Det nya Apple

Det är ingen tvekan om att Tim Cook har omskapat Apple istället för, som alla begärde av honom och tvekade att han skulle lyckas med, att förvalta arvet efter Steve Jobs. Det slutgiltiga kvittot på detta kommer vi att få ikväll.

Om man skulle sticka ut hakan lite så skulle jag vilja säga att det är sannolikt att det (rent ekonomiskt!) var bättre för Apple och dess ägare att Tim Cook tog över företaget för tre år sedan om man räknar in samtliga aspekter. Detta inte alls sagt för att förminska vår tids störste företagsbyggare som jag har en enorm respekt för utan för att Tim Cook har flera egenskaper som Jobs absolut inte hade och helt enkelt hyr in de andra delarna, främst av Jony Ive och Craig Federici, men även av den enorma lista av rekryteringar som gjorts av Cook, framförallt detta år.

Cook är helt tveklöst en mer omtänksam och rättvis ledare än Jobs någonsin var. Där Jobs var den genialiske tyrannen som fick folk att antingen gå under eller göra sitt livs bästa jobb är Cook den som plockar bort bråkmakare som Scott Forstall som mer eller mindre gjort sig omöjlig för allt och alla och istället skapar en harmonisk organisation där Ive är chef för både mjuk- och hårdvarudesign.

Cook kan också hantera både budskap och media på ett helt annat sätt än Jobs kunde, eller i vilket fall brydde sig om. Journalister och analytiker sondmatas den information som Apple vill föra ut och varje PR-kris avblåses nästan innan den har blossat upp. Detta kan förstås ses som manipulativt men är helt nödvändigt för ett så hårdbevakat och enormt företag som Apple är idag. Med tanke på hur otroligt oseriösa många påståenden om Apple är idag ("Foxconns personal tar livet av sig pga Apples...") vore det dessutom vansinne att använda Steve Jobs gamla attityd ("det blåser över") idag. Kanske kan den största skillnaden vara att Cook kan be om ursäkt, och gör det när det behövs Jobs hade aldrig bett om ursäkt för någonting.

Aktieägarna var i Steve Jobs värld ingenting mer än ett nödvändigt ont- OK ni tjänar pengar på att det går bra för Apple, men jag bryr mig inte mer om er än analytikerna och affärspressen. Jobs närvarade så vitt jag vet på en analytikerkonferens sammanlagt under alla år på Apple och då för att styra budskapet om en ny produkt. Han vägrade att lyda Warren Buffetts råd om att köpa tillbaka den då mycket billiga aktien för sin redan stora kassa och en utdelning var inte på tal trots att man hade alldeles för mycket pengar. Cook har inte bara ändrat på detta, han har lett historiens största återköp av aktier och ökar utdelningen varje år.

En större lyhördhet för marknaden kännetecknar också Cooks tid som VD. Medan Jobs på klassiska manér helt enkelt talade om för marknaden vad den skulle tycka om för produkt, har Cook kombinerat denna kaxighet hos Apple med att i alla fall på marginalen lyssna till vart strömningarna går med större skärm för iPhone (redan med iPhone 5) och mindre för iPad som de mest synliga exemplen. Detta kan har dock, till skillnad från t.ex. Samsung, varit något som skett utan att man tummat en millimeter på kvalitet och upplevelse, the Apple way. När man kan göra riktigt bra stora mobilskärmar gör man det, men inte tidigare, oavsett hur många som köper gigantiska Android-monstrositeter med usel förgåtergivning.

Vad Tim Cook ännu inte har gjort är att introducera en ny produkt eller tjänst (iPod, iPhone, iPad och iTunes men i någon mån även iMac och iBook Air) som skakar om hela branscher och styr pengafloden till Apple. Det är alltså där vi står idag inför kvällens event som för första gången har både påats av VD själv och sänds live kl. 19 svensk tid till alla som vill se.

De produkter som diskuteras är förstås två nya, större iPhone, en ny "wearable" och en betallösning. Vi kan utgå från att det bli röverraskningar åt något håll men det blir utan tvekan ett delvis annorlunda Apple som skapas om just dessa produkter och tjänster ser dagens ljus.

