tisdag 1 april 2014

Farbror Stefan och hans ränta


Det var en gång en farbror som hette Stefan som hade ett av de finaste ämbetena i hela kungariket. Han var föreståndare för kungens skattkammare. Han hade haft många fina jobb tidigare men detta var själva kronan på hans gyllene karriär. Att vara föreståndare för skattkammaren var väldigt fint tyckte alla undersåtarna i landet eftersom den hade rätt att göra precis som den ville men räntan och penningarna.

Stefan tyckte att priserna på husen i kungliga huvudstaden var så hiskeligt höga nuförtiden och oroade sig dagarna i ända över detta gräsliga problem. För många kändes detta inte som något stort problem för de hade väldigt höga löner och det fanns just inte så många hus att köpa i staden så de betalade gärna de höga priserna så de skulle ha nära till sina jobb, men Stefan kunde inte sluta oroa sig för att priserna steg i huvudstaden. Om priserna stiger så kan vi få en bubbla som man hade i det soliga Spanien häromåret trodde Stefan och ville bekämpa  priserna med det mäktiga vapen han hade i sin arsenal- räntan.

Räntan ville Stefan därför alltid hålla så hög som möjligt och höja och höja igen så mycket det bara gick att få med sina kolleger på. Ända in i kaklet. Eller det var så vissa uppfattade att han måste ha tänkt när han höjde räntan till en ny rekordnivå samma vecka som banken Lehman Brothers gick i konkurs och det plötsligt inte gick att låna några pengar alls i världen. Nåja, ska de låna så får de låna dyrt tänkte Stefan, orolig som han var för de stockholmska bostadspriserna alltmedan världen utanför mest verkade oroa sig för att ingen ville låna ut pengar och risken det medförde för en världsomspännande depression och elände utan slut.



Vissa av Stefans kollegor i skattkammardirektionen tyckte att man hade gjort fel och ville genast sänka räntan rejält. "ALDRIG!" skrek Stefan på mötet och satte klackarna i golvet. Kollegerna gav sig inte och Stefan fick släppa till en halv procents sänkning. "Inte en grutta mer!" förkunnade han. Två veckor senare visade det sig till Stefans stora överraskning att det var alldeles för lite och ränteduvorna i hans bakgård krävde en stor sänkning för att rädda det som räddas kunde. "Tänk på bostadspriserna!" sa Stefan och höll emot med näbbar och klor. Inte mer än en halv procent fick det bli. Nu stod landet på avgrundens rand men Stefan tvekade fortfarande. "Bopriserna, bopriserna..." hördes han oja där han gick i de fina korridorerna. Hans kolleger krävde handling och tvingade fram en räntesänkning på 1,75 %. 

Nu var räntan alldeles för låg tyckte Stefan och så snart ett endaste litet tecken på förbättring av den nattsvarta konjunkturen kom så höjde han räntan igen. Och igen och igen och igen. Skattkammardirektionens majoritet berättade med myndig stämma att nu minsann höll inflationen och konjunkturen på att stiga mycket snabbt varför man skulle skynda på räntehöjningarna om Stefan själv fick bestämma skulle det gå ännu fortare, allt för att förhindra en bostadsbubbla. År 2013 kommer inflationen att vara nästan 3 % förkunnade man (bara 3 % mer än vad den blev). 




Dessvärre ville det sig inte riktigt med fastighetspriserna, de bara fortsatte att stiga, konjunkturen ville sig inte heller och inflationen visade inga tecken på att stiga till skyarna. Det var nästan som om Stefan skulle börja tro kollegerna Svensson och Ekholm som liksom Rådet sa att räntehöjningarna var helt fel väg att gå och Stefan skulle tvingas backa. Nästan, alltså. Alla utanför direktionen hade dock börjat tvivla och tro det eller ej, men Stefan fick återigen krypa till korset. Istället för en fin brant stigande räntebana tvingades han till sitt stora förtret börja sänka räntan igen och igen och igen och igen. Det var liksom ingen hejd på eländet tyckte Stefan.

Men så fick Stefan åka på ett möte med de andra cheferna för skattkamrarna kungarikena i närheten. Det var roligt tyckte Stefan, maten var god och det fanns gott att dricka också. Döm bara av hans förvåning när han förstod att hans kolleger inte alls tyckte som han. Hela tiden på konferensen pågick diskussioner om inflationen som de andra tyckte var för låg, att arbetslösheten var hög och problemet att bankerna inte ville låna ut till företagen så ekonomin kunde få fart igen. Stefan förstod alls inte varför dessa ämnen skulle få tränga ut den mycket viktigare frågan om bostadspriserna.



När han till sist fick ordet och sa att stigande priser på bostäder i heta tillväxtregioner var Sveriges stora problem fick han så konstiga blickar från de andra. De andra visste ju att Stefan hade samma problem som de med att få upp inflationen och den höga arbetslösheten och var förvånade över att han verkade ta allt detta med ro. Att klaga på att bankerna lånade ut pengar till människor som hade god ekonomi fick liksom heller inget gensvar i publiken. De verkade, ja det är faktiskt sant, tycka att det var bra att bankerna lånade ut pengar. 

Stefan satt ensam och grubblade på sitt fina hotellrum efter middagen och tänkte för sig själv "varför är det bara jag som förstår hur det är?"





3 kommentarer:

  1. Har aldrig förstått hur man kan vara orolig för bostadspriserna i tillväxtregioner, så länge som inflyttningen är större än bostadproduktionen. Folk måste ju bo någonstans!

    Jag kan dock tycka att amorteringskrav på topplån är vettiga, då detta lindrar tillfälliga nedgångar (som kan komma även i tillväxtregioner.

    Faran i Sverige är snarare att vi har haft ökande bostadspriser i avfolkningsbygder. Där har bankerna varit alldeles för generösa med lån!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där med att priser styrs av tillgång och efterfrågan lär man sig första veckan på A-kursen i nationalekonomi. Den hybris som vissa ledamöter i direktionen visar i intervjuer är svårslagen. Jag kan förstå om en nybörjare på området tror att boprisbubblor är vanliga bara för att det uppkom några stora för några år sen men s.k. proffs ska väl rimligen ha bättre insikter mer kunskap än så.

      Radera
  2. Historiskt har bostadsbubblor briserat med 30 - 35 års mellanrum sen mer än 100 år bakåt. Om det är vanligt eller inte är kanske en definitionsfråga. Bostadsbubblor får alltid värre konsekvenser än börsbubblor. Sen om Ingves gör rätt eller är ute och cyklar är jag inte kompetent att yttra mig om. Jag vet att ingen tackat Riksbanken för det stora köpet av valutakorg 2013, precis innan FED annonserade tapering vilket drog hem massor med dollars och sänkte svaga valutor. Sverige stod starkt, tack vare Riksbanken. Maken till otacksamt uppdrag får man nog leta efter.

    SvaraRadera