fredag 13 januari 2017

Att leva på kapital i Sverige


Det talas mycket i våra kretsar idag om hur man kan uppnå "ekonomisk frihet" dvs på ena eller andra sätter leva på sitt kapital istället för att lönearbeta. Jag skulle vilja ifrågasätta alla dessa uträkningar som högst osäkra sånär på den idiotsäkra, dvs ett jättekapital som man helt enkelt lever av, allt annat är bara sannolikhetsbedömningar av olika slag. Ingen kan vara säker på att ett visst kapital försörjer dem till pensionen (eller livet ut eftersom pensionen lär bli mycket låg om man inte har lönarbetat så mycket). 

Precis som med andra investeringar är investeringen i ett friare liv alltså bara en sannolikhetsuppskattning om att något ska gå vägen. I ett inlägg i somras behandlade jag de sociala aspekterna av det bland vissa så hyllade snållivet och de praktiska konsekvenserna av icke-lönearbete, här kommer jag enbart att se på de ekonomiska realiteterna. Slutsatsen är dock densamma.




Säkra utdelningar (statspapper)


Visst finns det en logik i att räkna ut hur mycket man behöver för att kunna köpa säkra placeringar, t.ex. svenska statspapper, och sedan sitta och håva in räntan. Denna inkomst är säker så länge obligationerna löper men om man vill vara petig så vet man ju inte alls vilken ränta man får för nästa obligation man måste köpa (det finns ju inga superlånga längre).

Problemet med denna variant är vidare att vid nuvarande statslåneräntor (typ 0,5 %) måste man ha ett jättekapital om i varje fall 50 miljoner och då skulle man ju kunna leva betydligt bättre bara genom att sätta in det på olika banker med insättningsgaranti och göra raka månatliga överföringar till sitt "lönekonto".


Direktavkastningsmetoden

De flesta uträkningar utgår förstås istället från utdelningsinkomsterna som kommer av att köpa säkra utdelningsaktier och sedan håva in en stigande utdelning varje år. Detta anses nog allmänt som den fina, seriösa metoden- man "rör inte kapitalet".

Problemet med detta är dessvärre uppenbart- blir det lågkonjunktur så ska du ha väldig tur om inte något, för att inte säga de flesta, av dina företag sänker utdelningen. Vidare kan du förstås ha trott att en viss aktie är bombsäker då den för alltid höjt utdelningen varför du har satsat en stor del av kapitalet i just denna aktie. Många har nog trott att H&M skulle vara en sådan aktie och även om sänkningen har varit mycket liten så kan den förstås sänkas rejält om företaget inte får ordning på både kostnader och tillväxten, vilket jag betvivlar.




Fyraprocentaren

Utöver dessa metoder nämner många, inte minst Mr Money Mustache, den verkliga kultfiguren i dessa kretsar, att man ska kunna gå i pension när man man leva på 4 % av sitt kapital. Tanken är förstås att man utgår från att börsen över tid avkastar några procent netto för inflationen

Förutom invändningen att denna uträkning kommer från USA med helt andra offentliga garantier vad gäller sjukvård, högre utbildning osv samt att de har mycket högre avkastningsskatt än en svensk ISK så är förstås den huvudsakliga invändningen att den bygger på indexinvestering, vilket låser en investeringsmässigt, samt att vi förstås inte kan veta hur börsen kommer att gå i framtiden.





Sammanfattning

Alla dessa metoder bygger alltså på antaganden om framtiden. Detta gör att ingen är säker, eller ens nästan säker. Vi kan vara i princip helt säkra på att börsen kommer att stiga över tid, men inte med hur mycket och absolut inte att de aktier som just jag har valt kommer att bli bra. Rör det sig om några få år innan pensionen så funkar förstås alla dessa metoder med 99 % sannolikhet men talar vi om en yngre person som vill leva för gott på sitt kapital blir det svårare för alla som inte har tiotals miljoner och det är förstås väldigt få som har i Sverige och de som har det tenderar att vara över 60.

Jag kan bara komma fram till samma slutsats som jag gjorde i somras: bäst förutsättningar om man inte har 50 miljoner eller liknande enorm förmögenhet har man om man vet att man är en skicklig investerare. En som förstås inte alltid slår index, men i regel gör det och aldrig går på någon jättemina. Man klarar då sitt eget negativa kassaflöde på den del av portföljen man inte har investerad (i alla fall några hundra tusen kronor som regel i buffert). Denna ger förutom stressfrihet för löpande utgifter också handlingsmöjligheter vid nedgång och en kudde oavsett börsens rörelser år från år.

