En fågel i handen

Ju mer jag studerar rörelser i PE-tal för lönsamma och välgående företag desto mer övertygad blir jag om att den kortsiktighet som kvartalskapitalismen leder till inte bara kan utläsas i hur länge investerare orkar vänta på resultat i form av uppgångar, utan även ett alltmer ökat fokus på utdelningar. Detta skulle i så fall betyda att direktavkastningen anses viktigare än PE-tal och att gapet ökar.

Om någon har statistik över variationer i direktavkastning över tiden för svenska börsbolag är jag mycket tacksam för det verkar som om PE-fokuseringen har lett till att det nästan bara är dessa data som samlas in, se bara alla mina länkar till Apples historiska PE-tal som fyllt bloggen på senare år (bra exempel som belyser det faktum att Apple nu är historiskt lågt värderat i förhållande till både vinst och kassa).

Jag kan hittills bara iaktta hur utdelningen som jag tidigare skrivit om verkar ha stor inverkan redan på kort sikt på hur bolag värderas på marknaden allt annat lika. Logiken i detta är nu för mig verkligen glasklar. PE-talet är ett ganska flummigt och teoretiskt värdemått som i och med detta inte ger mig någonting i närtid. Det är en bra mätare under förutsättning att man kan ungefär korrekt bedöma huruvida nuvarande vinst är hållbar, dvs företagets framtida utsikter.

Utdelningen däremot är verkligen pengar i handen, för amerikanska företag så ofta som en gång i kvartalet men för svenska i vilket fall varje vår. Att veta att man kommer att få denna avkastning ganska snart har ett mycket stort värde, inte minst psykologiskt. Värdet finns förstås också i det faktum att återinvesterade utdelningar på sikt ger en fantastisk avkastning, vilket många vet, och även detta drar förstås mot utdelningar.

Effekten blir förstås att utdelningsaktier värderas högre än andra över tiden. På kort sikt kan förhoppningsbolag utan utdelning värderas väldigt högt men det blåser snart förbi. Detta innebär också att bolag som höjer utdelningen allt annat lika kommer att värderas upp, troligen ganska snabbt, och tvärtom. Detta är egentligen ganska rationellt eftersom utdelningarna, till skillnad från uppskattningar om vinster är reda pengar, dvs sanningen. På samma sätt som kassaflödet är sanningen i ett företag, medan vinsten är mer av en åsikt.

I ett försök att korrigera mitt misstag att inte genast öka i Swedbank när man meddelade att man nästan fördubblade utdelningen från 5,30 till 9,90 ökade jag med 11 % i fredags morse efter att aktien hade fallit mer (nästan 14 kr) än den avskilda utdelningen. Detta är i mitt tycke en mycket defensiv investering eftersom jag tror att utdelningen inte är hotad, snarare tvärtom, de närmaste åren och en direktavkastning på över 6 % inte är långsiktigt hållbart, vilket förstås betyder stigande kurs. Det är också en mycket befriande känsla när man äntligen lyckas att inte låta sig påverkas av att man har köpt Swedbank på helt andra nivåer (snittet var runt 45 kr innan senaste köpet) och larva sig med att ens snittkurs "förstörs", utan att tvinga sig att helt fokusera på dagens kurs i förhållande till företagets utsikter. Detta är förstås lika viktigt som att våga köpa när alla andra säljer utmärkta bolag och sälja dem när alla andra och deras mostrar köper dem på för höga nivåer.