Att se ett förhopppningsbolag från insidan

Jag tror att anledningen till att jag så snabbt slutade investera i förhoppningsbolag är att mitt första riktiga jobb var i just ett sådant företag som skulle börsnoteras av de kapitalstarka huvudägarna så snart vinsterna började rulla in. De tre år (1998-2001) som jag var där gav mig ovärderlig insikt i hur svårt det är att tjäna pengar på en konkurrensutsatt marknad, trots att man är ett väletablerat företag som inte blöder pengar och trots att man som sagt har starka ägare som kan skjuta till kapital gång på gång för nyinvesteringar. Hur svårt är det då inte för alla dessa förlusttyngda förhoppningsbolag med en oprövad idé att slå, inte minst om det finns gott om välfinansierade konkurrenter på marknaden. Kanske mest viktigt, hur lätt väger inte en ”banbrytande produkt” många gånger på en svår marknad?

Jag hade vid sidan av studierna haft ett par heltidsuppdrag i Uppsalas nationsvärld och var van vid att mer eller mindre alla mina kolleger var väldigt begåvade personer som arbetade mycket hårt för någonting man tyckte mycket om- att driva nationerna som omsättningsmässigt motsvarar mindre företag så professionellt som möjligt. Alla drog vanligen åt ett håll och det var lätt att tro att det var så det fungerade ute i näringslivet. Ekonomutbildningen gav mig ytterligare idéer om att företag var rationellt drivna organisationer där hårt arbete och lojalitet alltid belönades och de mest lämpade blev chefer. OK, jag överdriver, men ungefär så idealistisk var min bild av världen 1998.

Nåväl, min resa började när jag flyttade till mitt nya jobb på det tyska dotterbolaget till ett svenskt posterföretag som hette Scandecor med dotterbolag i de större europeiska länderna. Företaget var väletablerat men hade tidigare gjort stora förluster och hade nu köpts upp av ett riskkapitalbolag med mycket kända näringslivsprofiler som ägare, dessvärre med en osviklig förmåga att hitta dåliga investeringar. Det var till en början en imponerande syn- det fanns en stor andel mycket erfaren personal i ledning och på andra poster och förlusterna var historia. Vi kunde med egna licenser eller köpta produkter tjäna stora pengar på dåtidens succéer som Teletubbies, Titanic och Pokémon. Tanken att vi skulle komma in på börsen om allt gick bra var dessutom väldigt motiverande för mig och många andra.

"Det är roligt att få ta del av en framgångssaga."

Innan någon börsintroduktion kunde bli aktuell måste dock diverse problem lösas, framförallt att vi hade vi ett föråldrat datasystem och mycket ineffektiv logistik med för många lager. Vi skulle precis som alla andra dessutom börja sälja över Internet, vilket som bekant är mycket svårare än vad folk trodde då. Ett annat problem var att vi sålde produkter som hade dålig kundlojalitet på en mycket konkurrensutsatt marknad varför endast dyra licenser kunde ge konkurrensfördelar. Konkurrensen var dessutom, precis som är fallet för de flesta företag oavsett bransch, inte bara från andra företag i vår bransch, utan från allt annat som unga människor kan få för sig att lägga sina pengar på istället för att dekorera sina rum.

Utåt sett såg det nog ut som ett solitt ”case” med lättbegripliga produkter, lång historik och nu också som sagt starka ägare bakom sig. I Dagens Industri hypades företaget då och då av ägarna för att bereda marken för en framtida börsnotering. För att göra analogin med börsnoterade företag så hade vi garanterat, ifall vi hade varit ett litet börsnoterat förhoppningsbolag, varit ett ”case” som diskuterats flitigt på Börssnack, Redeye och liknande forum och då hade det säkert låtit ungefär så här:

Snart får de klart sitt nya datasystem och när även logistiken har förenklats (pågående) så kommer kostnaderna att sjunka. Detta och det nyss genomförda köpet av konkurrenten samt inte minst de mycket lovande licenser man har tecknat enligt senaste pressmeddelandet kommer att ge en vinstexplosion inom högst ett år.

Kom och köp, med andra ord.

När vi var på topp hösten 1999 såg allt ljust ut och detta var ju också en tid då alla trodde att allt var möjligt, bara man satsade stort och liksom vi hade en nystartad internetförsäljning. Att dessutom just då köpa en stor konkurrent och sparka hälften av personalen och ta alla godsakerna såg ut som det stora klippet.

Det blev inte så alls. Varför det? Varför lyckades vi inte fördubbla vår omsättning och mångdubbla vår vinst när vi köpte en lika stor konkurrent med alla skalfördelar det borde ge? Varför lyckades vi inte trots bra ”funding” få ordning på logistiken och det nya datasystemet? Varför ville folk inte alls köpa väggdekorationer på Internet?

