MSAB:s sista strid?

Micro Systemation är ett litet svenskt teknikbolag som haft stora framgångar de senaste 10 åren med att sälja dyr teknik till polismyndigheter globalt för att kunna tömma mobiltelefoner och liknande enheter på information. Nu har de troligen nått sin överman i och med att Apple har krypterat iPhone från iOS 8 (hösten 2014). Även om man lyckas få ut data som tidigare än den oanvändbar pga krypteringen och denna rår man bara på med koden, vilken nästan alla iPhoneanvändare idag använder.

Den 26 februari påstod Joel Bollö, VD på Micro Systemation indirekt att deras teknik skulle kunna lösa FBI:s problem med att komma in i en terrorists iPhone genom det meningslösa påståendet "det kan ta en timme att tömma en iPhone". DI Digital gjorde i vanlig ordning ingen faktagranskning av påståendet utan MSAB fick synas i media som det fantastiska svenska företag som löser alla problem.

Problemet är bara att detta är en lögn...

Visst är det säkert sant att MSAB:s (och annan) mjuk- och hårdvara kan tömma en iPhone på en timme och sedan hjälpa till att analysera innehållet, det lilla problemet är bara att detta gäller antingen gamla iPhones vars data inte är krypterad (som dessutom måste köra iOS 7 och tidigare, vilket idag är väldigt få) eller, förstås, dem som idag inte skyddas av lösenord, vilket sägs vara bara 5 %. Den iPhone som detta gäller är förstås skyddad med en kod. Att i detta sammanhang säga att det går på en timme att tömma en iPhone är alltså lika meningslöst som att säga att det går fort att tömma ett olåst kassaskåp.

Påståendet är alltså tekniskt sett inte en lögn, men det har ingenting med detta fall att göra och DI:s rubrik FBI:s iPhone ingen match för svenska techbolaget är nästan parodiskt felaktig. Parodisk eftersom det hade varit väldigt enkelt för DI att läsa på om vad frågan handlar och att FBI och Apple i veckor försökt hitta vägar att få tag på lösenordet (inte knäcka krypteringen, vilket är omöjligt) och FBI dessutom ironiskt nog redan är kund hos MSAB.

En kryptering kräver en nyckel för att lösas. Apple kan inte i efterhand skapa nyckeln. Detta är omöjligt eftersom de inte kan få tag på den- den består av dels användarens hemliga kod och därefter en kod som finns i den aktuella mobilen. (Man kan som sagt under vissa förutsättningar tömma mobilen på data, men det är ingen hjälp eftersom datan är krypterad.)

Den enda lösningen är att "gissa" fram koden vilket i de flesta fall gjorts omöjligt eftersom Apple har lagt in möjligheten att mobilens egen kod raderas automatiskt efter 10 försök varefter allt innehåll är krypterad för all framtid. FBI vill alltså inte ha reda på koden utan deras begäran är att Apple skriver ett program med sin master key som gör det möjligt att stänga av den automatiska tömningen samt att man inte ska kunna använda en dator att gissa lösenordet snabbare än var femte sekund (80 millisekunder kräver dock processorn mellan försöken). Med detta i hand skulle man ha en chans att prova alla kombinationer tills man får fram koden- är den på bara fyra siffror tar det 34 minuter, men skulle den vara på maximala åtta siffror tar det ung. en miljon år.

Systemet är alltså idiotsäkert redan i iPhone 5C, som detta gäller, men ännu säkrare i iPhone 5S och senare modeller som har en egen extraprocessor "secure enclave" som är en egen liten dator som dels innehåller användarens kod, dels mobilens unika kod samt en slumpmässig kod som är helt okänd för alla. Dessutom har man lagt in att man måste vänta längre och längre för varje försök att prova koden så även om användaren inte lagt in automatisk radering efter tio försök blir det omöjligt att gissa sig fram då man i iPhone 6S som kom i höstas kräver sex siffror i koden.

Att Bollö ljuger på detta sätt är dock ingen parodi, utan ett väldigt oroande tecken för aktieägarna i MSAB. Han försöker hypa bolaget när det mycket väl vet att tiden håller på att springa ifrån dem. Snart är alla iPhones ute på marknaden krypterade och fingeravtrycksläsaren som kom med iPhone 5S har gjort att som sagt nästan alla skyddar sin mobil då man måste ha en kod för att kunna använda TouchID och kod är obligatoriskt efter att mobilen har varit avstängd. 

Det är uppenbart att andra tillverkare av bättre mobiler kommer att följa Apple här och införa allt bättre säkerhet. Android fungerar som bekant annorlunda än iOS men det har i flera år funnits olika krypteringslösningar för Android på marknaden och Google hade tänkt att göra det obligatoriskt från version Lollipop men tog ut det för att inte sänka mindre kraftfulla modeller. Samsung m.fl. har det dock som tillval i inställningarna, men det är rimligen bara en tidsfråga innan detta blir förvalt för Android. Processorerna blir snabbare hela tiden och detta är ju en enormt viktig funktion för alla som använder sin smartphone till annat än att bara ringa med den.

Eftersom MSAB:s styrka har varit just att de snabbt och enkelt kan tömma beslagtagna mobiler är detta troligen ett enormt hot mot deras relevans på marknaden. Säkert kan de erbjuda andra tjänster också och jag säger inte att de kommer att gå i konkurs nu men en krypterad mobil kan man som sagt inte komma åt innehållet i utan att veta koden. FBI har avlyssnat knarkhandlare som sagt att deras liv blev väldigt mycket enklare i och med iOS 8 då de inte längre behövde oroa sig för sina mobiler. Naturligtvis finns det gott om idioter bland brottslingar, men jag tror inte särskilt många glömmer att lägga in lösenord innan de använder sin iPhone "i tjänsten".

Jag tror att Micro Systemation nu har haft sin glansperiod. De var väldigt duktiga på att dra nytta av mobiltelefonernas snabba utbredning och det faktum att brottslingar använder mobiler. När ingen skyddade denna data samtidigt som den blev allt mer detaljerad så var det guld värt för polis och militär att snabbt kunna komma åt relevant data på en PC istället för att sitta och leta efter sms och raderad information.

