fredag 12 augusti 2016

Disney- ett klokt långsiktigt köp


Mitt intresse för Disney är som så ofta att det är ett av dessa företag som är helt klart bättre än sina konkurrenter. Det är här som i andra liknande fall en skillnad som inte direkt går att härleda ur kvantitativa mått utan måste förstås på ett lite djupare plan. Man s.a.s. känner att det finns en skillnad och att detta leder till att ett företag lyckas bättre än de andra. Dessa företag är de man bör äga om inte andra skäl som hög värdering talar emot det.

I förrgår var jag med barnen på "Husdjurens hemliga liv". Den är skapad av Universal, en av Disneys få konkurrenter inom animerad "storfilm" (DreamWorks ägs av Universal). Den liknar Disneys megasuccé Zootropolis från i våras på många sätt. Fast ändå inte. Även om Husdjurens är en bra och trevlig barnfilm är den mycket blek när den ställs mot Disneys senaste. 




Det slog mig efter filmen att det nog är här skiljelinjen går mellan Disney och de övriga studiorna. Universal hade aldrig kunnat göra en film som Zootropolis, eller för den delen fått till så bra filmmusik eller karaktärer, dvs det som driver efterförsäljningen i åratal för de bästa Disney-filmerna. Karaktärerna i "Husdjurens" saknar helt enkelt det som gör att tittaren identifierar sig med dem- man känner inte för Universals rollfigurer som man gör för t.ex. Elsa i Frost eller Judy Hopps i Zootropolis. 




Detta påminner om skillnaden mellan de ursprungliga Star Wars-filmerna och de tre uppföljarna runt millennieskiftet. Medan alla som såg den ursprungliga Star Wars i efterhand säkert kunde t.ex. berätta vad de tyckte (i många fall säkert också kände) om Han Solo är det mycket svårt att tro att någon skulle kunna ge ett vettigt porträtt av någon av huvudpersonerna (om det nu fanns några) i de tre nyare filmerna. De var bleka och saknade alla klassiska attribut som att kämpa mot en egen svaghet eller mot elementen filmen igenom. Efter att Disney köpt Lucasfilm lät de genast Han Solo återkomma och dra publik i den nya sjunde filmen i vintras och han kommer att vara huvudpersonen i en av de fristående Star Wars-filmerna som ska släppas vartannat år. Denna förmåga att identifiera vad publiken vill ha blir för Disney "a gift that just keeps on giving".

Skillnaden mellan marknadsledaren och de andra är avgörande och förekommer i många branscher. Samsung har försökt i många år nu men de får inte till en mobil lika eftertraktad som iphone- deras alster är inte dåliga men känns plastigare, mindre genomtänkta och mindre designmässigt spännande osv. Åren går men de kommer aldrig ifatt, varför deras mobiler säljs billigare, måste sänkas i pris mycket snabbare och har sämre andrahandsvärde. För företagen blir skillnaden förr eller senare extremt tydlig på sista raden i respektive bokslut. För att inte tala om hur skillnaden mellan Disney och andra märks i besökssiffrorna- fyra av de fem mest inkomstbringande filmerna hittills i år har producerats av Disney...




Disneys rapport i veckan var ännu ett tydligt kvitto på hur väl "Studios" lyckas. Vinsten i segmentet ökade återigen med dryga 60 % tack vare den långa raden av succéer. Samtidigt ligger det det stora sänket för aktien, Media Networks, resultat still mot förra året, även om prenumerantförlusterna för sportkanalen ESPN fortsätter. Det ändå bevarade resultatet är tack vare att man både dragit ned på kostnader och höjt priset för reklamen i kanalerna. Denna oro för ESPN är som bekant orsaken till att Disney fortfarande värderas ung. 20 % lägre än toppen förra året.

Oron för ESPN finns fortfarande kvar men man får intrycket att detta är den klassiska oron för de av marknaden alltid så älskade prenumerationsintäkterna. Trenden har under senare år varit att vissa konsumenter slutar köpa kabelpaket och tittar via nätet istället. Detta gäller dock i mycket större omfattning filmer och serier då sport är en extrem färskvara. ESPN är ledande inom sitt område och äger mer eller mindre alla rättigheter till de stora amerikanska sporterna varför problemen med svikande prenumerantantal snarare är en press på resultatet inom segmentet än ett verkligt hot.

Det var alltså på många sätt ett stabilt kvartal och aktien steg igår, men långt viktigare, det långsiktiga caset i Disney är starkare än någonsin. Som sagt ger biografintäkterna enorma återkommande intäkter. Två talande exempel är att den snart 20 år gamla Lejonkungen fortfarande är en kassako för Disney, främst som musikal, och att allting man ser i en Disney-affär och de flesta attraktionerna på ett Disneyland från början kommer från filmerna. 

Succéer som Star Wars 7, Djungelboken, Frost osv fyller Consumer Products, Media Networks och Parks and Resorts med oerhört lönsamt innehåll. Vem vill inte åka en Millenium Falcon på Disneyland eller vilket barn vill inte se om sina favoritfilmer gång på gång på gång på Blueray eller Disneykanalerna? 

Det långsiktiga skälet att äga Disney är alltså i korthet: Disneys dundersuccéer det senaste året kommer att ge mycket större vinster i framtiden, dels genom de tidigare uppräknade kanalerna men även med uppföljare till de mest framgångsrika filmerna. Det blir som en hyperloop av accelererande vinster. Ett utmärkt exempel just nu är uppföljaren (efter 13 år) Hitta Doris som redan innan den haft premiär i många länder (bl.a. Sverige) är den mest sedda animerade filmen någonsin.

Det känns alltså svårt att idag hitta ett (rimligt) hot mot Disneys dominans och dryga PE 15 på årets resultat känns väldigt billigt för ett ikoniskt företag med starkare filmproduktion än någonsin i sin långa historia. I takt med att övriga intäkter växer och oron för att ESPN ebbar ut så kan aktien komma att stiga betydligt de närmaste åren från dagens nivåer under 100 dollar. 

