Mycket snack och lite innehåll om Grekland

Det pratas mycket om grekiska skulder, eller Grexit som någon kvick person döpte det högst eventuella grekiska utträdet ur euron till. Framförallt är det de som inte har någon vidare koll på läget som är ute och luftar lungorna och säger att nu är det läge att ”kapa banden” till Grekland för att de betett sig så illa. Lite storvulen slå sig på bröstet-mentalitet alltså där vi känner oss mycket bättre och syndaren ”Grekland” som ska få stå sitt kast.

Detta gapande påminner inte så lite om alla dessa präktigt ansvarsfulla politiker och inte minst tjänstemän och, framförallt, opinionsbildare som säger sig oroas över vad svenska folkets skuldsättning (f.n. nere på 20 % av folkets samlade tillgångar) skulle kunna ställa till med och som medicin för detta ordinerar just det som skulle kunna ställa till elände- plötsliga rejält höjda kostnader genom borttagande av avdrag och införande av i många fall helt onödiga, obligatoriska amorteringar. Detta istället för att kräva det enda som kan råda bot på prisstegringarna, dvs betydligt mer byggande i attraktiva lägen (läs: vid vatten och nära arbeten).

Det framställs alltför ofta att det är Grekland som man hjälper av någon sorts godhet, men det är systemet som man hjälper. Det är precis samma sak som när stater ”räddar banker”, vilket också missförstås grundligt av allmänheten. Det är inte en bank och allra minst dess ägare som man räddar, utan man räddar det finansiella systemet i landet (och tjänar i regel väldigt mycket pengar på detta då banken till sist säljs).

EU vill alltså till i princip vilket pris som helst undvika en grekisk betalningsinställelse till IMF, vilket den grekiska tokregeringen cyniskt utnyttjat genom att avvisa det mesta som har föreslagits. Ska man prata moral så kan man förstås också nämna att EU inte på något sätt har erbjudit Grekland någon vettig lösning på problemen utan har, istället för att erbjuda en rimlig helhetslösning där Greklands skulder omförhandlas, IMF (som ju finansieras delvis av betydligt fattigare länder än Grekland) hålls skadelöst och Grekland får del i sina förbättrade finanser och fördelaktiga räntor mot att Grekland å sin sida tar ett helhetsgrepp på sin ekonomi, har erbjudit mycket hårda krav och höga räntor vilket förstås är ett sänke istället för flytväst för vilken ekonomi som helst.

Att kräva att en överbelånad ska finansiera sina lån med nya lån med mycket hög ränta som är framtvingad av tysk populism är lika framgångsrikt som att lösa sin privata skuldfälla med sms-lån. Att sedan tvinga ett land till övervakning på plats av utlänningar och att de ska överlämna vartenda öre av förbättrad ekonomi fungerar lika bra som skuldavskrivning för privatpersoner- får man inte behålla någonting själv så jobbar man svart eller inte alls.

En grekisk statsbankrutt vill ingen ha. Skulle den, vilket är troligt, leda till ett utträde ur EMU så hotas euron, tro ingenting annat. Finns det plötsligt ett sätt att sänka en valuta så kommer det att ske, se bara på kronan och pundet 1992. Hotas Euron så hotas hela EU. För grekernas del vore ett plötsligt sammanbrott en nationell katastrof, vilket en och annan kanske borde tänka på när de predikar att man ska ”släppa Grekland”. Landet skulle plötsligt inte längre kunna finansiera sina åtaganden mot medborgarna, pensioner, statsanställdas löner och bidrag till behövande skulle helt eller delvis frysa inne över natten med ohyggliga konsekvenser för miljoner människor som, liksom så många svenskar, lever ur hand i mun varje månad. Landets banker skulle bli omedelbart insolventa, vilket, om ingenting gjordes för att rädda dem, leda till ett fullständigt sammanbrott för Greklands finansiella system liksom den grekiska ekonomin. Människor som plötsligt inte har mat till sina barn, eller ens tror att så kommer att ske, tar till vilka metoder som helst vilket skulle kunna leda till ett sammanbrott för lag och ordning i landet.


Ett barn kan förstå att det ovanstående inte kommer att tillåtas hända, allra minst eftersom det också skulle leda till enorma konvulsioner på kreditmarknaderna, spekulation mot dem som marknaden tror faller härnäst osv. Det kommer inte att tillåtas hända, det är helt säkert. Att inbilla sig att detta vore ett ”beskt piller” som Grekland skulle må bra av är idioti. Skulle man vara överens om att Grekland ska lämna Euron måste detta ske över en mycket lång tid och välfinansierat av samtliga inblandade.

Världen har i färskt minne hur den dåvarande mupp-regeringen i USA plötsligt fick för sig att inte ”riskera några skattepengar” när Lehman Brothers var på väg att gå under (och dessutom kockettera med detta vid presskonferensen efteråt) och vad konsekvenserna blev- total panik på marknaden då den plötsligt trodde att USA:s regering tänkte stå och se på när bank efter bank kollapsade. (Vilket man förstås inte gjorde, alla som fick problem före och efter Lehman ”räddades”, helt enkelt eftersom något annat hade inneburit katastrof.)

Man kommer alltså inte låta någonting sådant hända. Vad som utspelar sig är helt enkelt samma katt och råtta-spel som beskrivs i talesättet

Om du är skyldig en miljon och inte kan betala tillbaka så har du ett problem, men om du är skyldig 100 miljoner så har banken ett problem.

EU:s olika institutioner och medlemsregeringar vill inte att det ska verka för enkelt att bli räddade av dem, att deras hot ska tas på allvar och Grekland ska visa att de ändrat sitt beteende från förr, medan Grekland inte vill ge med sig mer än absolut nödvändigt för att dess populistpack till regeringsparti ska kunna se väljarna i ögonen.

Hur lösningen än kommer att se ut så kommer den inte att innebära någon katastrof för någon part, riktigt så dum är ingen av de inblandade. Mest troligt är en där båda sidor räddar ansiktet tillräckligt och helt otänkbart är något låt gå-scenario där man helt enkelt låter Grekland falla handlöst över kanten och ned i avgrunden.

 

Apples framtida produkter

Uppdatering: Enligt många medierapporter i helgen så har Apple skjutit upp lanseringen av en uppdaterad Apple TV eftersom man ännu inte är överens med alla nya leverantörer av sändningsmaterial. En besvikelse i så fall. En musikströmningstjänst verkar dock vara det stora dragplåstret. 