MSAB:s framgångar var möjliga i en värld där folk inte använde säkerhetskoder i sina mobiler och datan i mobilerna i varje fall inte var krypterad, båda dessa förhållanden försvinner nu snabbt. Med dagens snabba teknikutveckling är det som sagt svårt att tro att inte alla bättre mobiler snart kommer att ha säkerhet som i alla fall närmar sig Apples. Marknaden måste därmed blir snabbt mycket mindre för MSAB om man inte hittar på andra tjänster att sälja. Företaget är i alla händelser värt långt mindre idag eftersom vinsterna oundvikligen lär minska framöver.

För den som vill läsa mer om de olika företagens, t.ex. MSAB:s, problem med iPhone/iOS rekommenderar jag denna artikel. Som så ofta måste man gå till utländska publikationer för att få reda på sanningen.

(Jag har inga aktier eller andra positioner i detta bolag.)

Opportunistisk värdeinvestering

Mina bästa affärer, alla kategorier, har jag gjort när jag har vågat ta tillvara tillfällen som plötsligt uppstått i en enskild aktie. De allra bästa av dessa har varit när nedgången inte har varit bred, dvs en allmän börsnedgång, utan har varit mer specifik för branschen, eller allra helst, ett visst företag.

Jag har på samma sätt gått miste om massor av affärer som hade blivit mycket bra om jag bara hade haft pengar tillgängliga och inte bundna i aktier som jag tycker för mycket om för att sälja. Jag funderar därför alltmer på om jag borde minska ned mina innehav eller göra mig av med något för att kunna ta tillvara på de chanser som marknaden serverar regelbundet.

Det är väl ingenting som inte känns intuitivt rätt i att man tjänar pengar på att utnyttja våldsamma överreaktioner och någon kanske tänker att det är rena självklarheter, men fundera i så fall på hur du själv brukar känna dig när en viss aktie har fallit handlöst under några dagar eller veckor på dåliga nyheter. Känner du dig självsäker i din analys att detta verkligen är en överreaktion som kommer att korrigeras med tiden, eller tänker du att det nog måste ligga någonting i denna nedgång. Tror du att andra känner till saker som du inte vet varför nedgången är helt rationell och kan följas av värre ras, eller vågar du "put your Money where your mouth is"?

I efterhand känns alla tillfällen självklara och man känner sig dum som inte hoppade på tåget. I spel är det ännu värre eftersom det hela tiden dyker upp tillfällen och man kan någon timme senare se slutresultatet bara för att banna sig själv. "Jag visste det!" Så är det förstås inte. Den som hoppar på allt som ser bra ut kommer garanterat att förlora pengar eftersom de vinster som görs äts upp av alla de förluster, ibland troligen stora sådana, som man gör när man inte är tillräckligt noggrann i sin analys samt inte är kall nog att avstå.

Några exempel på mycket bra affärer som jag har gjort vid nedgångar.

Swedbank 2009-16: Banken var groteskt undervärderad pga överreaktionerna i kölvattnet på finanskrisen och den stora exponeringen mot Baltikum där finansbubblan hade spruckit. Den bakomliggande intjäningen på den svenska marknaden var dock väldigt god och ganska opåverkad av krisen samt banken hade mycket starka huvudägare som "aldrig" skulle låta banken gå omkull varför konkursrisken inte alls var lika stor som marknaden trodde. Nedsidan var som alltid 100 %, men uppsidan var mer sannolik och 1000 % på sikt om banken kunde rida ut stormen och återgå till business as usual. Min första affär där jag tjänade sjusiffrigt netto (ingående beskriven här).

Boliden 2008-14: Bolidens aktie straffades galet mycket av finanskrisen av att zink- och kopparpriserna sjönk rejält samt att Boliden hade startat en stor utbyggnad av Aitik-gruvan innan krisen och marknaden trodde, helt felaktigt skulle det visa sig, att företaget skulle tvingas till en nyemission för att kunna betala alla investeringar. Aktien sjönk från 150 kr till 15 kr (jag köpte från 35 kr och ned till botten) och sedan steg den till 150 kr igen  (ingående beskriven här).

Starbucks föll på två något svaga rapporter våren och sommaren 2012 från runt 63 dollar till dryga 40 (dela med två för att få nuvarande aktie). Jag köpte första posten på 46 och sedan fyllde jag på. Därefter steg aktien långt över 100 % men ytterligare bränsle kom av ren tur när dollarn steg.

Apple föll handlöst 2013, vilket jag har beskrivit här.

BP blev också ett bra tillfälle efter deras haveri, men det var ett långt mindre äventyr än de ovanstående, se här.

----

Gemensamt för dessa affärer var dock att jag hade pengar liggande eller satsade pengar som jag kunde få loss på annat sätt, ibland även efter aktieförsäljningar. Dock är det uppenbart att det är vid dessa tillfällen som jag har tjänat bäst. Det är inte när jag har köpt SHB eller H&M vid mer "normal" kurs, den senare min kanske sämsta affär när man räknar hur länge jag har ägt aktien och nettot idag inkl. utdelningar.

De gånger det har kliat i fingrarna det senaste året är framförallt följande:

BMW:s ras, första gången vid VW-affärens avslöjande ned till 72 euro, vilket kändes som urtypen för överdrift på marknaden. Smittorisken var väldigt låg och 20-30 % fall i aktien var absurt när BMW absolut inte var direkt inblandat. Ett par månader senare föll BMW än mer vid rasen i början av året, som lägst ned till 67, vilket förstås givet utdelning, PE och företagets utmärkta skick var absurt. Inga pengar- inga aktier...


LVMH:s nedgång i januari ända ned till 134 euro på just ingenting annat än allmän börsnervositet var ett jättetillfälle som jag kunde utnyttja lite grann genom att sälja Investor, men jag ångrar nu bittert att jag inte hade mer likvider...