Målkurs: 150 dollar på 2-3 års horisont.

söndag 7 augusti 2016

Att leva på sitt kapital


Det har varit många och långa diskussioner på Twitter den senaste tiden om hur mycket pengar man behöver för att kunna "leva på sitt kapital". Jag (som inte lever på mitt kapital) startade själv en diskussion häromdagen då jag anser att tanken på att leva på existensminimum på utdelningarna inte alls känns särskilt lockande. Tweeten gav många svar, både gillande och mindre gillande.

Diskussionen om hur mycket man kan spara per månad, hur snålt man kan leva och liknande frågor har varit ett återkommande tema i investerar-communityn i några år nu. Väldigt stor andel av de verkliga zeloterna i denna fråga är unga och saknar barn. Vad de gör är med andra ord helt deras ensak, men jag måste säga att jag har svårt för hela resonemanget att man ska försöka leva så snålt som det någonsin går av flera skäl. 

Att spara regelbundet och leva sparsamt överhuvudtaget är en utmärkt princip. Jag har alltid försökt få så bra värde som möjligt och sett till att inte kasta bort pengar. Problemet är när man går över till ren snålhet, dels eftersom det kan drabba ens sociala liv då snålhet är en mindre populär egenskap, dels för att det utan tvekan leder till överdrifter och missade möjligheter. 

Att lägga alla pengar man inte absolut måste använda till annat på sparande när man är typ 18-30 år är i mitt tycke vansinne. Det är precis de åren man har möjlighet att göra underbara, mindre välplanerade och galna saker, resa jorden runt om man vill och överhuvudtaget leka av sig eller skaffa andra livserfarenheter som kräver att man är ung och obunden. Jag skulle aldrig vilja ha varit utan mina tåg-, båt- och flygluffningar, vilka alla gjordes när jag egentligen inte hade råd genom att jag tömde kontot gång på gång mellan 20 och 25 års ålder. Att missa detta tillfälle för att man bara vill ägna sig år gratisnöjen är som att missa universitetsstudier när man är ung, det blir liksom ingen ny chans när man fyllt 30 (i alla fall inte den upplevelse man har av universitetet när man är ung. lika gammal som övriga studenter).

Drömmen för en del unga investerare verkar vara typ att spara extremt tills man har tillräckligt mycket pengar att man kan leva (oerhört sparsamt!) på aktieutdelningar. Ungefär som den klassiske rentieren, den unge arvingen som inte behövde oroa sig för sin försörjning. Problemet är bara att rentieren hade väldigt mycket pengar och kunde leva ett fantastiskt liv av umgänge, resor och spännande projekt. Den som räknar ut att han kan leva på t.ex. 10 000 kr i månaden och säger upp sig när utdelningarna når över 120 000 kr kommer aldrig någonsin att kunna leva ett rikt liv. Snarare ett liv där man hela tiden måste oroa sig för inställda utdelningar och att kapitalet av andra skäl minskar.

Herrar Ripley och Greenleaf

Riktigt naivt blir det när man tror att man kan leva på detta sätt med barn när den dagen kommer om man inte har ett mycket stort kapital att ta av. Inte bara för att barn kostar väldigt mycket mer än de flesta förstår innan de får dem, utan för att ett extremt sparande utan tvekan drabbar barnet, som inte alls har fått välja detta liv. 

Jag tror de flesta barn till mindre bemedlade föräldrar lär sig leva med situationen att det inte finns så mycket pengar till läger, resor och annat kul när de växer upp. Deras kompisar är troligen i ungefär samma situation och man lär sig ha kul på andra sätt (läs: datorspel). Det är en helt annan situation om man ser sina föräldrar, till skillnad från alla andras, inte arbeta och med tiden förstår att anledningen till att de inte som andra får gå på sportlovsläger, spela hockey eller resa på loven är just att mamma och pappa inte vill arbeta. Sånt leder till bitterhet och dåliga relationer när man blir vuxen. Garanterat.

För att avsluta lite mer positivt tror jag att om man vill sluta arbeta åt andra ska sikta in sig på att leva på sin totalavkastning. Detta kräver förstås att man är en bra investerare (lång track-record) och har ett hyfsat stort kapital. Dock krävs det inte att man kan leva på utdelningarna och man ska nog inte tänka alltför mycket på dem heller då jakt på utdelningar kan hämma ens investerande då man troligen väljer bort bra tillväxtcase typ Starbucks för att "utdelningen är för låg".

Istället ska man nog vara långt från fullinvesterad, täcka sina omkostnader från den likvida delen av kapitalet och bara koncentrera sig på att investera så bra man har förmåga att göra, vilket då alltså blir ens arbete, vilket också ger en tid att söka information/kunskap som gör att man lyckas bättre. Lite som många traders verkar göra med andra ord. Ju bättre investerare man är desto mindre behöver man troligen, men å andra sidan, har man inte efter många år som investerare ett "stort" kapital så kan man ju undra om man verkligen är tillräckligt bra.

Oavsett tror jag ingen ska säga upp sig från arbetet och bli sin egen inom aktier utan att både vara helt säker på sin egen förmåga och ha ett tillräckligt stort kapital så man inte riskerar att leva som en fattigpensionär eller göra slut på sitt kapital.

fredag 8 juli 2016

Kopparbergs export


Kopparbergs inhemska försäljning (27 % av omsättningen 2015) är ganska lättanalyserad- öl och cider på Systemet samt direktförsäljning till krognäringen. På Systemet verkar man ha drygt 10 % av ölmarknaden och 20 % av "cider och blanddrycker" (den senare inkluderar Smirnoff-drycker och liknande som är mycket populära, andelen av cider är klart större).



Det är förstås inom exporten den stora tillväxten finns, eller snarare inom ciderexporten då deras försök att utsätta brittiska konsumenter för svenskt öl föll platt förra sommaren och bra var väl det då cider har klart högre marginal. Nästan all export skedde fortfarande 2015 till EU.

Omsättning och marginal är förstås det viktiga och det är svårt att hitta något att klaga på hur mycket jag än letar- omsättningen stiger mycket snabbt och marginalen är lysande, eller vad sägs om denna statistik från detaljhandeln i Storbritannien (se framförallt "Value per liter" längst till höger)?



