Politik på lång sikt

*
Precis samma metoder som man använder för att analysera företags långsiktiga möjligheter kan användas för att göra bedömningar av politiska partier. Deras framgångar styrs förstås av möjligheten att locka väljare och den är varken lika mellan partierna eller lika över tiden.

Centerpartiet var mycket länge det största borgerliga partiet. Detta berodde förstås på att en mycket stor del av befolkningen fram till 50- och 60-talet bodde på landsbygden. Att C kunde fortsätta att locka uppemot 25 % av väljarna efter att de allra flesta flyttat in mot tätorterna, slutat arbeta med lantbruk o.s.v. berodde på att dessa människor är känslomässigt trögrörliga- bara för att man flyttat slutar man ju inte att känna sig som en landsortsbo och det parti man alltid röstat på släpper man inte i första taget.

C kunde av denna anledning behålla sin storlek ända till början av 80-talet. Med tiden blir denna identifikation mindre viktig, man identifierar sig med sitt nya yrke och livssituation och många av de gamla, verkligt trogna väljarna går ur tiden. Nedan Centerpartiets resultat i riksdagsvalen:

1970   20 %
1973   25 %
1976   25 %
1979   18 %
1982   17 %
1985   12 %
1988   11 %
1991   8,5 %
1994   7,7 %

Bland de partiaktiva lever förstås synen på sig själv som t.ex. ett 25-procentsparti kvar mycket länge. Idag är det lite komiskt att läsa om att C såg valresultatet 1985 på 12 % som en katastrof och man sparkade Thorbjörn Fälldin i hopp om att en ny ledare skulle kunna vända på skutan. 1988 hade verkligheten kommit i kapp och 11 % ansågs inte alls vara ett dåligt resultat och 1991 var med med om att vinna valet på 8 %, dvs den nivå som man sedan har legat kvar på.

Socialdemokraterna är det enda parti i Sverige vid sidan av C som har en naturlig väljarbas (Vänstern lockar lika många intellektuella som arbetare). Deras kärna är arbetare (med tiden rekryterades även lägre tjänstemän) och offentliganställda i huvudsak låglöneyrken.

Arbetarna började minska i antal på 60-talet och minskningen har fortsatt sedan dess. De offentliganställda ökade i antal under hela 80-talet men sedan krisen i början av 90-talet har de minskat rejält i antal beroende på neddragningar (minns dåtidens nu exotiska krav på en dagisfröken på tre barn) och långtgående privatiseringar.

Detta slog förstås inte igenom så snabbt men minskningen började redan under andra halvan av 80-talet men det gick mycket sakta av flera skäl. Man sågs fortfarande som det naturliga regeringspartiet i Sverige, man hade gott rykte för sunda statsfinanser vilket gjorde dem mycket populära när de var i opposition under krisen i början av 90-talet och kunde komma tillbaka med ett rekordresultat 1994, men samma sak som hänt med C var på väg att hända S.

1982   46 %
1985   45 %
1988   43 %
1991   38 %
1994   45 %
1998   36 %
2002   39 %
2006   35 %
2010   31 %

Arbetarna och de offentliganställda hade minskat rejält sedan partiets glansdagar. De gamla "jag skulle aldrig rösta på nåt annat än S" dör sakta men säkert ut och, inte minst viktigt, folket får det med tiden allt bättre ställt. Det är svårt att köra klasskampsretorik mot människor, som kanske är metallarbetare i statistiken, men åker på ett par utlandsresor per år.

Bland de partiaktiva finns dock självbilden som ett 45-procentsparti bisarrt nog kvar. Bisarrt för att det är 18 (!) år sedan partiet senast fick 40 % i ett val och även i opposition tappade man nästan fem procentenheter i förra valet.

Naturligtvis är det inte bara ens naturliga väljarbas som avgör hur många röster man får. Man kan ändra sin politik (M), köra nya profilfrågor (FP, KD osv) och hitta populära partiledare (Westerberg). Dock utgör den ovannämnda gruppen S kärna och när den typ halveras samtidigt som man förlorar trovärdigheten i sin profilfråga att ha god hand om Sveriges ekonomi så är det faktiskt kört.

Sveriges folk kommer inte att bli fattigare i framtiden, antalet arbetare och offentliganställda kommer inte att öka och med tiden kommer även de partiaktiva att inse att den nedgång de upplevt de senaste åren är en permanent förflyttning ned mot en mer naturlig nivå runt 20 %. S har ingen chans i världen att återkomma till 40 % idag och det kommer bara att bli svårare med tiden att komma tillbaka. Deras enda chans till regeringsmakt är att gå samman i en koalition med ett antal andra partier där det inte alls är självklart att S har statsministerposten.

Under tiden detta sjunker in hos alla deras bittra ledande företrädare så kan man alltid roa sig med att lyssna på deras verklighetsfrämmande uttalanden om att allt är medias fel eller att det naturligtvis inte är något fel i grunden på ett parti som väljer en partiordförande som ljuger skamlöst och uppenbarligen har väldigt begränsade mentala resurser.

Det sista var inte snällt sagt, men det var sant.
.