Lögn, förbannad lögn och Riksbanken

Riksbankens släppte igår sin ”Ekonomisk kommentar: Hur skuldsatta är de svenska hushållen?”. Den puffades sedan hårt av den oefterhärmliga Cecilia Skingsley som med en min som om hon redogjorde för en svår olycka berättade att situationen är ”mycket allvarlig”, ”värre än jag hade trott” och att ”ytterligare åtgärder behövs”. Detta fördes sedan vidare av lata ”journalister” tills ingen hade missat det. Alla, även mycket begåvade ekonomijournalister tävlade i att uttrycka sin bestörtning över de hemska skulder som vi svenskar, eller i vilket fall den halva som överhuvudtaget har lån, har haft mage att samla på oss för att köpa tak över huvudet. Alla repeterade lydigt Riksbankens mantra om procentsatser som få förstår och att denna nivå på skulderna är en överraskning minsann.

Visst finns det ett och annat att säga om att Riksbanken använder skattepengar till en kraftigt vinklad studie vars uppgift så uppenbart är att få oss att tro att det har varit rimligt beteende från direktionsmajoriteten (minoriteten ska lämnas helt utan skuld här) att istället för att hålla ordning på inflationen, vilket är vad de får betalt för och vilket de totalt har misslyckats med, tvingas fokusera på de bolån som här beskrivs som ett jätteproblem, men jag ska istället kommentera den bedrövliga propagandaskriften.

Svenskarnas värsta fiende

När Finansinspektionen, som har ansvaret för denna fråga, tittade (del 1, del 2) på detta nyligen konstaterade man att uppgången i skuldkvoten är lätt att förklara med uppgången i ekonomin mm samt att de riktigt stora lånen har personer som har mycket höga inkomster samt stora fasta och finansiella tillgångar medan den stora delen av Sveriges befolkning har små lån eller inga alls. Man bedömde alltså att både de med mycket stora lån och de andra hade goda möjligheter att klara sina räntor även om de skulle få problem i livet, t.ex. arbetslöshet. Man tittade alltså på kostnaderna för låntagarna och deras förmåga att klara dessa kostnader. Rimligt och vettigt på alla sätt, men absolut inte den bild som Riksbanken vill förmedla.

Vad göra om man ändå vill förmedla bilden av att bolånen är farliga och Riksbanksdirektionen har gjort rätt som tjurskalligt ensidigt ägnat sig åt denna fråga istället för sitt egentliga uppdrag och detta till priset av en inflation som idag är negativ istället för på målnivån (2 %) eftersom man har hållit räntan alldeles för hög? Jo, man tar till knepet att lägga fokus på hur stora lån vi svenskar har i förhållande till vår årliga disponibla inkomst (dvs skuldkvoten). Detta är idealiskt för den som vill måla upp bilden av allt högre och farligare bolån eftersom vi i takt med en växande ekonomi och kraftigt fallande räntor de senaste decennierna har betalat och lånat mer än tidigare decennier.

Dessvärre säger det INGENTING om kostnaden i förhållande till tillgångar och inkomster och därmed inte någonting om huruvida folk kommer att klara att betala om de får problem, dvs det frågan gäller. Man får istället ett diagram som visar på kraftigt stigande ”skuldsättning”, vilket man lömskt dessutom förstärker genom att ta till det gamla reklamtricket och börjar y-axeln på 50, vilket gör att ökningen ser mycket större ut än den är.

Snittet är alltså 174 % berättar Riksbanken, vilket ger lån på 417 000 kr i snitt (vid en inkomst efter skatt på 240 000 kr), men siffran dras ned av dem som bor i hyresrätt eller hemma hos föräldrar, varför man, vilket är rimligt, räknar om den till att bara omfatta dem som har huslån. Genomsnittlig skuld för dessa personer är 587 000 kr. För hushåll är snittskulden 1 177 000 kr (sammanlagd disp. ink. är här 422 000 kr och medianskulden bara 846 000 men medel dras förstås upp av dem med riktigt stora lån).