Vi kan vara säkra på i varje fall en sak- både marknaden och analytikerna kommer att missförstå betydelsen av dessa initiativ, både för Apple och, inte minst, konkurrenterna.

Sveriges bästa VD

Jag är kanske inte helt opartisk som tjänat mycket som aktieägare sedan våren 2009, men ingen VD i Sverige har imponerat mer på mig än Michael Wolf som nu väldigt galant styrt Swedbank i fem och ett halvt år, inte bara genom sitt arbete utan även att han till skillnad från många andra VD:ar satsade flera miljoner av sina egna pengar på att det skulle gå vägen..

Istället för att göra det klassiska i krisande företag- att reagera på uppkomna situationer när de väl inträffat har han i god tid med en ibland nästan kuslig precision gjort precis rätt. Resultatet har inte låtit vänta på sig, vare sig för banken i sig eller för dess aktieägare och Swedbank står idag oerhört stark.

Krigskonsten lär oss att inte lita på sannolikheten att fienden inte anfaller utan på vår egen beredskap på att ta emot fienden när han kommer; inte chansen att han inte anfaller, utan det faktum att vi har gjort oss oangripbara.
                                                           (Sun Tzu, "Krigets konst")

När Wolf tillträdde i mars 2009 var Swedbank ett företag med stora problem efter en enorm expansion i Österled, vilken jag inte kommer att gå in på här, men som i korthet betydde att man lånat ut till folk, framförallt i Baltikum och Ukraina, som inte hade råd att betala tillbaka om inte de goda tiderna fortsatte för evigt.

Den nye VD:n tog sig an problemet genom att tvärt bryta den tidigare, uppenbart inkompetenta ledningens strategi och istället för att mörka problem och risken för nyemissioner, kvartal för kvartal boka upp mycket stora reserveringar, totalt 25 miljarder, för kreditförluster samt att efter några månader genomdriva en andra nyemission.

Reserveringarna och de nya pengarna lämnade utrymme att i lugn och ro ta sig an problemet med att ta över panter, se vilka som kunde betala om de fick mer tid och överhuvudtaget vinna marknadens förtroende. Den första reaktionen i pressen blev förstås mycket negativ men eftersom förlusterna redan var tagna kunde man sedan först snabbt minska sina nya reservationer, vilket förstås förbättrade kvartalsresultaten radikalt och efter ytterligare några månader börja få betydande återvinningar kvartal för kvartal av reservationer som inte visat sig behövas vilket stärkte resultatet i motsvarande grad.

Ville man vara cynisk skulle man kunna säga att det var lite teater över bokningen av så jättelika reservationer för att sedan snabbt börja återföra pengarna och kanske ligger det något i detta. Dock är förstås banker beroende av marknadens gillande så kombinationen av mycket stora reserveringar, en andra nyemission och sedan snabbt förstärkt resultat blev en hit.

DI.se illustrerar dålig resp. bra kvartalsrapport.

Det var dock förstås i omformandet av verksamheten som de viktigaste förändringarna gjordes. Michael Wolf deklarerade från början att Sverige OCH Baltikum var bankens hemmamarknader och förutsåg, helt korrekt skulle det visasig, att när vändningen kom i Baltikum skulle Swedbank skörda frukterna av sin uthållighet.

En annan omformning av verksamheten som har varit helt klockren var den gradvisa avvecklingen av närvaron i Ryssland och Ukraina. När den sista delen såldes våren 2013 var det i efterhand en lysande tajming med tanke på årets nattsvarta utveckling i båda länderna. Precis som tidigare var Wolf uppenbarligen inte rädd för den förlust i bokföringen (dock ej likviditetspåverkande) som var nödvändig för att bli av med problembarnen. Man kan bara spekulera hur mycket större förlusten hade blivit om man försökt sälja verksamheten idag.

Wolfs tredje stordåd var tydligt riktat mot oss aktieägare. Den mycket goda kapitalisering -bäst bland europeiska banker brukar det hävdas- som Swedbank har haft sedan den andra nyemissionen tillsammans med de som sagt snabbt förbättrade nettoresultaten gjorde att man inte väntade med att återinföra utdelningen- våren 2011 delade man ut igen (för 2010).