Apple i framtiden kommer inte att vara som Apple idag tror jag, men man kommer att vägledas av exakt samma principer som man alltid gjort. Vi kan alltid titta på vad ett företag gör idag och sedan extrapolera att man kommer att sälja ungefär samma produkter i framtiden men det är helt galet när det gäller Apple. Apple är inte ute efter att förse oss med så många skärmar i olika storlek som möjligt utan de drivs av en vilja att förändra världen. Det låter högtflygande, men det är vad de har hållit på med sedan starten och det kommer inte att förändras. De uppfann PC:n med Apple II och har sedan dess gått in i vilt olika branscher och har i grunden förändrat i princip samtliga.

För 15 år sedan var Apple inte ”Apple Inc.” utan ”Apple Computer Inc.” och man tillverkade i princip enbart PC-datorer och tillbehör. Föga anade marknaden att man skulle gå in i musikbranschen, dels med iPod och dels i försäljningsledet med iTunes. Båda blev störst i världen utan minsta konkurrens. Man kan se en koppling till iPhone men mobiltelefoner är något helt annat än musikspelare. På senare tid har man förutom iPad gått in i betalningar, hemautomation och hälsa samt, nu senast, armbandsur. Alla dessa produkter och tjänster utgår från att det finns en marknad men de existerande erbjudandena är rätt dåliga och Apple tror sig kunna erbjuda något som i grunden förändrar kundupplevelsen. Detta är deras fokus- att förändra världen bit för bit.

Kanske inte så sannolikt...

Vad kommer man att göra i framtiden då? Jo, samma som tidigare, men med andra produkter och tjänster. De bästa ledtrådarna får vi idag genom att gå på de artiklar som ibland dyker upp i Apples semiofficiella kanaler; Wall Street Journal och Financial Times. När båda dessa samtidigt trycker en nyhet om Apple från ”källor i företaget” så vet vi att det är sant. Ryktet om en TV-apparat är flera år gammalt och helt säkert är att Apple har arbetat med detta, men när Icahn skrev sitt brev till Cook för några veckor sedan och nämnde sin i mitt tycke enormt naiva tro på detta som en stor och viktig ny produktkategori för Apple så kom genast en inofficiell dementi i WSJ. Det är länge sedan jag själv trodde på en TV-apparat helt enkelt för att det är så svårt att se vad som är det stora felet med dagens apparater som ju redan utvecklats enormt. Visst skulle en Apple TV-apparat vara jättesnygg och ha en massa fin teknik, men det är svårt att se hur man skulle kunna göra nåt så radikalt att man kunde ta mycket mer betalt än sina konkurrenter.

Vad som däremot känns som ett givet steg är däremot att utveckla den flera år gamla produkten "Apple TV" till något betydligt bättre och det kommer vi med all säkerhet att få se på WWDC på måndag. Med enkla förbättringar kan den idag ganska ointelligenta och billiga produkten utvecklas till en riktig hub för hemmet och en konsol för tredepartsutvecklade appar och därmed spel och annat roligt. Här har Samsung misslyckats fatalt i alla år och tryckt in idiotisk rörelsestyrning, 3D och annat som ingen använder samt en app-store som är helt meningslös. Med en processor, minne och ett rejält förbättrat utbud av kanaler skulle denna produkt kunna bli en storsäljare och sakta men säkert bli en måste-produkt för dem som vill att TV:n ska bli nåt mer än bara en skärm för uppspelning av vad man laddat ned från nätet eller streamar från Netflix (som förstås kommer att vara installerat på den även i framtiden). Alla rapporter om detta har fått stå oemotsagda i FT och WSJ så vi kan vara säkra på att nyheten kommer på måndag.

Tydliga vinkar om ett intresse för bilar har kommit från Apple-ledningen den senaste tiden och vi vet att man har anställt många experter på batterier, fordonsindustrin osv det senaste året samt vi har rapporter i FT och WSJ så det är nästintill hundraprocentigt säkert att Apple arbetar med en bil. Sedan får vi se om det blir verklighet förstås, men planen är uppenbar.

Bilar är precis en sådan bransch som Apple brukar intressera sig för: i grunden mycket gammal teknik som bara har förfinats men inte tänkts om (förbränningsmotorn, styrning, tekniska system) och fordonsindustrin är enormt stor så det finns jättevinster att hämta om man lyckas få några procent av den på toppen där pengarna finns. Det är så frustrerande att man inte enkelt kan uppgradera tekniken i sin bil idag, man sitter fast i vad man har köpt och det blir snabbt gammalt, se bara GPS. Man kan heller inte göra enkla felsökningar via en stor skärm utan allt handlar om att man ska få ett felmeddelande och sedan åka med den till en märkesverkstad och betala en massa för oftast mycket enkla ingrepp. Bilar säljs med små marginaler och sedan tar BMW & c:o igen det på service och reservdelar.

Tänk en bil som man själv har makten över på ett helt annat sätt där man regelbundet uppgraderar till en ny version av ”operativsystem” med följande förbättringar, man kan betydligt enklare än idag se förslitning och hitta kostnadseffektiv hjälp från vilken verkstad som helst som anslutit sig till Apples system. Kartor, röststyrning, musikspelare vore inte extrautrustning utan standard som hela tiden blir bättre som på iPhone. Tänk vidare hur det vore med batteridrift som är nästan lika bra som dagens motorer men man behöver aldrig åka och tanka, bara ladda på natten. Om man får spekulera vidare kunde man med tiden få automatisk styrning i de flesta situationer och därmed en helt annan körupplevelse.

 Säkerhet vore förstås också ett fokus och genom att köpa ett applefordon (behöver förstås inte se ut som dagens bilar, även här kan man förstås designa nåt annorlunda) så minskade man risken för klantiga fel som lätt leder till olyckor. En Apple Car skulle förstås också vara underbart väldesignad, vilket ju alltid hjälper Apples försäljning enormt.