Den enkla förklaringen är att det är generellt svårt att förändra företag och mycket svårt att växa på en konkurrensutsatt marknad. Det är dessutom väldigt, väldigt svårt att byta affärssystem när man är ett geografiskt utspritt företag med verksamhet i olika länder med olika regler och lagar. För att inte tala om olika kulturer. Av ungefär samma skäl är det också väldigt svårt att skapa en rationell logistiklösning.

Om jag ska välja den sak som mest bidrog till vårt fall var det att vi som sagt tog över konkurrenten i Holland. Allt såg perfekt ut- de hade bra licenser och dessutom väldigt fina ”upscale” motiv från heta levande konstnärer och deras amerikanska moderbolag som hade som princip att aldrig sätta ett dotterbolag i konkurs fick betala stora summor till oss för att ta över företaget. Det var alltså egentligen inte ett köp av en konkurrent utan vi fick företaget och pengar därtill. Allt såg ljust ut trodde vår ledning och när jag på en middag påpekade vilka svårigheter jag såg ur ett logistiskt perspektiv med de olika överlappande sortimenten och ännu fler lager att tömma (dvs mina ansvarsområden) ville vår triumfatoriske VD överhuvudtaget inte lyssna.

Detta var oerhört intressant erfarenhet för mig- det kan se hur bra ut som helst, men de flesta företagsköp går väldigt dåligt av många skäl. Här radade de upp sig framför mina ögon.

The way of the future?

  

Olika kulturer, dålig attityd hos den kvarvarande personalen och oändliga problem med datasystem, logistik, sortiment och leverantörer gjorde att kostnaderna steg till skyn. Det blev också väldigt tydligt för mig hur lite högsta företagsledningen ofta förstår av vad som pågår nere på golvet och hur ett företag egentligen tjänar pengar. För att inte tala om hur rädda människor är för att komma med dåliga nyheter till ledningen, hur mycket revirstrider det blir när ett företag går dåligt och hur fruktansvärt giriga många dessvärre är och försöker fixa åt sig själva, ibland t.o.m. genom stöld, istället för att ha företagets bästa för ögonen.

Om det är någonting jag är bra på så är det att se vart någonting är på väg, vilket har varit väldigt lönsamt som investerare. I slutet av 2000 blev det alltmer uppenbart för mig att vi inte hade oddsen på vår sida längre. Ägarna fick skjuta till nya pengar hela tiden och dessa pengar försvann lika snabbt. Jag ville inte bli sittande utan lön nere i Tyskland så jag sade upp mig 2001 och reste hem. Det botade mig som jag skrev i mitt förra inlägg inte mot att tro på förhoppningsbolag men detta är som sagt den främsta orsaken till att jag slutade med dem helt och hållet. Alla de problem som jag såg från insidan är de som förekommer flitigt i noterade förhoppningsbolag hela tiden. Det är då nästan plågsamt att läsa på chattsidor m.m. hur lite förståelse det finns bland de flesta investerare för hur stora vart och ett av dessa klassiska problem är.

Det är av dessa skäl väldigt uppenbart för mig hur den enorma majoriteten av privatinvesterare kraftigt underskattar riskerna i förhoppningsbolag. Man kan gärna satsa sina pengar på dessa företag om man vill och några blir utan tvekan rika på det, men då ska man förstå vad det är man håller på med. Det är mycket, mycket svårare att lansera nya idéer på marknaden än vad folk tror. Massor av enormt rika företag, värsta exemplen kanske Google och Microsoft, misslyckas t.ex. hela tiden med sina nya produkter och tjänster.

Vilka finns kvar idag?

Det är på samma sätt mycket svårt att vända en negativ utveckling och när det väl börjat gå dåligt gör nyemissionerna, inte sällan riktade som man inte kan delta i, att man blir av med 99 % av sin investering utan att företaget gått i konkurs. Runt nästan alla företag simmar dessutom hajar som, liksom våra konkurrenter, har liknande lösningar och lika duktiga medarbetare och drömmer om att sänka ens företag och köpa upp resterna (vilket förstås också hände vårt).

Till allt detta kommer förstås att förhoppningsbolagsaktier alldeles för snabbt handlas upp på nyheter eller rykten om nyheter, oftast innan särskilt många småsparare har fått upp ögonen för aktien. I det läget är det bara tur om man får tillbaka sina pengar och en väldigt tur om man lyckas göra vinst. Det bästa sättet att slippa förlora sina pengar INTE diversifiering, vilket jag återkommer till snart, utan att man helt låter bli dessa företag. Kanske svårt när det är så spännande, men lönsamt för de allra flesta.

Det jag har skrivit här gäller förstås inte om man är i branschen och har mer kunskap än marknaden generellt, men detta gäller ju verkligen inte den normala ack så påläste småspararen.