Se vilka priser man uppenbarligen kan ta ut jämfört med Carling och Strongbow, dessa "äkta" cidervarianter... Detta ser man även i webshopparna för Tesco och liknande företag. Än bättre kan det förstås bli av deras satsning på cider på fat- framförallt mot pubar förstås men även som femliters partyfat. Det är alltså ingen tvekan om att Kopparbergs uppfattas och accepteras som en premiumprodukt i Storbritannien och troligen även i sina andra större exportländer.

Något som säkert har märkts i mitt Twitter-flöde (@Lou_Mannheim) har jag sedan ett par månader följt vad som skrivs med "Kopparberg" och "Fruit Lager" mycket noga. Detta är förstås ingen vetenskaplighet utan mest för att se hur Kopparbergs produkter uppfattas utomlands (läs Storbritannien). Att berusade ungdomar twittrar sina preferenser är inte det mest intressanta utan hur de som twittrar om "Kopparberg" verkar förhålla sig till märket. 

Det är väldigt tydligt när man läser tweeten att Kopparbergs är ett "household brand", dvs det är så väletablerat att alla vet att det finns, precis som Starbucks och Coca-Cola (inga andra likheter, dessa är förstås oändligt mycket större), dvs oavsett om en enskild person tycker om det eller inte så är det en självklarhet bland andra stora märken man väljer mellan i affären och på puben. Man behöver ju inte tycka om Starbucks, men alla vet vad det är och har en åsikt om det och det är detta som ger oss kunskap om hur väl man penetrerat marknaden. Ingenstans har jag t.ex. läst en fråga om vad en "Kopparberg" är för någonting (dock massor av frågor om vad Fruit Lager är och hur det smakar.

Ett etablerat varumärke är värt otroligt mycket, det går inte att överskatta. Faktum är att det ständigt underskattas av analytiker och investerare. Har man en position på marknaden betyder det förstås ett "ansvar" att inte göra något fatalt fel, men framförallt ger det möjligheter att bygga vidare med mycket gratis från start. Den som t.ex. har en mycket positiv uppfattning om Starbucks och ofta går dit kan mycket enklare påverkas att testa nya drycker än om man vore en liten uppstickare med flyktig publik. Starbucks kan också sälja på sina trogna kunder mer exklusiva alternativ utan att de klagar så mycket på priset- de tycker ju om Starbucks så deras nyheter får ett "benefit of the doubt" i de flesta fall.

På samma sätt är det troligen för Kopparbergs nu på sina största marknader. Älskar man Kopparbergs cider så är man förstås nyfiken på t.ex. Fruit Lager, Frozen Cider och andra nyheter. Detta är en helt annan situation än vad ett mindre känt märke står inför när man vill växa. Bara ytterligare ett bra exempel på sådant som inte finns i balansräkningen men är ett jättelikt värde för ett företag, men väl värt att tänka på idag.




För mig som inte tycker om söta alkoholhaltiga drycker är det ändå, vilket jag tycker är intressant, helt uppenbart att man lyckas väldigt väl med sina produkter. Jag har nu provat Fruit Lager några gånger och alla andra drycker, även Frozen Cider av samtliga smaker. De är i princip alla väldigt välgjorda tycker jag. Söta, men inte för extremt, den torra Naked Apple är riktigt bra liksom Fruit Lagern. De vet vad de håller på med och det gör mig mindre orolig för att detta är en fluga som bara håller några år.

Kan man göra så bra drycker kommer man säkert att lyckas mycket väl med sitt senaste nyskapande projekt "Rosécider" som man lovar ska vara godare än (enklare) rosévin. Utan tvekan är det dock just nu Fruit Lagern som är det stora hoppet vilket framgår med all tydlighet av den mycket stora marknadsföringskampanj man genomför i Storbritannien (i Systembolagets Sverige bromsas detta rejält av vårt kära monopol då det bara sker "provförsäljning" i tio butiker, andra får beställa, att jämföra med att den idag säljs i tusentals butiker i Storbritannien).

Hur går då exporten idag? När ledningen är så sparsam med information får man köra lite kremlologi (ni som är för unga får slå upp ordet) och då finns det som jag ser det två intressanta citat. Dels har vi VD:s upprepade löfte om att avtalet med SABMiller är mycket viktigt för export världen runt och att största konkurrenten InBevs köp av SABMiller var en drömaffär för Kopparbergs eftersom de nu skulle kunna distribuera i ännu större skala med en så gigantisk partner. Det känns uppenbart att detta verkligen är mycket stort för Kopparbergs när en så fåordig VD uttrycker sig så tydligt.


Dålig förlorare?

Den andra är hur man på senare tid har uttryckt sig vad gäller hur stor del av exporten som är till Storbritannien. På stämman i maj sade han 45 % enligt samstämmiga uppgifter  (jag var inte där) men efter Brexit-omröstningen sade han i Dalarnas Tidning att det var en tredjedel av exporten. Det är svårt att tro att detta är felsägningar (jag har frågat honom på mejl men inte fått något svar) men det är förstås möjligt att man efter att pundet fallit vill tona ned lite hur mycket man säljer där.

En optimistisk tolkning är förstås att någonting mycket positivt har hänt på övriga exportmarknaden, t.ex. genom ökat licensförsäljning via InBEV, vilket gör att man nu ser GB som en tredjedel. Svårt att veta och vi får se när nästa rapport kommer den 25 augusti, men jag är som tidigare mycket positiv även om det säkert blir fortsatt stora variationer mellan kvartalen.






onsdag 6 juli 2016

Brexit eller inte brexit


När jag flyttade till Tyskland tre år efter det svenska EU-inträdet fick jag göra mig bekantskap med EU-byråkratin. Jag åkte ned och det fanns inte längre någon tull som gick igenom mitt flyttlass, bara att köra på. Jag kom fram på en söndag och började jobba på måndagen. I och med att jag automatiskt hade arbetstillstånd som EU-medborgare behövde jag inte göra någonting annat än att infinna mig kl. 8 på mitt nya jobb. Precis som om jag hade börjat jobba i Sverige. Dock var jag inte registrerad som boende i Hessen så senare i veckan fick jag åka förbi Stadthaus och fylla i ett formulär där jag berättade vem jag var och att jag inte skulle ligga landet och staden till last (genom att jag hade min försörjning ordnad). Ett enda formulär för att bo och arbeta med fulla sociala rättigheter i ett annat land. Det är sådana erfarenheter som öppnar ens ögon för vilka fördelar EU ger oss alla.