Disney köpte jag första gången på 97 dollar i somras efter att de hade fallit som en sten från över 120 dollar på oro för sportkanalen ESPN. Sedan steg den nästan upp till 120 dollar igen varpå den sjönk i december och jag ökade runt 110 dollar genom att sälja Investor och NCC, vilket förstås inte hittills har varit en bra affär, men jag tror som bekant väldigt mycket på DIS varför jag är glad att jag har kunnat bygga upp en bra position och kommer att öka den med tiden.

Deutsche Bank kändes för en månad sedan som ett givet köp när den föll under finanskrisens nivåer till 13 euro, men dels för att jag inte hade pengar och, mycket viktigare, dels för att jag kände att jag inte hade tillräcklig kunskap och inte skulle hinna skaffa mig den (en bank är ju långt mer komplicerad än de flesta andra företag) så avstod jag dum som jag var. Felet var dock att jag inte har tid (alt. tar mig tillräckligt med tid) för att sätta mig in i ett så komplicerat företag snabbt och effektivt. "You can't get rich if you work all the time" som John Rockefeller sade, back in the day.

Jag vet inte om DB kommer att gå bra på sikt men det känns idag som om det var samma typ av överreaktion i februari som det var i tre av de svenska storbankerna våren 2009. Då var värderingen mycket lägre än i DB i februari men  det var samma typ av rädsla- minsta risk för att en bank får finansieringsproblem eller problem med att hålla sina kapitalkrav gör att marknaden säljer i panik. Det lär dock komma fler sådana chanser i europeiska kvalitetsbanker med tiden.

Man ska var väldigt försiktig att ändra bra strategier, men det är tydligt att jag har, i vilket fall på marginalen, förlorat på att vara fullinvesterad. Det är helt omöjligt att veta hur mycket men det är ingen tvekan om att det är så. Att sitta med hälften likvider är däremot helt vansinnigt anser jag eftersom man ju alltid har en fördel av att äga bra aktier. Bara om man lurar sig själv och förtränger alla missade uppgångar i aktier man "tillfälligt" sålt eller kraftigt minskat sitt innehav i så kan man tro att det är en bra strategi för den som är bra på att hitta undervärderade företag. Är man däremot mindre bra på att hitta fina placeringar så är det förstås bättre ju mindre exponering man har. Ren matematik.

Disney och ESPN

Disneys nedgång de senaste månaderna (trots uppgångar däremellan) kommer sig till i princip 100 % av oron för att deras kassako den i USA helt ledande sportkanalen ESPN som de senaste två åren har tappat sju miljoner kunder (av över 90 miljoner abonnenter kan tilläggas). Nedgången har dock inte alls varit jämn, utan man har vissa kvartal visat bättre siffror, men de senaste två-tre kvartalen har man tappat abonnenter och då vill förstås marknaden ta ut katastrofen i förväg.

Oron kan förstås ses som befogad då ESPN:s bidrag till Disneys vinst är ung 25 %, men slutsatsen att denna nedgång är det första steget till en övergång till att alla kommer att vilja "klippa kabeln" (cord cutting) och istället köpa underhållning via nätet är groteskt överilad. Sport är i princip endast intressant när det sänds direkt och den som verkligen är intresserad av en viss sport vill inte sitta och köpa enstaka matcher mer än på marginalen.

Mest intressant som förklaring för det som har hänt är dock en affärsuppgörelse som ESPN gjorde med sina distributörer så tidigt som 2012, vilken gick ut på att för att acceptera priset sex dollar per kund och månad så skulle distributörerna inte längre avkrävas att som tidigare 90 % av deras abonnenter skulle köpa ESPN som en del av sitt programpaket, utan istället 80 %. Detta gjorde att man kunde sälja "skinny bundles", dvs mindre kanalpaket billigare till mindre sportintresserade kunder, vilket med tiden gjorde att ESPN tappade abonnenter.

Denna förklaring har alltså föga med någon trend mot internetbaserade sändningar att göra och oron för att kunderna håller på att överge ESPN är alltså tämligen obefogad, i varje fall sker det inte med fler än dem som tidigare mer eller mindre tvingades köpa en kanal de inte ville ha.

ESPN har dock ett annat problem i det att de har tvingats betala alltför mycket för rättigheterna. Konkurrensen bland sportkanalerna har ökat och därmed priser för rättigheterna. Det är svårt att veta vad detta kommer att leda till, men intuitivt känns det inte hållbart att rättigheterna ständigt ökar i pris. ESPN är som sagt helt dominant och rimligen lär de sig av sina misstag om det stämmer att de har bjudit klart mer än övriga spelare.

Jag tror dock än mer än tidigare att oron är kraftigt överdriven för ESPN. Marknaden gynnar i regel de stora spelarna på de smås bekostnad och om de senaste två månadernas trend med ökande abonnentantal håller i sig så kommer Disney att stiga allt annat lika. Jag skulle t.o.m. våga påstå att om bara den nedåtgående trenden stannar upp så kommer aktien att stiga. I mer eller mindre samtliga andra affärsområden ser det väldigt ljust ut för Disney och tanken att man skulle vara helt beroende av sin sportkanal är lika galet som att tro att de håller på att gå under för att de under ett par kvartal visar vikande siffror.

Simply the best

Det verkar vara väldigt kontroversiellt för vissa att man säger att ett företag eller en produkt som ett företag säljer är bäst. Alltså inte att den är bäst i något allsmäktigt funktionstest, utan att den står i en klass för sig själv mot konkurrenterna.

För mig är det alldeles självklart att det är så i vissa fall och betydelsen att äga ett sådant företag jämfört med ett som hela tiden måste bevisa sig är mycket stor och jag är alltid på utkik efter dessa företag. Andra verkar tro att ”bäst” ständigt och jämt ligger i betraktarens ögon alternativt (typ) att eftersom förstaplatsen en dag kan gå förlorad så går det inte att säga att någon är i en klass för sig på marknaden.

Jag håller alltså inte alls med. Oftast finns det flera spelare som konkurrerar om kronan, det är svår att se vem som leder och leder någon så växlar det i regel vem som har förstaplatsen. Men så är det inte alls överallt- det finns Nobelpriset och så finns resten.  Bland världens kungahus så finns det brittiska och så finns de andra. Bland valutorna finns den amerikanska dollarn och så finns de övriga. För att ta ett par exempel från (onoterade) företag kan nämnas att bland armbandsur finns Patek Philippe och så finns de andra märkena samt bland lågprismöbler finns IKEA och resten.