Han lyssnade tack och lov föga på finansministerns gräll och i takt med förbättrat resultat men samtidigt förstås i linje med de höjda kapitalkraven på svenska banker ökade han utdelningen så snabbt det gick samt genomförde sommaren 2011 ett snabbt återköp av aktier, vilket dock fick avbrytas efter kritik, något man verkligen kan beklaga med tanke på att kursen låg på 70-100 kr vid tillfället.

Resultatet av utdelningens återinförande lät inte vänta på sig, den gick från 2,10/4,80 (stam/pref) för 2010 till 5,30 för 2011. I början av 2013 meddelade man att man beslutat höja utdelningsandelen av vinsten till 75 % och utdelningen gick upp till 9,90 kr och 10,10 kr året efter. En lysande utveckling!

Som jag sagt tidigare tror jag att Swedbanks och dess aktieägares bästa dagar fortfarande ligger i framtiden, utdelningen kommer att fortsätta höjas nu när kapitalkraven är kända och Swedbank förstås uppfyller dessa med god marginal. Aktiekursen kommer att följa med i utvecklingen. Det är bara att hoppas att Michael Wolf stannar kvar.

 

 

Apples enorma återköp

Det verkar som om marknadsaktörerna, i varje fall affärspressen och –siterna, inte klarar av att vare sig förstå betydelsen av Apples enorma återköp eller ens kunna räkna ut vad de rent matematiskt hittills har inneburit för vinst per aktie, PE eller kursrekord. OK, ATH kan vi strunta i eftersom det är allmänt vedertaget att man räknar den högsta noteringen som kursrekord och inte den högsta värderingen någonsin för företaget men de andra två är ju högst relevanta tal för att kunna analysera Apple.

 

Återköpen har nu pågått långt över ett år och accelererade förra sommaren då Apple utnyttjade sitt mandat när aktien tankade första gången och gjorde samma sak i början av detta år efter Q1-rapporten. Man har ju återköpt smått osannolika 10 % av aktierna på ett år och de som borde ha koll har inte hängt med när så många aktier har försvunnit på kort tid. Uppenbarligen tar Yahoo Finance, Bloomberg m.fl helt enkelt de senaste fyra månadernas rapporterade EPS och slår ihop dessa för att räkna ut EPS ”trailing 12 months”, dvs den nuvarande vinsten per aktie på rullande årsbasis.

 

Det allmänt vedertagna EPS ttm för Apple är idag 6,19 dollar (t.ex. Bloomberg) medan jag hittat så lågt som 5,96 dollar hos Yahoo Finance. Problemet är bara att det inte stämmer.  Det rätta talet är 6,48 dollar (39,2 miljarder i vinst delat på senaste antalet aktier: 6,05 miljarder).

 

Skillnaden är alltså fem procent. Samma räknefel blir det på PE förstås då det utgår från en felaktig ”E” och anledningen är som sagt att man helt enkelt har gamla siffror för antalet aktier för de tidigare kvartalen när man förstås ska räkna om till hur många aktier det de facto finns idag, hur många det fanns förut är helt ointressant idag.

 

Nåväl, Apples vilja att återköpa är det viktigaste i sammanhanget och detta har marknaden bara delvis förstås, säkert påverkat både av att ingen någonsin har köpt in egna aktier för dessa summor och på så kort tid samt att återköp har lite dåligt rykte eftersom ”att använda pengarna till att investera i tillväxt” anses så mycket finare och utdelningar är så mycket roligare för ägarna på kort sikt.

 

Gång på gång har man höjt mandatet utan att ens ha hunnit göra slut på pengarna och fortfarande finns 40-50 miljarder kvar att göra slut på fram till slutet av 2015, men vem kan tro att detta mandat inte kommer att utökas innan dess? Det går förstås inte att räkna ut vad Apple kommer att kunna minska sitt aktieantal till de närmaste 2-3 åren, men uppenbart är att det kommer att bli långt mycket mer än de första 600 miljonerna man köpt det senaste året.