Det ovanstående är förstås mycket fritänkande, men jag tror att det är ditåt Apple kommer att sikta- en radikalt annorlunda upplevelse som kommer att få dagens bilar att framstå lika ålderdomliga som mobiltelefonerna före iPhone gör idag. Detta kommer förstås inte att bli någon jättesäljare från början, Apple säljer inte till massorna, utan börja i liten skala och sedan, precis som vi idag börjar se med Apple Watch, sälja dyrt men med nöjda användare och köpstarka kunders ständiga vilja att ha det bästa och mest prestigefulla ökar man tills man tagit det mesta av vinsterna i branschen och har blivit kopierade av de flesta andra producenterna.

Den som tror att det är väl dyrt för något som kanske inte blir någonting i slutändan ska tänka på att Tesla, som ju utan tvekan lyckats att lansera en produkt, lägger 1,5 miljarder dollar idag på capex och R&D, vilket är jättemycket för dem men ett avrundningsfel för Apple med sina 200 miljarder i kassan och minst 60 miljarder i fritt kassaflöde i år.

Förutom detta kommer förstås Apple att tillsammans med tredjepartsutvecklarna att arbeta med hem och hälsa. Det är omöjligt att veta hur stort detta blir, men framförallt hälsa tror jag är en väldigt betydelsefull aspekt helt enkelt för att vi fäster sådan vikt vid den och det är väldigt ålderdomligt hur det fungerar idag. Vi förväntas själva känna att något är fel och agera på denna känsla. Med ett armbandsur som känner oss som individ då vi alltid har det på oss kommer massor av nya möjligheter att följa ens förebyggande (motion) och allmänna och akuta hälsa. Även här kommer man en dag att se tillbaka på dagens samhälle och tänka hur primitivt det var. Detta betyder förstås inte att Apple kommer att vara ensamma om tekniken men de kommer att vara en stor spelare och utan tvekan en av dem som kommer att tjäna stora pengar på det.

Apple-aktien kommer att följa med på resan, var så säker.

Apple-aktien i framtiden

Även om det är svårt att förutsäga en akties utveckling under en kort period som ett år så kan det vara värt att spekulera lite i vad som kommer att hända med världens största företags aktie nu när den ligger nära ATH igen. Inte minst är det intressant att fundera över vilka triggers det finns. Först det närmaste halvåret och sedan på lite längre sikt.

 

Det närmaste halvåret, dvs resten av 2015, kommer Apples resultat att präglas av två faktorer mer än annat tror jag: iPhone (som alltid) och Apple Watch. Dessa är förstås osäkra faktorer även om allt ser mycket bra ut just nu. Vi har dock lite tur när vi vill förutsäga Apple-aktiens utveckling då det finns en annan ledtråd som historiskt har givit mycket goda möjligheter att förutsäga AAPL:s utveckling, nämligen återköpsprogrammet.

Apple har alltid ökat sina återköp när Apple själva har vetat att aktien snart kan komma att stiga. Tre uppenbara fall finns från de senaste två åren. Det första var när man köpte enorma mängder aktier sommaren 2013 efter att aktien hade fallit handlöst på spekulationer om att Apple hade slutat växa. Aktien föll ända ned till 55 dollar (omräknat från den gamla aktien) och Apple ökade sina planerade 10 miljader dollar till sexton. Under det följande halvåret vände man till tillväxt och aktien steg med som mest över 40 %.

 

Efter rapporten för julkvartalet 2013 i slutet av januari 2014 passade man på att köpa när aktien omedelbart föll med 8 % ända ned till 71 dollar på oväntat svag iphone-försäljning. Under de följande sex månaderna steg aktien 38 % på fina rapporter och oväntat stark iPhone-försäljning.

Båda dessa exempel var när aktien hade fallit och det kändes rätt uppenbart att det var köptillfälle men under det tredje kalenderkvartalet 2014 köpte Apple oväntat för 17 miljarder dollar trots att aktien hade stigit mycket snabbt under året. Naturligtvis visste Apple mer än marknaden här och direkt därefter lanserades de oerhört populära iphone 6-modellerna och aktien steg återigen till himlen.

 

Här finns en mycket bra sammanställning av Apples samtliga återköp och utdelningar de senaste åren.

 

 

När det vid den senaste rapporten var dags för den årliga revideringen av utdelningen (~25 % av totalen hittills) och återköpen (återstående 75 % förstås) trodde jag att man skulle börja skifta en större andel mot utdelningen, men istället ökade man återköpen med otroliga 50 miljader t.o.m. mars 2017, från de 90 miljarder som man totalt sedan starten av återköpen i början av 2013 (utdelningen ökade med mer beskedliga 11 %). Eftersom endast 80 av de 90 miljarderna har använt kommer man alltså att köpa minst 60 miljarder till, eller 8 % av utestående aktier vid nuvarande kurs.

 

Oavsett hur man räknar har man alltså beslutat att göra ytterligare, otroliga återköp av aktien och det finns endast en rimlig tolkning av detta- man inser att aktien kommer att stiga i framtiden i och med att de nya produktkategorierna och tjänsterna börjar göra avtryck i resultaträkningen och man vill passa på att köpa så mycket som möjligt för att först längre fram öka utdelningens andel av kakan. Med stora återköp blir det ju dessutom billigare att öka utdelningen efteråt eftersom det finns färre aktier då.

 

Detta för oss osökt till Apple Watch. Alla kommer att hårdbevaka den nyligen tillkomna posten ”Other products” där man valt att halvt dölja försäljningen av Apple Watch då man inte kommer att meddela försäljningen som man gör med de flesta andra produktkategorier, i egen utsago för att inte hjälpa sina konkurrenter. Om denna överraskar uppåt så kommer aktien med all sannolikhet, liksom på den tiden som iPad ökade snabbt, att få en rejäl skjuts.

 

Investerare har alltid velat se nya, lovande produktkategorier från Apple för att ge företaget fler ben att stå på och avsaknaden av detta håller sedan mycket länge AAPL på en konstlat låg nivå. Skulle det bli uppenbart att Watch säljer som smör och ökar mycket snabbt så kommer aktien att tokstiga.

 

 

På lite längre sikt finns förstås nya iPhone i slutet av året och riskerna med de svåra jämförelsetal som blir fallet efter det fantastiska mottagandet av iPhone 6 året innan. Marknaden är alltid hyperkänslig för ”dåliga” tillväxtsiffror och hur idiotiskt det än är så skulle AAPL stå mycket högre idag även om man hade 25 % lägre vinst ifall man hade haft en jämnare vinstutveckling de senaste åren. Hade man vuxit med 20-25 % per år i stadig takt de senaste fem åren istället för att som nu öka med över 40 % för att sedan inte öka alls i ett par kvartal hade Apple säkert redan värderats till den biljon dollar som så många fokuserar på (drygt 750 miljarder idag).

