söndag 7 augusti 2016

Att leva på sitt kapital


Det har varit många och långa diskussioner på Twitter den senaste tiden om hur mycket pengar man behöver för att kunna "leva på sitt kapital". Jag (som inte lever på mitt kapital) startade själv en diskussion häromdagen då jag anser att tanken på att leva på existensminimum på utdelningarna inte alls känns särskilt lockande. Tweeten gav många svar, både gillande och mindre gillande.

Diskussionen om hur mycket man kan spara per månad, hur snålt man kan leva och liknande frågor har varit ett återkommande tema i investerar-communityn i några år nu. Väldigt stor andel av de verkliga zeloterna i denna fråga är unga och saknar barn. Vad de gör är med andra ord helt deras ensak, men jag måste säga att jag har svårt för hela resonemanget att man ska försöka leva så snålt som det någonsin går av flera skäl. 

Att spara regelbundet och leva sparsamt överhuvudtaget är en utmärkt princip. Jag har alltid försökt få så bra värde som möjligt och sett till att inte kasta bort pengar. Problemet är när man går över till ren snålhet, dels eftersom det kan drabba ens sociala liv då snålhet är en mindre populär egenskap, dels för att det utan tvekan leder till överdrifter och missade möjligheter. 

Att lägga alla pengar man inte absolut måste använda till annat på sparande när man är typ 18-30 år är i mitt tycke vansinne. Det är precis de åren man har möjlighet att göra underbara, mindre välplanerade och galna saker, resa jorden runt om man vill och överhuvudtaget leka av sig eller skaffa andra livserfarenheter som kräver att man är ung och obunden. Jag skulle aldrig vilja ha varit utan mina tåg-, båt- och flygluffningar, vilka alla gjordes när jag egentligen inte hade råd genom att jag tömde kontot gång på gång mellan 20 och 25 års ålder. Att missa detta tillfälle för att man bara vill ägna sig år gratisnöjen är som att missa universitetsstudier när man är ung, det blir liksom ingen ny chans när man fyllt 30 (i alla fall inte den upplevelse man har av universitetet när man är ung. lika gammal som övriga studenter).

Drömmen för en del unga investerare verkar vara typ att spara extremt tills man har tillräckligt mycket pengar att man kan leva (oerhört sparsamt!) på aktieutdelningar. Ungefär som den klassiske rentieren, den unge arvingen som inte behövde oroa sig för sin försörjning. Problemet är bara att rentieren hade väldigt mycket pengar och kunde leva ett fantastiskt liv av umgänge, resor och spännande projekt. Den som räknar ut att han kan leva på t.ex. 10 000 kr i månaden och säger upp sig när utdelningarna når över 120 000 kr kommer aldrig någonsin att kunna leva ett rikt liv. Snarare ett liv där man hela tiden måste oroa sig för inställda utdelningar och att kapitalet av andra skäl minskar.

Herrar Ripley och Greenleaf

Riktigt naivt blir det när man tror att man kan leva på detta sätt med barn när den dagen kommer om man inte har ett mycket stort kapital att ta av. Inte bara för att barn kostar väldigt mycket mer än de flesta förstår innan de får dem, utan för att ett extremt sparande utan tvekan drabbar barnet, som inte alls har fått välja detta liv. 

Jag tror de flesta barn till mindre bemedlade föräldrar lär sig leva med situationen att det inte finns så mycket pengar till läger, resor och annat kul när de växer upp. Deras kompisar är troligen i ungefär samma situation och man lär sig ha kul på andra sätt (läs: datorspel). Det är en helt annan situation om man ser sina föräldrar, till skillnad från alla andras, inte arbeta och med tiden förstår att anledningen till att de inte som andra får gå på sportlovsläger, spela hockey eller resa på loven är just att mamma och pappa inte vill arbeta. Sånt leder till bitterhet och dåliga relationer när man blir vuxen. Garanterat.

För att avsluta lite mer positivt tror jag att om man vill sluta arbeta åt andra ska sikta in sig på att leva på sin totalavkastning. Detta kräver förstås att man är en bra investerare (lång track-record) och har ett hyfsat stort kapital. Dock krävs det inte att man kan leva på utdelningarna och man ska nog inte tänka alltför mycket på dem heller då jakt på utdelningar kan hämma ens investerande då man troligen väljer bort bra tillväxtcase typ Starbucks för att "utdelningen är för låg".