 

 

 

Uppenbart inte just för att man har köpt så aggressivt hittills utan för att man fortfarande bara på marginalen minskat sin kassa (oräknat obligationsförsäljningen för att slippa skatt på utländska pengar) trots sin stora utdelning varje kvartal och återköpen. Man har idag runt 170 miljarder, varav kanske 30 är lånade pengar, dvs 140 egna, vilket är snarlikt vad man hade när man började återköpa. Sådana summor behöver inget företag för att klara driften ens med enorm marginal och eftersom man knappast kommer att börja köpa företag i tiomiljardersklassen à la Microsoft och Google så kommer troligen enorma summor att gå att gå till återköp.

Eftersom utdelningen säkerligen kommer att fortsätta höjas med runt 15 % per år och man förstås sparar in denna på de återköpta aktierna blir det i alla fall på marginalen lite självspelande piano över det hela i Apples fall.
 

It’s good to be the king!

 

Börsuppgång med utgångsdatum?

Med bara sex år sedan den stora kraschen är det kanske inte så konstigt att så många ser det som naturligt att börsen kraschar med jämna mellanrum och det så att säga är slut på det roliga helt plötsligt. Att raset 2008 var det brutalaste sedan 1929 glöms bort och det abnormala blir normalt när minnet är kort.

Väldigt populärt sedan i alla fall ett par år är att räkna dagar/månader/år som uppgången ”kan fortsätta”. Som om börsen styrs av hur länge en upp- eller nedgång har pågått. Man kan räkna vadsomhelst och komma fram till att det ena eller andra är ovanligt, och naturligtvis kommer det nedgångar liksom uppgångar, men de styrs INTE av hur länge någonting har varat. Uppgången på åttio- och nittiotalet höll i sig, med ett par tydliga hack i kurvan, i nästan 20 år. Det huvudsakliga skälet till den var de stadigt sjunkande räntorna från typ 19 % ned till runt 5 %. Hur många hann inte hoppa av tåget under den tiden för att börsen inte ”kunde stiga mer” och placerade sina pengar på banken med en procents ränta. Nåja, en del kände sig väl smarta när nedgången till sist kom år 2000 och de hade stått på perrongen medan kurserna rusade de senaste fem åren.
 

Jag minns en gång när Casino Cosmopol nyligen hade slagit upp portarna och jag där såg hur det blev folksamling runt ett av roulettborden. Bredvid borden finns en pelare där det med lysande siffror talas om vilka de senaste nummer som kommit upp och vilken färg dessa nummer har. Det hade blivit rött elva gånger i rad och ”the smart money” var nu att det måste bli svart snart. Folk kravlade följaktligen över varandra för att lägga sina pengar på svart.

Kulan snurrade och snurrade tills den stannade. Rött. Tro det eller ej med tanke på hur ”osannolikt” det var med tolv gånger rött i rad.
 

Än större rusning uppstod och jag såg folk som lånade av varandra för att de inte hade tillräckligt med pengar efter att ha förlorat flera gånger i rad men lovade sina borgenärer att de hade mer pengar på kontot och skulle gå direkt till bankomaten i lokalen om det oerhört osannolika skulle ske att de inte vann.
 

Det låg nu ett berg av marker på det svarta området på filtmattan. Med säkerhet mer än 100 000 kr i olika valörer hade satsats totalt. Till sist var folks alla pengar på bordet och personalen kunde sätta igång spelet.
 

 Det blev knäpptyst i några sekunder medan alla följde den lilla kulans färd runt rouletthjulet tills den tappade fart och började studsa om kring. Till sist stannade den. Rött igen.
 

Det jag minns som mest märkligt var att folk inte verkade ledsna över att ha förlorat en massa pengar, utan nästan uppspelta över att det kunnat bli 13 gånger rött i rad. Croupiern rakade in alla markerna på svart och sedan var det hela igång igen. Alla och hans moster skulle spela, folk sprang iväg och tipsade vänner i lokalen om detta unika tillfälle och rummet såg dammsuget ut på människor förutom runt det fantastiska bordet där besökarna nu hade samlats.
 