 

För att sammanfatta så är jag övertygad om att vi kommer att få se en rejäl uppvärdering av Apple i år, tack vare att Watch kommer att sälja mycket bra och att vi kommer att se spår av Apple Pay i resultatet. Dessa är mest av psykologisk betydelse, men på marknaden är ju psykologin allt. Även om det sannolikt inte kommer en iPhone 7 i höst (inte omöjligt dock) så tror jag att man kommer att packa i tillräckligt med nya features i en 6S för att försäljningen ska kunna fortsätta öka. Sedan har vi ju det faktum att hittills ganska få existerande användare (20 %) har uppgraderat till iphone 6.

 

Det främsta skälet är dock som sagt att Apple har ökat sina återköp så mycket inför detta år och nästa. Apple vet väldigt mycket mer än oss om sin framtid och deras återköp samt planer för framtida återköp är och förblir vår bästa ledtråd till aktiens framtid.

Apples nya succé

Juryn har nu varit ute en och en halv månad för Apple Watch, vilket är tillräckligt för att kunna dra de första slutsatserna om produktens framtid. Som jag skrivit tidigare är jag säker på att den kommer att bli mycket bra, minst på iPads nivå vad gäller bidrag till resultatet inom ett par år.

Eftersom Apple numera aldrig släpper halvfärdig hårdvara var jag inte orolig för att det skulle visa sig att man totalt missat någonting viktigt typ antennproblemen för iPhone 4 som visserligen snabbt löstes men vore mycket värre för en helt ny produkt än en som blivit väl mottagen på marknaden och då kom i fjärde versionen. Dock fanns det väl en risk för att tillverkningen skulle gå dåligt men man verkar ha löst samtliga produktionsproblem som det ryktats om utan att det kommit ut några mängder defekta exemplar.
 

Den stora utmaningen är dock att intressera konsumenterna för den nya produkten och detta verkar man har lyckats väldigt väl med hittills. Antalet som säger sig vara mycket intresserade av att köpa har ökat markant under den tid som den har börjat komma ut i verkligheten i USA. Goldman Sachs frågade folk och fick följande svar:
 

 

 

Väldigt viktigt för människors intresse för en produkt är förstås också vad tidningar och allehanda recensenter tycker och här har man verkligen lyckats. Förutom det vanliga smågnället som visar att man inte är köpt av Apple som mest har handlat om att tredjepartsappar ännu inte fungerar så bra på klockan och att det är irriterande väntetider ibland, så har alla viktiga källor talat väl om produkten. Många av dem mycket väl och i princip ingen av dem verkar tvivla på att detta är en mycket bättre produkt än vad konkurrenterna hittills har lanserat.

Det som dock gör det hela verkligt intressant är att många icke-tekniknerdar, även riktiga klockentusiaster, har kommit ur garderoben med extremt positiva recensioner (1, 2).

Den stora marknad jag ser för produkten är förstås redan vana iPhone-användare, med eller utan armbandsur idag, som vill ha de olika funktioner, främst bekvämligheten, som Apple Watch uppenbarligen levererar. Att personer som är hängivna samlare av mekaniska klockor skulle acceptera denna produkt talar förstås väldigt tydligt till dess fördel.

 

Överhuvudtaget är det mycket svårt att hitta några riktigt dåliga artiklar eller kommentarer om Apple Watch trots att vi är flera veckor in i lanseringen och Apple ALLTID drar till sig skandalrubriker eftersom allt om Apple drar till sig läsare. Nya Apple-produkter har ju historiskt fått en hel del  rätt obalanserad kritik från start, men detta är ju numera rätt farligt för journalisten i fråga då många dissningar av iPhone och iPad har blivit pinsamma i efterhand för författaren. Riktiga toknedskrivningar verkar helt saknas denna gång. Vissa exempel finns ju naturligtvis på mindre lyckade aspekter ingenting som blivit någon ”gate” eller viral video som visar hur dåligt det ena eller andra fungerar.
 

Apple Watch är förstås som sagt en helt ny produkt och än kan det hända något otrevligt som gör att dess gradvisa acceptans på världens olika marknader stoppas, men det känns väldigt osannolikt idag. iPhoneförsäljningen går i överljudsfart trots (eller snarare tack vare) att produkten fyller åtta år och Apple lanserar sedan ett år tillbaka ständiga nyheter till ekosystemet- Apple Pay, Home Kit, Health Kit osv som samtliga blir mer användbara om man har en Apple Watch. På samma sätt som våra andra iOS-produkter hela tiden blir mer användbara också genom att tredjepartsutvecklare hittar på ny mjukvara så kommer förstås Apple Watch att bli mycket bättre än den är idag genom detta.
 

Apple har en ny succé men det kommer förstås att ta ett tag tills det ger avtryck i deras enorma vinst.

Buffetts brister

Ingen som har någon koll på Warren Buffetts bokstavligen oslagbara track record kan betvivla hans genialitet, både i att formulera investeringsregler och att gå till praktisk handling. Han är historiens bästa investerare alla kategorier och han har gjort och fortsätter att göra många väldigt rika. Hans betydelse för min egen utveckling som investerare går inte att överskatta. Men jag tänkte sticka ut hakan lite och titta på den andra sidan av myntet.

 

Buffett har som alla andra sina brister och vi kan säkert lära oss nästan lika mycket från dem så jag tänkte räkna upp det som jag under alla års läsande av allt om honom tror mig ha funnit. Det är egentligen en huvudsaklig brist- att han bara känner sig bekväm med att investera i sådant som fanns när han växte upp på 30-talet och årtiondena som följde. Detta sitt extrema fokus på ”things I know” har tveklöst gjort att han har missat både farorna och möjligheterna med sånt han inte känner till. Detta har gjort att  han inte i tid har upptäckt de hot mot dessa industrier som teknik- och samhällsutvecklingen rest samt att han inte har tagit till sig utvecklingen så att han kunnat investera i nya, långsiktigt hållbara industrier.

 

Naturligtvis har han lyckats tillräckligt bra ändå, han är ju trots allt nummer 1, men det är ändå intressant att tänka på vad som kunde ha varit.