Istället ska man nog vara långt från fullinvesterad, täcka sina omkostnader från den likvida delen av kapitalet och bara koncentrera sig på att investera så bra man har förmåga att göra, vilket då alltså blir ens arbete, vilket också ger en tid att söka information/kunskap som gör att man lyckas bättre. Lite som många traders verkar göra med andra ord. Ju bättre investerare man är desto mindre behöver man troligen, men å andra sidan, har man inte efter många år som investerare ett "stort" kapital så kan man ju undra om man verkligen är tillräckligt bra.

Oavsett tror jag ingen ska säga upp sig från arbetet och bli sin egen inom aktier utan att både vara helt säker på sin egen förmåga och ha ett tillräckligt stort kapital så man inte riskerar att leva som en fattigpensionär eller göra slut på sitt kapital.

26 kommentarer:

  1. Och för oss som inte har Twitter, vad anser du är gränsen för pensionering? Jag har som mål ca 400 000kr i utdelningar om året. Då känns det som att man inte behöver försaka något.
    Har du någon kommentar till senaste rapporten från Apple?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet, även om det där är en mkt stor summa, är att utdelningarna kan frysa inne osv varför jag som sagt inte tycker att man ska titta på utdelningarna. Bättre att känna om man tror på sin förmåga att leva på sin totalavkadtning.

      Radera
    2. En åsikt, när 3% av ditt kapital motsvara dina utgifter:
      http://egoninvestor.blogspot.com/2016/08/juli-en-utmarkt-manad-i-resan-mot-den.html


      ...eller 8 miljoner om ni är två i hushållet:
      http://egoninvestor.blogspot.com/2016/07/malsattning-kapital-8-miljoner.html


      Ursäkta smygreklam för egen blogg. Tack för ett utmärkt inlägg.

      Mvh

      Egon

      Radera
  2. Jag ligger väldigt nära din ideologi i det hela.

    I princip har jag delat upp mitt vuxna liv i faser.

    "Billigt kul" som student där ca halva lönen gick till resor och 1000 kr extra i månaden. Stipendier gick i huvudsak in i sparandet vilket byggde värdefull erfarenhet.

    "sparsamt vuxenliv" till en början höll jag och min fru kostnaderna (och boendet) på studentnivå. Sen har de sakta ökat med hyrd villa på landet och bil men fortfarande ett rejält sparande även om vi rest en del.


    Nu är vi inne i "barnaåren" och då är sparandet bara i mån av utrymme. Våra löner kommer att öka i framtiden och fokus just nu ligger på att ha det bra med vår växande familj.

    När lönerna ökat och/eller barnen flyttat ut kommer sparandet öka så att vi har ej bra totalavkastning när vi gått i pension. Men det är långt mindre viktigt än tiden med barnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tilläggas att den här planen drogs upp när jag insåg hur jävla mycket pengar som blir över för föräldrageneration när barnen flyttat hemifrån. Finns ingen poäng att spara när pengar är som värdefullast i syfte att spendera dem när man har överskott.

      Radera
  3. Och hur många kan leva på utdelningar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Få, mkt färre än de som tror sig kunna.

      Radera
  4. Problemet med fokus på enbart utdelningar är att det lätt blir för lite fokus på det som ligger till grund för utdelningarna och utdelningstillväxten, bolagets vinst och vinsttillväxt. Jag anser att de två sistnämnda är viktigare att fokusera på då de ligger till grund för all form av avkastning som en aktie kan ge, oavsett om det är utdelning, återköp eller värdeskapande genom bolagets återinvestering av vinsten. Det sistnämnda utfört på ett framgångsrikt sätt genom t.ex förvärv ger mest värdeskapande för aktien och totalavkastningen och är som ni vet orsaken till att Buffett och hans Berkshire inte ger någon utdelning.

    SvaraRadera
  5. Antingen är det helt enkelt så att man trivs med att leva som en student, eller så är man naiv. Alla vi som har studerat har en gång i tiden har klarat oss på CSN på 7000 eller 9000 eller vad det nu är nu för tiden, men det var inte livets glada dagar rent ekonomiskt (även om det var en härlig tid ändå).