Man måste inte uppleva skillnaderna direkt för att förstå hur viktigt EU är men man måste anstränga sig lite mer än att ta reda på hur mycket pengar Sverige betalar i medlemsavgift och sedan dividera med antalet invånare. Nedmonterandet av tullarna och alla andra handelshinder i Europa har enorma ekonomiska och praktiska fördelar för oss alla. Enstaka överdrifter i stil med när EU ville avskaffa pint-måttet för öl kan blåsas upp i all evighet av dem som antingen inte var med på den tiden då gränspassager kunde betyda timmar av väntan, studier i utlandet krävde visum och varje land med alla metoder stöttade sitt eget näringsliv på frihandelns bekostnad. Det är bara 20 år sedan Systembolaget användes som byråkratiskt hinder för att svenska restauranger skulle förmås köpa svenskt öl (utländskt måste köpas via Systemet och inte från bryggeriet med rabatter och service) och svenska myndigheter, t.ex. polisen, bara skulle köpa svenska bilar, bara flyga med SAS osv osv.

Det är mycket enkelt för den som inte går och röstar i EU-valet att sedan sitta och gnälla över att "makten har flyttat till Bryssel". Det är också enkelt för en del av dem som är för unga att förstå hur det var i Europa en gång i tiden hyllar xenofoba britters röstande för att det "sänder ett budskap till EU" samtidigt som de förstås själva inte någonsin skulle vilja bli av med den frihet som den fria rörligheten ger dem att resa, studera och arbeta var de vill, inte minst i London.




Brexit-omröstningen* var inget svar på en stor folklig resning. I opinionsundersökningar har det i regel varit en stadig majoritet för EU-medlemskap, utan drevs igenom för att Konservativa partiet har haft en nationalistisk högerflygel som intalat sig att Storbritannien klarar sig bäst utan alla "européer" (som de kallar oss i övriga Europa). Denna högljudda minoritet skulle nu tystas för gott genom en omröstning där man sakligt lade fram för folket det väldigt övertygande "caset" för fortsatt medlemskap och därefter skulle frågan vara död.

Kanske mest absurt är att det var ett val med bara ett känt alternativ, INGEN sade någonting om vad "Leave" skulle betyda. När? Hur? Vad skulle komma istället? Absolut inte ett svar från någon på denna sida. Man kan inte lämna en union som man t.ex. säger upp medlemskapet i ett parti. Någonting måste komma efter och ingen tänkande människa föreslår att Storbritannien skulle ställa sig helt utanför som vore man Turkiet (Schweiz och Norge är EES-medlemmar, dvs de betalar till EU nästan lika mycket som vi andra, men får inte vara med och bestämma och måste tillåta fri rörlighet).

Problemet blev, som alltid i folkomrösningar, att outsider-förslagets ledande anhängare kunde ljuga sig blåa och lura personer med nollkoll på EU att rösta emot det för att "återfå sin frihet". Överdrifter fanns på båda sidor, men det är en artskillnad på att måla upp diverse framtidsscenarion och att ljuga om faktiska förhållanden. Med den gamle mörkermannen Rupert Murdoch på sin sida kunde också landets största "tidning" The Sun delta i lögncirkusen.  




Mest ökänt är väl idag påståendet, som fanns på affischer överallt och Leave-sidan dagen efter(!) omröstningen genast backade ifrån, att man skulle kunna spara 350 miljoner pund i veckan (!!!) på att gå ur och sedan kunna lägga dessa pengar på sjukvärden. Den summan är vad Storbritannien betalar, men den ignorerar bekvämt den stora rabatt på avgiften som Thatcher drev igenom som betalar tillbaka kontant till landet och inte heller de stora transfereringar som sker till jordbruk, kultur, forskning, utveckling av fattiga områden osv som kommer tillbaka till landet. Därtill kommer förstås den administration som landet skulle få sköta själva om man går ur. Vidare påstod man felaktigt att ett "Leave" skulle stoppa invandringen till landet, att Turkiet var på väg in i EU (de har "förhandlat" sedan 2006 och kommer med all sannolikhet aldrig att släppas in, inte minst när man nu vet vilka problem det blev när man släppte in Rumänien och Bulgarien), att miljoner flyktingar var på väg att översvämma landet och t.o.m. att drottningen skulle komma att avsättas. Samma eländiga lögncirkus som "Nej till EU" serverade en gång i tiden om allt hemskt som skulle hända vårt land efter ett EU-inträde.




Nåväl, folk fick tillfälle att protestera mot överheten och framförallt invandringen, men det är inte direkt så att man hör svenska röster, inte minst från vänsterhåll men även andra personer, som tycker att EU fått "besked om vad folket tycker om dem" osv ta upp att det enda klara besked folket i Storbritannien gav var att 52 % inte vill ha fri rörlighet inom Europa. Allra mest absurt är det faktum att båda de mest kända konservativa ledarna för Lämna-kampanjen absolut inte ville att denna sida skulle vinna. Michael Goves ("Jag tror folket är trötta på experter") fru har t.o.m. skrivit öppet om hur de vaknade i chock till beskedet och den nu fällda tronpretententen Boris Johnsons plan var att vinna cred genom att vara emot EU och sedan bli den självklara kandidaten när idioten David Cameron enligt planen innan nästa val skulle avgå. Det är så sjukt att man mår illa.

Nu sitter man med ett folkomröstningsresultat i princip ingen seriös politiker ville ha- ett beslut om att lämna det EU som man sedan mer än 40 år är helt integrerat med politiskt, juridiskt, konstitutionellt, ekonomiskt och socialt. Tusentals lagar, tiotusentals regler och förordningar, en fullständig integration så när som på passfriheten och euron. Därtill kommer att självstyret i Skottland och Nordirland har EU-rätten inskriven i sina fördrag med övriga landet.