 

 

Buffetts ”trygga” investeringar

 

Buffett är kanske mest känd och inte så lite beundrad för denna jordnära inställning att bara investera i det han kan och det är förstås en utmärkt strategi, men det finns ju ingenting som säger att man inte kan lära sig. Peter Lynch upptäckte t.ex. att vissa ganska unga företag och produkter var hysteriskt populära när de lanserats och lärde sig sedan allt om dessa och investerade i dem han trodde mest på.

 

Vad, förutom en mental spärr, hindrar någon som Buffett som är oerhört intelligent och nyfiken som person att hitta nya bbranscher och företag?  Han har som sagt enbart investerat i sådant som fanns och var mycket lönsamt när han växte upp på 30-, 40- och 50-talet- Coca-Cola, tidningar, TV-stationer, flygbolag, IBM, banker, fordonsindustri, försäkring (förstås), olja och olika konsumentvaror. Dessa har i de flesta fall (flygindustrin det kanske största undantaget) varit mycket bra investeringar, men fokus kan ibland vara farligt också. En vallgrav (”moat”) kanske inte är så säker som den verkar.

 

En vallgrav skyddar ett företag från konkurrenterna. Buffett verkar dock ha trott att detta allena är en garant för eviga kassaflöden. Han verkar inte ha funderat så mycket på huruvida det finns andra hot mot företaget som vallgraven inte skyddar emot. Sanningen är nog att även om man har en mycket fin vallgrav, som Coca-Cola (se även nedan) eller McDonalds, så sitter man ändå risigt till om kundernas preferenser förändras radikalt och kunderna samtidigt indentifierar en med det som de vill bort ifrån eller om ny teknik slår ut hela branschen.

 

Buffett har sagt att om han fick 100 miljarder dollar så skulle han inte kunna slå ut Coca-Cola från marknaden. Det stämmer förstås, men han missar, säkert förstärkt den egna dåliga femtiotalsmatkultur han själv har att vinden har vänt. I helgen sade han att ingen som handlade på Whole Foods log när de gjorde det. Nej, kanske det men alltfler vill inte dricka sockervatten längre utan Evian och äta nyttigt.

 

Hade Buffett sett denna trend hade han kunnat minska sitt innehav i tid, helst förstås när Coca-Cola var absurt högt värderat för 15 år sedan även om aktien har kommit tillbaka de senaste åren så har den ännu inte varit någon bra investering sedan 1998.

 

 

Själv tror jag som bekant att Starbucks tack vare kaffets betydligt mer bestående popularitet och deras fokus på bra mat, kommer att fortsätta vara en mycket bättre investering än Coca-Cola i framtiden (för att inte tala om Mc Donalds som Buffett dock inte äger).

 

Walmart var en fantastisk framgångssaga, men frågan är om detta är långsamt hållbart i takt med att konsumenterna kräver bättre kvalitet och personalen kräver betydligt högre läner påhejade av politiker i hela landet. Även här har vi troligen en gårdagens vinnare.

 

 

Buffett har alltid trott stenhårt på tidningar i städer med bara en tidning. Detta var en enorm framgångssaga i decennier när konkurrenter till stadens stora tidning gick under och annonsintäkterna ökade på hans tidning. Sen kom Internet och ingenting är sig längre likt. Att tidningar skulle drabbas mycket hårt av gratisläsande var helt uppenbart för alla som följde utvecklingen, men för Buffett verkar det märkligt nog ännu inte ha gått in. Hans tidningar har i många fall stora problem men han fortsätter likväl att köpa nya.

 

 

TV var också enormt populärt och väldigt lönsamt en gång i tiden och men idag är folk inte alls så intresserade av att lydigt sätta sig en viss tid en viss dag och se ett program om det inte råkar vara livesändning av sport och liknande. Denna bransch håller på att bli radikalt ”disruptad” idag.

 

Han har gång på gång investerat med hemska resultat i flygbolag, en teknik som var oerhört lovande för 50 år sedan men som inte har givit sina ägare någon utdelning totalt sett pga konkurrensen. Han brukar idag skämta om att han vill ha en stödlinje att ringa när han känner för att investera i flygbolag ”Hi, I am Warren, I am an airoholic”.

 

Han investerade i  textil- och skoproduktion i USA trots att de redan på 60-talet var utsatta för konkurrens från låglöneländer, vilket skulle fortsätta tills allting var borta. Själv Berkshire Hathaway är ju från början ett textilbolag och han har själv sagt att det var hans värsta investering någonsin. Tron på denna basindustri kostade Berkshire en förmögenhet när han köpte det dominanta amerika-producerande Dexter Shoes och betalade i egna aktier varpå företaget sakta gick under.

 

Det är förstås orättvist att räkna upp bara de branscher som börjat gå dåligt, de flesta av hans företag är oerhört lönsamma och ingen har t.ex. hittat på någon ersättare till försäkring, banker eller riktigt tung godstransport (tåg).

 

 

Buffett känner sig som sagt trygg i dessa gamla industrier som han kan så väl, men det är alltså ibland en falsk trygghet. Företagen är utmärkta men världen förändras även om inte Buffett så gärna gör det. Som jag nämnt kommer tekniken och ändrade vanor och äter upp alltmer av lönsamheten hos gamla företag. Buffetts misstag, som jag ser det, var att inte intressera sig mer för förändringens vindar.

 

Buffetts resultat är hursomhelst minst sagt tillräckliga som de är, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att han inte intresserade sig också för nya industrier. Många har skapats under hans tid och frodas än idag. Han hade sannolikt kunnat fånga i alla fall några av de nya vallgravsföretag som Microsoft som kommit de senaste decennierna.

 

Warren Buffett är den störste av dem alla. Kanske är det mest imponerande att han har lyckats så väl trots sin uppenbara oförmåga att ta till sig ny teknik och överhuvudtaget alltid sagt sig ha mycket svårt att förutse vartåt det barkar. Han har lyckats mycket bättre än någon annan att hitta företag som har ett högre inneboende värde än vad det kostar att köpa deras aktier. Detta har gjort att hans Berkshire idag är ett av världens högst värderade företag. De kassaflöden som genereras kommer att fortsätta att bekosta fler och fler nya företag som i sin tur…

 

 

Men vi kan ändå lära oss något av det han inte lyckats med. Det är väldigt viktigt, även när man investerar i mycket stabila och väletablerade företag, att försöka upptäcka mindre uppenbara hot mot produkter och affärsmodell för en vacker dag står Hanibal vid porten.