Är man tillräckligt duktig på att investera så kommer ens kapital att växa stadigt över tiden och man kommer inte att ha några fatala felsteg. Man blir förhoppningsvis och troligen bättre som investerare med betydligt mer tid att lägga på sina existerande och potentiella investeringsobjekt. Problemet med att ha pengar för löpande utgifter löses med bufferten och man kan fortsätta att passa på när det ges små och stora tillfällen. Med lite tur kommer det dessutom till sist en jättechans som man upptäcker just tack vare att man kan ägna sig åt kapitalplaceringar på heltid. 

Men, och det är mycket viktigt, denna metod är förstås inte heller säker, jag gör bara bedömningen att den är sannolikt den bästa för dem som är goda investerare och är man inte det så ska man nog inte hoppas på någon längre "early retirement" överhuvudtaget om man inte är väldigt rik.






tisdag 10 januari 2017

Apple allt mer premium


Igår firades tioårsdagen av lanseringen av iPhone 2007 vilket ger anledning att titta på hur denna historiens mest framgångsrika produkt mår idag. Dessutom är det idag tre veckor kvar till kvartalsrapporten så det är hög tid att fundera på vad en kan innehålla, precis som min kollega Gottodix gjorde härom dagen. 

När iPhone lanserades sågs den mest som en leksak, då stora Ericsson avfärdade den internt som skräp då den inte höll sig till de tekniska standarder (du vet, WAP och annat livsviktigt...) man tog för givna och Nokias VD sa att det var en nichprodukt. 

Efter några år var det rätt få som skrattade längre men i takt med att iPhone tog över den övre delen av marknaden spreds uppfattningen att Apple omöjligen skulle kunna hålla kvar sin dominans. "Alla" som dominerar ett tag faller med tiden offer för ökad konkurrens hette det. Problemet är bara att detta inte stämmer. De flesta branscher fungerar så, men absolut inte alla, se bara på hur samma prestigemärken dominerar olika branscher under mycket lång tid. 



Den som vill studera detta bör läsa Brian Arthurs "Increasing Returns and the New World of Business" som skrevs för 20 år sedan. Den gör upp med myten om att konkurrensen alltid leder till "diminishing returns" och visar hur de som har ett stort försprång tenderar att öka sitt försprång- det blir lite som ett självspelande piano. Man tjänar massor av pengar medan konkurrenterna har det svårt och använder sedan pengarna till att förbättra produkten och kringtjänsterna precis som Apple har gjort med iPhone.

Framförallt tack vare iPhone har Apples Services-segment ökat drastiskt och är nu större än både iPad och Mac. (För en längre diskussion om Services lyssna gärna på intervjun med mig de sista 15 minuterna i Börspodden avsnitt 167 från i höstas.) Services tuffar fortsatt på och förra veckan tillkännagav Apple att man ökat försäljningen i App Store med ofattbara 40 % under 2016. Tillväxten accelererar alltså och detta kommer att ge skjuts för både intäkter och bruttomarginalen i julkvartalets rapport.

Som alltid är det mycket svårt att förutsäga Apple kvartalsvis, iPhone tappade i försäljning under 2016 men det var mycekt pga att man hade ett mellanår (6S) och att man vuxit enormt året innan då man för första gången lanserade stora modeller. Vi vet att iPhone 7 har sålt bra och man har helt klart sålt mer av iPhone 7 Plus som man dessutom höjde priset på från föregående modell. Den trend som jag ser starkast just nu hos Apple är att man mycket medvetet satsar på att pressa kunderna mot sina absoluta premiumprodukter.



Bevisen för dessa är t.ex. att man lade till det andra objektivet endast i iPhone 7 Plus, vilket som sagt ledde till ökat intresse för denna modell. iPhone SE blev ingen snålprodukt när den lanserades i våras utan hade alla nya specifikationer och sålde uppenbarligen mycket bra.

