte behöva oroa mig för pengar eller behöva spara till semestrar och kompromissa hit och dit. Vill vi åka någonstans så gör vi det och vill jag ha någonting (inom rimliga gränser) så köper jag det, framförallt om jag tror att det kommer att stiga i värde på sikt eller i varje fall inte falla som en sten.

Jag har tjänat på börsuppgångarna förstås, men den största vinsten har utan tvekan varit nedgångarna, framförallt Den Stora. Men i övrigt har den fina depåutvecklingen berott på att jag har valt bra företag och, lika viktigt, undvikit förluster genom att inte hoppa på tåget när andra har skrikit "Köp!" av alla möjliga företag, av vilka många idag är borta eller är nedflyttade till någon skräplista.

Jag har gått från att vara ofokuserad och hoppa på olika aktier på känn till att bli extremt fokuserad och lika extremt inriktad på att köpa högkvalitativa företag med mycket god och säker intjäning till bra priser. Med dessa i portföljen sitter man med både hängslen och livrem den dag börsen faller och kan koncentrera sig på att utnyttja paniken till att köpa kvalitet billigt.

Jag har förstås lärt mig oerhört mycket och detta fortsätter varje dag genom att läsa allt som är intressant (tips: Financial Times) och dra slutsatser av detta. Jag har lärt mig att inte sitta och räkna särskilt mycket utan att istället försöka dra logiska slutsatser utifrån förvärvad kunskap. Jag har alltid känt att jag har haft förmåga att ganska väl förutsäga vad resultatet av händelser idag kommer att bli i morgon och detta ligger bakom att jag för de aktier jag har köpt helt klart har bedömt framtidsutsikterna mer korrekt än marknaden som helhet. Som alla som varit på börsen länge vet är det oerhört lönsamt att göra mer korrekta bedömningar än vad den neurotiska marknaden förmår.

Jag tror dessutom att dagens situation med låg ränta, låg inflation och ett hyfsat lågt oljepris tillsammans med en allt bättre världskonjunktur kommer att vara mycket gynnsam för aktier. Det ska därför bli mycket spännande att se hur det går de kommande fem-tio åren.

 

Att förstå Apple genom Apple Watch

Det är verkligen fantastisk lyteskomik att läsa alla teknik- och telekomanalytiker försöka förstå sig på Apple Watch. Personer som redan tidigare i mycket stor utsträckning haft enorma problem att förstå Apples gradvisa förflyttning mot lyxsegmentet och dess enorma betydelse för ”sista raden” ska ny försöka förstå Apples version av armbandsuret. (Det finns de som förstår, förstås, men de är också kunniga i klockor och lyxsegmentet.)

 

Detta är förstås inte konstigt med tanke på att dessa personer troligen i stor utsträckning inte bär klocka för att tiden finns på deras iPhone (eller i värsta fall Android) eller bär tunga multifunktionsur eller, i alla fall för investmentbanksanalytiker, tunna guldklockor. Men det ger idiotiska analyser i de flesta fall när man ställer två saker, mekaniska ur och Apple Watch mot varandra och till råga på allt tror att grundfunktionen även hos den senare är att visa tiden. Det är som när folk en gång avfärdade iPhone för att vad skulle man med allt det där när en mobil är till för att ringa med. Eller såg iPad som inget mer än en stor iPod.

 

Än värre blir det förstås av att så många analytiker fortfarande ser Apple som PC-tillverkaren som lyckades ta sig in i mobilindustrin, inte ett företag som sedan länge positionerar sig med alla sina produkter mot ”affordable luxury”, dvs där de pengastarka köparna finns. Produkterna är olika men de är alla positionerade mot denna del av marknaden och ökas på hela tiden, vilket visar sig i Apple Watch, inte minst Edition i guld, men också i t.ex. laptops, se bara på deras senaste modell, ganska mycket mer än ytterligare en bärbar dator...

 

Vem skulle betala 14 495 kr för en laptop?!

 

Som jag har sagt tidigare är Apple Watch inte Apples försök att komma in i klockindustrin och konkurrera med Breitling & C:o utan Apples version av en ”wearable” (”bärbar” ger fel association på svenska). Den är en satellit till iPhone som skall både attrahera med sitt utseende och sin funktion. Dess funktion är att förenkla och förbättra användarupplevelsen för den trogne apple-konsumenten samt genom att den sitter mot huden kan den läsa av användaren mycket bättre än en iPhone samt slutligen kunna kommunicera på nya, intima sätt. Man kommer naturligtvis att använda den till att se vad klockan är många gånger varje dag, på samma sätt som man ringer med sin iPhone, men det är inte dess främsta uppgift, troligen i ännu mindre omfattning i framtiden när funktionerna byggs ut av Apple och programutvecklarna.

 

25 000 kr och kan bara hålla reda på lite grejer, vem köper det?

På samma sätt som den klassiska Mac-datorn redan på 80-talet kostade mer och var betydligt(!) bättre än sina PC-kusiner (tänk bara på idiot-DOS och Windows 3, the horror!) och klankades ned på som ”leksak” av alla dessa närsynta och överviktiga datanerdar positionerar sig Apple idag mot andra kunder än den stora massan och därför blir de och produkterna missförstådda av dem som inte förstår dessa segment.