Kommentar till Apples rapport och telekonferens

Apples rapport (pressrelease, siffror) var lysande och bekräftar deras momentum i Kina och för iPhone. Kina ökar med ofattbara 70 % och enligt Tim Cook har man nu fått fotfäste långt in i den enorma medelklassen. Den som tror att iPhone 6 nu har tömt sitt krut har fel att döma av Cooks kommentar att endast 20 % av iPhone-användarna har uppgraderat till senaste modellen. Troligen gör nästan 50 % det detta år så stöd kommer under resten av året.

Mina prognoser var generellt för höga, men inte så fasligt "off" heller, jag hade bäst resultat för bruttomarginalen och iPad men slog analytikerna även på iPhone och vinst per aktie:

iPhone: 65 miljoner (analytikerna: 55,8) Utfall: 61,2
iPad: 12,5 miljoner (analytikerna: 14,2) Utfall: 12,6
Mac: 5,5 miljoner (analytikerna: 4,7) Utfall: 4,6

Bruttomarginal: 40,5 % (guidning: 38,5-39,5; analytikerna: 39,4) Utfall: 40,8
Intäkter: 63 miljarder (guidning: 52-55, analytikerna: 56) Utfall: 58
VPA: 2,45 (analytikerna: 2,14) Utfall: 2,33

Allt ser med andra ord mycket bra ut för Apple och den enda kritik man märker idag är "avslöjandet" (big surprise) att Apple Watch har lägre maringal idag än genomsnittet för Apples produkter pga att det är en ny produkt.

Om man ska sia lite om aktiekursen så är det vanligt att den reagerar med en viss fördröjning efter både fina rapporter som denna och mindre lyckade. Apple har idag ett PE på 11-12 om man räknar av kassan, vilket förstås är bisarrt lite för ett företag som växte vinsten per aktie med 48 respektive 40 % de senaste två kvartalen.

Man guidade för 26 % intäktsökning nästa kvartal (y/y) och det borgar förstås för långt högre ökning av vinsten per aktie. Egentligen samma som gårdagens rapport (+27 %).

Min kommentar till förra kvartalsrapporten och om Apples framtid behöver inte ändras det minsta. Apples bästa dagar ligger fortfarande framför dem.

Apples Q2, FY 2015

Jag tror på ännu ett rekordkvartal för Apple. Inte bara ett vanligt "earnings beat" utan precis som julkvartalet ett jättekvartal drivet av mycket stark iphoneförsäljning men också fortsatt momentum för Mac, Services och iTunes.

Marginalen kommer att vara stark trots den stigande dollarkursen framförallt tack vare iPhone 6, inte minst Plus och de nya minnesuppgraderingarna. Rapporter de senaste veckorna från ARM (konstruerar processorerna med samma namn), och LG Display (skärmar till iPhone) tyder på enorm efterfrågan.

Vinst per aktie (VPA) kommer att drivas på rejält av de accelererade återköpen, något som de flesta analytiker alltid underskattar med bravur.

Min prognos:

iPhone: 65 miljoner
iPad: 12,5 miljoner
Mac: 5,5 miljoner

Bruttomarginal: 40,5 % (guidning: 38,5-39,5)
Intäkter: 63 miljarder (guidning: 52-55, analytikerna: 56)
VPA: 2,45 (analytikerna: 2,14)

Vi kommer också att få veta det kommande årets utdelning, vilken troligen ökar mer än vanligt nu när återköpen har varit så stora och de senare kan tänkas sjunka som andel av "återbäringen" då aktien ju är väldigt mycket dyrare idag än för ett år sedan. Med de ofattbara summor som Apple f.n. tjänar så finns det dock gott om plats för båda.

En kittlande tanke är förstås att Apple skulle en dag höja utdelningen rejält. Man har ju råd med radikalt högre utdelning än idag och eftersom amerikanska direktavkastningar är klart lägre än i Sverige skulle detta, givet att företaget fortfarande växer tillfredsställande, leda till en motsvarande uppvärdering av aktien. Det känns hursomhelst helt givet att Apples utdelning om några år kommer att vara klart högre än idag.

Gudingen för nästa kvartal kommer troligen att vara robust tack vare iPhone 6 och att Apple Watch har tillkommit.

Runt kl 22:30 ikväll vet vi svaret. Missa inte att lyssna på analytikerkonferensen en halvtimme senare (länk via IR på www.apple.com/quicktime/qtv/earningsq215)

Diversifiering är inte lösningen

För några veckor sedan kraschade småspararfavoriten Vardias aktie eftersom man sköt upp rapporten och aktien handelsstoppades i flera dagar samt man meddelade väldigt oväntat att en nyemission skulle bli nödvändig. Orsakerna till problemen har andra beskrivit ingående och jag tänker inte gå in på dessa.

Väldigt talande för hur de flesta resonerar kring risker är dock att alla kommentarer om vilka lärdomar som finns att dra handlar om att "man måste diversifiera bättre". I princip ingen skriver att man ska undvika högriskbolag och inte låta sig dras med när massan är i rörelse för att ett förhoppningsbolag visar en fin trend. Framförallt inte om man inte är väldigt kunnig om bolaget och dess risker, inklusive förstås de inneboende riskerna i företag med negativt kassaflöde (se tisdagens inlägg).

Jag betvivlar starkt att den stora massan av de tydligen tusentals småsparare som investerat i Vardia hade några ingående kunskaper i företaget eller försäkringsbranschen och kunde göra rimliga riskkalkyler. Jag säger alltså liksom tidigare inte att alla förhoppningsbolag är fel att investera i, utan att kunskapskravet är oerhört stort om man ska göra det och samtidigt ha oddsen på sin sida.

Det är valet att investera i dessa bolag som är risken, inte att man satsat X % i aktien. Större investering ökar förstås fallhöjden, men problemet kvarstår. Den som investerar i H&M slipper risken att företaget skulle meddela en halvtimme innan rapporten släpps att revisorn kommit med påpekanden som gör att man måste göra en nyemission. Risken för detta är exakt noll. Dessutom är det så att om ett väletablerat företag med lång historik skulle på något sätt få kritik av sin revisor så faller aktien inte handlöst eftersom det grundläggande förtroendet finns där.

