Extremisten Anders Borg

Anders Borg är bra tycker väldigt många svenskar. Även hos oppositionen finns det massor av väljare som beundrar rikshushållaren som nu snart hållit i slantarna i åtta år. Den främsta anledningen till detta är förstås att svenskar i allmänhet (många undantag finns dessvärre) uppskattar ”ordning och reda i statens finanser”. Detta uttryck myntades av Gunnar Sträng, den obildade hycklare som var finansminister i 1955-76 och ansvarade för vad som troligen är historiens största skattehöjningar i fredstid i något land, demokratiskt eller inte, samtidigt som han själv såg till att slippa skatten genom att köpa ett högbelånat hus i Gamla Stan som i hans egenhändigt utformade skattesystem gav fantastiska avdrag. Skattehöjningar som finansierade riktade insatser till intressanta väljargrupper (s.k. reformer) blev ledstjärnan och det funkade både på 60-talet och på 80-talet tills allting rasade samman med dunder och brak och Socialdemokraterna förlorade makten 1976, vilket Marita Ulvskog har kallat ”en statskupp”, och 1991.

 

 

Ordning och reda ska det alltså vara och påståendet om att de borgerliga partierna var oförmögna att hålla just denna ordning var det som gjorde att S kunde behålla makten, även borgerligt sinnade väljare vågade inte rösta borgerligt av rädsla för vad som skulle kunna hända och eftersom de borgerliga bara lyckades få makten när landet var i djupaste kris, förorsakad av just Socialdemokraternas vansinniga överbudspolitik, sågs de som ansvariga för arbetslöshetsökningarna och budgetunderkotten. Vi svalde sedan nådigt på Göran Perssons otroliga historia om att regeringen Bildt var ansvarig för 90-talskrisen som slog till med kraft några månader efter att han tillträtt efter nio år av socialdemokratiskt styre.

 

Carlsson och Mugabe

 

Alliansen var en genial skapelse- de fyra partierna som alltid kunnat anklagas för splittring gick samman och skapade ett gemensamt program, nytt och fräscht, som togs emot med öppna famnen av det folk som nu var rejält trött på både S och sin dryge statsminister som i debatten med Reinfeldt lyckades fnysa åt det mesta som motståndaren sade och t.o.m. vända honom ryggen, alltmedan han byggde en stor herrgård i Södermanland ett par år efter att ha förkunnat att han ”hatade klassamhället och allt som det står för”.

 

Den nya herrgården, 500 m från hans gamla.

 

Borg blev finansminister och man satte igång och sålde ut statliga företag och började (ve och fasa) kräva av bidragstagare att de skulle uppfylla kraven för att få bidrag och började kraftigt gynna inkomster genererade genom arbete. Missnöjet var massivt hos den del av befolkningen som vant sig vid att se på arbete som en frivillig syssla och ansåg sig ha sätt att försörjas av andra när lusten att gå till jobbet inte ville infinna sig. Missnöjet blev massivt och Alliansen låg snart 20 procentenheter under oppositionen.

Krisen dröjde denna gång ett par år efter Alliansens makttillträde och den var inte på något sätt skapad i vårt land.  Den blev också både Alliansens och Anders Borgs räddning- hans aspergerska fokus på att hålla ordning på statsfinanserna gillades starkt av väljarna som dagligen kunde se hur illa det gick för nästan alla andra länder utom Sverige. Alliansen blev i folks ögon den seriösa spelaren som lätt slog in bollarna i det öppna mål som Mona Sahlins brokiga skara innehållande bl.a. en uttalad kommunist (Ohly) och den vanliga utvecklingsfientliga hop som utgör Miljöpartiets hårda kärna och vann valet 2010 med bred marginal.

 

 

Jag tror att det är i det faktum att ansvarstagande varit så avgörande för Anders Borgs och Alliansens framgångar som gjort att det har satt sig så hårt på hans hjärna. Överkottsmålet för statsfinanserna som lades fram för länge sedan för att stärka statens finanser som sargats hårt på 90-talet har blivit ett mantra för honom. Som hugget i sten. Trots att det är ett vansinnigt mål som inte fungerar eftersom det på sikt leder till ett förstatligande av landet och i vilket fall absolut inte behövs idag. Ingen som inte stöder överskottsmålet är seriös i Anders Borgs värld, varför Socialdemokraterna idag stället upp helhjärtat på detta och närmast vill bjuda över honom i fiskalt ansvarstagande.

Ingen verkar alls lyssna på alla dem som varnar för en alltför hårt driven snålhet med statsfinanserna eftersom det kan hämma utvecklingen i landet. Rent parodiskt blir hans löfte om att ”alla reformer ska finansieras krona för krona” när vi ska svara på dt ryska krigshotet i vår närhet med att finansiera en uppbyggnad av vårt av just Anders Borg svårt eftersatta svenska försvar genom att man hoppas på överskott från trafikböter. HALLÅ?!

Att gå hårt åt svenska banker är också något som Borg har upptäckt ger honom cred som ansvarstagande (1, 2, 3). Inte heller här lyckas han bromsa i tid- Svenska banker som klarade sig mycket väl under kreditkrisen jämfört med sina europeiska konkurrenter ska ha ungefär 50 % högre kapitalkrav jämfört med EU-kollegerna och inte en vecka går längre utan att Borg går ut i medierna och talar om att bankerna ska ”hindras dela ut” till sina ägare, dvs de som stödde sina banker med rejäla kapitaltillskott när de behövde hjälp 2009 av staten fick svenska banker inte ett öre tvärtom tog staten runt 20 miljarder i betalt av dem för att man garanterade deras finansiering vilket inte kostade skattebetalarna ett öre. En gång i halvåret kommer det nya, allt större krav på kapitalisering, nu som sagt skyhögt över omvärlden. Samtidigt ger hans ständiga turer i medierna att bilden sprids att det banker sysslar med är väldigt farligt, istället för absolut nödvändigt, för samhället och överhuvudtaget ganska omoraliskt.

Inte ens igår när chefen för Riksgälden kritiserade dessa nya pålagor för att de hämmar tillväxten och överhuvudtaget gått för långt vill Anders Borg lyssna, nejdå han vill bara ”avvakta några månader” för att sedan presentera nya krav på bankerna. Han beklagar att man på en fri marknad inte kan stoppa ”bonusar och utdelningar” men man ska försvåra för bankerna så mycket det går.

Att svenska banker är de mest stabila och välskötta i hela EU spelar liksom ingen roll, inte heller att de uppenbarligen lärt sig av sina misstag när man expanderade för snabbt utomlands och gjorde kreditförluster. I Anders Borgs egen lilla värld kan man inte gå för långt, det finns helt enkelt inte, utan ju mer desto bättre gäller. Ända in i kaklet.

 

 

Saken är inte den att Anders Borg är bra, han är en egensinnig person som uppenbarligen inte kan lyssna på andra och får sin glans av att alternativet, den långa rad av helt hopplösa finansministrar som avslutades av Bosse Ringholm och Per Nuder, vilkas enda kvalifikation var att de gjorde som Göran Persson sade åt dem. Anders Borg skiner tack vare att Socialdemokraterna aldrig lyckats med sina finansministrar, den ende som kom i närheten av att börja föra en självständig politik var Kjell-Olof Feldt och han tvingades snabbt bort så fort han slutat med finansmarknadsskatter och annat tok.

Sanningen är helt enkelt att alla alternativ till Anders Borg är så väldigt mycket sämre.