LVMH lyckas som ingen annan

LVMH rapporterade igår och siffrorna var i vanlig ordning väldigt fina. Oron för Kina möttes med tydliga besked om att man säljer mer än någonsin på den kinesiska marknaden och VD/huvudägren Bernard Arnault förklarade detta med att den kinesiska kundkretsen nu nått en sådan sofistikering att det finns en mycket stor efterfrågan på framförallt Louis Vuittons produkter att man klarar nedgångar i den allmän konjunkturen i landet.

Även guidningen för det kommande kvartalet var hyfsat optimistisk från en man som alltid är väldigt försiktig i sina kommentarer om utsikterna. Egentligen var allt utom dryckessegmentet väldigt bra om man ökade vinsten dubbelt så snabbt som omsättningen med runt 20 %.

Värderingen har som bekant fallit de senaste månaderna och PE ligger nu när vi vet 2018-resultatet på 12,64 euro/aktie på förhållandevis blygsamma 22 efter dagens fina uppgång i aktien på just nu över 7 %.

PE 22 är förstås väldigt lågt inte bara historiskt utan överhuvudtaget för en så stabil verksamhet som ökar vinsten med runt 20 % per år. Jag tror att aktien kommer att få mycket bra när den allmänna oron över handelskrig och annat tok lägger sig.

Året som gått...

Det bästa jag kan säga om 2018 är att det var ett lärorikt år. Det känns som motsvarigheten till att man säger om en person "Ja, visst, han är trevlig...". 

Året började starkt, extremt starkt faktiskt. Min portfölj var upp 20 % i januari och hybrisen började göra sig påmind. Det kändes att om min tro för ett år sedan om att gamblingbolagen skulle få ett bra år bara stärktes hela tiden. Confirmation bias som det heter på engelska- man får bekräftelser på vad man tror och struntar i de tvivel man tidigare hyste. 

Årets största nederlag för mig, eller om man så vill enda och stora, var LeoVegas kurskollaps. Aktien inledde året på 85 kr efter en enda lång uppgång 2017. Bolaget gick utmärkt och började året med att köpa två engelska operatörer och det kändes som om LEO inte kunde göra någonting fel. Marknaden höll med om detta och handlade upp aktien över 110 i januari. 

Dessvärre är det ju alltid ATH som folk minns trots att denna höga kurs bara varade några dagar och februari var sista gången som den gick över 100. Marknadens missnöje började med att bolaget skulle skriva av förvärven aggressivt och sedan tappade LEO alltmer marknadens gunst. Plötsligt var allting fel enligt marknaden.

Jag reagerade för sent eftersom jag tyckte att marknaden överreagerade men utan tvekan fanns det skäl till oro när reglerna i UK stramades upp rejält i somras och LEO ju hade alltmer verksamhet där. Det som verkligen kan irritera mig är dock att informationen om problemen läckte ut och både anställda och andra sålde aktier. 

Jag hade detta på känn när aktien ständigt var så svag utan nyheter och även svag t.o.m. när bolaget gjorde en omvänd vinstvarning i juli, men dum som jag var så sålde jag bara långsamt av delar av mitt innehav.  Även att ledningen verkade hela tiden skyla över alla problem istället för att berätta hur man skulle lösa dem var en uppenbar varningssignal som jag missade.

Det var ändå lärorikt och nog första gången jag varit med om att ett innehav kan falla så mycket utan att bolaget råkat ut för något riktigt illa. LEO är på alla sätt en potentiell uppköpskandidat och jag skulle inte alls bli förvånad om något större bolag lägger ett bud på dem och de ska öht inte på något sätt räknas ut. Jag är dock nöjd med att sitta i princip helt utanför aktien sedan Q3-rapporten.

Mina bolag i övrigt levererade fantastiska resultat överlag- EVO handlas märkligt nog alltid ned mellan rapporterna och stiger sedan som en raket de flesta gånger de visar korten. Mest spektakulärt var vid Q1:an då aktien steg 29 % efter att veckorna innan handlas ned på en väldigt dålig analys och flera blankningar. Men även efter Q2:an och Q3:an steg aktien spektakulärt (men föll tillbaka med tiden) och man kan bara bli imponerad av allt de gör.

Riktigt roligt var att besöka Evolution Gaming i Riga i maj, se även vad jag skrev på Tradingportalen här. Efter detta besök och övrig kontakt med bolager är jag väldigt bekväm med att ha EVO som största innehav och stå ut med att marknaden för det mesta inte riktigt förstår bolaget (ännu). Mer om EVO efter mitt besök hos dem i Stockholm i november finns här.

I korthet gick även Apple, Netflix, LVMH, Catena Media och Storytel riktigt bra om man ska sammanfatta året. Aktiekurserna skvallrar inte direkt om detta idag men det är ändå sant.  

Hernö Gin, mitt riktiga favoritinnehav, gick fenomenalt bra detta år och det var superkul att ordna den första aktieägarresan till destilleriet i oktober. Det är faktiskt en skön känsla att Hernö inte är noterat och att slippa ständigt få även denna kurs serverad för sig. Jag ser dock ändå fram emot att bolaget noteras en vacker dag, förhoppningsvis på en av de bättre listorna där det hör hemma. Jag deltog i nyemissionen i maj förstås men köpte ännu fler aktier av två privatpersoner som hade varit med tidigt i bolaget och nu ville casha hem.

Väldigt kul var också att besöka Catena Media på Malta i början av oktober (krönikan på Tradingportalen finns här). Fast störst betydelse på ett mer personligt plan var att min firma fick fler och fler uppdrag där ett var att leda frågestunden på Catenas kapitalmarknadsdag i november. 