Självklart är det en väldigt fördel att sälja en produkt som regerar på marknaden. Ett bra och relativt nytt exempel är iPhones ställning på smartphonemarknaden. Den är originalet (den första moderna smartphonen, inte den första smartphonen förstås), säljer mest, den tar nästan alla vinster i segmentet och de funktioner som den erbjuder är det som alla andra har att förhålla sig till. Inte så att dessa är de viktigaste eller mest avancerade funktionerna, utan andra får helt enkelt se till att snabbt införa iPhones nyheter, t.ex. fingeravtrycksläsare eller röststyrning, när de kommer för att ha en chans att överhuvudtaget konkurrera med den.

Vissa konkurrenter, framförallt Samsung, har valt att satsa på funktioner och egenskaper som iPhone inte har erbjudit. Helt klart är dock som sagt att alla har iPhone att förhålla sig till. Att påstå något annat är bara okunnigt, liksom det inte är något argument att säga att många tycker att Märke X är bättre osv. Det är det kanske, men iPhone är ändå kung idag och det ser inte ut att ändras under överskådlig tid. Betydelsen för Apples intjäning går inte att överskatta.


Bland de globala cafékedjorna så står Starbucks i en klass för sig. De är originalet, störst och har oroligt mycket större ”brand awareness” än Dunkin Donut och de dussintals ”Robert’s Coffee-företag” som finns överallt. Påminner om McDonald’s, fast utan skräpet. Starbucks kom nyligen till Uppsala till Gränby Centrum där det sedan länge finns tre caféer, varav en är en typisk Starbucks-kopia. Det är efter några veckor väldigt tydligt vart folk går och vilket kaffe folk köper med sig och vandrar om kring med (något som jag aldrig sett tidigare i Gränby). Ingen annan cafékedja är ens i närheten av detta och det gäller förstås inte bara i Sverige utan i mer eller mindre hela världen, de är ju trots allt företaget som lyckades få kineserna att börja dricka kaffe…

Disney verkar inom ett par segment där de är helt i en egen klass- animerade filmer och nöjesparker. Universal och andrakonkurrerar med dem, men de är i en egen klass. De besitter en talang som ingen annan har inom dessa områden och deras ”name recognition” är oerhört mycket större än konkurrenternas. Folk köper och besöker Disney för att de vet vad de får.

Slutligen är mitt senaste tillskott LVMH (Louis Vuitton Moet Hennessy) i en helt egen klass vad gäller väskor genom sitt största dotterbolag (bortåt 50 % av vinsten, vari förstås ingår annat än väskor) Louis Vuitton. De allra flesta skulle inte köpa en LV-handväska eller annan väska, eller i varje fall inte en äkta, de är ju dessvärre de mest kopierade märket i världen. Men alla känner till Louis Vuittons väskor. De är sinnebilden av en exklusiv väska, vare sig det är ikoniska handväskor, reseväskor eller vintage-väskor.

Makten över priset är enorm när även decenniegamla väskor säljs för nästan lika höga priser som nya. Naturligtvis är det inga billiga produkter att tillverka, jag äger själv tre av deras weekend-väskor ("Keepall", se nedan), varav en över 20 år gammal, och produktkvaliteten är extrem, jag har inte sett någonting liknande i väskor eller snarlika produkter, men produktionen är också enorm då det idag som bekant finns väldigt många rika människor i världen. Sannolikheten att folk med god till mycket god ekonomi ska sluta eftertrakta och köpa Vuittons väskor är mikroskopisk, liksom att någon plötsligt ska kunna konkurrera på allvar mot det som i 160 år varit synonymt med de finaste väskor som finns. Om 100 år kommer Vuitton fortfarande att tillverka enormt eftertraktade väskor.

Naturligtvis garanterar inte en "evigt" mycket populär produkt att ett företag kommer att växa snabbare än marknaden och hålla sig för alltid lönsamt och bli en bra placering. Priset för aktien är lika viktigt som vanligt och det krävs förstås att den produkt det gäller fortsatt är intressant för marknaden (tänk IBM:s överlägsna skrivmaskiner...) samt att företaget sköts bra. Det är dock, allt annat lika, en enorm fördel att ligga på förstaplatsen i konsumenternas medvetande. Därför är dessa ledande produkter och företag vad man ska leta efter.

Svenska bostadspriser

Bostadspriserna, eller snarare hur höga bostadspriserna är, är ett till synes evigt diskussionsämne numera i Sverige. Som jag skrev för 2,5 år sedan i "Vad alla vet" (mitt mest lästa inlägg någonsin) beror det troligen på att journalisterna och makthavarna bor just i de bostäder i attraktiva områden som har stigit stadigt i väldigt många år nu samt förstås att bostaden för de allra flesta är det största köp man gör i livet. Ständig oro för att den ska falla brant i värde och den eviga tanken att allting upprepar sig med någon tids mellanrum ger oss ständiga rubriker om bostadsprisernas utveckling och påståenden om att vi har en bostadsbubbla.

Som jag skrev i detta inlägg har vi inte en bostadsbubbla, men det kan vara värt att gå in lite djupare på den frågan. En bubbla är definitionsmässigt när priset på en viss vara har stigit bortom rimlighetens gräns, dvs värdet kan inte vara så högt som priset indikerar. När man i Florida kunde slå upp vilka hus som helst varsomhelst i delstaten och priserna ändå steg till himmelen som om huset hade varit ritat av en död, berömd arkitekt i det finaste läge man kan tänka sig där ytterligare exploatering var förbjuden.

Det kan absolut finnas platser i Sverige där priserna har  stigit för mycket pga stort tryck och jag säger inte på något sätt att priserna kommer att fortsätta stiga med 10 % per år eller ens stå stilla. De kan mycket väl sjunka, men det betyder INTE att vi har haft en bubbla. En bubbla är inte när priserna korrigeras nedåt med 10 % ett år. En bubbla har man haft när luften mycket snabbt går ur marknaden, priserna rasar brett och ägarna plötsligt står med tillgångar som är 40-50 % mindre värda än de var något år tidigare.