    Om man vill leva ett någorlunda "normalt" eller "normenligt" liv i närheten av villa, volvo och vovve så är ju kostnadsnivån betydligt högre än några 10 kkr/månad vilket alla som redan lever ett sådant liv redan vet...

    Däremot tror jag att känslan av att utdelningar i princip täcker kostnaderna ger en extra dimension av frihet. Man kan byta till nåt roligare men sämre betalt jobb, gå ned i tid eller hitta på annat spännande istället för att bara sitta fast i ett ekorrhjul.

    Oavsett bör man ju spara för att få ett drägligt liv som äldre. Den allmänna pensionen kommer inte bli fet, vilket dagens äldre som inte har sparat en spänn redan gnäller över. Det är mitt eget huvudsyfte, att trygga framtiden rent allmänt så gott det går. Om det skulle leda till att jag även kan "leva på utdelningarna" så vore det ju en fin bonus ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lagom är bäst som bekant... Lagom fokus på utdelningar och lagom stora förhoppningar på att kunna ta det lugnare tidigare.

      Radera
  6. Hänger mycket på ens förutsättningar. För mig som bor i en hyfsat billig lägenhet, inte har några barn, valt bort bil samt tänker på mina utgifter innebär det att månadskostnaderna är ganska överkomliga och den dag mina utdelningar når 9 000 kr/månad skulle jag, teoretiskt sett, kunna säga upp mig. Nu skulle jag förmodligen inte göra det på stört, men möjligheten skulle åtminstone finnas där och ändå leva ett, för mig, fullgott liv.

    Jag är dock fullt medveten om att min situation och inställning är lite speciell. Har planer på att försöka få ner mina tankar på pränt i ett inlägg, men än så länge har det inte blivit av.

    Om jag är naiv låter jag dock vara osagt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sannolikt kommer du nog att vilja ha barn och mkt annat med tiden. Det var för mig en fas i livet att vara singel, festa, slappa osv när lönen bara gick till mig och jag inte hade något ansvar. Med tiden "förvann" vänner i äg till familjeliv och jag ville också gå vidare. Tack och lov gjorde jag det till sist. Nu är mina utgifter mkt större, ansvaret exponentiellt större och livet enormt mycket mer givande med familj. Då blir utgifterna mycket högre förstås men det är det värt.

      Radera
    2. Inser att borde ha nämnt i mitt tidigare inlägg att jag närmar mig 40, så valet att inte skaffa barn är så att säga redan avhandlat och klart. Flickvännen/särbon har dessutom ett par tonåringar sen tidigare, så det blir en alldeles lagom dos 'barnstök' den vägen :)

      Ska kanske också förtydliga att det inte handlar om att slippa ta ansvar, utan mer att jag aldrig känt något sug överhuvudtaget att skaffa barn. Är nog lite ovanlig på det viset.

      Radera
  7. Mina föräldrar satsade sina pengar på 3 saker när jag var ung. Ett utmärkt bra boende, ett utmärkt bra fritidsställe och tid med oss barn. När jag nu själv gillar jag att ta en resa ibland men jag har ärligt talat inte saknat det när jag var barn. Tvärtom är jag glad att vi slapp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är olika sånt där, själv är jag väldigt glad för resorn vi gjorde till Frankrike, Grekland och Norge (många gånger). Hade lerig valt att vara utan dem och jag ser idag att mina barn uppskattar våra resor väldigt mycket.

      Radera
  8. Jag har varit arbetslös av och till under mitt liv och vet hur dåligt och deprimerat jag mår av att inte ha arbetskamrater. Så att bli ekonomiskt oberoende och inte jobba är inte mitt mål.

    Jag har dock idiotsparat till mig en kritisk stor summa kapital som med hjälp av ränta-på-ränta effekten ofrånkomligen kommer ge mig ekonomiskt oberoende i framtiden varken jag vill eller inte.

    Så nu kommer jag istället att rikta min vinster från arbetslivet till att leva ett bra nutida liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara att gratulera, stort kapital är dock väldigt användbart även om man jobbar åt andra. Det är en enorm frihet i att kunna bestämma själv om man vill bra kvar på jobbet om man börjar ledsna eller något annat händer.