Jag kommer att fortsätta att alltmer prioritera firman och tror att detta kommer att vara bra på flera sätt- framförallt att jag inte tittar för mycket på börskurser som ju i regel bara stör ens koncentration och intäkter från företag gör ju att man kan slappna av mer som investerare. Detta gör förstås inte att min textproduktion kommer att bli mindre eftersom jag ju till största delen, dock inte här på bloggen förstås, får betalt för att skriva.

Överlag har året som sagt varit lärorikt. En nyttig påminnelse om att marknaden ibland tar ut alltför mycket i förväg och det är bra att inte bara kunna rida på uppgången utan också minska innehavet när kursen har dragit iväg. En annan lärdom är att helt ignorera trollen på Twitter och andra forum samt, långt viktigare, att kunna ignorera dem som helt enkelt inte vet vad de talar om men är fast beslutna att avslöja detta för hela världen. 

Att besöka bolag är väldigt nyttigt, man ser hur det går och kan man bara undvika att bli förblindad av allt positivt man ser och ändå göra en nykter analys kan de pengar resan kostar bli den mest lönsamma investering man gör.

Jag törs tro på ett bra 2019.

LVMH idag, LVMH i morgon, LVMH för alltid

Gårdagens försäljningsrapport från LVMH var lika trevlig läsning som vanligt för oss bortskämda aktieägare. Man rapporterar bara försäljningen på hösten och våren och bjuder alltså på all information endast två gånger om året. Om trenden omsättning/vinst håller i sig så har vinsten troligen återigen ökat mer än omsättningen och vi kan se fram emot ännu ett rekordår och höjd utdelning. 

LVMH rapporterar föredömligt tydligt vad som är organisk tillväxt, valutans påverkan och andra jämförelsestörande poster (nu senast köpet av Christian Dior). Den organiska tillväxten i kvartalet var 12 %, precis som de första nio månaderna. Tillväxten var tvåsiffrig i alla segment utom dryck (4 %) där man skyllde på för svag tillgång. 

Man har den senaste tiden investerat i kapaciteten för champagne, vanligt vin mm men det är blir tydligt i siffrorna att man inte har hunnit med att möta efterfrågeökningen. Dryck ("Wines and spirits") ökade med 13 % i första kvartalet, 6 % i andra och nu alltså bara 4 %. Det kan uppfattas som ett trevlig problem att kunderna köper mer än man kan tillverka men det är uppenbart att man måste bygga ut detta segment snabbare om man inte ska tappa än mer försäljning.

Idag är LVMH det bolag som jag sist skulle sälja av de fem stora innehav jag har. Det betyder dock inte att Evolution Gamling, Leo Vegas, Apple eller Catena Media är dåliga på något sätt. Jag överväger inte att sälja någon av dem.

Det betyder bara att LVMH är det som jag bedömer är riskjusterat det bästa att äga under lång tid framöver. Skulle något väsentligt ändras så får jag förstås ompröva detta men jag kan inte se att den faran är påtaglig idag. LVMH är som jag skrivit tidigare, som en skatt på rika. De rika blir bara fler och fler men något nytt Louis Vuitton eller Moët lär vi inte se till i närtid.

Louis Vuitton i Stockholm.

LVMH och marknaden

Som så många andra utmärkta företag (Apple...) har LVMH sin lite speciella relation till Mr. Marker. Med så lång serie av fina rapporter så höjs hela tiden förväntningarna på företaget och marknaden kräver allt mer. Detta kunde vi se prov på idag när LVMH efter att ha öppnat svagt upp som mest gick ned över 2 % trots en fantastisk rapport (den stängde på -0,89 %).

Detta är förstås inget att hänga upp sig på. Lika lite som att aktien tappat en del på sista tiden. När ett företag som värderas mellan 25 och 30 gånger årsvinsten inte övertygar med 24 % vinstökning för att VD i vanlig ordning "varnar" för att man är osäker på nästa halvår är det snarast läge att köpa än att vara orolig. Med tiden kommer man att uppvärderas rejält om inget väldigt oväntat sker.

LVMH- ett av Europas bästa företag

Kvällens H1-rapport från LVMH (man lämnar bara fullständig rapport en gång i halvåret) var en skönhetsupplevelse även för oss trogna aktieägare som är rätt vana nu vid fina rapporter. Organisk tillväxt på 12 % och vinstökning på 24 % talar sitt eget tydliga språk. 

Rapporten var utan undantag urstark och den som ännu inte har förstått hur gediget familjen Arnaults bygge är borde tänka om nu. Man växer över hela världen och inom samtliga segment. 

Louis Vuitton-delen (i princip "Fashion and leather goods") var extra stark med 17 % omsättningsökning och, liksom i övrigt dubbelt så hög  vinstökning på 34 %. 

Detta är ett bolag som i sin äldsta del går tillbaka till 1500-talet är ett företag att älska och äga i decennier framöver. 

Världens starkaste varumärken till lågpris

Det finns ingen post på tillgångssidan i Apples balansräkning för deras varumärke eller i LVMH:s för Louis Vuitton. Detta trots att dessa, eller kanske framförallt de två logotyperna är två av världens mest värdefulla tillgångar av detta slag.

Iphonefodral från Louis Vuitton (c:a pris 20.000 kr)

 Styrkan i det välvårdade varumärket är främsta anledningen till att Starbucks kan ta ut mycket högre priser än konkurrenter som Dunkin Donuts och ingen behöver väl fundera över värdet på Disney-loggan för att nämna ännu en av mina favoriter och innehav idag.