Priserna är idag högre än förut, klart högre men är det orimligt? Samma sak har hänt i heta städer runt om i Europa, inte minst huvudstäder och man får multiplicera alla priser med minst fem för att komma upp i centrala Londons priser. Inte för att Stockholm går att jämföra med London, men bara för att få lite perspektiv.

Det är inte alls orimligt att man får betala tio miljoner för fantastiska lägenheter i Stockolms innerstad. Kostnaden för lånet är idag (om man räknar med 1,5 % ränta och avdrag) ung. 9000 kr. Till detta kommer förstås avgiften, men även med en dubbling av räntenivån landar man på drygt 20 000 kr i månaden. Hur skulle ägarna till sådana lägenheter som har stora inkomster och ordnad ekonomi, vilket naturligtvis har kontrollerats i bankernas kalkyler, inte klara dessa kostnader. Det blir annat man drar in på och att döma av rese- och restaurangbranschens utveckling på senare år så finns det en del att ta av.

Vad jag däremot säger är att prisuppgången beror på i första hand en brist på bostäder i tillväxtregioner samt platser där man med bekväma transportmedel kan nå dessa arbetsplatser. I andra hand, men även väldigt viktigt, har priserna drivits upp av olika ekonomiska skäl- sänkningen av inkomstskatten och fastighetsbeskattningen samt avskaffandet av förmögenhetsskatten har ritat om kartan rejält för bostäder. Räntan som tidigare inte sällan har legat i spannet 4-6 % har nu i många år legat mellan 1 och 2 %. En enorm skillnad.

Naturligtvis fungerar dessa förändringar precis som inflationsförväntningarna- det tar lång tid för dem att förändras. När människor t.ex. har vant sig vid att inflationen är hög så kommer de att tro att inflationen förblir hög, även om stränga åtgärder har satts in för att minska inflationstrycket. På samma sätt har man inte alls tagit till sig att räntan troligen kommer att förbli ”låg” under lång tid framöver utan i sin personliga kalkyl (liksom även bankens) räknat med att räntan ”snart” kommer att stiga till någon förmodad, mycket hög nivå. Attityden till räntan har nu förändrats så att förväntningarna sakta men säkert har justerats ned och med detta kommer att man vågar låna mer än tidigare varför priserna får skjuts av detta.

Under förutsättning att vi inte kommer att drabbas av antingen en räntechock, en oerhört hemsk lågkonjunktur eller vansinniga politiska ingripanden i marknadsmekanismerna så är inte dagens priser höga. Det är inga som helst problem för svenskarna att klara högre räntor än idag, däremot skulle högre räntor naturligtvis påverka all lyxkonsumtion och bostadspriserna.

Något större fall i bopriserna tror jag dock alltså inte alls på då jag absolut inte tror att vi kommer tillbaka till 6 % ränta och jag inte tror att politikerna med vilje kommer att orsaka ett haveri i marknaden genom någon drakonisk åtgärd i stil med en supercombo av avskaffat ränteavdrag, höjd reavinstskatt och helt orimliga amorteringskrav.

Inflationstrycket är mikroskopiskt, Sveriges befolkning ökar mest i Europa, bostadsbygget har sackat efter i många, många år även om det skett en förbättring på senare år och bostaden är helig för svenskarna. Det finns ingenting man låter gå före att betala sitt banklån, ingenting. Sveriges banker har dessutom inte det minsta intresse av att ta över ett hur eller en lägenhet från t.ex. ett par som förlorat sina jobb. Så fungerar det inte i Sverige, här finner vi lösningar i form av uppehåll med amorteringarna och liknande.

Priserna kan fluktuera över tiden, så är det på alla fria marknader. Det kan ske pga förändrade preferenser, förändrade regler och oro/optimism inför framtiden. Detta är helt normalt och ingen kan veta hur det kommer att bli de närmaste åren. Vi har redan sett hur utvecklingen har bromsats upp de två gånger, för ett år sedan och just nu, som man varit på väg att införa amorteringstvång, men det är alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser av detta, vilket förstås inte hindrar media att görajust det.

Att tro att bostadspriserna när som helst kommer att falla som en sten är helt taget ur luften. Allting kan ske, men hur ska det gå till med ovanstående förutsättningar?

Swedbanks ledning

Swedbanks styrelse meddelade i morse att man hade sparkat verkställande direktören sedan sju år tillbaka under vilka aktiekursen, trots den senaste tidens tillbakagång, har åttadubblats, och enligt Harvard Business Review världens 13:e bäste VD, Michael Wolf. För att ytterligare strö salt i såren på oss som beundrat Wolfs förmåga och vill att aktien ska fortsätta sin resa uppåt lyckades man inte ens ge en vettig förklaring till varför Wolf sparkats överhuvudtaget och än mindre varför på detta uppseendeväckande sätt och utan ersättare. Faktum är att man inte ens kallade till en presskonferens utan höll en telefonkonferens, vilket man inte ens gör när man presenterar en kvartalsrapport, faktum är t.o.m. att man inte lyckades hålla telefonkonferensen heller vid första försöket varpå aktien tappade allt intresse och dalade ned mot nivåer vi inte har sett på år och dag.

Ledare för denna oslagbara uppvisning i ostyrigt beteende och caligulainspirerat ledarskap är den gamla partigängaren Anders Sundström, känd som trefaldigt misslyckat statsråd (den sista gången fick han sitta hela 19 dagar på posten som socialminister), VD för Folksam och flitigt deltagande i diverse jaktresor. Själv har jag känt att Sundström väl var något man fick leva med som aktieägare i Swedbank. Han verkar ju i vilket fall inte ha gjort någon skada och i folkrörelsetunga Swedbank kan man bara drömma om en professionell ordförande. Som många andra S-ministrar som släppts ut på grönbete har han varit duktig på att höja sitt arvode men detta är förstås växelpengar för en storbank.

Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att han skulle ställa till det så kungligt som idag. Den enda tröst för detta är väl att han nu har grävt sin egen grav för att någonsin få nya, fina uppdrag i börsbolag. Lite kuriosa är att norska Oljefonden har begärt att deras innehav ska tillåta deltagarna på stämman rösta på styrelsemedlemmarna var för sig istället för i grupp, vilket Sundström komiskt nog redan har meddelat att man tänker hörsamma så aktieägarna har alla möjligheter att göra sig av med honom under förödmjukande former om de så skulle önska. 

Den lite enklare affärspressen har förstås inte försatt chansen att puckla på hela Swedbank så mycket de har orkat men detta är inte seriöst. Swedbank är en utomordentligt välskött, kapitaliserad och lönsam storbank med fantastisk marknadsposition på sina hemmamarknader. Om det finns kaos någonstans så är det i ordföranden och styrelsens beteende, vilket förstås är illa nog, men med en ny VD, förhoppningsvis rätt val, kommer det att lugna sig. Banken i sig tror jag verkligen inte befinner sig i något kaos.

Nåja, jag tappade i vilket fall förtroendet för styrelsen och sålde typ 98 % av mitt innehav idag och köpte SHB A för det mesta och resten LVMH. Nedgången var 2,6 och 5 % vid de två försäljningarna och eftersom jag har ett väldigt förtroende för SHB är det bara en fortsättning på den överföring som jag påbörjade för några veckor sedan. 

SHB levererade dessutom en mycket stark rapport idag och höjde som jag trodde utdelningen till 6 kr. Att man kan köpa A-aktien för 102 och alltså få 6 % direktavkastning av en av världens bästa banker är lika fascinerande som roligt. Roligt är också att jag kunnat göra en kursresa från som lägsta köp på 17 kr och högsta försäljning på 195 kr och massor av utdelningar däremellan. Dessutom blir det enklare att bara fokusera på en bank istället för att följa tre i detalj som var fallet till för några veckor sedan.

Här finns historien om hur jag "hittade" Swedbank.

"Fashion powerhouse"

Ingen som följer mig på Twitter (@Lou_Mannheim) kan gärna ha missat mitt nya intresse för världens största modehus- Moët Hennessy-Louis Vuitton, eller LVMH i dagligt tal, om ofta omnämns i engelskspråkig media som världens främsta "fashion powerhouse". 

Jag tänker inte gå in i detalj i detta enormt omfångsrika företag med över 70 dotterbolag inom mode, vin och sprit, parfym och kosmetika, klockor och smycken, varuhus m.m. Här finns deras egen beskrivning av verksamheten. Väldigt kortfattat kan man säga att detta konglomerat äger några av världens främsta varumärken och skapades i 1987 när Louis Vuitton (bildat 1859) köpte den lika legendariska champagnetillverkaren Moët & Chandon, vilken i sin tur redan ägde konjakstillverkaren Hennessy.

Företaget har sedan använt en stor del av sitt kassaflöde till att köpa upp mängder av andra, väldigt prestigefulla märken, varav de allra flesta drivs vidare mycket autonomt under gruppens paraply. På sätt och vis påminner det lite om Berkshire Hathaway- allteftersom lägger de under sig det ena fina företaget efter det andra. Företagsstrukturen är rätt komplicerat med flera stora ägare och visst korsägande. 

Verksamheten går väldigt bra, man växer stadigt och vinsten ökar. Veckans helårsrapport (man rapporterar halvårsvis) var en styrkedemonstration även om man fått draghjälp av eurons fall. Omsättningen ökade med 20 % (räknat på gruppens andel av resultatet, viss verksamhet samägs med utomstående) och vinsten steg med fina 16 % räknat på existerande verksamhet året innan. Kanske mest övertygande var att det fria kassaflödet ökade med smått otroliga 30 %. Alla siffror räknar bort försäljningen av aktier i Hèrmes som man sålde 2014 vilket förstås drog upp resultatet. PE ligger strax över 21, vilket är i linje med branschen, men lägre än snittet för aktien.

Försäljningen av klockor ledde till att man fick lagerbrister och framgångarna inom Champagne-segmentet har gjort att man nu måste öka produktionen för att kunna fortsätta öka omsättningen, ett problem som kanske inte är det värsta som kan inträffa. "Fashion and Leather goods" är det största segmentet med bl.a. Louis Vuitton och levererar 3,5 av 6,5 miljarder euro i vinst senaste året och har en röreslemarginal på avundsvärda 28 %. Avkastningen är beskedliga 2,3 %, som det brukar vara i stabila växande företag. Samtliga affärssegment övertygade i senaste rapporten


Det hemska Kina...

LVMH:s aktiekurs har det senaste året gång på gång tagit stryk pga oron för Kina, där man liksom många andra företag har ökat försäljningen rejält under många, många år i takt med att andelen välbeställda kineser har ökat. Från toppar över 175 euro har man fallit ned ända till 130 och nu efter allmän återhämtning trots börsoron och inte minst senaste veckans fina rapport är den åter över 150 euro.

LVMH kopplas förstås ofta ihop med Kina eftersom tillväxten har varit så god där. Kina är dock inte mer än en fjärdedel, mindre än USA och Europa. En långvarigt nedgång i Kina skulle kännas för LVMH men världen är mycket större än så. En investering är inte att man tror att Kina inte har några problem och allt kommer att tuffa på osv, utan, om man ska se det hela ur ett kinesiskt perspektiv vilket så många gör, Kina kommer att lyckas skapa en enorm medelklass (typ en halv miljard) av vilka de översta delarna kommer att handla utländska lyxartiklar.

Varför LVMH?


En investering i LVMH är ett "bet" på att andelen rika och välbeställda människor i världen kommer att fortsätta att öka under de kommande decennierna och dessa människor, samt nivån under dem i välstånd, kommer att fortsätta att köpa och drömma om dessa utpräglade "aspirational brands". Feelgood kommer fortsatt att stå högt i kurs och det är precis det som LVMH säljer mycket framgångsrikt. Företaget andas samma kvalitet som dess produkter och man känner tydligt hur ledningen besitter samma otroliga detaljkunskap om världen och inte minst Kina som finns hos Starbucks ledning.