Vidare är den enda Mac som man uppdaterat på rätt länge deras svindyra MacBook Pro som fick en ny, spännande digital strip ovan tangenterna. En MacBook Pro kostar som jämförelse ung. dubbelt så mycket som en MacBook och mer än tre gånger som en MacBook Air.



Inom iPad är det enda som hänt på två år att man skapat nya (fantastiskt bra) iPad Pro 12,7 tum och en ny Pro-modell av 9,7-ipaden. iPad Mini är helt bortglömd. Kanske går den snart samma öde till mötes som billiga iPhone 5C som fick dö i tysthet för drygt ett år sedan.

Till detta kommer att man i höstas lanserade de uppenbarligen mycket bra AirPod-hörlurarna som förutom att kosta väldigt mycket troligen är en mycket betydelsefull produkt i och med att trenden så tydligt är att vi går mot alltmer röststyrning.

Apple lyssnar alltså inte alls på dem som tycker att de ska gå ned i pris för att öka sin försäljning utan går helt andra vägen. De lärde sig säkert ett och annat på att lansera iPhone 5C som få köpte istället för premiummodellen 5S och gör inte om samma misstag igen. Apple struntar i om man lämnar smulorna på bordet och gör alltså allting för att vi ska köpa deras bästa produkter.

Vi kan alltså med hög sannolikhet se fram emot fortsatt starka marginaler, förhoppningsvis uthålligt över 40 %.



fredag 6 januari 2017

Intervjuad


Allas vår investerarfilosof och inte minst författaren Cristofer Andersson, mer känd som Sofokles (@don_crisse) intervjuade mig i veckan. Det blev ett samtal om många intressanta ämnen. 

Här finns hela intervjun. 



torsdag 5 januari 2017

Den nya överklassen



När jag stod och grillade, drack öl och samtidigt twittrade med diverse börsnördar förrförra sommaren blev något plötsligt uppenbart för mig- detta är framtidens rika svenskar. Lagändringarna de senaste 15 åren tillsammans med den allt lägre räntan gör att det är bland dem som investerar tålmodigt i princip utan att betala skatt och dessutom äger sitt boende som alltfler i framtidens överklass kommer att hämtas.

Förändringarna har skett stegvis men resultatet har blivit en enorm förändring av möjligheterna att bli rik på annat än eget företagande, spelvinst eller hög lön, dvs de klassiska metoderna i Sverige. Detta är på väg att i grunden förändra vårt land.

När jag växte upp på 70- och början av 80-talet var det fult att vara rik och få var rika i Sverige. De var så få att man kände till dem och deras familjer. Det var uttalad politik att kapa rejält i topparna, oavsett om det gällde inkomster över genomsnittet, arv och gåvor, förmögenheter eller kapitalinkomster. Det kan låta exotiskt idag men synen på företagare var väldigt kritisk och myndigheterna mer eller mindre utgick från att de fuskade med skatten (vilket förstås många också gjorde när skatten kunde vara över 80 %). 

Synen på företagande och rikedom började förändras i mitten av 80-talet, men fortfarande 1993 när Kjell-Olof Feldt kom och gästföreläste på ekonomlinjen på Uppsala Universitet minns jag att han sa "...nu finns det ju tack och lov inte så många rika människor i Sverige."

Sen var dock bollen satt i rullning, politiker började tala om företagare som hjältar och att eget sparande var någonting som borde uppmuntras. Lagarna började förändras- först att vi fick 30 % schablonbeskattning (istället för beskattning ovanpå inkomsten) för kapitalinkomster, vilket var en sensation på den tiden. Sedan avskaffades arvs- och gåvoskatten rakt av, vilket är ganska otroligt om man ser sig om i världen.


Aktuella siffror svåra att få tag på då förmögenhetsregistret avskaffades med skatten.
Därefter avskaffade Alliansen 2007 förmögenhetsskatten och nätmäklarna kom på att man kunde använda reglerna för kapitalförsäkringar till att skapa nästan skattefria aktiedepåer, vilket fick sitt definitiva genombrott med det nya inesteringssparkontot som Alliansen införde.

Lägg sedan till en allt lägre ränta, vilket gynnat låntagare och sänkt skatten på aktiedepåerna samt kraftigt hjälpt till att höja priset och värdet på bostäder (ju lägre ränta desto mer är alla tillgångar värda) över hela landet och vi har fått en enorm förmögenhetstillväxt bland oss som dragit nytta av detta.