Ett varumärke som ger företaget rätten, mer eller mindre, till strålande marginaler är förstås oerhört lönsamt på längre sikt men jag tror att det faktum att det inte kan tas upp i balnasräkningen gör att analytiker och marknaden inte alls tar upp dem till deras fulla värde när man sätter ett pris på hela företaget.

Det går förstås inte att trycka in en sådan post i balansräkningen men det är nog också en fördel för oss investerare. När marknaden inte alls sätter en tillräcklig premie på t.ex. Apples värdering (det är bara att kolla på PE som sällan går över 15) trots att de sitter på en så oerhört stor tillgång gör att man kan köpa in sig i företagets kassaflöde med rabatt.

Ironin är enorm när ett företag som H&M som alltid hyllas för att de har ett så fint varumärke men absolut inte kan ta betalt av kunderna tack vare detsamma ändå vanligen värderas över PE 20. H&M:s varumärke, liksom Clas Ohlson och liknande kedjor, hjälper till att dra kunder till butiken då dessa vet vad de kan vänta sig att hitta därinne. Detta är utmärkt och en stor tillgång för båda företagen. Det hjälper dock inte alls deras marginaler. Ingen skulle betala extra för att handla på H&M eller Clas i Sjön och absolut inte för att ha deras logga på varorna.

Det är galet att Apple, med ett oerhört mycket mer glänsande varumärke som inte bara drar folk till butikerna utan som sagt ger möjligheten att ta ut fantastiska marginaler av redan "dyra" produkter handlas med lägre multipel än t.ex. H&M. Men det är som sagt ett tillfälle också. 

De som alltid har köpt H&M-aktien för att den känts som en säker placering har fått bli besvikna i takt med att H&M har saknat en fungerande "vallgrav" när handeln flyttas ut på nätet, andra kedjor kommer med ännu bättre affärsmodeller osv medan de som har köpt dessa fyra företag, vilket jag kan se hos Avanza, har blivit fler och fler de senaste åren och det känns väldigt roligt att ha varit en bidragande faktor till detta, har haft sina pengar mycket säkrare placerade.

LVMH ångar på

Mitt case för LVMH är som jag tidigare skrivit att det är som en skatt på rika människor- vad ska man med pengar till om man inte kan ha roligt med dem resonerar de flesta som har det mycket gott ställt. Gårdagens mycket fina rapport visar detta med all tydlighet, inte minst i Kina som ju varit det stora orosmolnet för alla lyxmärken.

Nedslaget på korruption, överkonsumtion och gåvor i Kina har enligt Financial Times tappat farten helt nu och visar sig mest i att rika byråkrater inte längre flashar sina dyra klockor m.m. offentligt utan tvingas vara mer diskreta. En annan orsak till bättre fart i Kina är att Louis Vuitton och de andra märkena har anpassat sina priser nedåt på den kinesiska marknaden så att de inte längre är så väldigt mycket högre mot i väst. Man kan misstänka att detta är i linje med vad kinesiska makthavare önskar eftersom man gjort så mycket för att stoppa kinesiska "personal shoppers" som åkt till Europa på uppdrag från rika landsmän och sedan smugglat in väskor, kläder, klockor och annat.

Aktien är på väg mot 200 euro efter en fantastisk resa det senaste halvåret och det finns inga skäl att tro att detta kommer att stoppa nu. Fin och ganska jämn organisk tillväxt tillsammans med stadigt höjd utdelning år efter år samt en överhuvudtaget mycket säker affär belönas i dagens räntemiljö. Jag kan inte begripa varför man väljer t.ex. H&M och andra pressade kedjor när det finns så mycket pengar att hämta som aktieägare i premiumsegmentet, i princip oavsett vilken bransch man väljer.

LVMH- ett Berkshire för lyxmärken

LVMH tuffar på mot nya höjder efter fina rapporter detta år och nu nästan dagligen nya ATH (se tidigare inlägg) samt, för oss svenskar, extra mumma av EUR-uppgången. Det har slagit mig nu när jag följt bolaget nära under ett år att det påminner väldigt mycket om Buffetts Berkshire Hathaway.

LVMH använder till skillnad från Berkshire sitt kassaflöde (3,7 miljarder euro 2015) delvis till utdelningar och återköp, men framförallt investerar man i mycket starka "ikoniska" företag och märken. Dessa är idag över 60 och höstens stora nyhet var köpet av Rimowa, vars fantastiska väskor f.ö. jag själv har använt i flera år. Då LVMH är det ledande lyxkonglomeratet i världen blir det, liksom Berkshire, ett prestigefullt hem för nykomlingarna, inte minst viktigt när man, även det precis som Berkshire, ofta köper familjeägda företag som Rimowa (där ägarfamiljen behåller 20 %).

LVMH, vilket liksom Berkshire är ett halvt familjeägt företag, ger också som Berkshire, sina dotterbolag mycket stor frihet att fortsätta verkar framgångsrikt inom sitt segment. Resultatet blir, av allt att döma, nöjda dotterbolagsledningar som slipper den typiska koncernsjukan- att koncernledningen centraliserar så mycket av verksamheten som möjligt och anställer oduglingar vars enda förmåga är att hitta case för synergier och presentera dem i Powerpoint varefter man sakta men säkert eroderar det som gjorde det inköpa företaget framgångsrikt till att börja med.