De allra flesta av gruppens dotterbolag, inte minst kronjuvelen Louis Vuitton, min absoluta favorit, har en fantastisk "pricing power". Man vet att man har produkter som väldigt många vill köpa och man höjer helt sonika priserna år efter år långt över inflationen. Många av produkterna i gruppen har det lite absurda förhållandet till kunderna att de måste vara "tillräckligt" dyra. Skulle man sälja billigare skulle man förlora glansen.

Det säger sig självt att varumärken som funnits i decennier och flera fall hundratals år (det äldsta är från 1500-talet) har en inneboende vallgrav som man inte kan ta sig över. De fantastiska champagnehusen Veuve Clicquot och Dom Pérignon, dessertvinet Chateau d'Yquiem, modeshusen som Bulgari och Louis Vuitton, parfymhuset Givernchy osv hotas inte av nya aktörer, inte det minsta. De har i de flesta fall redan överlevt världskrig och revolutioner och bara blivit bättre och mer omtyckta med tiden. Det är så långt från den övriga världen med ständig utslagning av gammal teknik och processer som man kan komma. Om hundra år kommer människor fortfarande att köpa Vuitton-väskor och dricka Moët & Chandon. Det är inte mycket annat man kan vara så säker på vad gäller företags produkterbjudanden.

Jag har nu börjat köpa och kommer att öka när utdelningarna kommer (liksom i Disney) och den som är intresserad bör läsa på själv samt, naturligtvis, inse att detta inte är någon säker snabbdubblare. Detta är en aktie som man kan och troligen bör äga i decennier. Fashion never goes out of style!

Apple 2016 and beyond

Efter några dagars betänketid och läsande av (kloka) reaktioner på Apples rapport tror jag mig ha en god koll på vad som förändrades under förra kvartalet och överraskade ledningen samt vad det kan innebära för detta år.

Som jag har nämnt tidigare har Apple mycket god koll på hur många iphones man kommer att sälja ett visst kvartal. Detta betyder dock inte att man vet detta exakt, utan att man vet hur stora avtalade volymer man har med sina stackars pressade avtalspartners samt statistik för hur mycket som säljs av Apple själva i normala fall. Det senaste kvartalet blev uppenbarligen inte normalt.

Apple guidade för första gången iphoneförsäljningen vid analytikerkonferensen i oktober. Tim Cook sade då att man kommer att sälja fler iphones under julkvartalet 2015 än året innan. Facit blev 74,8 miljoner mot 74,5 året innan. Bara 300 000 st. alltså och givetvis inte den "beat" som Cook förutsåg när han guidade. I den senaste analytikertelefonkonferensen efter rapportsläppet var man väldigt noga med att betona att eftersom många utländska valutor sjunkit så mycket mot dollarn (SEK är ett exempel, om än inte det viktigaste direkt) så hade man höjt priserna och detta hade pressat försäljningen i utlandet.

Tillväxten i Kina var 14 %, långt lägre än för bara tre månader sedan då den var över 80 % och detta tryckte ned all deras försäljning rejält mot förra året. Om man vill vara lika pessimistisk som marknaden så tar man genast detta som bevis för att iPhone nu har peakat och det kan bara bli sämre kvartal för kvartal.

Är man lite mer nykter än så så lyssnar man även på Cooks budskap om att vårkvartalet kommer att vara det sämsta under året vad gäller jämförelsetal, att man inte ser något större tapp i försäljningen och inser att iPhone 7 naturligtvis kommer att sälja mycket bra.

Situationen har dock förändrats och möjligheterna till enorm tillväxt för iPhone är betydligt mindre nu, men det betyder verkligen inte att det är någon överhängande fara på taket. Helt klart har färre innehavare av modeller "före iPhone 6" (40%) uppgraderat än vad som är normalt och detta kan förstås ha att göra med att Apple numera inte säljer någon ny modell med fyratumsskärm. Om ryktet om en "iphone 5se" eller (mer sannolikt) "6se" med fyra tum är sant så är detta förstås ett svar på denna efterfrågan. Många har svarat i undersökningar att de tycker iphone 6 är stor och hellre vil ha en mindre modell. Detta är ingen majoritet men väl en väldig massa kunder i absoluta tal. Jag tror på detta rykte och tror att en vårlansering av denna kommer att få betydelse för försäljningen.

Vad gäller oron allmänt så ger jag inte mycket för dagens fluga att tro att försäljingen kommer att dyka framöver på att folk inte kommer att uppgradera för att de är nöjda med vad de har. Om datorförsäljningen är en guide så är det ingen fara för Apple- Mac har istället för att gå ned i exklusivitet ständigt blivit vassare och dyrare år efter år trots att världens totala PC-försäljning har fallit i flera år nu. Mac har vuxit snabbare (nu vuxit överhuvudtaget) jämfört med de nästan alltid billigare windows-PC i mer eller mindre samtliga av de senaste 35 kvartalen och detta med produkter som i första versionen lanserades i mitten av 80-talet (stationär likväl som bärbar).

Naturligtvis är det ingen exakt jämförelse mellan en Mac och iPhone, men den är tillräckligt lik med tanke på att vi nu utför massor av de sysslor vi tidigare använde en PC/Mac för på våra smartphones. Frågan är nog mer relevant vad som kommer efter smartphonen. Jag tror detta kommer att dröja väldigt länge eftersom vi vill ha tillräckligt stora skärmar för att enkelt kunna styra "apparaten".

Om man ser på Apple totalt så är deras princip helt enkelt att erbjuda oss möjligheten att använda så liten skärm som är praktiskt för varje uppgift vi vill utföra- Apple Watch är utmärkt för att meddela vad som hänt på vår iPhone, att hålla reda på hur vi mår och tränar osv, iPhone är utmärkt för att utföra de flesta mobila uppgifter som inte kräver stor yta, iPad finns för de flesta andra uppgifter vi vill lösa och till sist iMac och Mac Book (t.o.m. Mac Pro) för de sista, riktigt krävande uppgifterna som längre texter, grafik, bildbehandling osv.