För att göra situationen ännu eländigare så har det avslöjats att det genomruttet korporativistiska Frankrike hade ett möte några veckor innan omröstningen mellan ledare för näringslivet, framförallt den finansiella sektorn, och statsledningen samt ledningen för Paris där man bestämde att om det blir Leave så ska man göra allt för att Paris ska bli det nya finansiella centrat i EU. Därav de sanslösa kraven på omedelbart utkastande av Storbritannien ur EU från franska politiker och krav på att brittiska banker inte ska få sköta clearing i euro längre direkt efter omrösningen. Den jättelika finansiella sektorn är förstås enormt viktig för Storbritannien.

Resultatet av detta är att man tvärtemot vad man sade innan folkomröstningen inte har åberopat EU-fördragets Artikel 50 som är den formella begäran om utträde efter omröstningen. Man väntar och ser efter med alla ursäkter man kan komma på. Mest genomskinligt är att man inte ska byta partiledare för Konservativa partiet förrän i september och att den ledande kandidaten Theresa May (talande nog är det mer eller mindre klart att det blir en Remain-förespråkare) säger att det är uteslutet med en ansökan detta år.



Konsekvenserna av ett formellt utträde är förstås oöverskådliga, men arbetet med att genomföra det är känt och det är enormt och skulle ta flera år. Under denna tid skulle stor osäkerhet råda om vad som gäller och om ett par av de stora bankerna i UK skulle uppfattas som verkligt hotade skulle vi kunna få en finansiell panik. Ingen vet mer än att ett utträde vore enormt kostsamt (miljarder bara i konsultarvoden bara för staten, ytterligar miljarder för globala brittiska företag) och kräva väldigt mycket arbete. Till allt detta kommer förstås oron på den finansiella marknaderna som vi kanske bara har sett början på och tjafs och bråk inom Eu i flera år där olika länder försöker skaffa sig fördelar istället för att samarbeta.

Den mest komplicerade frågan är förstås hur Storbritannien skulle förhålla sig till EU. Det är mer eller mindre uteslutet med tillgång till den fria marknaden utan fri rörlighet för människor, inte bara för att det vore olagligt enligt EU-rätten utan för att det är en grundläggande princip. Att tro att Storbritannien skulle kunna plocka alla godsakerna ut kakan är oerhört naivt, faktiskt så naivt att bara brexit-förespråkare i landet kan tro på denna saga.

Med tanke på de hemska konsekvenser varje form av utträde skulle få för landet tror jag att man kommer att dra i handbromsen, vilket man ju som sagt redan till viss del har gjort, innan det går helt överstyr. Man kan t.ex. förskjuta åberopandet av Artikel 50 för alltid genom att säga att vissa "krav" måste vara uppfyllda, att parlamentet måste godkänna det osv. Enda alternativet som jag ser det är ett utträde endast på pappret där man godkänner alla friheter mot att få inflytande över besluten i EU och vissa symboliska rättigheter tillbaka. En klar försämring från nuvarande läge men i vilket fall inget katastrofscenario som flera av de övriga alternativen.



Det är helt otänkbart att Storbritannien skulle börja handla med EU på WTO-basis om några år, dvs med tullar och annat elände. De har redan sett början på konsekvenserna med fallande valuta, fastighetspriser, minskade investeringar och mycket skarp nedgång i antalet lediga arbeten. Bara de mest hopplösa nationalisterna vill tjurskalligt fortsätta utan tanke på konsekvenserna med sitt projekt. 



*) Folkomröstningar är idealiska för att t.ex. bestämma vilken flagga ett land ska ha. Det finns inget rätt svar, allt är en smakfråga, det är viktigt att så många som möjligt blir nöjda med resultatet och det finns inga okända konsekvenser om outsider-förslaget vinner. För allt annat är de bara elände- de tillfrågar massor av människor, av vilka en mycket stor del väljer pga irrationell rädsla resp. diverse romantiska föreställningar om frihet från inbillat förtryck. Förtrycket kommer dessutom alltid från krafter som geografiskt är långt ifrån personen, trots att dessa oftast är de som påverkar dem minst i deras vardag.

tisdag 28 juni 2016

Apple Watch och Apple TV


Apples utvecklarkonferens nyligen (finns att ladda ned som film på Itunes och deras websida) var som vanligt mycket mer intressant än många produktintroduktioner som de gör då den visar vilken inriktning företaget har. Det var t.ex. här som man 2011 presenterade iCloud, vilket togs emot med en gäspning och att aktien handlades ned till 64 dollar (dåvarande aktien 320 dollar). iCloud var förstås en enormt viktig satsning som idag är helt nödvändig för många av de av Apples tjänster som tas för givna av konsumenterna.

Jag tänker inte gå in på alla nyheter utan bara konstatera att Apple fortsätter sitt arbete med att förse oss med lagom stora skärmar till alla aktiviteter vi ägnar oss åt och att man kommer att prioritera tjänster, deras näst största och utan tvekan just nu mest lovande segment, ännu mer. Troligen inte bara för att dessa är väldigt lönsamma utan för att ju mer populära de blir desto mer värdefula blir också deras hårdvaruplattformar då dessa ju krävs för att använda tjänsterna.

Mest intressant i övrigt är att man har lyssnat på den kritik som förekommit framförallt mot Apple Watch, men även på Apple TV, och de nya versionerna av operativsystemen kommer att lösa flera av dessa problem. Framförallt är det att Apple Watchs appar kommer att ladda mycket snabbare då de mest använda kommer att ligga redo i bakgrunden. Detta är ett stort problem med Apple Watch och har nästan gjort ren appanvändning (till skillnad från notifications från mobilens appar) omöjlig hittills. Även Appel TV förbättras t.ex. genom att man ska kunna styra den och t.ex. lägga in text från sin iPhone.




Apple TV var ganska mycket "work in progress", men det är som vanligt för Apple. Man utvecklar tills man är tillräckligt säker på att användarna inte kommer att bli direkt arga på den och sedan tar man in feedbacken från dem och förbättrar produkten radikalt de första versionerna.

Det är troligen bara att följa utvecklingen för iPod, iPhone och iPad för att förstå vartåt det barkar med Apple TV; en tunnare och mer sofistikerad produkt tills den har blivit så tunn att fysiken börjar säga stopp. Detta är förstås en mycket bra utveckling för Apple Watch då den första versionen om inte tung så i varje fall är rätt tjock och smått klumpig. En på sikt hälften så tjock klocka skulle vara mycket smidigare att använda och tillsammans med bättre batteri etablera den bättre som ett alternativ till både andra smarta klockor och analoga ur.