Man skämtar ofta och inte utan anledning om att när "alla" pratar aktier så är det en varningssignal, men man ska inte glömma att främsta anledningen till att så många har sökt sig till aktiemarknaden är att det är så enormt lönsamt över tiden, framförallt när man inte längre behöver betala först 30 % på alla vinster och därefter skatt på förmögenheten om man lyckas bygga upp en trots skatten. Naturligtivs har det även hjälpt att det är billigt att låna på depån och få extra snurr på utvecklingen samt att många har gjort vinster vid bostadsförsäljningar och velat investera detta kapital.



Det ska bli intressant att följa denna utveckling och hur vårt land förändras när massor av bokstavligen helt vanliga privatpersoner bygger upp förmögenheter. Dessutom blir det för varje år alltmer politiskt omöjligt att vrida klockan tillbaka eftersom alltfler av väljarna tjänar på denna utveckling. What's not to like?

Antalet besökare


Kul att se besöksstatistiken på bloggen de senaste månaderna. Tidigare brukade jag räkna med 1000-2500 läsare av inlägg, nu ligger de mellan 2000 och 5000 och antalet besök per månad (se vänstermarginalen) har långt mer än fördubblats mot för ett halvår sedan. Väldigt roligt att så många vill läsa och kommentera!



lördag 31 december 2016

Nyårsinlägget


Jag vill förstås följa min tradition ända sedan 2009 (lästips: min första årsrapport som skrevs i ett helt annat börsklimat) att skriva ett inlägg om det år som varit. Detta år blev för mig ganska tvärtom mot 2015 då Starbucks var den stora stjärnan eftersom  SBUX stått och stampat i år medan nästan allt annat gått bra eller mycket bra.

Min bank saknar möjlighet till grafpresentation av depåer men det går ju att göra uppskattningar givet de enskilda innehaven.


Det positiva

Detta var de stora, dåliga överraskningarnas år som rent avkastningsmässigt var mycket lyckat. Starbucks gick något ned men mina stora innehav i Apple (+11 %; 17 % av portföljen), SHB (+13 %; 21 % av portföljen) och Swedbank (+18 %; 10 % av portföljen) var mycket bra. Lägg sedan till +8 % på dollarn samt, mycket fina utdelningar från bankerna och snittet hamnar runt + 20 %.

Årets rookie var utan tvekan LVMH som gick upp med 25 % och är idag 8 % av portföljen. Fantastiskt stabil utveckling av hela verksamheten under året och utan tvekan ett av mina permanenta innehav idag. Extra fart gavs 5 % EUR-uppgång.


H&M som tidigare var runt 10 % av portföljen avvecklades mellan 280 och 290 kr (startade året på 302) vilket var mycket lägligt och hindrade en nedgång på ung. 15 % till dags dato.

Utvecklingen i ett par av dessa aktier dopades dessutom av väldigt fina opportunistiska lägen då jag köpte SHB direkt efter Brexit-omröstningen på 94 kr (126 idag), sålde av lite SHB inför amerikanska valet och ökade Swedbank morgonen efter katstrofen på 205 kr (220 idag) samt ökade i LVMH vid nedgången i somras på drygt 140 eur (181 idag).


Det negativa

Det sämsta för min portfölj i år var det stora köpet i Kopparbergs (16 % av portföljen) vilket först steg rejält från 240-250 där jag handlat till att falla vid Brexit då jag ökade helt korrekt vid 235 kr men sedan stått och stampat pga oron för pundet och hur det sänker försäljningen i kronor. Jag är ned ung. 7 % på denna post just nu och har inte fått någon utdelning pga att jag köpte först i maj och senare. Jag är dock som sagt mycket positiv till företaget men minskade min rätt stora exponering i höst med ung. 1/5 av innehavet på 248 kr. Helt klart en aktie som jag kommer att behålla på ungefär denna nivå om företaget fortsätter som idag.


SBUX (13 % av portföljen) är ned 6 % i år, men kompenseras mer än väl av dollarn och utdelningarna så för mig är den upp några procent. 

Disney (15 % av portföljen) har haft ett fantastiskt år men aktien har stått exakt stilla på 105 dollar. Med dollaruppgången och utdelningarna är den dock upp ung. 10 % för mig.