Ingen av dessa produkter tar död på de andra, utan de kompletterar varandra och för vissa användrare räcker det med en eller två av dem, för andra, som jag själv, är det rätt att ha dem alla och slippa kompromissa.

Att tro att den centralt placerade smartphonen (för detta gäller förstås även oavsett fabrikat) skulle minska i betydelse känns inte rimligt. Visst kan uppdateringarna bli längre emellan, som för PC det senaste decenniet, men vi är (nästan) alla fåfänga människor som tycker det är långt viktigare för vår image vilken mobil vi har jämfört med vår dator hemma som ingen ser. Även om världen har fyllts med iPhones så finns det luckor, t.ex. i Indien och tack vare utbyggnaden av 4G i Kina.

Än mer viktigt än försäljningstrenden för iPhone är förstås det faktum att Apple att döma av rykten och deras enorma capex-investeringar nu håller på och tar fram många nya produkter. Istället för att säga "ingen kan bli som iPhone" ska man inse att det bara är ett eventuellt tapp i iPhoneförsäljningen som behöver fyllas för att hålla oförändrade vinster (marknaden tror idag på stadigt sjunkande vinster kommande år) och ingen kan väl ändå tro att iPHone kommer att falla lika snabbt som den har stigit sedan 2007? OK, det kan man förstås, men det känns inte alls seriöst med tanke på att iPhone 7 kommer i år och Apple har väldigt svaga konkurrenter just nu.

Utsikterna är väldigt goda idag givet aktiepriset. Kursen är inställd på kraftiga ras för försäljningen i framtiden och detta är inte sannolikt alls. Det är trots allt Apple vi talar om.

Apples rapport

Apples rapport var en påminnelse av den gamla sanningen att ingen stark rapport är så stark som den verkar och ingen svag rapport är så svag som den verkar när man först läser den. Sanningen är någonstans mittemellan och på den som följer Apple ställs stora krav på att hålla koll på detaljerna. Detaljerna framkommer väldigt sällan när man läser medierapporterna som hänger upp sig på totalt ointressant information som hur aktien handlades på efterbörsen eller enkla jämförelser av +/- ett visst procenttal utan att man tar hänsyn till anledningen till förändringen.

Om man ska sammanfatta så sålde Apple färre iPhones än jag hade trott vilket uppvägs till en liten del av att man fortsatte ökad intäkten per enhet från 687 till 691 dollar. Detta är sensationellt bra med tanke på att man har haft en hemsk motvind med valutorna. Enligt uppgift hade man ökat intäkten med runt 50 dollar vid konstant valuta, vilket visar hur stark denna produkt är på världsmarknaden.

Helt uppenbart är att den extraförsäljning s.a.s. som Apple hade tack vare att man för första gången sålde ”stora” mobiler för ett år sedan var större än jag hade trott varför man inte fick mer än en marginell ökning i år. Samtidigt är det uppenbart hur Apple får lida av att man vissa kvartal slår alla rekord och andra säljer mindre. Sådan är deras verksamhet och det kommer inte att ändras och Apple har heller inte försökt att dölja detta vilket många andra hade gjort.

Hade Apple ökat sin försäljning till 70 miljoner för ett år sedan (istället för att sälja 74,5 miljoner iphones) och detta år ökat till 75 hade alla skrikit av lycka, nu försöker alla istället hitta bevis för ”peak iPhone”. Samma sak hade förstås skett om man hade ökat vinsten per aktie med 25 % i fjol istället för 45 % och ökat med resterande (ung.) 25 % i år. För Apple hade detta förstås varit sämre men för aktien mycket bättre.

Om ryktena stämmer att man i vår kommer att komma med en rejält upphottad fyratumsmodell (”iPhone 5se” enligt uppgift) så kommer man att få ny fart i försäljningen utan tvekan.

Vinsten per aktie på 3,28 slog visserligen analytikernas farhågor (3,23 dollar) men var lägre än vad jag trodde (3,50). Den stora orsaken till att den inte blev större är återigen dollarns branta stigning. Apple har tidigare varnat för att deras gamla hedgar löper ut och detta kommer att påverka intäkterna men att det skulle bli sådana oerhörda effekter så man tappade fem miljarder dollar mot förra året kunde jag inte föreställa mig, men det kunde inte analytikerna heller och denna fråga har helt tappats bort i alla prognoser jag har läst. Intäkterna ökade med 2 % men hade ökat med 8 % om man hade haft en konstant valuta.

iPad fortsatte sjunka mer än vad jag trodde samtigit som den helt dominerar sitt segment, men vi vet alltså inte ännu var dess försäljning kommer att landa uthålligt. Naturligtvis påverkas den av att de vanliga modellerna inte har uppdaterats på mer än ett år.

Bland de riktigt goda nyheterna är att Apple TV och Apple Watch att döma av ”bokföringen” säljer riktigt bra. Här redovisar inte Apple antalen men det är lätt att se att man sålt minst fem miljoner klockor osv av de totala intäkterna. Mycket lovande för framtiden.

Andra riktiga godbitar var hur ofta man nämnde Indien under analytikerkonferensen. Här säljer Apple fortfarande lite, men man växer med ung. 50 % och kommer att fortsätta satsa rejält på denna världen tredje största smartphonemarknad. Detta kan bli det nya Kina för Apple på några års sikt. Man antyder också att man i vanlig ordning kommer att göra stora ökningar av sitt återköps-/utdelningsprogram nästa kvartalsrapport och att man kommer att fortsätta sälja stora obligationslån för att finansiera detta. Med all sannolikhet kommer man att utnyttja dagens låga kurs till enorma återköp nu när rapporten är släppt och man återigen kan börja handla.

Sammantaget är rapporten en påminnelse om att Apple är en långsiktig placering då företaget absolut inte styr sin verksamhet efter kvartal eller år. Om fem år kommer Apple att vara ett betydligt större företag tror jag, men vägen dit är mycket ryckig.