Rena folkfesten alltså och efter att folk satsat alla pengar de hade sattes spelet igång och när kulan stannade var det på svart! ”JAG VISSTE DET!” var den vanligaste kommentaren jag hörde, alla ansåg att de var väldigt smarta som vågat satsa när det var så självklart att det skulle bli svart. Tidigare förluster verkade helt bortglömda och glädjen total eftersom det visat sig att det ibland går att förutsäga var kulan ska landa.

Problemet är förstås att detta är kvalificerad ”confirmation bias”, kulan har inget minne och varje gång den skickas iväg är det (strax under) 50 % för respektive svart och rött. Ingenting annat.
 

Jag menar förstås inte med mitt exempel att börsen är ett casino eller ens liknar det, men det är precis som inte antalet gånger med en färg som styr kulan och heller inte antalet dagars uppgång som styr börsen. Visst, om alla tror att börsen inte kan stiga mer än de X månader som var det gamla rekordet så får vi säker en nedgång efter det, men de STORA rörelserna, de som man får om man går över till fem eller tio år på grafen, de styrs av fundamenta.
 

De som tro att vi kommer att få en stor nedgång har åtminstone följande tunga fakta att brottas med: börsen stiger normalt när marknaden tror att vi går mot bättre tider eftersom detta leder (allt annat lika) till högre framtida kassaflöden, vilket gör aktier mer värda, samt att låg ränta gör framtida kassaflöden mer värda. Det går inte att jämföra börsen idag när räntan är så låg med vad den stor i när räntan var högre och ALLA framtida kassaflöden, och därmed aktierna, var mindre värda. Eftersom framtiden är det vi betalar för så är detta vad som styr börsen.

 

 

Jag menar INTE att detta betyder att en fortsatt uppgång är säker, det kan hända hemska saker och utsikterna försämras snabbt (kinesisk fastighetskrasch, storskaligt krig, något som får centralbankerna att höja räntorna osv) men absolut inte för att börsen har stigit under X månader och nu ”måste” den falla.

Riskfyllda Apple

Det har varit rätt roligt att följa Apple de senaste tre-fyra åren inte alls bara för att företaget agerar på en otroligt snabb marknad och följs av miljoner människor, utan för att det provocerar fram sådana intressanta reaktioner bland andra investerare. Apple är nästan lika kontroversiellt som det är populärt. Nästan alltså.

Jag har haft svårt att ta till mig en del av den kritik som riktas mot ”troende” eftersom den helt enkelt är löjlig. Påståendet att Apple bara är X eller står och faller med Y visar, om man verkligen menar det bokstavligt och inte bara lite slarvigt uttryckt, på en enastående okunskap om Apple. Därför är det svårt att ta det på allvar. Dessa påståenden är minst lika fel som om någon skulle påstå att ”Apple kan inte misslyckas” eller ”Ingen smartphone kan någonsin bli lika populär som iPhone” (dvs saker som i princip ingen påstår).

Lustigt nog är det just sådana saker man beskylls för att indirekt säga när man anger sina skäl att tro att Apple kommer att fortsätta att lyckas på konsumentmarknaden, från just dem som menar att Apple med sina 35 år på marknaden, fyra-fem mycket starka produktsegment, låga värdering i förhållande till vinst och inte minst kassaflöde samt 170 miljarder dollar i kassan är en mycket riskfylld placering då företaget närsomhelst kan ”bli nästa Nokia” (antar att detta snart byts ut till ”nästa Samsung”).

Naturligtvis är det pga den polarisering vi sett inom smartphones och i någon mån tablets som så många grävt ned sig i anti-Apple skyttegravar, men det gör det inte det minsta mer intellektuellt försvarbart. Ja, det finns massor av risker på en snabbrörlig marknad, men Apple har trots att man ställts mot (nu i de flesta fall föredetta) jättar som Nokia, Microsoft, Samsung, Dell, RIM, Motorola, LG, Sony, Google m.fl. visat en helt enastående förmåga att inte bara hålla ställningarna mot dem utan de facto ta ifrån dem allt de äger och har inom de segment där deras intressen kollidarar med Apples.