Resultat för året

Uppgången landar på ung. 20 % för året inkl. utdelningar. Dollarn och euron har hjälpt, men bankernas uppvärdering samt Apple och LVMH har som synes varit dragloken tillsammans med fina utdelningar från samtliga innehav.



Slutsatser och lärdomar

Opportunism vid överdrivna ras är och förblir en mycket lönsam strategi för mig även om jag gör det i betydligt mindre procentuell omfattning idag mot förr (se som sagt 2009:s årsrapport). Valutan är ju inte så mycket att säga om eftersom detta inte kan påverkas även om jag i efterhand kan säga att jag fick rätt om att kronan skulle fortsätta rasa.

All långsiktig framgång är dock helt beroende av kvaliteten i företagen och samtliga innehav jag har tillhör den absoluta eliten. Swedbank har jag ägt sedan 2009, Apple sedan 2011, Starbucks och SHB sedan 2012 och H&M ägde jag från 2010 till i år då jag sålde eftersom jag inte längre tror de kommer att prestera så bra som jag kräver för att äga den.



tisdag 27 december 2016

Tillväxtens stora värde


VI värdeinvesterare fnyser rätt ofta åt hur företag med mycket hög tillväxt men ingen eller liten vinst uppvärderas av marknaden år ut och år in. "PE nu uppe i 666, bisarrt" är inte helt ovanligt att läsa på Twitter och visst finns det fog för kritiken när marknaden tar ut alldeles för mycket alldeles för tidigt, men jag har börjat tänka om i vissa av dessa fall. 

Främsta skälet till att jag vill moderera min inställning är mycket enkel. Det är att tillväxt som kan leda fram till en monopolliknande grepp över en ny marknad är värt att betala ett högt pris för eftersom om företaget lyckas lägga marknaden under sig lär det också kunna skörda frukterna av sin framtida dominans. Företag dödas av konkurrens och frodas fantastiskt om man får (mer eller mindre) monopol. Värdet av detta är alltså otroligt högt och skall förstås premieras rejält av marknaden.

Det går alltså absolut inte att dra alla typer av tidig tillväxt utan vinst över en kam. Det är enorm skillnad på när marknaden belönar tillväxt i en marknad som fingeravtrycksscanners och när den belönar den som uppenbarligen är på väg att skaffa sig en monopolliknande dominans på konsumentmarknaden i USA som Amazon eller web-tv (on demand) som Netflix.

I Fingerprint Cards fall fanns det som jag skrivit många gånger tidigare ingenting alls som tydde på att tillväxten skulle kunna leda till mer än ett temporärt monopolliknande tillstånd. High tech-komponenter är mycket enkla att kopiera och oavsett vilken produkt de skall sitta is så kommer de större kunderna att pressa priserna genom att ställa producenterna mot varandra. Det som är sant för Fingerprint är förstås sant för många andra vars tidiga dominans och medföljande aktie-hype med tiden bröts brutalt. Helt oavsett om man får ordning på skutan igen, vilket jag starkt betvivlar, så var utvecklingen 2015 kraftigt överdriven och riskfylld för investerare, oavsett hur pålästa de var.



Fingerprints aktiekurs var en bubbla- den stämde inte överens om vad vi under 2015 kunde rimligen anta att företaget skulle tjäna långsiktigt utan drevs av get rich quick-mentalitet. Kanske kommer nedanstående exempel också att korrigeras ned om förväntningarna inte infrias, men de är betydligt mer korrekta än FING:s.

För Amazon är fallet helt annorlunda. Man har genom att vara tidigt ute och börja med enkelt distribuerade produkter som böcker och tidigt expandera till flera stora marknader skapat sig en mycket stark ställning på marknaden och i kundernas medvetande. Att använda alla kassaflöden till expansion och uppbyggande av enorma distributionscentraler istället för att göra vinst var helt korrekt. Om Amazon lyckas så kommer de att kunna skära emellan i en gigantisk omsättning utan att någon har chansen att på allvar utmana dem i närtid. 


Amazons aktiepris följer inte oväntat...


...deras försäljningstillväxt.

