John Paulson, the Man

Det är fredag och vi har kommit fram till The King himself.

John Paulson gjorde den största vinsten i Wall Streets historia genom att efter en ganska lång karriär starta en egen hedgefond. Först fick han inga kunder, sen kom några och sen satte han sina briljanta planer i verket- att gå in oerhört tungt i försäkringar för bostadsobligationer.

Vissa dagar tjänade hans fond mer än en miljard dollar. Smaka på det...

Just nu ligger en av hans affärer som grund för SEC:s berömda stämning av Goldman Sachs. Inte så att Paulson anklagas för någonting men SEC menar att Goldman visste om att det var dumt av deras kunder att slå vad mot Paulson.

Om Goldman hade vetat det hade de förmodligen inte själva satsat pengar i just dessa obligationer och förlorat en massa. De kommer att frias från samtliga anklagelser är min gissning och SEC, som trots massor av tips gång på gång lade ned undersökningarna av historiens störste bedragare, Bernie Madoff, kommer inte att kunna återfå sin heder genom denna aktion heller.

John Paulsons fond tjänade ungefär 24 miljarder dollar på sina vad. Hans andel var en fjärdedel av detta.

Tja, vad säger man?

Andrew Lahde

Andrew Lahde personiferar så mycket av det jag tycker om- en sund distans till marknaden kombinerat med en brilljant analys av hur man överlistar den.

Den unge Lahde hade jobbat som analytiker, hade förlorat jobbet och ägde ingenting mer än en övertygelse om att de bostadsobligationer som alla andra köpte i gross och parti på var dömda att gå under samt 100 000 dollar. Med dett startade han en liten hedgefond.

Sina pengar satsade på att gå emot hela vansinnet och när s.a.s. muren föll så blev det skördetid.

En riktig hjälte var han inte förrän han skrev ett brev som hälsning när han drog sig tillbaka. Tack och adjö, nu räcker det för mig är väl en bra sammanfattning (om man undantar marijuana-delen). Brevet hittar du t.ex. här.

Dr Mike Burry

Mike Burry är läkaren som inte tyckte om patientvård och började blogga på fritiden samtidigt som han gjorde sin AT-tjänst och jobbade 16 timmar om dagen. På nätterna skrev han sina blogginlägg om vilka företag han rekommenderade och tvärtom samt många andra tips om bra positioner att ta på marknaden.

När han till sist tröttnat på sjukhuset sade han upp sig till sina chefers förvåning och startade med runt 100 000 dollar från sin familj en hedgefond. Då visde det sig att ett stort antal mäklarhus läst hans blogg varje dag under ett par år och de hörde omedelbart av sig och ville både köpa en del av själva fonden (alltså olaget som förvaltade fonden) och investera sitt eget kapital i den. Det första företag som hörde av sig erbjöd honom en miljon dollar (efter skatt) för 25 % av fondbolaget, vars enda tillgång var Burry själv.

De följande åren gick hans fond nästan komiskt bra- skyhögt över index och pengarna strömmade in tills han satte stopp vid 600 miljoner dollar. Han tog itne ut någon förvaltningsavgift eftersom han tyckte att det var fel, utan endast sina faktiska kostnader för lokaler, anställda m.m. och tog bara betalt för sitt resultat, vilket ändå förstås gjorde honom enormt rik.

Trots sina otroliga framgångar fick Burry inte det erkännande han borde fått, utan hans placerare hörde bara av sig med kritik när de tyckte han gjort fel. När han berättade att han investerar en enorm summa i försäkringar mot bostadsobligationer blev de vansinniga och drog ur så mycket pengar som de kunde enligt reglerna (han innehöll en hel del med hänvisning till fondens statuter) och skrev otrevliga mejl med anklagelser och hot om stämningar för hans vårdslösa position MOT den fantastiska bolånemarknaden...

Eftersom hans fond måste betala försäkringspremierna 2005-2007 minskade fondens värde helt naturligt och alla skrev och sa at than förlorat sin förmåga och inte var att lita på.