Det finns ingen logik alls i att tro att denna förmåga skulle försvinna som över en natt. Ingen alls! Långt mer troligt, även om det förstås inte heller är säkert, är att Apple kommer att fortsätta in i nya produktkategorier mycket framgångsrikt liksom fortsätta att ta all eller lejonparten av vinsterna i de segment där de idag dominerar (PC, tablets, iTunes, smartphones och de sista resterna av mp3-spelarna). Hur stort Apples byte sedan blir är inte möjligt att veta idag, men noll blir det inte.

Långt mer intressant än domedegsprofetior utan minsta grund i verkligheten är sansade diskussioner om Apple kan fortsätta dominera high-end inom olika segment, eller om deras lönsamhet kommer att öka eller minska, vilka mål man har idag osv. Men dessa blir knappast vanligare och dessvärre påverkar detta också Apples värdering. Marknaden värderar (börsvärde dividerat med fritt kassaflöde) detta företag som om det bara hade några år kvar av lönsamhet för att sedan försvinna just för att risken överdrivs enormt. För ja, risken finns där och den är större än i vissa branscher men också mycket mindre än i vissa andra, men alla branscher och företag har sina risker (ingen har hittills funnit Ungdomens källa och buteljerat vattnet).

Att Apple finns kvar som ett mycket lönsamt företag om 10 år är inte säkert, men det är mycket mer sannolikt än att det inte finns kvar.
 

Den sovande riksbanken

Gårdagens stora överraskning från Riksbanken om att man sänker styrräntan med 0,5 istället för 0,25 % var endast en överraskning för den som inte hängt med i hur den svårt misskötta Riksbanken under Stefan Ingves fungerar- räntan skall i alla lägen vara så hög som möjligt varför man höjer vid varje tillfälle och väntar alldeles för länge med att sänka räntan. Det håller på tills man kört ända in i kaklet varefter man får tvärvända.

Detta är (nästan) samma genier som målmedvetet höjde räntan ända in i finanskrisens epicentrum varefter man fick tvärvända med sänkningar på över två procentenheter på några veckor. Som tvärt började höja räntan vid minsta tecken på förbättrad konjunktur sommaren 2010 efter vilket man tvingades sänka igen (se mitt tre år gamla inlägg här som lika gärna hade kunnat skrivas idag) hela vägen fram till idag. Samma senfärdiga samling ledd av en svårt överreklamerad ("var med och räddade bankerna under 90-talskrisen") chef som nu i åratal hela tiden, tvärt mot allt sunt förnuft, tjurskalligt påstått att vi inom ett år kommer att nå inflationsmålet på 2 %.

Nu har man drivit oss in i eller i varje fall väldigt nära deflationsträsket genom att hålla en högre ränta än omvärlden pga ett bisarrt hjärnspöke- rädslan för att vi har en ohållbar skuldsättning i Sverige.

Riksbanken sover tills man försovit sig, som alltid drömmande mardrömmar om skuldsättning och vi blir alla förlorare på det. I varje fall tills Stefan Ingves pensioneras och det förhoppningsvis slutar vara "ansvarsfullt" och fint att hela tiden vilja ha så hög ränta som möjligt när det inte alls är motiverat eller bra för Sverigs ekonomi.

Läs vad Lars E.O. Svensson, tidigare ledamot tills han inte orkade vara i opposition längre, har skrivit i ämnet för en saklig genomgång om hur illa Riksbanken har skötts.

Buffetts tre turer mot strömmen

Att våga gå emot strömmen är ju inte så lite lönsamt, under förutsättning (!) att man har rätt. Annars är det vägen till ruin. Tre gånger i modern tid har stormästaren själv (Buffett) gått rakt emot den rådande uppfattningen, blivit hånad utan hejd för det och sedan fått rätt och tjänat många miljarder på det.

 

IT-yran: Buffett fick massor av kritiska frågor på Berkshires årsmöte 1999 där han återigen totalvägrade att köpa internetbolagen. Sedan höll han sitt numera klassiska anförande på Sun Valley-konferensen där han med hjälp av grundläggande statistik och ekonomiska samband mellan företags vinst och dess aktiekurs över tiden satte kniven i ryggen på alla bluffbolag och hysterin på börsen, manifesterad i att investerare i en undersökning trott att de skulle komma att tjäna 18 % per år på aktiemarknaden över tiden, en siffra som inte ens är teoretiskt möjlig. IT-yran var som bilindustrin när den var i sin linda- det fanns 2000 biltillverkare i USA i början av 1900-talet men bara tre kvar i slutet av århundradet. De allra flesta investerarna hade förlorat pengar på århundradets uppfinning!