Netflix tjänar inte heller mycket pengar då de istället satsat på att expanera globalt med sina attraktiva priser och egen produktion av unikt material (nästa år enorma sex miljarder i budget). Deras PE är gigantiskt men om de lyckas skaffa sig en mycket stark ställning globalt så kommer vinsten troligen att stiga på samma sätt som när Microsoft i många år lät bli att införa kopieringsskydd på sina produkter. Man förlorade en hel del pengar initialt men sedan hade Microsoft nästan monopol genom att edra produkter spridits globalt.

Google är förstås ett annat utmärkt exempel. De använde sina intäkter till att slå undan benen på konkurrenterna och investera ofattbara summor i serverparker och är idag helt ohotade i sin dominans över sökning. En tjänst som jag t.ex. använt för att hitta dessa grafer nu. (Sen kan man förstås tycka vad man vill om deras gigantiska kostnader för produkter och idéer som samtliga inte bär frukt, men ingen kan konkurrera bort dem för sökningar och de tjänar multum idag på det de gjorde tidigare).





Man lär så länge man lever och den viktiga slutsatsen här är lika enkel som självklar- att man kan få gigantisk avkastning om man hittar vinnarna i tid. Jag har inga som helst avsikter att börja med tillväxtinvestering i någon större omfattning, men jag skulle vara villig att lägga lägre procenttal av min portfölj i de framtida tillväxtcase som jag tror kan ge en monopolposition i lovande marknader. Det finns helt klart fall där vinsten skall sättas på undantag och tillväxten helt korrekt premieras av marknaden.


lördag 17 december 2016

LVMH- ett Berkshire för lyxmärken


LVMH tuffar på mot nya höjder efter fina rapporter detta år och nu nästan dagligen nya ATH (se tidigare inlägg) samt, för oss svenskar, extra mumma av EUR-uppgången. Det har slagit mig nu när jag följt bolaget nära under ett år att det påminner väldigt mycket om Buffetts Berkshire Hathaway.

LVMH använder till skillnad från Berkshire sitt kassaflöde (3,7 miljarder euro 2015) delvis till utdelningar och återköp, men framförallt investerar man i mycket starka "ikoniska" företag och märken. Dessa är idag över 60 och höstens stora nyhet var köpet av Rimowa, vars fantastiska väskor f.ö. jag själv har använt i flera år. Då LVMH är det ledande lyxkonglomeratet i världen blir det, liksom Berkshire, ett prestigefullt hem för nykomlingarna, inte minst viktigt när man, även det precis som Berkshire, ofta köper familjeägda företag som Rimowa (där ägarfamiljen behåller 20 %).



LVMH, vilket liksom Berkshire är ett halvt familjeägt företag, ger också som Berkshire, sina dotterbolag mycket stor frihet att fortsätta verkar framgångsrikt inom sitt segment. Resultatet blir, av allt att döma, nöjda dotterbolagsledningar som slipper den typiska koncernsjukan- att koncernledningen centraliserar så mycket av verksamheten som möjligt och anställer oduglingar vars enda förmåga är att hitta case för synergier och presentera dem i Powerpoint varefter man sakta men säkert eroderar det som gjorde det inköpa företaget framgångsrikt till att börja med.


Siffrorna

LVMH lämnar endast halvårsvis fullständiga resultatrapporter och rapporterar på våren och hösten endast försäljningen. Oktober-rapporten var trevlig läsning med förbättringar över hela linjen mot första halvåret, inte minst inom Fashion & Leather goods (vilket innehåller Louis Vuitton som står för halva vinsten) och stabila 6 % organisk tillväxt rensat från valutapåverkan (5 % årets första nio månader). Omsättningen är upp en miljard till 26,3 miljarder euro

Naturligtvis fluktuerar LVMH:s olika segment hela tiden när man verkar inom så många olika branscher men trenden är mycket stark, både vad gäller omsättningen och rörelsemarginalen (19 % förra året, se årsrapporten för fullständiga siffror). 

Mycket glädjande är förstås att Asien, vilket är starkt påverkat inte bara av Kina utan framförallt för designvaror superviktiga Japan som till skillnad från Kina rapporteras separerat från Asien, nu åter går mycket bra. Detta faktum har säkert också hjälpt aktien en hel del då den stora oron förstås har varit att Kina skulle rasa.



