Groupthink på Riksbanken

Det är lätt att känna sig lite som en haverist när man år efter år (1, 2, 3, 4, 5) propagerar att ett mäktigt organ som Riksbanken, vars kritiker länge var väldigt få, inte bara handlar emot sitt mandat utan dessutom kraftigt vinklar sina prognoser och utredningar. Trevligt nog är jag dock inte ensam (1, 2, 3, 4).

 

Jag minns ett intressant gruppspykologiskt fenomen vi läste om på universitetet; ”groupthink”. Det slog mig idag att Riksbanken under Stefan Ingves måste vara ett praktexempel på just detta. Groupthink (eller grupptänkande) är kortfattat att en grupp börjar tänka som en ledande individ i gruppen gör- fakta från omvärlden sorteras så att bara det som stöder den av gruppen accepterade tesen ges något utrymme, allt annat förkastas. De som stöder den ”rätta” uppfattningen om verkligheten accepteras inom gruppen och de som inte gör det fryses ut så att de ändrar sig eller lämnar gruppens gemenskap. Hell follows...

 

 

Det ledande exemplet är Vita Huset under Lyndon Johnson där det växande engagemanget i Vietnams inbördeskrig som objektivt sett gick mycket dåligt fick männen runt presidenten att bara rapportera det som LBJ ville höra, allt annat sorterades bort och de som ingick i gruppen började tänka att i själva verket var deras politik den rätta och lyckad på alla sätt. Resultatet blev katastrofalt när USA drogs in i ett krig som man omöjligen kunde vinna och visade omvärlden att man inte kunde stå emot kommunismen.

 

 

Resultatet av Riksbankens politik under Stefan Ingves är även det katastrofalt och det är bara den underliggande mycket starka svenska ekonomin som har räddat oss från betydligt värre konsekvenser. Oavsett detta är dagens situation där vi har onödigt hög arbetslöshet sedan många år och balanserar på deflationens rand Stefan Ingves och hans jasägares, inte minst den lydigaste av dem alla, Cecilia Skingsley, fel.

Skulden delas dock med ett antal svenska journalister som istället för att ifrågasätta riksbankschefen när han i intervjuer står och blåljuger om stadigt ökande svensk skuldkvot eller andra talking points bara står och istället låter denne ledande befattningshavare tala till punkt med nästintill inställsamma frågor. Jag förstår mycket väl skillnaden i nationalekonomisk kunskap mellan journalister på Financial Times och Dagens Industri och SVT men någon måtta får det vara om man ska kalla sig journalist, man behöver ju inte gå på Journalisthögskolan för att kunna fråga ”Hur ser du på…?” eller ”Du är kritisk till Finansinspektionens beslut, varför då?”.

 

Naturligtvis saknas inte kompetens i Riksbanken, det är som Harry Flam skrev i förrgår, man har låtit den av Ingves accepterade uppfattningen att hushållens skulder ökar okontrollerat och att räntan därför måste hållas hög och låtit den påverka prognoserna och besluten, helt oavsett hur verkligheten ser ut. "There is noghting worse than a resourceful idiot" som det amerikanska uttrycket lyder. Man har hela tiden trott att inflationen ska komma tillbaka till den nivå som Riskbanken ska hålla, tjurskalligt och utan att någonsin få rätt:

 

 

 

Prognosmakeri är inte lätt så en jämförelse med hur andra har lyckats är rättvist. Dessvärre för Ingves & c:o visar denna att de har varit särklassigt sämst på att förutsäga framtiden varför marknaden (tack och lov) aldrig har trott på vad Riksbanken har sagt och handlat räntorna därefter. Så här går det när man sätter sin egen tjurskallighet mot verkligheten (Riksbanken är längst till höger):

 

 

 

För att visa hur sjukligt galet detta är så kan man försöka översätta detta till näringslivet. Tänk er en börsbolags-VD som kvartal efter kvartal efter kvartal misslyckas med ALLA sina prognoser om hur t.ex. marknaden kommer att efterfråga företagets produkter. Alla andra i branschen gör bättre prognoser än han. Dessutom är det uppenbart att en anledning till de ständiga prognosmissarna är att han låter sina egna fördomar påverka prognoserna varför de konstant missar målet.

 

Naturligtvis skulle en sådan VD snabbt sparkas från sitt jobb och såsmåningom återfinnas på någon mellanchefsposition i ett annat företag. Riksbanksdirektionen borde naturligtvis ha gjort samma sak med sin chef, men istället gav man honom förnyat förtroende i sex år och rensade bort dem som var emot honom och fyllde på med jasägare. Det räcker nästan med att se på det enskilda vansinnet i att göra sig av med den internationellt mycket erkända Lars EO Svensson för att kunna ta in Cecilia Skingsley från Swedbank. Istället för att få in nytt blod som inte är nästan sjukligt fixerad av hushållens skuldsättning fick vi alltså nya tokerier och nu deflation och nollränta. Det sista halmstrået för att få en förändring brast nyligen när Karolina Ekholm som hela tiden företrätt en verklighetsförankrad politik lämnade Riksbanken för departementsvärlden. Godnatt!

 

 

 

Omvärlden har nu föga förvånande vaknat där svensk press så länge sovit och Sveriges riksbanks politik lyfts nu fram som ett avskräckande exempel (1, 2, 3). Aldrig har kritik varit så välförtjänt.