Vi har helt klart bara sett början på dessa båda produkter och framföraltl Apple Watch tror jag kommer att på några års sikt att kännas som en nästan själklar del av Apples ekosystem.

måndag 27 juni 2016

Kopparbergs och GBP



När det stormar på havet ser man vilka som är nya i besättningen. Att döma av aktieintresserades diskussioner om Kopparbergs på Twitter och andra forum i helgen var det ingen hejd på vilka vinstfall och kursreaktioner som skulle följa på Brexit-omröstningen. Inte många rätt någonstans där jag tittade i varje fall.

Pundet är viktigt för Kopparbergs och en längre svacka i kursen mot kronan är förstås dålig för resultatet. VD skrev i senaste årsredovisningen att en procents lägre kurs för pundet (och EUR, men det måste vara klart mindre påverkan då försäljningen i UK är så stor) mot kronan sänker årsresultatet (räknat på 2015 års vinst och omsättning förstås) med nio miljoner kronor. Paniken är kanske förståelig när pundet (förstås) faller efter ett galet folkomröstningsresultat och ledarna i Storbritannien inte har någon plan för vad som ska hända nu men...

Pundet har "bara" fallit runt 5 % mot kronan, detta är med mycket stor marginal inom de årliga förändringarna de senaste fem åren (kanske 15 % upp och ned). Det är ju också just initialt och kan mycket väl vara en överreaktion. Ingenting säger alltså att detta skulle vara en permanent försvagning mot kronan.

Skulle vi räkna lite ovetenskapligt på en "permanent" försvagning på 5 % sänker detta alltså ett oförändrat resultat på dryga 230 miljoner kr förra året med maximalt(!) 45 miljoner. Ungefär hälften av de dryga 90 miljoner som vinsten ökade under 2015. Men valutor är som sagt aldrig permanenta så det går inte att se detta som en permanent försämring av intjäningsförmågan. Lägg sedan till att Kopparbergs har meddelat att de har börjat terminssäkra kursen, osäkert hur mycket, men ett visst stöd kommer av detta. Skulle dessutom EUR fortsätta vara stark mot kronan så reduceras förstås valutaeffekterna ytterligare.

Kopparbergs är ett tillväxtföretag som är MYCKET mer påverkat av hur deras nyintroduktioner, nu framförallt förstås Fruit Lager i Storbritannien, lyckas och hur vädret är i Europa på sommaren än svängningar i valutan. Man ska inte räkna bort valutans påverkan på resultatet på något sätt då man förstås är känslig för valutor som exportföretag och en långvarig försvagning av pundet skulle få kännbara konsekvenser för Kopparbergs men valutan är det enda resultatet av folkomröstningen! Det finns inte en chans i helvete att det kommer att införas tullar mellan UK och övriga EU (skriver medvetet "övriga EU" eftersom jag inte tror på ett formellt utträde) eller någonting annat som skulle kunna påverka Kopparbergs expansion i landet.

Jag köper idag på alla överreaktioner, eller som Kopparbergs säger...



onsdag 22 juni 2016

iPhone som den nya Mac?



Det känns inte helt osannolikt nu när det börjar bli klart att nya iPhone inte har så stora skillnader från den nuvarande att det kan vara Apples mål att sluta med numreringar, precis som är fallet för Mac, och istället helt enkelt marknadsföra tre storlekar av iPhone (4, 4,7 och 5,5 tum). Numreringarna kan förstås vara försäljnignsdrivande och därför behållas men det känns ganska troligt att man vill bli av med förväntan på vartannat år och istället börja uppdatera denna enormt populära produkt mer löpande.




Alla uppgifter talar om att det kommer en mycket stor förändring nästa år med OLED-skärm och troligen i linje med Jony Ives planer sedan länge med en iPhone som ser ut som en glassiva uppifrån, dvs utan traditionell hemknapp och infästning i chassit på framsidan. Detta kommer helt enkelt när det är tekniskt möjligt att massproducera och inte när marknaden förväntar sig en "stor uppdatering".


Som jag skrev förut är jag lite orolig för att en mindre uppdatering kan påverka försäljningen negativt, men Apple-aktien är ju redan rejält nedpressad och många kommer att uppgradera när deras kontrakt går ut hursomhelst så man kanske inte ska oroa sig för mycket. Het klart finns det andra fördelar att hämta om helt enkelt försöker få iPhone att tuffa på som Mac, dvs stabilt och förhoppningsvis sakta ökande försäljning de kommande åren. Marknaden har redan prisat in en fallande försäljning över tiden dock.




Det är ingen tvekan för mig att marknaden skulle ta en stabil försäljning och intjäning från iPhone mycket positivt och höja PE. Hade Apple istället för så enormt varierande försäljning idag haft en historia av 10-15 % tillväxt per år de senaste fem åren hade PE snarare varit 25 än 10 idag allt annat lika. Marknaden vill ha förutsägbarhet, inte regelbundna överraskningar.

Eftersom inget träd växer till himmelen och det inte verkar finnas några nya marknader som genast kan ge tillväxt idag så vore detta scenario väldigt lockande tycker jag. Detta betyder inte att jag på något sätt överger min uppfattning om att iPhone om tio år, dvs 19 år sedan lanseringen, fortfarande kommer att vara en oerhört lönsam och populär produkt.

Den som tror att allt förändras hela tiden och ingenting är stabilt inom teknik ska ta sig en titt på Mac, nu över 30 år på marknaden.




fredag 10 juni 2016

En ny "Apple moonshot"?



Apple är ett företag vars verksamhet kännetecknas av en rad "moonshot projects", dvs sådana där man satsar för allt vad man är värd på någonting som är svårt men om det lyckas ger enorma resultat. Macintosh, deras första laptop, iPad, iPhone (förstås), Apple Pay och på sitt sätt även Apple Watch och iPad (vilken dock förstås på många sätt var en vidareutveckling av iPhone) är sådana projekt. I takt med att Apples finansiella muskler stärkts är förstås den relativa insatsen mindre idag.