Mitt case för att äga LVMH kan sammanfattas i att det är som en skatt på rika människor. De som har pengar vill köpa bra och prestigefulla saker och detta kommer inte att ändra sig. LVMH äger flera mycket fina märken, inte minst inom champagne och annan dryck, och risken för att folk skulle sluta köpa champagne från Moët m.fl LVMH-märken är obefintlig. Rika människor ska dock ses som de som är rika ur ett globalt perspektiv. 

I fattiga länder har LVMH bara kunder inom eliten men i länder som Sverige kan framförallt kvinnor (huvudmålgruppen) med tjänstemanna-inkomst köpa t.ex. en vätska från Vuitton utan större problem, i vilket fall kanvas-modellerna. Deras produkter når därmed mycket breda grupper, alla de som t.ex. köper senaste iPhone och överhuvudtaget vill äga kvalitet och signalera för omvärlden att man har god smak och har råd.

Precis allting ser mycket bra ut för LVMH inför nästa år och det enda jag kan ångra är att med 7,5 % av portföljvikten idag borde jag ha ökat mer för några månader sedan när det var billigt. Detta är en aktie för den riktigt långa portföljen och skulle den falla på nytt kommer jag garanterat att öka.


fredag 16 december 2016

The Fingerprint question


Dimman som har omgivit Fingerprint Cards har som bekant börjat skingras lite i och med dels att ledningen har blivit mer öppen om att de nu möter mycket konkurrens och att försäljningen i alla fall just nu är klart lägre än man kommunicerat tidigare.

Oavsett vad man tror om framtida försäljningsmöjligheter inom smartphones och eventuella andra produkter så har nu flera mycket oroande fakta (!) blottlagts som borde oroa dem som äger fingerprintaktier.


  • Antingen kan ledningen inte bedöma efterfrågan på produkterna i närtid eller så har man mörkat försäljningstappet i tidigare kommunikation. 
  • Kunderna köper uppenbarligen inte på fasta volymer utan kan ändra sina beställningar med kort varsel varför talet om "visibilitet" 6-12 månader framåt är rent skitsnack och varken vi eller ledningen har någon aning alls om 2017.
  • Den snabbt stigande dollarn gör att det verkliga försäljningstappet är betydligt större än vad som syns i resultaträkningen.
  • I och med att företagets försäljning just nu faller så snabbt som förra veckans kommuniké visade så kan man i värsta fall underskrida även de nya, lägre förväntningarna när Q4 presenteras.
  • Fingerprint håller på och ökar sin personalstyrka med 50 % vilket förstås slår direkt mot resultatet detta kvartal och nästa år.
Till detta kommer att Johan Carlström som största privata ägare naturligtvis har mycket god insyn i företaget som han dessutom just har lämnat har sålt av en mycket stor del av sitt innehav i smyg enligt DI:s artikel igår.

Den som äger aktien bör också tänka på att alla påståenden från bolaget och analytiker om att Fingerprints konkurrenter ligger "så långt efter" FPC att de inte utgör någon risk hade helt fel. Alla de som har viftat bort riskerna med dual sourcing (att kunden tar in ytterligare, parallella leverantörer) hade helt fel. Alla de som trodde sig veta att Fingerprint skulle ha enorma intäkter detta år hade helt fel.


När ett företag förlorar trovärdighet på marknaden så kan aktien falla långt mycket mer än vad som är rimligt, inte minst när trovärdighetsproblemen är centrerade kring hur stor försäljningen och därmed vinsten blir i framtiden.

Hela uppvärderingen av Fingerptint (se tidigare inlägg här) byggde på att företaget skulle fortsätta växa mycket starkt flera år till. Vinsten skulle explodera och allting skulle rulla på utan minsta problem. Helt oavsett hur Fingerprint presterar i framtiden så är det nu helt klart att så blev det inte. 

Fingerprint kan kanske bli uppköpt och kanske kommer försäljningen att dra iväg igen, kanske har ledningen rensat ut dåliga nyheter nu och försäljningen blir lite bättre redan detta år, men det är rena chansningar och har väldigt lite med investering att göra.

De företag som ledde mycket klart en gång kan några år senare vara helt passé eller i vilket fall förpassade till att vara en i mängden vars resultat beror mer på den konjunktur som för tillfället råder än på företagets innovationstakt. Exemplen på detta är otaliga. År 2009, två år efter att iPhone hade lanserats, hade Blackberry 50 % av den amerikanska marknaden. Idag har de mindre än 0,5 %.