Eftersom så många dragit sig ur fonden minskade vinstmöjligheterna men när bostadsobligationerna sedan kraschade tjänade han förstås ändå en enorm summa åt sina gnälliga kvarvarande investerare.

Inte en enda av dem hörde av sig med ursäkter eller tack för hans fantastiska resultat. Burry avvecklade sedan fonden, desillutionerad av människor och yrket.

Ingenting kan dock ta ifrån honom att han är en av historiens bästa investerare.

Greg Lippman

Samtidigt som Deutsche Bank (enormt stor inte bara i Tyskland utan på Wall Street) skapade bostdsobligationer på löpande band och generellt tog den positiva positionen, dvs att obligtionerna var en bra investering, tillät man Greg Lippman som hade för vana att inte lyssna särskilt mycket på sina chefer, utan mest litade på sig själv att ta stora positioner mot (alltså ung. som att blanka) bostadsobligationer samt att resa land och rike runt och förmedla dessa "credit default swaps", dvs försäkringar mot förluster på dessa obligationer.

När helvetet brakade löst på marknaden och alla hans kolleger på banken skrek av vånda satt smått bisarrt Greg Lippman och hans lilla grupp och jublade på samma våningsplan som en del av alla dem som såg sina positioner gå upp i rök tillsammans med årets bonus. Lippman fick för sina miljardvinster en bonus 2007 på 47 miljoner dollar i kontanter och aktier.

Han tyckte det var för lite och blev förbannad och bevisade därmed att girigheten inte bara fanns hos dem som ställde till med eländet. Oavsett detta är han en förebild för att han stod emot massan, däribland alla sina kolleger som skämtade om honom och skrattade åt hans teorier i hans närvaro.

Steve Eisman

Steve Eisman är en av de få personer som upptäckte kardinalfelet i värderingen av alla bostadsobligationer på marknaden under åren fram till kreditkrisen. Han hade kommit in i aktiemäkleriet genom sina föräldrar som båda arbetade på Opperhiemer Securities i New York, bytte senare arbetsgivare, men skrev ständigt något så ovanligt som ärliga analyser av företag, något som en analytiker på Wall Street där man knappt kan finna säljrekommendationer absolut inte förväntas göra. I värsta fall ska man vara neutral, annars förlorar analytikerns firma pengar när nedskrivna företag inte vill göra affärer med dem.

Eisman brydde sig föga och skrev ned allting som han inte tyckte om och fick vanligtvis rätt.

En av historierna som går om honom är att han som enkel analytiker en dag gick ned på irmans "trading floor" bland alla kaxiaga traders och bad om allas uppmärksamhet varefter han förkunnade "The following eight stocks are all going to zero!", varefter han räknade upp åtta företag som snart därefter samtliga gick i konkurs.

Det är bland det bästa jag har hört. Det är så legender skapas.

Från 2005 och framåt tog han enorma positioner mot obligationerna genom att teckna försäkringar som tack vare kreditvärderingshusens idiotiska bedömningar var alldeles för billiga i förhållande till det elände man försäkrade, t.ex. 0,5 % årlig premie för obligationens värde. Eftersom han inte brydde sig alls om vad folk tyckte om honom chockade han sina två medarbetare genom att ständigt säga han rakt ut till VD:ar för de största bankerna att de inte hade en aning om vad de talade om eller att deras obligationer var värdelösa.

När man ställer ut en försäkring tar man förstås samma risk som nom man köper varan som försäkras- man förlorar dess värde om den blir värdelös. Om man däremot tecknar en försäkring mot att en obligation ska förlora sitt värde, måste man inte äga obligationen, man kan köpa en CDO ändå och betala en årlig premie och därmed helt enkelt slå vad mot obligationen.

När alla dessa hundratals miljarder dollar i obligationer blev värdelösa när en andel, ofta räckte det med några procent, av låntagarna till de underliggande lånen inte kunde betala, så löste försäkringen ut och Eisman och c:o tjänade 100-200 gånger den summa de betalade per år för försäkringen, dvs hundratals miljoner dollar.