Om avundsjuka

Charlie Munger var som vanligt mitt i prick när han konstaterade följande:

Jag föddes och bodde i 21 år i den fantastiska lilla staden Sigtuna, f.ö. Sveriges första huvudstad. Miljön i den lilla vackra staden var perfekt för familjer varför många unga par flyttade dit på 60- och 70-talet. En del av dem som kom till staden gjorde det dock för att komma nära Arlanda och andra helt enkelt som ett alternativ till Djursholm och Lidingö.

Bland dessa fanns förstås väldigt många SAS-piloter och annan flygplatspersonal under passagerarflygets guldålder. Där fanns dock också en hel del direktörer för stora bolag med huvudkontoret i Stockholm. Några av dessa var pappor till kompisar i min klass och en del av dem umgicks med mina föräldrar. De var långt före andra med att köpa video (svindyrt på den tiden), körde Mercedes eller Volvo 760, hade stor båt osv.

När det sedan var dags för gymnasiet valde jag förstås att komma till internatskolan SSHL, väl känd som kungens gamla skola, som även tog elever från staden vilka förstås bodde hemma. Tiderna var annorlunda och det fanns inte på långa vägar lika många rika människor i Sverige på 80-talet som idag men på skolan fanns förstås barn till de allra rikaste i landet liksom adelsfamiljer.

De barnen, liksom de klasskamrater i grundskolan som hade pappor som var VD:ar levde förstås ett delvis annorlunda liv än jag och de flesta andra av mina kompisar. Vi som hade familjer som levde goda medelklassliv men absolut inte kunde köpa stora båtar eller åka till Florida över jul.

Även om jag kunde känna mig avundsjuk nån gång, inte minst på båtarna och bilarna, så tänkte jag alltid "En sån vill jag ha en dag". Jag ville också bli rik. Jag tänkte aldrig att det var orättvist att de hade det eller gick och var bitter för att vi bara åkte till Medelhavet eller liknande.

Jag tror att det är ganska mycket ett val man själv gör, medvetet eller omedvetet, om man väljer att imponeras av personer som lyckas med stora ting och bestämmer sig för att man själv minsann en dag ska ha detta eller om man blir bitter och missunnsam istället. 

Jag tror att det var väldigt nyttigt att växa upp i en sån miljö som jag gjorde och på något sätt välja att se dessa tecken på rikedom som mål istället för hatobjekt. Väldigt många lyckas inte med detta. Om de ens försöker. Man stör sig på att andra har det bättre och att vissa lyckas bli väldigt rika. "Klyftorna ökar" är väldigt vanligt för vänsterpolitiker att säga för att spä på folks avundsjuka och vinna deras röster. Samma politiker som sedan tjänar miljoner på att konsulta efter avgången och sedan bygga sig herrgårdar på landet som Persson och c:o.

Inom investerarsvängen hittar man ibland märkligt nog också dessa attityder. Alltså ibland de personer som uppenbarligen vill förbättra sin tillvaro och vill ha mer av någonting, troligen just denna typ av saker. De är absolut en minoritet trevlig nog men de finns där ändå. De som stör sig på när någon skriver att han gått +55 % förra året, fick rätt i att G5 Entertainment skulle gå jättebra, köpt sin drömklocka eller lägger upp en bild på sig själv och flickvän ätande hummer på en strand. 

Naturligtvis är dryghet och liknande aldrig trevligt men det är skillnad på att visa vad man gör eller har lyckats med och att bete sig som om man tror man är bäst i världen för att man har detta. Och att störa sig på att någon som likt en själv bara vill gotta sig åt vad de uppnått för andra människor som helt frivilligt följer dem är helt obegripligt för mig. Helt obegripligt.

Varför inte se andras framgång som inspiration och positivt? Om andra kan slå index år efter år och sedan ha sexsiffriga utdelningar är det väl någonting bra, något som gör att man inser att det är möjligt även om man ännu har en lång bit kvar att gå?