 

Att fråga vem som skulle betala en mindre förmögenhet för en smartwatch i guld visar på en otrolig okunnighet om lyxsegmentet och om Kina. Edition-modellerna som kostar mellan 10 och 20 000 dollar kommer inte att vara storsäljarna eller Apples stora intäktskälla och det är inte därför de finns. ”Edition” positionerar Apple Watch som en exklusiv produkt, den typ av produkt man bär för att visa att man har råd (därför är det inte av en slump man inte säljer Edition i vitt guld, utan bara i rött och rosa, då den i så fall skulle misstas för stålvarianten). Den visar att Apples smartwatch inte är någon dussinprodukt för massan, utan allraminst i samma liga som iPhone 6 och iPad Air. För folk som har klass, smak och råd (eller i varje fall vill få andra att tro det).

70-75 gram guld och lite elektronik.

Apple är, brutalt uttryckt, helt ointresserat av de 85-90 % världsmarknaden som utgörs av människor som först tittar på prislappen och sedan på produkten. Detta är förstås den stora majoriteten i länder utanför Sverige, USA och liknande stater. Det är därigenom de behåller sin image och kan tjäna ofattbara summor. Lite som en modern variant av J.P. Morgans klassiska svar när någon frågade hur mycket hans båt kostade…

 

If you have to ask, you can’t afford it!

 

 

Det är pengarna som styr

En armé marscherar på sin mage, sa Napoleon. Han visste vad han talade om eftersom han inte bara ruinerade Frankrike utan alla länder de skövlade på vägen för att finansiera sin dårskap. När man skulle försörja en armé ute på den ryska stäppen mitt i smällkalla vintern gick det dock inte så bra. Rent av dåligt faktiskt.

General Washington hade å sin sida enorma problem att finansiera och därmed föda sin revolution mot engelske kungen vilket gjorde att när soldaterna inte längre fick betalt så var det många som helt enkelt tog sitt gevär och vandrade hem. De återkom när de fick betalt igen. Kanske inte den bild som ges i amerikanska historieböcker idag.

När alla idag envisas med att oroa sig för att vem som helst med sjuk blick som håller i ett gevär ska kasta världen i krig så kan en sak vara bra att komma ihåg: det krävs pengar för att kriga. Egentligen är det något som borde vara uppenbart för alla men det verkar som om det hela tiden glöms bort när man bara pratar om hur många man eller vilka vapen den ena eller andra dåren har till sitt förfogande. Varken vapnen eller de allra flesta av soldaterna kommer att göra någonting utan att det finns en finansiering bakom företaget.

Om Kina skulle stå och vifta med sablarna så funnes det skäl till oro eftersom de redan har allt som krävs för storskaligt krig inklusive finansiering. När det gäller Ryssland eller psykopaterna nere i Irak och Syrien så är situationen helt annorlunda så länge som oljepriset stannar på nuvarande nivåer. Båda grupper är helt beroende av ett högt oljepris för att kunna finansiera sig överhuvudtaget, än mer förstås om de i längden ska kunna kriga.

Talande statistik för hur eländig Rysslands situation just nu är att landet i februari lyckades tömma sina valutareserver så att 85 miljarder dollar blev 77. Smaka på det! Åtta miljarder, 10 % på en månad! Detta tillsammans med den kollapsade rubeln gör att landet är bankrutt redan i år om man inte skär drastiskt i budgeten. Det gör man nu med 10 % i de flesta myndigheter men på försvaret ska man förstås inte spara någonting, det är ju det som håller El Presidente para siempre vid liv. Lycka till att ha kvar den budgeten om inte oljan kommer tillbaka.

Orcherna i Tvåflodslandet behöver oljan än mer. De har enligt rapporter INGEN annan finansiering. De säljer olja från erövrade fält på svarta marknaden en bra bit under världsmarknadspriset förstås då det är förbjudet att handla med dem. Det pris de får ut idag är uppskattningsvis långt under produktionskostnaden. Lycka till med att finansiera barbariet med att ställa ut obligationer den dag som pengarna tar slut.

Som jag har sagt tidigare, ett uthålligt lågt oljepris vore överhuvudtaget en välsignelse för de produktiva delarna av världen. Den del som stiger upp på morgonen och går till arbetet och bygger en bättre värld för sina barn istället för att ägna sig åt att ställa till elände för andra eller stå och hänga på gatorna i väntan på Godot. Världens rikedomar ska inte av någon naturlag samlas hos dem som låter sina penar finansiera en grotesk slöhet och medeltida samhällen. De kommer att falla från sin tron och vi kommer inte att sakna dem.

But the average man must earn his own livelihood. He should be trained to do so, and he should be trained to feel that he occupies a contemptible position if he does not do so; that he is not an object of envy if he is idle, at whichever end of the social scale he stands, but an object of contempt, an object of derision.

Theodore Roosevelt, från "Citenzenship in a Republic"