Minskning i Patek

Det är förstås omöjligt att investera i det privatägda Patek Philippe, men jag har ändå som bekant gjort två investeringar i deras underbara armbandsur. Nu har jag s.a.s. minskat lite i och med att jag sålde mitt andra ur för ung. 96 000 kr, vilket betyder en förlust på 7500 kr (fick hjälp av att pundet ökat i värde mot kronan under tiden). Detta kan kanske tyckas vara en dålig affär men jag är mycket nöjd.

Jag är nöjd för att jag begick misstaget att köpa en modell före den jag egentligen var intresserad av (tillverkad 2002) och detta gjorde att klockan var något mindre än det som idag är det vanliga för herrur, varför den kändes något liten i förhållande till den 5196G som jag bär till vardags (med undantag för vid allt fysiskt arbete förstås) och jag använde den väldigt sällan. Förutom detta är det förstås inte så bra för den förväntade förräntningen på investerat kapital då modet knappast kommer att börja gå mot mindre ur. Ett nybörjarmisstag på alla sätt. 

Som jag har sagt tidigare kommer mina investeringar i Patek att vara på marginalen och den förväntade förräntningen är till minst 50 % upplevelsen att bära världens i särklass finaste armbandsur. Flera av de i mitt tycke mest tilltalande modellerna är dessutom i den nedre delen av prisspannet som sträcker sig nästan hur högt som helst. #5107 var  alltså ett felköp och jag är glad, med tanke på insatserna, att jag kom ur detta med så förhållandevis liten förlust.

Jag tor dock forstsatt stenhårt på modellen att köpa ur som varit ute ett par år på marknaden och därmed gjort det lilla ras i värde som kommer av att folk hellre är den första ägaren till ett armbandsur. Härmed kan man dra full nytta av den därpå följande värdeutvecklingen som är den vanliga om man väljer pateks populäraste modeller (Calatrava, Nautilus och vettiga "complications").

Mitt mål idag är att en dag köpa den rena och fina några år gamla 5711, dagens variant av den superklassiska sportmodellen Nautilus från 70-talet, som endast visar tid och datum. En stålklocka i fantastisk design som förutom nöjet att bära den är det närmaste pengar på banken man kan komma om man inte betalar för mycket för den (dvs typ 150 000 kr).

Originals never go out of style...

På sikt är det inte omöjligt att jag höjer insatserna och investerar i complications som den underbara 5396/1G-001 helt igenom gjord i vitguld, men med ett pris runt 400 000 är det ju ingenting som man bär på sig varsomhelst. Vitguld är f.ö. en metall som man inte kan uppskatta tillfullo utan att uppleva den, precis som med patek-klockor öht.  Sen finns det fantastiska möjligheter att investera i gamla patek-kronografer men då måste man förstås lägga upp en miljon eller mer på bordet, dock med minimal risk att inte få tillbaka dem, men att använda en sån klocka är knappast aktuellt för oss vanliga dödliga.

5396/1G-001

Patek igen

Mina ansträngningar att hitta värdesäkrade (nästan i alla fall) placeringar i fysisk form bar frukt i veckan i form av ytterligare en Patek Philippe. Min teori om att dessa lika fantastiska som fantastiskt dyra armbandsur kan köpas med viss "rabatt" i de länder som drabbats hårdast av krisen, dvs Italien och c:o, tack vare att trycket att sälja av lyxartiklar är större där än i övriga världen verkar stämma.

Den aktuella klockan (återförsäljarens foto).

I veckan köpte jag från London, som ju minst sagt dabbats av neddragningar i banksektorn, en #5107 i "or rosé" från 2005 för 10500 pund (103 500 kr). "Rose gold" är en mörkare form av guldlegering (18K förstås) och väldigt populär för armbandsur sedan 1950-talet. Modellen är föregångaren till dagens 5127 (som kostar 211 000 kr över disk i Stockholm som i vanlig ordning utmärker sig med hutlösa priser, minst 10 % över Centraleuropas) och precis som den består 5107 av säkert dubbelt så mycket guld som de andra i Calatrava-serien, vilket förstås höjer priset på modellen.