Diversifiering är som indexfonder (den extrema diversifieringen)- något som anses fint och ska inte ifrågasättas. Ju mer desto bättre. Det kloka och ansvarsfulla beteendet.

Problemet är bara att detta inte stämmer. Diversifiering är inget skydd annat mot ens egen okunnighet som Warren Buffett så klokt har sagt. Ett skydd mot att bli utplånad när man investerar i saker som man inte behärskar eller av andra skäl inte kan bedöma risken i.

Visst är det säkrare att investera små summor än stora i högriskbolag som kanske eller kanske inte kommer att slå igenom på marknaden. Det är dock ingen lösning. Det är som att installera rökdetektorer i sovrummet eftersom man vet att man brukar somna när man röker i sängen (ni som inte var gamla nog att se varningarna i "Anslagstavlan" i TV på 70-talet tycker nog detta exempel är konstigt). Man har inte löst problemet m.a.o.

Jag förordar inte att man ska lägga alla sina pengar i ett företag om man inte sitter med 100 % insyn i det, men att investera i 15-20 olika företag för att "sprida risken" är helt galet. Femton tokriskföretag kan ett efter ett falla handlöst om man har otur. Det finns heller inte en chans att hålla så många företag och "allt" som händer i dem i huvudet om man inte är ett geni. De flesta av oss är inte det.

Eftersom de allra flesta av oss saknar denna nästintill hundraprocentiga insyn i företagen vi investerar i och de branscher som de verkar i så behöver vi sprida våra investeringar en aning. Om man investerar i flera branscher och därmed minskar branschrisken behöver man dock inte mer än några få aktier. Fyra, fem, sex aktier är utmärkt för den duktige investeraren.

Dessa företag har man då tid att följa mycket ingående i media, läsa alla rapporter, delta vid stämman och därmed, om vi förutsätter att man kan dra kloka och rationella slutsatser av vad man lär sig, få en portfölj med mycket låg risk. Denna portfölj har, även om man inte lyckas köpa på dippar och tvärtom, mycket goda möjligheter att slå index som ofrånkomligen innehåller ett antal mindre bra bolag.

Det finns så många floskler som radas upp om varför man ska diversifiera så mycket som möjligt att jag inte kan ta upp alla här. Min favorit* är dock "Men även Buffett diversifierar ju...". Vad man menar med detta är att Berkshire äger en massa företag och aktier och inte bara en.  Berkshire är ett jättebolag med huvudsaklig inriktning på försäkring och kan förstås inte investera i bara en aktie, pengarna de har från "floaten" och de enorma kassaflödena från aktieutdelningarna räcker till att regelbundet köpa mycket stora företag (med i sin tur starka kassaflöden) varför man gör just detta.

Buffett själv har däremot ung. 99 % av sin förmögenhet i ett företag- Berkshire Hathaway.

*) För bra exempel på dessa typiska missförstånd och okunnighet om just Berkshire behöver vi inte gå längre än den katalog av okunniga påståenden om företaget som veckans Sparpodden (avs. 81) bjöd på.

Att se ett förhopppningsbolag från insidan

Jag tror att anledningen till att jag så snabbt slutade investera i förhoppningsbolag är att mitt första riktiga jobb var i just ett sådant företag som skulle börsnoteras av de kapitalstarka huvudägarna så snart vinsterna började rulla in. De tre år (1998-2001) som jag var där gav mig ovärderlig insikt i hur svårt det är att tjäna pengar på en konkurrensutsatt marknad, trots att man är ett väletablerat företag som inte blöder pengar och trots att man som sagt har starka ägare som kan skjuta till kapital gång på gång för nyinvesteringar. Hur svårt är det då inte för alla dessa förlusttyngda förhoppningsbolag med en oprövad idé att slå, inte minst om det finns gott om välfinansierade konkurrenter på marknaden. Kanske mest viktigt, hur lätt väger inte en ”banbrytande produkt” många gånger på en svår marknad?

Jag hade vid sidan av studierna haft ett par heltidsuppdrag i Uppsalas nationsvärld och var van vid att mer eller mindre alla mina kolleger var väldigt begåvade personer som arbetade mycket hårt för någonting man tyckte mycket om- att driva nationerna som omsättningsmässigt motsvarar mindre företag så professionellt som möjligt. Alla drog vanligen åt ett håll och det var lätt att tro att det var så det fungerade ute i näringslivet. Ekonomutbildningen gav mig ytterligare idéer om att företag var rationellt drivna organisationer där hårt arbete och lojalitet alltid belönades och de mest lämpade blev chefer. OK, jag överdriver, men ungefär så idealistisk var min bild av världen 1998.

Nåväl, min resa började när jag flyttade till mitt nya jobb på det tyska dotterbolaget till ett svenskt posterföretag som hette Scandecor med dotterbolag i de större europeiska länderna. Företaget var väletablerat men hade tidigare gjort stora förluster och hade nu köpts upp av ett riskkapitalbolag med mycket kända näringslivsprofiler som ägare, dessvärre med en osviklig förmåga att hitta dåliga investeringar. Det var till en början en imponerande syn- det fanns en stor andel mycket erfaren personal i ledning och på andra poster och förlusterna var historia. Vi kunde med egna licenser eller köpta produkter tjäna stora pengar på dåtidens succéer som Teletubbies, Titanic och Pokémon. Tanken att vi skulle komma in på börsen om allt gick bra var dessutom väldigt motiverande för mig och många andra.

"Det är roligt att få ta del av en framgångssaga."

Innan någon börsintroduktion kunde bli aktuell måste dock diverse problem lösas, framförallt att vi hade vi ett föråldrat datasystem och mycket ineffektiv logistik med för många lager. Vi skulle precis som alla andra dessutom börja sälja över Internet, vilket som bekant är mycket svårare än vad folk trodde då. Ett annat problem var att vi sålde produkter som hade dålig kundlojalitet på en mycket konkurrensutsatt marknad varför endast dyra licenser kunde ge konkurrensfördelar. Konkurrensen var dessutom, precis som är fallet för de flesta företag oavsett bransch, inte bara från andra företag i vår bransch, utan från allt annat som unga människor kan få för sig att lägga sina pengar på istället för att dekorera sina rum.