      Radera
  9. Hej, Jag är 46 år och sa upp mig i våras från en fast anställning med personalansvar. Jag har haft investeringar som hobby tillboch från i 27 år. 2012 började jag investera via ett eget bolag. Mitt förvaltade kapital uppgår idag till strax söder om dollarmiljonär. Nu ska jag leva på min förvaltning resten av mitt liv. Min budget är 25 000 kr/mån.

    SvaraRadera
  10. Att leva på sitt kapital i Sverige är ganska få förunnat, men det är absolut inte omöjligt. Precis som du säger är det totalavkastningen som spelar roll, och standardmodellerna för tidig pension säger att man bör ha 25-33 ggr årsutgifterna i investerat kapital för att kunna någorlunda säkert leva på avkastningen.

    Detta är inte alls omöjligt. Om man inte är särskilt intresserad av "stora hus och snygga bilar" mfl prylar, så kan man ha både familj och bra socialt liv, utlandsresor med mera och ändå spara ihop pengar. Naturligtvis är en hög lön viktigt för detta.

    Att leva på 10 000 kr/mån är förstås för lite, men omkring 20 000 kr/mån per person är inte orimligt och räcker gott (det motsvarar ungefär medelinkomsten i landet). Det krävs då ett investerat kapital på 6-8 miljoner/person.

    Eftersom många binder kapital i tjänstepensioner och säkert kommer få en del i statlig inkomstpension, så kanske man kan lägga sig på den undre delen av denna skalan, om man nu är intresserad av tidig pensionering.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man ska nog inte glömma att medan man jobbar har man väldigt stark ekonomi och därmed trygghet och stora möjligheter till roligt liv om man har miljoner på kontot. Att hoppa av lönen och leva på bara lite drygt vad man absolut behöver är troligen en stor omställning både vad gäller livsstil och trygghet.

      Radera
    2. Så är det absolut. Det beror dock ganska mycket på vad man har för hobbys/intressen. Att träna, tex, är betydligt billigare än att köpa sportbilar.

      Det finns nog de som vill "köpa tid" dvs jobba till 45 istället för 65 mot att få 20 års extra "semester". Om man är van att leva på halva lönen, till exempel, så blir det ju ingen omställning om man sköter sina kort rätt. Poängen med att sluta jobba försvinner lite grand om man måste gå ner i livskvalitet.

      Jag tror det finns en hyfsat stor grupp (framför allt i USA) som har betydligt större inkomster än utgifter, och som samtidigt söker tid till upplevelser snarare än prylar. Då kan sparande och investeringar vara en intressant väg till ett "fritt liv".

      För egen del gillar jag tanken på ekonomiskt oberoende, men jag har svårt att se min egen framtid i att "sluta jobba". Att ha möjligheten vore dock intressant.

      Radera
    3. Ja, pengar ger frihet, det kan låta materiellt, men så är det utan tvekan.

      Radera
  11. Eftersom inlägget är i ropet igen kan jag komma med en uppdatering.

    En bostadsrättsvilla på liten ort om Uppsala är införskaffad med 85 % belåningsgrad, ca 1,6 % ränta och utan att röra aktieinvesteringarna. Egentligen hade vi tänkt något dyrare men renoveringsnivån och det låga priset (mkt beroende på hög avgift till bostadsrättaföreningen som är konservativ med belåning) gjorde att vi slog till.

    En av flyttgubbarna växte upp i huset bredvid var lyrisk över området med pulkabacke inpå knuten, idrottsanläggningar för skidor, löpning, fotboll och hockey inom gångavstånd.

    Det tråkiga är att huset är trist och känns lite billigt med avseende på golv o.s.v. men det blir ett bra hem med småbarn där fokus ligger på barnen och inte lyxfällan-renoveringar.

    Om 5-10 år får vi utvärdera om vi vill bo kvar eller offra utdelningar motsvarande 0,5-1 månadslön på att köpa ett hus på toppnivå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det enda problemet jag ser är väl, som höll på att ske för oss för 11-12 år sen när vi bodde i brf, att marknaden springer ifrån en när priserna stiger mest (i kronor) för dyrare objekt.

      Radera