Dessvärre missas detta av många då marknaden snabbt kopierar Apples produkt och några år senare är det inte längre någonting spektakulärt med iPod och iPhone. För att förstå behöver man leta sig tillbaka i minnet eller på annat sätt till den tid så Apple lanserade t.ex. iPod. För 15 år sedan var mp3-spelarna bara skräp- de hade ett minimalt flashminne som höll kanske 20 låtar och ett uselt användargränssnitt. Tillverkarna höll inte med någon digital musikaffär förstås utan det handlade mest om att lägga in nedladdade mp3-filer via dator på de små spelarna.

På den tiden var Apple ett väldigt litet företag jämfört med idag och man hade precis börjat visa svarta siffror igen. Man satsade enorma summor sett till företagets dåvarande storlek och kassa på en idé som Steve Jobs hade- 1000 låtar i din ficka. En oerhört ambitiös tanke år 2000 och en som fick enormt mycket kritik, inte minst bland Apples trogna användare, då det ansågs vansinne att gå in på en helt annan marknad än "PC" och dessutom en marknad som omsatte väldigt lite pengar. Ett par versioner senare och ingen skrattade längre. Förutom Apple på väg till banken.





Historien upprepade sig sedan med iPhone som var ett enda stort "bet the company-projekt" som bokstavligen kom att förändra världen. Vi som hade haft diverse värdelösa mobiler i många år innan iPhone kan säkert oftast förstå bättre än yngre hur revolutionerande den var, men det räcker egentligen med att se produktintroduktionen inför tekniknördar och teknikjournalister 2007 och lyssna på publikens reaktioner på att ha kartor, (fungerande) websidor, mejl osv i ett så litet och lättnavigerat format för att förstå hur revolutionerande redan den första versionen var.



Jag har funderat länge på vad "Project Titan", dvs Apples elbilsinitiativ egentligen är. Det enda rimliga som jag ser är att det är ännu ett moonshot och inte "bara" en elbil. Frågan är bara hur ambitiöst det är. Det är som sagt så Apple arbetar- de kommer med en lösning som ingen riktigt hade frågat efter och sedan tar man alla vinsterna med tiden. Men vad är det då? Den mest intressanta ledtråden är kanske deras nya investering i kinesiska "ride sharing-företaget" Didi.

Tänk om, och här är betoningen utan tvekan på "om", Apples mål är att förändra persontransporterna i grunden. Tänk om man tänker ta ett jättekliv och genom sin enorma, tämligen välbeställda, användarbas tänker erbjuda en app-styrd transportlösning baserad på helt förarlösa fordon... En flotta i större städer som kommer när man kallar på dem och tar en dit man vill åka, betalt via Apple Pay (via iTunes-kontona).

Tänk om de kunde erbjuda sina användare känslan av ett tillfälligt eget fordon utan någon chaufför man måste interagera med precis när man behöver det. Vi köper ju som bekant inte en bil utan en lösning för att närsomhelst kunna ta oss och vårt bagage från A till B. Tänk om vi kunde få den tjänsten utan någon som helst investering, utan trassel och konstiga förare med åsikter, bara genom att klicka i appen, få besked om när fordonet anländer, bekräfta på en skärm i fordonet att man är redo att åka och verkligen vill åka till en viss plats för ett visst pris och sedan komma dit, säkert och bekvämt.



Om detta är tekniskt möjligt och lagligt om några år så vore det förstås helt revolutionerande och skulle på rätt platser, säkert inte minst i kinesiska storstäder, kunna förändra väldigt mycket. Och Apple skulle tjäna enorma summor på det. Självfallet behöver de heller inte äga hela kedjan- de kan stå för hårdvaran och andra företag, ensamma eller tillsammans med andra, finansiera, äga och sköta fordonen. Även apparna skulle säkert kunna utvecklas av andra. Kanske är det bara i Kina man kan hoppas på att fordon utan någon som sitter i förarsätet skulle kunna bli lagliga inom rimlig tid. Utan tvekan är detta framtiden för bilen men frågan är som alltid hur lång tid det kan ta. Att sitta och "köra" bilen ständigt beredd att ingripa är ju inte det minsta revolutionerande och finns ju redan vid parkering för massor av bilar samt för Tesla även i andra situationer. Det är förstås bekvämt men ingenting som ändrar hur vi använder fordonen och vad vi kan göra medan vi åker.

Jag är inte säker på att detta är Apples mål eller deras enda mål med Titan. Jag menar bara att detta är den nivå som Apple brukar sikta på, vilket gör det ganska sannolikt, i varje fall på sikt. Kanske släpper man först en elbil, sedan gör man den självkörande med uppdateringar och därefter en autonom transportlösning de ser framför sig snarare än att komma med något så ambitiöst på en gång. Kanske väntar man på sedvanligt vis tills alla bitar fallit på plats och lanserar allting med buller och bång. Kanske, vem vet? Bara Apple.


Men jag tycker det är konstigt att ingen verkar se denna möjlighet framför sig. Jag hittar den i vilket fall inte på nätet idag och i vilket fall inte i de stora publikationerna. Alla verkar stanna vid att de vill skapa autonoma fordon och inte dra ut det hela till att Apple i själva verket vill erbjuda något långt mer ambitiöst.




onsdag 8 juni 2016

Bostadspolitik med betoningen på "politik"


När jag växte upp var det politikerna som skulle lösa allt, dessvärre har denna villfarelse inte helt försvunnit än. Då var inflationen det stora problemet. Ett högst verkligt problem som ledde till en casinoekonomi med jättehöga räntor, urgröpta besparingar och allt slutade i en jättekrasch i början av 90-talet.

Hur försökte då svenska politiker bekämpa detta monster? Jo, med prisstopp (det är sant!), devalveringar och mer av det gamla vanliga i Sverige- regler, onskränkt facklig makt att strejka sig till oerhörda löneökningar, fortsatt motstånd mot EG/EU och groteska marginalskatter.