Siffrorna

LVMH lämnar endast halvårsvis fullständiga resultatrapporter och rapporterar på våren och hösten endast försäljningen. Oktober-rapporten var trevlig läsning med förbättringar över hela linjen mot första halvåret, inte minst inom Fashion & Leather goods (vilket innehåller Louis Vuitton som står för halva vinsten) och stabila 6 % organisk tillväxt rensat från valutapåverkan (5 % årets första nio månader). Omsättningen är upp en miljard till 26,3 miljarder euro

Naturligtvis fluktuerar LVMH:s olika segment hela tiden när man verkar inom så många olika branscher men trenden är mycket stark, både vad gäller omsättningen och rörelsemarginalen (19 % förra året, se årsrapporten för fullständiga siffror). 

Mycket glädjande är förstås att Asien, vilket är starkt påverkat inte bara av Kina utan framförallt för designvaror superviktiga Japan som till skillnad från Kina rapporteras separerat från Asien, nu åter går mycket bra. Detta faktum har säkert också hjälpt aktien en hel del då den stora oron förstås har varit att Kina skulle rasa.

Mitt case för att äga LVMH kan sammanfattas i att det är som en skatt på rika människor. De som har pengar vill köpa bra och prestigefulla saker och detta kommer inte att ändra sig. LVMH äger flera mycket fina märken, inte minst inom champagne och annan dryck, och risken för att folk skulle sluta köpa champagne från Moët m.fl LVMH-märken är obefintlig. Rika människor ska dock ses som de som är rika ur ett globalt perspektiv. 

I fattiga länder har LVMH bara kunder inom eliten men i länder som Sverige kan framförallt kvinnor (huvudmålgruppen) med tjänstemanna-inkomst köpa t.ex. en vätska från Vuitton utan större problem, i vilket fall kanvas-modellerna. Deras produkter når därmed mycket breda grupper, alla de som t.ex. köper senaste iPhone och överhuvudtaget vill äga kvalitet och signalera för omvärlden att man har god smak och har råd.

Precis allting ser mycket bra ut för LVMH inför nästa år och det enda jag kan ångra är att med 7,5 % av portföljvikten idag borde jag ha ökat mer för några månader sedan när det var billigt. Detta är en aktie för den riktigt långa portföljen och skulle den falla på nytt kommer jag garanterat att öka.

Premiumsegmenten

Det är i premiumsegmentet som pengarna finns- dvs högst upp i varje produktkategori finns det ett eller ett par företag tar hela vinsten tack vare att deras produkter är de mest eftertraktade och de därför kan ta rejält betalt.

Porsche är enormt lönsamt eftersom de har så stor makt över sin egen prissättning och tjänar därför enormt mycket mer än de standrardbilmärken som säljer mångdubbelt fler bilar än Porsche.

Apple har gång på gång avfärdats eftersom de "tappar marknadsandel" till diverse lågprisalternativ samtidigt som de tar nästan hela den sammanlagda vinsten inom smartphones.

Starbucks har i regel hållit sig inom premuimsegmentet och därmed tjänat mycket pengar på kunder som är beredda att betala extra för upplevelsen mm att gå till Starbucks. När man, inte olikt Porsches lågprissatsning 924 som man fick begrava i hast, för ung. tio år sedan under ny ledning storsatsade på att ta marknadsandelar och finnas "överallt" i USA gick det käpprätt och Howard Schultz fick återta skutan. En skuta som sålde en massa nallebjörnar och fanns i vartenda gathörn med caféer med tveksam lönsamhet.

Man lade snabbt och brutalt ned tusentals caféer, tog bort allt krimskrams och lät på nytt kaffet stå i centrum. Resultatet lät inte vänta på sig och man uppfattades på nytt som det fina stället att gå till. Dock har man fått en hel del konkurrens i toppen av pyramiden och börjat skapa en finare variant av sig själv.

I torsdags kom så beskedet att Schultz ska lämna över rodret till deras COO i vår och helt satsa på Starbucks nya premiumerbjudanden; "Starbucks Reserve" och "Roasteries". Reservs är finare varianter av caféerna med exklusiv, bruntaonad inredning m.m. samt också namnet på deras finaste caffeblandningar. Man kommer att på några år öppna hundratals "rena" Reserve-caféer samt utrusta måna vanliga caféer med en "Reserve Bar" där kunderna kan dricka det finare, dyrare kaffet i en lite annan atmosfär. 

Roasteries till sist är Starbucks hyperpremiumvariant av caféer som hittills bara finns på ett par ställen. Stora, upplevelsebaserade caféer där man får se hur kaffet rostas, dricka superdyra kaffevarianter och öht uppleva kaffe på ett nytt sätt.

Jag tror att Starbucks gör helt rätt här. De måste hålla den översta nischen bland cafékedjorna. De kan aldrig konkurrera med Sacher osv och det ska de inte försöka göra heller. Starbucks har ingen historia (förutom deras första café i Seattle) på det sättet, utan däremot kraften och resurserna att skapa vardagslyx, inte minst i storstäderna.

Folk, framförallt vissa, får alltmer pengar och de vill använda dessa. Lyxiga erbjudanden,  inte minst sådant som min favorit LVMH håller med, blir som en skatt på människor med gott om pengar. Dessutom ger "top end" glans och lyster för hela företaget. Människor läser om Starbucks extrema Roasteries och uppfattar märket därefter, även om de själva bara går och köper hämtkaffe på Starbucks.

Schultz är utan tvekan rätte mannen att driva detta nästa kapitel i Starbucks historia.

Växa, leva, dö

Det sägs att eken växer i 300 år, står still i 300 år och dör i 300 år. Lite som det är med skogens jättar är det med industrins giganter- de växer sig stora genom att konkurrera ut sina branschkolleger, dominerar under sin storhetstid sin bransch och verkar stå stadiga och ohotade i ensamt majestät i skogen/på börsen.

