tisdag 11 juli 2017

Obehaglig men bra läsning i "Tronstriden"


Jag lyssnade på Tronstriden av Jens Nordström i veckan efter tips i Börspodden som f.ö. nyligen gjorde en mycket bra intervju med Sverker Martin-Löf. Jag kan inte släppa obehagskänslan. Boken är en lika bra som viktig exposé, det är inte det som är problemet utan obehaget kommer av att det som jag vid "avslöjandena" för några år sedan trodde var ett bisarrt slösande av företagets resurser av giriga direktörer i industrivärdensfären av duktiga journalister i själva verket var ett noggrant exekverat karaktärsmord där journalisterna (om det är ordet i detta fall) gjorde sig medvetet eller ej till verktyg för kuppmakarna. Allt gick enligt plan- Lundberg är nu The Man i svenska näringslivet och journalisterna fick alla priser de kunde få för sitt hittepå-gräv. 

Som daglig läsare av amerikansk journalistik sedan decennier slås man förstås sv hur otänkbart det vore att arbeta på detta sätt där. Att dels skriva helt falska påståenden, bara hänvisa till en hemlig källa och sedan vägra dra tillbaka påståendena och be om ursäkt. Det är så otänkbart att tanken blir larvig. 

Mest obehaglig är dock insikten att någon betalat massor för detta (vem?), vilket Nordström dessvärre inte går in på. Denna operation som uppenbarligen var lika välfinansierad som hänsynslös inte bara inte avslöjas av medierna utan kan genomföras med som sagt dem som verktyg och, värst av allt, när sanningen rullas upp av Nordström så vill ingen annan journalist haka på historien. Istället håller SvD och DI tyst och skriver inte ens om boken. 

Det vore lämpligt men är nog för mycket att begära att dessa "stjärnreportrar" börjar intressera sig lite mer för sanning och rätt istället för de priser de med regelbundenhet delar ut till varandra. Istället verkar det idag vara nya medier eller icke-journalister som avslöjar lögner medan journalister sätter sig i samma båt som dem som de borde granska. Praktexemplet är väl Liza Marklunds absurda lögner i flera påstått sanna historier varav den första boken blev Sveriges mest lästa bok. Allt avslöjades av en lekman och sedan ställde Marklunds medievänner lydigt upp på hennes PR-konsulters lögner och historien dog. 

Obehaglig men mycket viktig läsning i Tronstriden för den som vill förstå hur saker och ting går till idag och för den som vill förstå den nya maktbalans i näringslivet som vi kommer att leva med långt in i framtiden. 


7 kommentarer:

  1. Jag håller helt med i kritiken av SVD-journalisterna, varav den mest kände som tur är nu har slutat (sparkad?). Jag är dock inte så säker på att Lundberg personligen hade något med avslöjandena att göra. Känslan jag fått är snarare att han väntade på sin chans i åratal och när den kom grep han den som den maktspelare han är.

    Personligen tycker jag sfären har fått en bättre ledning och ägarstruktur nu, men det försvarar inte SVDs metoder. För varje dag som går utan att de ber om ursäkt från tidningen tappar de i förtroende. Tyvärr är inte de andra tidningarnas företagsgräv särskilt väl underbyggda heller.

    Mvh Mattias

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sannolikheten för en ursäkt är nog noll dessvärre.

      Radera
  2. Jag har tolkat boken som en försvarstext från det förlorande lägret och är därför lite skeptisk till hur mycket man kan lita på den (precis som fallet med HQ där en liknande bok kommit ut).

    I fallet med tronstriden är jag inte särskilt insatt. Däremot har jag länge varit negativ till Anders Nyren vilket gör att jag har svårt att känna tilltro till den sidan i maktkampen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om Nyren & Co inte ställer upp och svarar på författarens frågor medger de i praktiken att anklagelserna stämmer. Om de ställer upp och svarar så låter SVD bli att ställa upp och boken kan avfärdas som en ensidig snyftkampanj. Hur de än gör så slipper SVD ta ansvar för sina metoder.

      Du, min vän, är en del av problemet.

      Mvh Mattias

      Radera
    2. Aktieingenjören: du bör nog läsa boken. Detta är absolut inget beställningsverk.

      Radera
  3. Överlag är ju medias "granskningar" av representationskostnaderna löjliga. Först det oerhört vinklade och troligtvis felaktiga SCA-grävet, och sedan Holmen-grävet (på vilken även Ekobrottsmyndigheten slösar resurser) där det alltså handlar om jakt på bolagets egna marker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att det är så känsligt med representation i Sverige är ju också grunden till detta kunde lyckas.

      Radera