När inflationen till sist knäcktes var det tack vare ökad frihandel, EU-inträdet, stopp för löneökningar högre än vad den exportberoende industrin klarade av för sina anställda, skattesänkningar, minskade bidrag osv. Man angrep alltså problemet till sist- vi kunde inte vara en liten egen marknad med höga tullar, skatter och bidrag utan måste vara en del av en större marknad.

Allt detta hade man kunnat åstadkomma långt tidigare om man bara hade haft rätt personer med tillräckligt mod att angripa de sjuka system som fanns istället för att införa stopplagar och regler hit och dit som bara var ett plåster och inte en medicin. Vi har som jag sagt många gånger förut inte en boprisbubbla i Sverige (de som påstår detta kommer dock aldrig att ge sig verkar det som), priserna är helt försvarbara sett till inkomster efter skatt osv, och, viktigast, kostanden för att bo har inte ökat i Sverige. Den har i själva verket sjunkit för dem som äger sin bostad (exemplet är senast tillgängliga statistik). Men om vi ändrar ekvationen radikalt så kan det bli riktigt tokigt. Bopriserna skulle kunna mattas av om man byggde mer men de kan falla okontrollerat om man hittar på nya ogenomtänkta regler.


Idag tror man fortfarande att man kan lösa problemet med skenande bostadspriser och lån genom att införa nya regler. Det är helt galet från början till slut. Det FÖRSÄMRAR marknadens funktioner och självreglering precis när den borde FÖRBÄTTRAS.



Så här får man inte längre bygga i Sverige, för alla kan ju inte bo så...


Naturligtvis kan man sänka bopriserna med nya lagar och regler- det är ju bara att bestämma att man inte får låna mer än X kr så kan man inte göra det. På modern svenska heter detta "skuldkvotstak" och skulle kunna innebära döden för bostadspriserna om det infördes i en sträng variant som diverse tomtar i Riksbanken föreslår.

Det behöver inte ens räknas på detta- om man bestämmer att folk t.ex. får låna max sex gånger sin nettolön som det talats om från Finansinspektionen så kan dagens priser inte hålla- ett välavlönat par med t.ex. 50 000 kr kvar efter skatt skulle enbart kunna låna 3,6 miljoner kr! Deras lånekostnad vid 1,5 % ränta och nuvarande avdrag skulle vara 37 800 kr, dvs drygt 6 % av deras nettolön. Hur ofattbart galet är inte det? Inte lika sjukt som när vår absurda riksbank föreslagit att man bara ska få låna fyra gånger nettolönen dock.


Detta betyder INTE att jag förutsätter att räntan kommer att vara så låg som den är idag för all evighet, men även med kraftigt höjd ränta skulle en så låg belåning vara en väldigt låg kostnad och det känns verkligen inte sannolikt att räntan kommer att gå upp till historiska nivåer i en världsekonomi utan inflation och större drag (se här för mer om detta). Det kan inte vara så att våra livs största köp och vår viktigaste kostnad inte ska kännas i plånboken. Det är naturligt att boende kostar då ingenting är viktigare och folk alltid kommer att försöka bo så bra som de kan. Att skapa en konstgjort lägre lånenivå och därmed prisnivå skulle sluta i katastrof om vi har otur och garanterat leda till en massa blankolån och andra lösningar. Politiker tror att de har makten över ekonomin så varje generation politiker måste lära sig den hårda vägen att så inte är fallet.


Om man nu är så säker på att marknadsräntorna kommer att stiga "snart" så får man gärna förklara för mig varför den svenska tioårsräntan (alltså när svenska staten lånar pengar på tio års löptid) så stadigt faller. Visst påverkas denna av många faktorer men den är ju en mycket god indikation om hur marknaden bedömer att räntan kommer att utvecklas de närmaste decenniet.




Detta är inte seriösa förslag det är ohämmad extremism. Som att man tror att lån är någonting farligt som man inte alls ska ha. Lån är inte bara inte farliga så långe de inte överdrivs, de är liksom alla krediter totalt nödvändiga för att ett modernt samhälle ska kunna fungera. Man måste låna pengar tidigt i livet för att kunna komma igång. Antingen gör man det själv eller så måste föräldrarna förse en med pengarna. Enkel matematik.


Bostadslånen har ökat av flera skäl, t.ex. under lång tid kraftigt fallande räntor, sänkta skatter och höjda löner samtidigt som lånen har varit avdragsgilla oavsett om de varit för att finansiera en bostad, men den helt överskuggande anledningen till prisuppgången är tillgång och efterfrågan. Det finns en medvetenhet om att det har byggts för lite i Sverige under decennier samt även byggs betydligt dyrare i Sverige än t.ex. Finland och nu när vi har en enorm befolkningsökning så har läget blivit akut.

I Sverige måste det byggas radikalt mycket mer, på ställen där det inte byggs idag och reglerna måste förändras radikalt- det är ofattbart att man kan fördröja byggprojekt utan något vettigt skäl i 10 år och att miljömupperi alltid ska ges företräde samt groteskt överdrivna och generella tillgänglighetsnormer som gör att ingen längre, som tidigare var vanligt i framförallt universitetsorter, kan bygga om tidigare förråd och källare i bostadsrättshus till bostäder.

I andra länder fungerar det inte alls som här- i Tyskland får man bygglov automatiskt om huset ser ut som husen omkring. I Sverige klarade åtta år av alliansregering att införa Attefallshus och en urvattnad förändring av strandskyddet. I vilket land med tusentals(!) mil strand (hav, sjö och åar) hindrar man människor att bygga vid vattnet? Patetiskt! Lika patetiskt är "rundabordssamtal" med "parterna" som, liksom alltid är fallet i Sverige, inte leder till några vettiga lösningar.


Problemet i Sverige, inte minst i Storstockholm, liknar mycket det i San Fransisco. Inte så att Stockholm är lika hett som SF, men reglerna där är mycket rigida för byggnation samtidigt som en stor del av hyresbeståndet är reglerat. Politikerna har lagt sig i alldeles för mycket samtidigt som inflyttningen har varit mycket stor under många år. Priserna har fullständigt exploderat och personer i offentliga tjänster har ofta inte längre råd att bo i staden de arbetar i utan måste pendla in. Är det en bubbla? Nej, det är marknadens reaktion på utbudsbegränsningar när efterfrågan ökar.