Direktavkastning vs PE-tal

Ju mer jag jämför företags direktavkastning nu när marknaden är lite mer stabiliserad mot för ett par år sedan desto mindre betydelse tror jag att PE-talet i själva verket har för värderingen av företag allt annat lika.

Nästan oavsett bransch man tittar på kan man se större fluktation i PE-tal än i direktavkastning genom att direktavkastningen driver upp PE-talet. Det finns förstås undantag från detta, men det verkar vara framförallt för företag som sticker ut genom att göra förlust eller nyligen har höjt sin utdelning, som Swedbank. Svenska storföretag som går bra har alltsomoftast en direktavkastning på 3,5-4,5 %, medan PE fluktuerar stort från det klassiska värdet 15.

Logiken är som jag tidigare skrivit den uppenbara att man lägger ett betydligt större värde vid att få pengar i handen än att äga en del av en vinst som finns kvar i företaget, även om denna vinst teoretiskt sett kommer att tillkomma aktieägarna en dag och förhoppningsvis genererar en överavkastning under tiden. Vad annat kan vi vänta oss i kvartalskapitalismens tidevarv.

Min uppfattning är idag av denna anledning att PE får alldeles för stort utrymme i analyser (liksom "analyser") och debatten om vilka företag som är köpvärda. H&M klankar alla ständigt ned på för att dess PE ligger runt 25 mest hela tiden. Vad man inte alls bryr sig lika mycket om är att H&M med minimal risk, bokstavligen minimal, ändå genererar ung. 4 % avkastning till den trogne ägaren och hur rimligt vore det med högre direktavkastning för vinstmaskinen H&M än för börsens andra storföretag? Den dag H&M sänker sin utdelning kommer aktien att sjunka och tvärtom.

Jag menar förstås inte att direktavkastningen är den enda påverkan på aktiepriset om nu någon fick för sig det. Förhoppningar om framtiden är som alltid det mest betydelsefulla, men vad jag däremot menar är att det framförallt är förhoppningen om framtida utdelningar som styr, inte i första hand vinster efter skatt.