Någon som tror att det skulle ge stora rubriker att säga att ett svenskt normalhushåll med bolån i snitt har hela 1 177 000 kr i skuld? Den samlade reaktionen skulle nog snarare vara ”inte mer?”. Vad gör då Riksbanken för att ändå få ut "rätt" budskap? De trumpetar ut att skuldkvoten är 296 % minsann! I Stockholm hela 420 %! Inte nog med det. De meddelar också att deras smarta nya undersökning visar på saker vi inte visste förut då vi bara haft siffran 174 % att gå på. 

Dessutom drar man till med "upptäckten" att de med låga inkomster har den högsta andelen lån i förhållande till inkomsten. Minsann! Det betyder alltså att ett höginkomsttagarfamilj i Bromma har högre inkomst i förhållande till sitt lån än en arbetarfamilj i villa utanför Luleå där hon jobbar deltid? Vilken överraskning! Kan det tänkas att Luleå-parets två bilar (en kombi och en liten) tillsammans kostat mer i förhållande till deras lön än Bromma-parets (en SUV och en liten)? Naturligtvis är det så i de flesta fall att den med låg inkomst måste lägga en större del därav på dyra, helt nödvändiga saker som bostad, bil, TV osv än den som tjänar massor av pengar. Alltsammans är ren och skär propaganda som få, absolut inte våra kära journaliser, ser igenom.

Man har alltså lyckats att bortse från inte bara hur mycket lånen kostar, hur stor del det är av hushållens inkomster samt hur stora marginaler i form av sparande och värde i bostaden som hushållen har! Resultatet säger då ABSOLUT INGENTING om hur stor skuldbördan är för svenskar idag.

Ett exempel:

När mitt hus byggdes i slutet av 80-talet var skuldkvoten som sagt runt 130 %. Man kan alltså förledas att tro att skuldbördan var lägre än dagens 174 % eftersom man fick betala ränta på ett lån som var lägre i förhållande till ens inkomst jämfört med idag. Det lilla problemet är bara att räntan då var runt 15 % (jag har alla papper som familjen som byggde huset lämnade efter sig). Idag är räntan ung. 2 %. Kostnaden för att t.ex. låna 100 000 kr var alltså 7,5 gånger högre eller 750 %. Nu invänder den uppmärksamme att villapriserna var lägre då och de var de utan tvekan, men småhuspriserna har bara stigit med ung. 200 %.

Ett hus i Uppsala kommun som 1988 kostade 1000 000 kr (klart högre än riksgenomsnittet men Uppsala är förstås dyrare) kostar idag alltså 3000 000 kr, vilket enligt SCB också är snittet i Uppsala kommun (märk väl hela stora kommunen, centrala delar kostar förstås mycket mer, mitt hus har t.ex. stigit klart mer tack vare läget). Räntan före ränteavdrag var då 150 000 kr mot idag bara 60 000 kr (den verkliga kostnaden blir 30 % lägre efter skatt). Man betalar alltså 90 000 kr mindre idag! Det blir ännu bättre. Disponibel inkomst har från 1988 till 2014 ökat med 289 % till runt 240 000 kr per person.

I detta exempel har alltså kostnaden för att låna 100 % av priset (man lånar förstås mindre i verkligheten) minskat med 60 % medan inkomsten efter skatt har ökat med nästan 300 %! Men, säger någon, om vi får en ränta på 6 % som Riksbanken anser vara normalt (se här för diskussion om vad som är normalränta)? Vad händer då? I så fall får man betala tre gånger mer än idag, dvs 180 000 kr, men det är fortfarande bara 20 % mer än 1988 då lönerna var en tredjedel av dagens.

Lögn, förbannad lögn och statistik med andra ord. Det är motbjudande att se hur denna rena propaganda kan levereras av en statlig myndighet och än mer tragiskt att se hur så många journalister sväljer betet.