Problemet är att inga träd växer till himmelen och vi blir alla förblindade av deras ståtlighet och märker inte alls de första tecknen på svårigheter, kanske inte heller de nästföljande även om aktiekursen har börjat att dala i takt med alltför många rapportbesvikelser.

Till sist börjar dock skogen att vakna och skriverierna blir allt elakare, tålamodet tryter även hos institutionella placerare som varit mer eller mindre tvungna att äga aktien och den obönhörliga resan nedåt börjar.

VI har sett dem så många gånger, men i de flesta fall är det enklast att se klart i backspegeln- Hewlett Packard, General Electric, Pan American, General Motors, Microsoft för att nämna några amerikanska exempel.

Nu ser vi tror jag samma sak hos det svenska näringslivets två jättar: Ericsson, som återigen gjorde marknaden grymt besviken i morse, och H&M, juvelen på Stockholmsbörsen som växte sig starkt från slutet av 40-talet och 30 år framåt för att sedan 80-talet bli en världssensation som gjort massor av människor rika. Inte minst ägarfamiljen...

Jag skrev om Ericsson i ett av mina första inlägg våren 2009 och innehållsmässigt skulle jag nog inte ändra på någonting idag. Ericsson hade inte fler världar att erövra, man hade en enormt imponerande historia och man kommer förstås att finnas kvar i många decennier än, men någon bra placering var det inte då och är troligen inte heller idag.

H&M har jag berört i två tidigare inlägg i höst (1, 2) då det äntligen har gått upp för mig att detta företag inte mår så bra som jag trott. Handeln flyttar alltmer ut på nätet medan H&M:s styrka förstås ligger i deras stadigt växande butiksnät. Näthandel är dyrt när man säljer billiga produkter som kostar rätt mycket att skicka ut och hantera sett mot pris/plagg och pris/kg.

När de dessutom har varit groteskt sena på bollen (först i höst ska man t.ex. starta onlineförsäljning i Kanada, allvarligt...) och även om man förstås skryter om tillväxten online så är allt detta saker man borde ha gjort för 10-15 år sedan.

Allt detta är klassiskt hos äldre, stora företag. Man sitter bekvämt i fåtöljen och låter företaget styras av dem som gjort lysande karriär i den gamla affärsmodellen alltmedan världen förändrades utanför fönstret. Det är precis detta som Steve Jobs var rädd för- att företagskulturer som på t.ex. Microsoft skulle göra Apple slött och kvar i gamla produkter som PC:n, men sedan också iPoden som var den stora kassakon i början av 00-talet. Han lät istället nya produkter döda de gamla varför Apple idag, istället för en gammal dinosaurie som IBM, är världen största och mest beundrade företag.

H&M och Ericsson är inte på väg bort. De kommer att finnas kvar länge än, men de kommer troligen inte att överprestera börsen från detta år och framåt. De kommer att överraska positivt i rapporter ibland men jag tror som sagt att deras glansdagar dessvärre ligger i det förflutna.

Jag ägde tidigare ganska mycket H&M även om det aldrig var ett av mina största innehav, men har i år sålt 95 %. Varför äga ett företag så utsatt för konkurrens och så fast i sina gamla strukturer och med stadigt sjunkande marginal när jag istället kan äga t.ex. LVMH som rapporterade igår? Med sina lysande marginaler, starka organiska tillväxt (medan H&M har slutat att rapportera existerande butiker) och lönsamma förvärvsstrategi? Mer om LVMH kommer snart.

Opportunistisk värdeinvestering

Mina bästa affärer, alla kategorier, har jag gjort när jag har vågat ta tillvara tillfällen som plötsligt uppstått i en enskild aktie. De allra bästa av dessa har varit när nedgången inte har varit bred, dvs en allmän börsnedgång, utan har varit mer specifik för branschen, eller allra helst, ett visst företag.

Jag har på samma sätt gått miste om massor av affärer som hade blivit mycket bra om jag bara hade haft pengar tillgängliga och inte bundna i aktier som jag tycker för mycket om för att sälja. Jag funderar därför alltmer på om jag borde minska ned mina innehav eller göra mig av med något för att kunna ta tillvara på de chanser som marknaden serverar regelbundet.

Det är väl ingenting som inte känns intuitivt rätt i att man tjänar pengar på att utnyttja våldsamma överreaktioner och någon kanske tänker att det är rena självklarheter, men fundera i så fall på hur du själv brukar känna dig när en viss aktie har fallit handlöst under några dagar eller veckor på dåliga nyheter. Känner du dig självsäker i din analys att detta verkligen är en överreaktion som kommer att korrigeras med tiden, eller tänker du att det nog måste ligga någonting i denna nedgång. Tror du att andra känner till saker som du inte vet varför nedgången är helt rationell och kan följas av värre ras, eller vågar du "put your Money where your mouth is"?

I efterhand känns alla tillfällen självklara och man känner sig dum som inte hoppade på tåget. I spel är det ännu värre eftersom det hela tiden dyker upp tillfällen och man kan någon timme senare se slutresultatet bara för att banna sig själv. "Jag visste det!" Så är det förstås inte. Den som hoppar på allt som ser bra ut kommer garanterat att förlora pengar eftersom de vinster som görs äts upp av alla de förluster, ibland troligen stora sådana, som man gör när man inte är tillräckligt noggrann i sin analys samt inte är kall nog att avstå.