Den fungerar förstås med klockor som med aktier och alla andra placeringar- ju billigare man köper desto bättre möjlighet att förränta sina pengar. Denna modell, alltså inte längre i produktion utan några år gammal, kostar ung. 15 000 euro (amerikanska priser är något lägre men då tillkommer svensk moms) i Centraleuropa, men som sagt mindre i "drabbade" länder.

Hur ska man försöka förutspå värdeökningen? Den äldsta prislista jag har hittat är från 2007 då den kostade 10 450 pund i London och därmed kan man uppskatta att priset var typ 10 % lägre två år tidigare. På en normal marknad i Europa (från ~95 000 till ~125 000 kr) har den alltså stigit måttligt i värde på 7-8 år. Detta är helt godkänt eftersom en klocka som inte har väntelista förstås sjunker i pris den första tiden då folk hellre köper en helt oanvänd än en använd identisk klocka allt annat lika. Detta gör alltså att helt nya klockor inte är en bra investering första åren (skulle man accepteras som köpare av en avancerad "grand complication" och vänta något halvår på leverans är det däremot en fantastisk investering redan från start eftersom man kan sälja den vidare till någon mycket rik person säkert 50 % dyrare, räkna med ett utlägg på några miljoner under tiden dock...).

Min strategi är förutom den geografiska aspekten att köpa klockor som är några år gamla för att slippa undan denna nedgång den första tiden. När man tittar på klockor som är ett till ung. tre år gamla syns en nedgång på över 10 % från listpriset och om man köper på "botten" sett till diskonterade priser över tiden så är chanserna så vitt jag kan bedöma mycket goda att man får en fin värdeutveckling på sin investering.

Som jag skrev i förra inlägget om klockor kommer de att vara bara en liten del av min portfölj, aktier kommer att vara den stora majoriteten även i framtiden och de värdesäkrade instrument jag redan har, som jag inte redovisat här eftersom de är så tråkiga, kommer säkert att vara mer värda än min "klockportfölj".

 

Alternativa placeringar

Jag har ganska länge letat efter kompletterande, stabilare placeringar i annat än värdepapper. Detta dels för att sprida riskerna och dels för att det är roligt att kunna se och använda en del av sina placeringar. Observera att jag här absolut inte eftersträvar eller förväntar mig samma utveckling som för mina aktieplaceringar, detta är mycket mer av kapitalsäkring än förräntning.

Min övergripande princip är att prisutvecklingen, allt annat lika och förutsatt att man inte betalar ett överpris (!), är bättre och stabilare för de övre, finare segmenten oavsett vad man investerar i. Det kommer alltid att finnas en marknad för Picasso, för att ta ett extremt exempel, men inte alls lika säkert för en ung konstnär som är i ropet just nu. Ett mindre extremt exempel är att riktigt fina svenska guldmynt från 1800-talet är säkrare placeringar än de i normal kvalitet eftersom de finaste är så mycket mer sällsynta och attraherar en kräsen, kapitalstark krets. Så är fallet med alla samlarsaker.

Den som följer mig på Twitter vet att jag fastnat för armbandsur, närmare bestämt det utan tvekan främsta märket Patek Philippe som jag nu har studerat intensivt i några månader (det finns gott om referenslitteratur i ämnet samt förstås väldiga mängder på nätet). Jag är alltså absolut ingen expert på detta område, men det är också som sagt alternativa placeringar, ingenting som kommer att bli någon betydande del av min förvaltning.

Patek Philippe existerar i ett eget universum, inget annat märke är ens i närheten av dem, vilket gör dem till ultimata investeringsobjekt. Den som inte tror det kan titta in på eBay där allt märkt med Patek Philippe, t.o.m. postrar och urklippta annonser har en marknad. Andra märken, t.o.m. det överhypade Rolex, har modeller som haft god värdeutveckling, men övriga modeller, inte minst de dyraste sett till nypris, håller inte alls värdet, utan påminner om överutrustade bilar som placering.

För Patek är det tvärtom. Endast vissa extrema modeller, ffa från 70-talet, som absolut inte motsvarar dagens smak säljs billigt, billigt är i detta fall dock 30-40 000. Andra modeller, även gamla herrur som är små jämfört med dagens mode har oftast mer eller mindre hängt med Pateks stadiga prisökningstakt för nya eller nästan nya ur. Inte någon dålig placering alls och en helt utan risk för att förlora någon större summa förutsatt att man försäkrar klockan, något man i och för sig inte behöver göra om man har den i bankfack. (För tidiga upplagor av modeller som sedan blivit mycket populära eller var först med en populär nyhet, t.ex. glasbakstycke, stålur i små upplagor och för "grand complications" är prisutvecklingen sedan länge otrolig.)