 

 

 

Value is destroyed, not created, by any business that loses money over its lifetime /…/ The fact is that a bubble market has allowed the creation of bubble companies, entities designed more with an eye to making money off investors rather than for them.
 

Reaktionerna lät inte vänta på sig (Barron's, Forbes)... NU var han riktigt ute och cyklade, gubben! Under de följande tolv månaderna verkade det ocks¨som om hans kritiker hade fått rätt- Nasdaq-index fördubblades återigen för att den 10 mars 2000 nå rekordet 5408.
 

It's not that easy to make lots of money in a business in a capitalistic society. There are people that are looking at what you're doing every day and trying to figure out a way to do it better, underprice you, bring out a better product or whatever it may be. And a few companies make it. But here in the U.S., after all of these decades and decades and decades of wonderful economic development, we still only have about 400 companies that have hit the level that would be required of a company with a market cap of $3 billion. And yet some companies are getting $3 billion of market cap virtually the day they come out. You want to think about the math of all this.
 

Sen gick det aningen sämre för den bejublade tekniksektorn och alla Buffetts förutsägelser slog in (Nasdaq föll t.ex. med ung. 80 %) och han hade inte bara undvikit att göra förlust utan kunde köpa billigt i den tre år långa börsnedgång som följde.

 

Kraschen 2008: Nästa förutsägelse var att mitt under krisen i oktober 2008 svära i kyrkan rejält genom att säga i sin nu klassiska essä ”Buy American. I am” i NY Times att nu var rätt tidpunkt att köpa amerikanska aktier för även om han inte kunde veta om de skulle falla ytterligare så var stora, välskötta företag nu värderade långt under deras potential och deras vinster och aktiekurs skulle garanterat återhämta sig med tiden.

 

 

Kritiken blev förstås massiv och under en stor del av året som följde fortsatte börsen att falla tills…. den kom tillbaka och sedan har den, men undantag för raset 2011, bara fortsatt att stiga till fantastiska nivåer. Ironiskt nog har förstås Buffett kritiserats av alla och envar vid de tillfällen under denna uppgång som hans egen aktie inte har följt med i uppgången.

 

Senaste exemplet på Warren Buffetts fantastiska förmåga att gå emot marknadens enfald var hans kritik mot guldet i februari 2012 i sin essä ”Why stocks beat gold and bonds” där han jämförde vilket värde guld skapar (inget) jämfört med företag (enormt). Kritiken kom med besked i vanlig ordning (1, 2, 3) då det slutligen var uppenbart för alla som ”investerat” i guldet som stigit över 1900 dollar per uns och skulle stiga långt högre trodde man, att gamle Warren verkligen förlorat förståndet.

 

Ganska tyst blev det inom något år alltmedan guldbubblan fick pyspunkt och föll under 1200 dollar.

 

Men vad är det då som gjort att han kunnat gå emot strömmen så framgångsrikt? Jo, att han inser hur företagande fungerar och inte fungerar. Man kunde ju hoppas, om inte annat så för deras egen skull, att några av alla dessa som köper förhoppningsbolag ända in i kaklet kunde ta tills sig de enkla faktum som Buffett predikar- förändring och ny teknik gynnar bara ett litet, litet fåtal företag. De företag som inte har vallgravar runt sig blir de stora förlorarna när ny teknik raserar deras sandslott.

 

Dessutom är det en gång för alla så att ingenting är värt ett öre mer än de framtida kassaflöden det kommer att generera.

 

 

Apples tysta investeringar

Apples framtid känns väldigt ljus idag. Deras enorma mjukvarusatsningar som, liksom förra höstens A7-processor, vare sig marknaden eller externa experter har förstått vidden och den framtida betydelsen av är enorma strategiska steg. Istället för att tävla mot Samsung/Android med pixlar, meningslösa funktioner eller hertztal har Apple gjort det man gör bäst- att internt utveckla sina system och produkter.