Några exempel på mycket bra affärer som jag har gjort vid nedgångar.

Swedbank 2009-16: Banken var groteskt undervärderad pga överreaktionerna i kölvattnet på finanskrisen och den stora exponeringen mot Baltikum där finansbubblan hade spruckit. Den bakomliggande intjäningen på den svenska marknaden var dock väldigt god och ganska opåverkad av krisen samt banken hade mycket starka huvudägare som "aldrig" skulle låta banken gå omkull varför konkursrisken inte alls var lika stor som marknaden trodde. Nedsidan var som alltid 100 %, men uppsidan var mer sannolik och 1000 % på sikt om banken kunde rida ut stormen och återgå till business as usual. Min första affär där jag tjänade sjusiffrigt netto (ingående beskriven här).

Boliden 2008-14: Bolidens aktie straffades galet mycket av finanskrisen av att zink- och kopparpriserna sjönk rejält samt att Boliden hade startat en stor utbyggnad av Aitik-gruvan innan krisen och marknaden trodde, helt felaktigt skulle det visa sig, att företaget skulle tvingas till en nyemission för att kunna betala alla investeringar. Aktien sjönk från 150 kr till 15 kr (jag köpte från 35 kr och ned till botten) och sedan steg den till 150 kr igen  (ingående beskriven här).

Starbucks föll på två något svaga rapporter våren och sommaren 2012 från runt 63 dollar till dryga 40 (dela med två för att få nuvarande aktie). Jag köpte första posten på 46 och sedan fyllde jag på. Därefter steg aktien långt över 100 % men ytterligare bränsle kom av ren tur när dollarn steg.

Apple föll handlöst 2013, vilket jag har beskrivit här.

BP blev också ett bra tillfälle efter deras haveri, men det var ett långt mindre äventyr än de ovanstående, se här.

----

Gemensamt för dessa affärer var dock att jag hade pengar liggande eller satsade pengar som jag kunde få loss på annat sätt, ibland även efter aktieförsäljningar. Dock är det uppenbart att det är vid dessa tillfällen som jag har tjänat bäst. Det är inte när jag har köpt SHB eller H&M vid mer "normal" kurs, den senare min kanske sämsta affär när man räknar hur länge jag har ägt aktien och nettot idag inkl. utdelningar.

De gånger det har kliat i fingrarna det senaste året är framförallt följande:

BMW:s ras, första gången vid VW-affärens avslöjande ned till 72 euro, vilket kändes som urtypen för överdrift på marknaden. Smittorisken var väldigt låg och 20-30 % fall i aktien var absurt när BMW absolut inte var direkt inblandat. Ett par månader senare föll BMW än mer vid rasen i början av året, som lägst ned till 67, vilket förstås givet utdelning, PE och företagets utmärkta skick var absurt. Inga pengar- inga aktier...


LVMH:s nedgång i januari ända ned till 134 euro på just ingenting annat än allmän börsnervositet var ett jättetillfälle som jag kunde utnyttja lite grann genom att sälja Investor, men jag ångrar nu bittert att jag inte hade mer likvider...


Disney köpte jag första gången på 97 dollar i somras efter att de hade fallit som en sten från över 120 dollar på oro för sportkanalen ESPN. Sedan steg den nästan upp till 120 dollar igen varpå den sjönk i december och jag ökade runt 110 dollar genom att sälja Investor och NCC, vilket förstås inte hittills har varit en bra affär, men jag tror som bekant väldigt mycket på DIS varför jag är glad att jag har kunnat bygga upp en bra position och kommer att öka den med tiden.

Deutsche Bank kändes för en månad sedan som ett givet köp när den föll under finanskrisens nivåer till 13 euro, men dels för att jag inte hade pengar och, mycket viktigare, dels för att jag kände att jag inte hade tillräcklig kunskap och inte skulle hinna skaffa mig den (en bank är ju långt mer komplicerad än de flesta andra företag) så avstod jag dum som jag var. Felet var dock att jag inte har tid (alt. tar mig tillräckligt med tid) för att sätta mig in i ett så komplicerat företag snabbt och effektivt. "You can't get rich if you work all the time" som John Rockefeller sade, back in the day.

Jag vet inte om DB kommer att gå bra på sikt men det känns idag som om det var samma typ av överreaktion i februari som det var i tre av de svenska storbankerna våren 2009. Då var värderingen mycket lägre än i DB i februari men  det var samma typ av rädsla- minsta risk för att en bank får finansieringsproblem eller problem med att hålla sina kapitalkrav gör att marknaden säljer i panik. Det lär dock komma fler sådana chanser i europeiska kvalitetsbanker med tiden.

Man ska var väldigt försiktig att ändra bra strategier, men det är tydligt att jag har, i vilket fall på marginalen, förlorat på att vara fullinvesterad. Det är helt omöjligt att veta hur mycket men det är ingen tvekan om att det är så. Att sitta med hälften likvider är däremot helt vansinnigt anser jag eftersom man ju alltid har en fördel av att äga bra aktier. Bara om man lurar sig själv och förtränger alla missade uppgångar i aktier man "tillfälligt" sålt eller kraftigt minskat sitt innehav i så kan man tro att det är en bra strategi för den som är bra på att hitta undervärderade företag. Är man däremot mindre bra på att hitta fina placeringar så är det förstås bättre ju mindre exponering man har. Ren matematik.

Simply the best

Det verkar vara väldigt kontroversiellt för vissa att man säger att ett företag eller en produkt som ett företag säljer är bäst. Alltså inte att den är bäst i något allsmäktigt funktionstest, utan att den står i en klass för sig själv mot konkurrenterna.