De säkraste investeringarna i Patek-klockor är modeller med eviga kalendrar och ytterligare någon avancerad "komplikation" som månfas som helt dessutom ska ha gått ur tillverkning och helst inte inte är så gammal ännu. Med en sådan i kassaskåpet är det sedan bara att vänta något decennium eller två och sedan knalla över till Christies. Men den som inte vill lägga en miljon eller (mycket) mer på en klocka kan ändå göra bra placeringar genom att köpa riktigt fina, tillräckligt dyra modeller i mycket populära utföranden (vitt guld är naturligtvis bättre än vanligt, platina ännu bättre osv) till bra pris- mellan 100 000 och 200 000 svenska kr.

Själv har jag fastnat för Calatrava som såg dagens ljus på 30-talet och sedan dess förändrats endast mycket litet i sitt grundutförande. Detta är den klassiska Patek-klockan som kopierats ändlöst och närmast ligger till grund för dagens uppfattning om hur ett herrarmbandsur ska se ut. På Teneriffa där momsen bara är 4 % köpte jag min första- en ref. 5196 i vitguld i januari för 15 250 euro (134 000 kr vid tidpunkten). Nöjet är förstås också till stor del att kunna använda klockan, men en tidlös design är en säkrare investering eftersom klockor förstås skiljer sig från de flesta andra objekt då de bärs nära kroppen, vilket ställer stora krav på utseende. Folk ställer av detta skäl större krav på designen av en smartphone och laptops än deras stationära dator eller TV, vilket Apple förstås vet om.

En svart ref. 96 från 1942.

Eftersom Patek-klockor tillverkas i förhållandevis små serier (produktionen är t.ex. ungefär en tjugondel av Rolex') och absolout varende del i kedjan är av absolut högsta kvalitet garanteras prisstabiliteten. En ytterligare garant är förstås att företaget ägs sedan snart 80 år av familjen Stern som är extremt rädda om sitt renommé och ett uppköp av en jättekoncern som skulle börja prångla ut allehanda skräp märkt med patek Philippe till alla kundsegment the American way är helt uteslutet.

Pateks märksevård gränsar till det absurda, inte nog med att man har världens troligen bästa reklamkampanjer, man lyckas få författare att skriva hyllningsböcker om dem, man lovar att serva alla ur man har sålt sedan starten på 1830-talet, ägare får deras mycket exklusiva tidskrift helt gratis och man har köpt upp sina underleverantörer så att man idag producerar långt över 90 % av alla komponenter själva. När man blev missnöjd med att "Geneva seal" som "alla" schweiziska tillverkare vill ha på sina alser började sättas på allt enklare modeller och överhuvudtaget inte ställde tillräckliga krav hoppade man helt sonika av detta system för några år sedan. Nu har man sin egen kvalitetskontroll som ställer mycket högre krav.

Jag siktar på att hålla minst 10 %, på sikt mer, kanske mycket mer, av mitt kapital i alternativa placeringar, troligen till största delen i Patek Philippe-klockor. På samma sätt som med aktier och allt annat gäller det förstås att köpa till rätt pris, men så länge man bara får en rimlig rabatt mot listpriset och har ett långt perspektiv är det troligen svårt att förlora pengar om man köper de mest attraktiva modellerna. Det verkar gå att dra nytta av krisen i andra länder genom att köpa relativt nya ur idag med god rabatt mot listpriserna i Italien, men det ställer förstås stora krav på att man är säker på att säljaren är seriös.

Kina är förstås draglok för klockpriserna liksom så mycket annat idag, men överhuvudtaget får människor det förstås bättre med tiden och i takt med att miljonärerna blir allt fler och den övre medelklassen blir allt större så kommer efterfrågan garanterat att öka på dessa ultimata bevis på personlig framgång. En Rolex kan de flesta med ordnad ekonomi köpa, inte minst begagnat, men så är inte fallet med Patek Philippe (eller Vacheron Constantin, Brequet och kanske något ytterligare märke). Så har det varit i 180 år och det lär fortsätta.