Att leva på sitt kapital

Det har varit många och långa diskussioner på Twitter den senaste tiden om hur mycket pengar man behöver för att kunna "leva på sitt kapital". Jag (som inte lever på mitt kapital) startade själv en diskussion häromdagen då jag anser att tanken på att leva på existensminimum på utdelningarna inte alls känns särskilt lockande. Tweeten gav många svar, både gillande och mindre gillande.

Diskussionen om hur mycket man kan spara per månad, hur snålt man kan leva och liknande frågor har varit ett återkommande tema i investerar-communityn i några år nu. Väldigt stor andel av de verkliga zeloterna i denna fråga är unga och saknar barn. Vad de gör är med andra ord helt deras ensak, men jag måste säga att jag har svårt för hela resonemanget att man ska försöka leva så snålt som det någonsin går av flera skäl. 

Att spara regelbundet och leva sparsamt överhuvudtaget är en utmärkt princip. Jag har alltid försökt få så bra värde som möjligt och sett till att inte kasta bort pengar. Problemet är när man går över till ren snålhet, dels eftersom det kan drabba ens sociala liv då snålhet är en mindre populär egenskap, dels för att det utan tvekan leder till överdrifter och missade möjligheter. 

Att lägga alla pengar man inte absolut måste använda till annat på sparande när man är typ 18-30 år är i mitt tycke vansinne. Det är precis de åren man har möjlighet att göra underbara, mindre välplanerade och galna saker, resa jorden runt om man vill och överhuvudtaget leka av sig eller skaffa andra livserfarenheter som kräver att man är ung och obunden. Jag skulle aldrig vilja ha varit utan mina tåg-, båt- och flygluffningar, vilka alla gjordes när jag egentligen inte hade råd genom att jag tömde kontot gång på gång mellan 20 och 25 års ålder. Att missa detta tillfälle för att man bara vill ägna sig år gratisnöjen är som att missa universitetsstudier när man är ung, det blir liksom ingen ny chans när man fyllt 30 (i alla fall inte den upplevelse man har av universitetet när man är ung. lika gammal som övriga studenter).

Drömmen för en del unga investerare verkar vara typ att spara extremt tills man har tillräckligt mycket pengar att man kan leva (oerhört sparsamt!) på aktieutdelningar. Ungefär som den klassiske rentieren, den unge arvingen som inte behövde oroa sig för sin försörjning. Problemet är bara att rentieren hade väldigt mycket pengar och kunde leva ett fantastiskt liv av umgänge, resor och spännande projekt. Den som räknar ut att han kan leva på t.ex. 10 000 kr i månaden och säger upp sig när utdelningarna når över 120 000 kr kommer aldrig någonsin att kunna leva ett rikt liv. Snarare ett liv där man hela tiden måste oroa sig för inställda utdelningar och att kapitalet av andra skäl minskar.

Herrar Ripley och Greenleaf

Riktigt naivt blir det när man tror att man kan leva på detta sätt med barn när den dagen kommer om man inte har ett mycket stort kapital att ta av. Inte bara för att barn kostar väldigt mycket mer än de flesta förstår innan de får dem, utan för att ett extremt sparande utan tvekan drabbar barnet, som inte alls har fått välja detta liv. 

Jag tror de flesta barn till mindre bemedlade föräldrar lär sig leva med situationen att det inte finns så mycket pengar till läger, resor och annat kul när de växer upp. Deras kompisar är troligen i ungefär samma situation och man lär sig ha kul på andra sätt (läs: datorspel). Det är en helt annan situation om man ser sina föräldrar, till skillnad från alla andras, inte arbeta och med tiden förstår att anledningen till att de inte som andra får gå på sportlovsläger, spela hockey eller resa på loven är just att mamma och pappa inte vill arbeta. Sånt leder till bitterhet och dåliga relationer när man blir vuxen. Garanterat.

För att avsluta lite mer positivt tror jag att om man vill sluta arbeta åt andra ska sikta in sig på att leva på sin totalavkastning. Detta kräver förstås att man är en bra investerare (lång track-record) och har ett hyfsat stort kapital. Dock krävs det inte att man kan leva på utdelningarna och man ska nog inte tänka alltför mycket på dem heller då jakt på utdelningar kan hämma ens investerande då man troligen väljer bort bra tillväxtcase typ Starbucks för att "utdelningen är för låg".

Istället ska man nog vara långt från fullinvesterad, täcka sina omkostnader från den likvida delen av kapitalet och bara koncentrera sig på att investera så bra man har förmåga att göra, vilket då alltså blir ens arbete, vilket också ger en tid att söka information/kunskap som gör att man lyckas bättre. Lite som många traders verkar göra med andra ord. Ju bättre investerare man är desto mindre behöver man troligen, men å andra sidan, har man inte efter många år som investerare ett "stort" kapital så kan man ju undra om man verkligen är tillräckligt bra.

Oavsett tror jag ingen ska säga upp sig från arbetet och bli sin egen inom aktier utan att både vara helt säker på sin egen förmåga och ha ett tillräckligt stort kapital så man inte riskerar att leva som en fattigpensionär eller göra slut på sitt kapital.