För mig är det alldeles självklart att det är så i vissa fall och betydelsen att äga ett sådant företag jämfört med ett som hela tiden måste bevisa sig är mycket stor och jag är alltid på utkik efter dessa företag. Andra verkar tro att ”bäst” ständigt och jämt ligger i betraktarens ögon alternativt (typ) att eftersom förstaplatsen en dag kan gå förlorad så går det inte att säga att någon är i en klass för sig på marknaden.

Jag håller alltså inte alls med. Oftast finns det flera spelare som konkurrerar om kronan, det är svår att se vem som leder och leder någon så växlar det i regel vem som har förstaplatsen. Men så är det inte alls överallt- det finns Nobelpriset och så finns resten.  Bland världens kungahus så finns det brittiska och så finns de andra. Bland valutorna finns den amerikanska dollarn och så finns de övriga. För att ta ett par exempel från (onoterade) företag kan nämnas att bland armbandsur finns Patek Philippe och så finns de andra märkena samt bland lågprismöbler finns IKEA och resten.

Självklart är det en väldigt fördel att sälja en produkt som regerar på marknaden. Ett bra och relativt nytt exempel är iPhones ställning på smartphonemarknaden. Den är originalet (den första moderna smartphonen, inte den första smartphonen förstås), säljer mest, den tar nästan alla vinster i segmentet och de funktioner som den erbjuder är det som alla andra har att förhålla sig till. Inte så att dessa är de viktigaste eller mest avancerade funktionerna, utan andra får helt enkelt se till att snabbt införa iPhones nyheter, t.ex. fingeravtrycksläsare eller röststyrning, när de kommer för att ha en chans att överhuvudtaget konkurrera med den.

Vissa konkurrenter, framförallt Samsung, har valt att satsa på funktioner och egenskaper som iPhone inte har erbjudit. Helt klart är dock som sagt att alla har iPhone att förhålla sig till. Att påstå något annat är bara okunnigt, liksom det inte är något argument att säga att många tycker att Märke X är bättre osv. Det är det kanske, men iPhone är ändå kung idag och det ser inte ut att ändras under överskådlig tid. Betydelsen för Apples intjäning går inte att överskatta.


Bland de globala cafékedjorna så står Starbucks i en klass för sig. De är originalet, störst och har oroligt mycket större ”brand awareness” än Dunkin Donut och de dussintals ”Robert’s Coffee-företag” som finns överallt. Påminner om McDonald’s, fast utan skräpet. Starbucks kom nyligen till Uppsala till Gränby Centrum där det sedan länge finns tre caféer, varav en är en typisk Starbucks-kopia. Det är efter några veckor väldigt tydligt vart folk går och vilket kaffe folk köper med sig och vandrar om kring med (något som jag aldrig sett tidigare i Gränby). Ingen annan cafékedja är ens i närheten av detta och det gäller förstås inte bara i Sverige utan i mer eller mindre hela världen, de är ju trots allt företaget som lyckades få kineserna att börja dricka kaffe…

Disney verkar inom ett par segment där de är helt i en egen klass- animerade filmer och nöjesparker. Universal och andrakonkurrerar med dem, men de är i en egen klass. De besitter en talang som ingen annan har inom dessa områden och deras ”name recognition” är oerhört mycket större än konkurrenternas. Folk köper och besöker Disney för att de vet vad de får.

Slutligen är mitt senaste tillskott LVMH (Louis Vuitton Moet Hennessy) i en helt egen klass vad gäller väskor genom sitt största dotterbolag (bortåt 50 % av vinsten, vari förstås ingår annat än väskor) Louis Vuitton. De allra flesta skulle inte köpa en LV-handväska eller annan väska, eller i varje fall inte en äkta, de är ju dessvärre de mest kopierade märket i världen. Men alla känner till Louis Vuittons väskor. De är sinnebilden av en exklusiv väska, vare sig det är ikoniska handväskor, reseväskor eller vintage-väskor.

Makten över priset är enorm när även decenniegamla väskor säljs för nästan lika höga priser som nya. Naturligtvis är det inga billiga produkter att tillverka, jag äger själv tre av deras weekend-väskor ("Keepall", se nedan), varav en över 20 år gammal, och produktkvaliteten är extrem, jag har inte sett någonting liknande i väskor eller snarlika produkter, men produktionen är också enorm då det idag som bekant finns väldigt många rika människor i världen. Sannolikheten att folk med god till mycket god ekonomi ska sluta eftertrakta och köpa Vuittons väskor är mikroskopisk, liksom att någon plötsligt ska kunna konkurrera på allvar mot det som i 160 år varit synonymt med de finaste väskor som finns. Om 100 år kommer Vuitton fortfarande att tillverka enormt eftertraktade väskor.

Naturligtvis garanterar inte en "evigt" mycket populär produkt att ett företag kommer att växa snabbare än marknaden och hålla sig för alltid lönsamt och bli en bra placering. Priset för aktien är lika viktigt som vanligt och det krävs förstås att den produkt det gäller fortsatt är intressant för marknaden (tänk IBM:s överlägsna skrivmaskiner...) samt att företaget sköts bra. Det är dock, allt annat lika, en enorm fördel att ligga på förstaplatsen i konsumenternas medvetande. Därför är dessa ledande produkter och företag vad man ska leta efter.

"Fashion powerhouse"

Ingen som följer mig på Twitter (@Lou_Mannheim) kan gärna ha missat mitt nya intresse för världens största modehus- Moët Hennessy-Louis Vuitton, eller LVMH i dagligt tal, om ofta omnämns i engelskspråkig media som världens främsta "fashion powerhouse". 