Det är här den otroliga överlägsenheten i att kontrollera både hård- och mjukvara ligger- man kan närsomhelst stöpa om systemen och även om det gör att tidigare iphones/ipads inte kan använda nyheterna kommer varje ny produkt som släpps att dra nytta av den utökade funktionaliteten. Google och de andra kan absolut inte göra samma sak med Android. Med den starka ökningstakten i försäljningen blir nyheten snabbt standard ändå och utvecklarna vet att de tjänar på att ställa om snabbt även om det leder till kostnader och tidsåtgång idag. Även detta är så långt från Androids budgetvärld man kan komma.

I höstas gjorde man mycket överraskande om iOS till 64-bitar för alla nya iphone och ipad. För att åstadkomma detta med Android måste den skrivas om i grunden, dvs ingenting som Samsung kan göra hur mycket man än påstod att det skulle komma med Galaxy S5.

Open GL är standard för spelmotorer idag men tydligen väldigt resurskrävande. Apple har precis tagit fram Metal i samarbete med spelutvecklarna vilken är väldigt mycket lättare och ger tiofalt bättre resultat vilket demonstrerades väldigt övertygande på WWDC av Epic Games i sin "zen garden" där t.ex. 3500 ”individuella” fjärilar släpptes lösa. Inom kort kommer alltså spel att finnas för iOS som Android inte ens är i närheten av. Möjligheterna för en framtida Apple TV med tredjepartsappar (framförallt spel) känns väldigt lovande.

Iphones försäljning har utan tvekan hållits tillbaka av att en del av marknaden tydligt gått mot större skärmar, det har även Apple insett enligt läckta memos. Man har dock hållit tillbaka med hänvisning till att man inte har varit nöjd med kvaliten på de större skärmar som finns på marknaden. Samsung och andra har också fått mycket kritik för kvaliten på sina jätteskärmar. Nu tyder dock allt på att iPhone 6 kommer att ha en 4,7 tumsskärm (upp från fyra tum) och rykten går om en ännu större skärm längre fram på en annan modell. Detta kommer med all sannolikhet ensamt att gynna försäljningen kraftigt i vinter och under nästa år. Övriga nyheter och den nya designen blir grädde på moset.

Bara att luta sig tillbaka här också med andra ord. Jag kommer dock att fortsätta att minska mitt mycket stora innehav ned mot i första hand 1000 aktier men troligen ännu lägre om aktien skulle fortsätta att stiga kraftigt. Kanske 500 aktier vore idealiskt att sitta på långsiktigt om Apple stiger 30-40 % till det närmaste året, men det är det förstås omöjligt att sia om eftersom Apple-aktien lever sitt eget lilla liv.

Swedbank i byrålådan

Swedbank fick förra veckan äntligen godkänt avFinansinspektionen att använda sin avancerade interna riskkvalificeringsmetod för företagsutlåning. De andra storbankerna har tidigare fått samma godkännande varför jämförelsen av deras respektive kapitalisering nu blir rättvis. Swedbank, som ju redan var bäst i klassen, får nu en kraftig uppräkning av sina siffror- räknat på senaste rapporten ökar kärnprimärkapitalrelationen med 3,4 procentenheter till ofattbara 21,7 %.

Det är många siffror i luften vad gäller vilka krav våra övernitiska myndigheter vill lägga på svenska banker, men detta är ung. dubbelt mot kraven på europeiska banker och klart över alla diskussioner (senaste bud är ett snittkrav på 16,4 %, vilket alltså är mer än fem procentenheter lägre) om vad som kommer att krävas av svenska banker.

Sannolikheten för höjd utdelning, kanske framförallt en extrautdelning eftersom man ju inte gärna kan höja till över 75 % av vinsten för ordinarie utdelning, och återköp är alltså efter detta besked ännu mycket högre. 

Swedbank känns alltså också som att man bara kan luta sig tillbaka och låta naturen ha sin gång. God lönsamhet, inga äventyrligheter planeras och överföringar till aktieägarna kommer att leda till både höjd aktiekurs och bibehållen eller t.o.m. höjd direktavkastning.

What’s not to like?