Utåt sett såg det nog ut som ett solitt ”case” med lättbegripliga produkter, lång historik och nu också som sagt starka ägare bakom sig. I Dagens Industri hypades företaget då och då av ägarna för att bereda marken för en framtida börsnotering. För att göra analogin med börsnoterade företag så hade vi garanterat, ifall vi hade varit ett litet börsnoterat förhoppningsbolag, varit ett ”case” som diskuterats flitigt på Börssnack, Redeye och liknande forum och då hade det säkert låtit ungefär så här:

Snart får de klart sitt nya datasystem och när även logistiken har förenklats (pågående) så kommer kostnaderna att sjunka. Detta och det nyss genomförda köpet av konkurrenten samt inte minst de mycket lovande licenser man har tecknat enligt senaste pressmeddelandet kommer att ge en vinstexplosion inom högst ett år.

Kom och köp, med andra ord.

När vi var på topp hösten 1999 såg allt ljust ut och detta var ju också en tid då alla trodde att allt var möjligt, bara man satsade stort och liksom vi hade en nystartad internetförsäljning. Att dessutom just då köpa en stor konkurrent och sparka hälften av personalen och ta alla godsakerna såg ut som det stora klippet.

Det blev inte så alls. Varför det? Varför lyckades vi inte fördubbla vår omsättning och mångdubbla vår vinst när vi köpte en lika stor konkurrent med alla skalfördelar det borde ge? Varför lyckades vi inte trots bra ”funding” få ordning på logistiken och det nya datasystemet? Varför ville folk inte alls köpa väggdekorationer på Internet?

Den enkla förklaringen är att det är generellt svårt att förändra företag och mycket svårt att växa på en konkurrensutsatt marknad. Det är dessutom väldigt, väldigt svårt att byta affärssystem när man är ett geografiskt utspritt företag med verksamhet i olika länder med olika regler och lagar. För att inte tala om olika kulturer. Av ungefär samma skäl är det också väldigt svårt att skapa en rationell logistiklösning.

Om jag ska välja den sak som mest bidrog till vårt fall var det att vi som sagt tog över konkurrenten i Holland. Allt såg perfekt ut- de hade bra licenser och dessutom väldigt fina ”upscale” motiv från heta levande konstnärer och deras amerikanska moderbolag som hade som princip att aldrig sätta ett dotterbolag i konkurs fick betala stora summor till oss för att ta över företaget. Det var alltså egentligen inte ett köp av en konkurrent utan vi fick företaget och pengar därtill. Allt såg ljust ut trodde vår ledning och när jag på en middag påpekade vilka svårigheter jag såg ur ett logistiskt perspektiv med de olika överlappande sortimenten och ännu fler lager att tömma (dvs mina ansvarsområden) ville vår triumfatoriske VD överhuvudtaget inte lyssna.

Detta var oerhört intressant erfarenhet för mig- det kan se hur bra ut som helst, men de flesta företagsköp går väldigt dåligt av många skäl. Här radade de upp sig framför mina ögon.

The way of the future?

  

Olika kulturer, dålig attityd hos den kvarvarande personalen och oändliga problem med datasystem, logistik, sortiment och leverantörer gjorde att kostnaderna steg till skyn. Det blev också väldigt tydligt för mig hur lite högsta företagsledningen ofta förstår av vad som pågår nere på golvet och hur ett företag egentligen tjänar pengar. För att inte tala om hur rädda människor är för att komma med dåliga nyheter till ledningen, hur mycket revirstrider det blir när ett företag går dåligt och hur fruktansvärt giriga många dessvärre är och försöker fixa åt sig själva, ibland t.o.m. genom stöld, istället för att ha företagets bästa för ögonen.

Om det är någonting jag är bra på så är det att se vart någonting är på väg, vilket har varit väldigt lönsamt som investerare. I slutet av 2000 blev det alltmer uppenbart för mig att vi inte hade oddsen på vår sida längre. Ägarna fick skjuta till nya pengar hela tiden och dessa pengar försvann lika snabbt. Jag ville inte bli sittande utan lön nere i Tyskland så jag sade upp mig 2001 och reste hem. Det botade mig som jag skrev i mitt förra inlägg inte mot att tro på förhoppningsbolag men detta är som sagt den främsta orsaken till att jag slutade med dem helt och hållet. Alla de problem som jag såg från insidan är de som förekommer flitigt i noterade förhoppningsbolag hela tiden. Det är då nästan plågsamt att läsa på chattsidor m.m. hur lite förståelse det finns bland de flesta investerare för hur stora vart och ett av dessa klassiska problem är.

Det är av dessa skäl väldigt uppenbart för mig hur den enorma majoriteten av privatinvesterare kraftigt underskattar riskerna i förhoppningsbolag. Man kan gärna satsa sina pengar på dessa företag om man vill och några blir utan tvekan rika på det, men då ska man förstå vad det är man håller på med. Det är mycket, mycket svårare att lansera nya idéer på marknaden än vad folk tror. Massor av enormt rika företag, värsta exemplen kanske Google och Microsoft, misslyckas t.ex. hela tiden med sina nya produkter och tjänster.

Vilka finns kvar idag?

Det är på samma sätt mycket svårt att vända en negativ utveckling och när det väl börjat gå dåligt gör nyemissionerna, inte sällan riktade som man inte kan delta i, att man blir av med 99 % av sin investering utan att företaget gått i konkurs. Runt nästan alla företag simmar dessutom hajar som, liksom våra konkurrenter, har liknande lösningar och lika duktiga medarbetare och drömmer om att sänka ens företag och köpa upp resterna (vilket förstås också hände vårt).

Till allt detta kommer förstås att förhoppningsbolagsaktier alldeles för snabbt handlas upp på nyheter eller rykten om nyheter, oftast innan särskilt många småsparare har fått upp ögonen för aktien. I det läget är det bara tur om man får tillbaka sina pengar och en väldigt tur om man lyckas göra vinst. Det bästa sättet att slippa förlora sina pengar INTE diversifiering, vilket jag återkommer till snart, utan att man helt låter bli dessa företag. Kanske svårt när det är så spännande, men lönsamt för de allra flesta.

Det jag har skrivit här gäller förstås inte om man är i branschen och har mer kunskap än marknaden generellt, men detta gäller ju verkligen inte den normala ack så påläste småspararen.