Jag tänker inte gå in i detalj i detta enormt omfångsrika företag med över 70 dotterbolag inom mode, vin och sprit, parfym och kosmetika, klockor och smycken, varuhus m.m. Här finns deras egen beskrivning av verksamheten. Väldigt kortfattat kan man säga att detta konglomerat äger några av världens främsta varumärken och skapades i 1987 när Louis Vuitton (bildat 1859) köpte den lika legendariska champagnetillverkaren Moët & Chandon, vilken i sin tur redan ägde konjakstillverkaren Hennessy.

Företaget har sedan använt en stor del av sitt kassaflöde till att köpa upp mängder av andra, väldigt prestigefulla märken, varav de allra flesta drivs vidare mycket autonomt under gruppens paraply. På sätt och vis påminner det lite om Berkshire Hathaway- allteftersom lägger de under sig det ena fina företaget efter det andra. Företagsstrukturen är rätt komplicerat med flera stora ägare och visst korsägande. 

Verksamheten går väldigt bra, man växer stadigt och vinsten ökar. Veckans helårsrapport (man rapporterar halvårsvis) var en styrkedemonstration även om man fått draghjälp av eurons fall. Omsättningen ökade med 20 % (räknat på gruppens andel av resultatet, viss verksamhet samägs med utomstående) och vinsten steg med fina 16 % räknat på existerande verksamhet året innan. Kanske mest övertygande var att det fria kassaflödet ökade med smått otroliga 30 %. Alla siffror räknar bort försäljningen av aktier i Hèrmes som man sålde 2014 vilket förstås drog upp resultatet. PE ligger strax över 21, vilket är i linje med branschen, men lägre än snittet för aktien.

Försäljningen av klockor ledde till att man fick lagerbrister och framgångarna inom Champagne-segmentet har gjort att man nu måste öka produktionen för att kunna fortsätta öka omsättningen, ett problem som kanske inte är det värsta som kan inträffa. "Fashion and Leather goods" är det största segmentet med bl.a. Louis Vuitton och levererar 3,5 av 6,5 miljarder euro i vinst senaste året och har en röreslemarginal på avundsvärda 28 %. Avkastningen är beskedliga 2,3 %, som det brukar vara i stabila växande företag. Samtliga affärssegment övertygade i senaste rapporten


Det hemska Kina...

LVMH:s aktiekurs har det senaste året gång på gång tagit stryk pga oron för Kina, där man liksom många andra företag har ökat försäljningen rejält under många, många år i takt med att andelen välbeställda kineser har ökat. Från toppar över 175 euro har man fallit ned ända till 130 och nu efter allmän återhämtning trots börsoron och inte minst senaste veckans fina rapport är den åter över 150 euro.

LVMH kopplas förstås ofta ihop med Kina eftersom tillväxten har varit så god där. Kina är dock inte mer än en fjärdedel, mindre än USA och Europa. En långvarigt nedgång i Kina skulle kännas för LVMH men världen är mycket större än så. En investering är inte att man tror att Kina inte har några problem och allt kommer att tuffa på osv, utan, om man ska se det hela ur ett kinesiskt perspektiv vilket så många gör, Kina kommer att lyckas skapa en enorm medelklass (typ en halv miljard) av vilka de översta delarna kommer att handla utländska lyxartiklar.

Varför LVMH?


En investering i LVMH är ett "bet" på att andelen rika och välbeställda människor i världen kommer att fortsätta att öka under de kommande decennierna och dessa människor, samt nivån under dem i välstånd, kommer att fortsätta att köpa och drömma om dessa utpräglade "aspirational brands". Feelgood kommer fortsatt att stå högt i kurs och det är precis det som LVMH säljer mycket framgångsrikt. Företaget andas samma kvalitet som dess produkter och man känner tydligt hur ledningen besitter samma otroliga detaljkunskap om världen och inte minst Kina som finns hos Starbucks ledning.


De allra flesta av gruppens dotterbolag, inte minst kronjuvelen Louis Vuitton, min absoluta favorit, har en fantastisk "pricing power". Man vet att man har produkter som väldigt många vill köpa och man höjer helt sonika priserna år efter år långt över inflationen. Många av produkterna i gruppen har det lite absurda förhållandet till kunderna att de måste vara "tillräckligt" dyra. Skulle man sälja billigare skulle man förlora glansen.

Det säger sig självt att varumärken som funnits i decennier och flera fall hundratals år (det äldsta är från 1500-talet) har en inneboende vallgrav som man inte kan ta sig över. De fantastiska champagnehusen Veuve Clicquot och Dom Pérignon, dessertvinet Chateau d'Yquiem, modeshusen som Bulgari och Louis Vuitton, parfymhuset Givernchy osv hotas inte av nya aktörer, inte det minsta. De har i de flesta fall redan överlevt världskrig och revolutioner och bara blivit bättre och mer omtyckta med tiden. Det är så långt från den övriga världen med ständig utslagning av gammal teknik och processer som man kan komma. Om hundra år kommer människor fortfarande att köpa Vuitton-väskor och dricka Moët & Chandon. Det är inte mycket annat man kan vara så säker på vad gäller företags produkterbjudanden.

Jag har nu börjat köpa och kommer att öka när utdelningarna kommer (liksom i Disney) och den som är intresserad bör läsa på själv samt, naturligtvis, inse att detta inte är någon säker snabbdubblare. Detta är en aktie som man kan och troligen bör äga i decennier. Fashion never goes out of style!