▼
fredag 27 september 2013
Swedbank och buffertarna
När jag räknar på Swedbank idag påminner känslan en hel del om när jag började köpa detta mitt idag största innehav våren 2009- marknaden har felbedömt Swedbank igen och hur man än vrider och vänder på siffrorna är inte denna låga kurs och därmed jättelika direktavkasning (just nu 6,6 % efter fallet förorsakat, och håll i er nu, statens försäljning av sin sista del av Nordea) hållbar på sikt.
När dimmorna nu har klarnat vad gäller statens krav på bankernas kapitaltäckning så är det helt omöjligt att landa på någon annan slutsats än att Swedbank som redan idag (!) uppfyller de maximala krav (ung. 14,5 % kärnprimärkapitalrelation enligt Basel 3 i slutet av 2015) på kapital vid en extrem situation på lånemarknaden kommer att kunna fortsätta att dela ut 9,90 kr. Vi har den icke utdelade vinsten i år på kanske tre miljarder, därpå 2014 och till sist 2015.
Notera att detta är helt utan en ökning av vinsten och utdelningen. Mer troligt med tanke på att Swedbank nu i princip vet allt om vad staten kommer att kräva är att utdelningen av överskottskapitalet kan börja i form av en höjd utdelning vilket finansieras förutom av framtida, troligen ökande, vinster och av det överskottskapital man har idag.
Detta är trots allt det företag som ökat sin räntabilitet på EK från 8,1 % för tre år sedan, till 12,2 % för två år sedan och nu senast 14,4 % samt vinsten per aktie samma period från 6,43 till 9,52 till 12,19 kr. Ett sista, mycket talande faktum kan nämnas: före finanskrisen hade Swedbank 121 kr i eget kapital per aktie. Vid senaste årsskiftet med dubbelt så många aktier har man 94 kr.
Slutsatsen blir alltså att utdelningen kommer att höjas, förmodligen redan detta år, men i vilket fall åren därefter. Att då direktavkastningen ska vara dubbelt så hög som Handelsbankens är omöjligen hållbart. Mycket att se fram emot som Swedbank-ägare m.a.o.
måndag 23 september 2013
Disruption theory med undantag
År 1997 kom harvardprofessorn Clayton "Clay" Christensen med sin bok "Innovator's dilemma" som lanserade "disruption theory" för den breda publiken. Disruption theory har sedan blivit managementmotsvarigheten till relativitetsteorin- den teori som på ett heltäckande sätt förklarar varför etablerade företag går under till synes oförklarligt och nya, ofta mycket mindre, företag kommer in och tar deras plats.
Igår släpptes en mycket intressant artikel "What Clayton Christensen got wrong" av Ben Thompson som kraftigt begränsar den ursprungliga teorins giltighet till att bara (inte något litet "bara, men ändå) gälla när företag köper av andra företag, vilket kan förklara varför Apple lyckas fortsätta sälja mycket dyra produkter i mogna marknader, t.ex. mp3-spelare, men även iPhone i framtiden.
Disruption theory går väldigt förenklat ut på att etablerade företag satsar alla sina resurser på att utveckla sina nuvarande produktgrupper genom att lyssna på befintliga kunder och deras krav på snabbare, starkare, bättre osv versioner av den existerande tekniken (t.ex. hårddiskar). De etablerade företagen på marknaden "disruptas" förr eller senare av antingen
1) ett företag som kan erbjuda en teknik som är bättre på avgörande punkter (t.ex. flashminnen) men i början oftast är dyrare eller har sämre kapacitet.
2) företag som kan producera billigare om marknaden är mycket mogen och kunderna anser att de billigare produkterna är "bra nog".
De etablerade företagen uppfattar i typfallet inte detta som ett not utan avfärdar den nya tekniken som "inte bra nog", "för dyr för att intressera våra kunder" och liknande.
I fall 1, ovan, kommer den nya tekniken snabbt att bli billigare och bättre (den första iPhone kostade t.ex. 500 dollar med tvåårskontrakt i USA) och de gamla företagen slås ut av de nya. Christiansen visade att för varje ny generation av hårddiskar på 80- och 90-talet slogs de gamla tillverkarna ut av de som kom på en mindre och till sist mycket bättre teknik.
I fall 2 går produktionen mot låglöneländer och dessa företag, ett bra exempel är PC-marknaden där Apple efter att Windows 95 hade kommit inte kunde fortsätta ta ut mycket mer för datorer än vad kunderna var villiga att betala för PC-kompatibla produkter, men sedan också för 10 år sedan där IBM och de andra stora som HP och Dell, inte längre kunde övertyga kunderna (oftast företag) om att betala mer för deras produkter när superbilliga kinesiska osv PC räckte för de allra flesta behov.
Disruption theory används dagligen i media för att förklara att Apple inte kommer att kunna fortsätta att ta mycket mer betalt för sina produkter än konkurrenterna, dvs Samsung men på sikt framförallt kinesiska billig-Android. Christiansen har också hävdat detta med stöd av sin teori uppenbarligen helt oförskräckt av att hans förutsägelse om att iPod skulle falla från sin piedestal eftersom mp3-spelarna över lag nu var "tillräckligt bra" och musik kunde köpas från massor av andra ställen än iTunes.
Gårdagens artikel förklarar på ett mycket bra sätt att Disruption theory fungerar alldeles utmärkt när företag är köparna, det var inköpare på stora bolag som satte samman upphandlingsdokumenten när Apple förpassades till en randspelare på 90-talet. Inköparna ville bara ha lägsta pris på den prestanda som IT-avdelningarna krävde, slutanvändarnas uppfattning av produkten var inte intressant alls.
När det däremot är privatpersoner som är köparen är det helt andra saker än ren prestanda och mätbara egenskaper som är viktiga. Känslan att äga en produkt kan inte mätas, inte heller känslan av kontroll när man styr den, inte heller den status och prestige den för med sig. Det är meningslöst att på något "rationellt" sätt mäta hästkrafter och förklara en Toyota bättre än en Mercedes och tro att alla snart kommer att köpa Toyota varför Mercedes dagar är räknade. Ändå är det precis vad så många analytiker och journalister gör sig skyldiga till.
Många som liksom jag själv sett vansinnet i resonemanget ovan har nu fått en lite mer akademisk förklaring till det vi har vetat- Apples liksom andra prestigemärken är skyddade från tillintetgörande konkurrens så länge som de levererar vad kunderna efterfrågar. Det är egentligen inte konstigare än att konstatera att Samsung inte alls är "populärare" än Apple, om folk fick välja utan ekonomiska begränsningar skulle de allra flesta välja Apples produkter, oavsett om det är plattdatorer, vanliga PC eller mobiltelefoner.
Statistik, inte minst i form av sålda enheter och specifikationer är dimridåer som väldigt många idag går vilse i. Ingen rationell människa som ägde ett helt företag skulle välja att producera dubbelt så många enheter för hälften så stor vinst som en konkurrent. Ändå vill folk utropa den med störst försäljning till vinnare. Samtidigt som detta larv pågår tror uppenbarligen marknaden att Apple bara har några år av höga vinster framför sig innan de krossas av genierna i Samsung och lågkostnadsalternativ.
Vi använder våra mobiltelefoner allt mer hela tiden, det är vår stora hjälpreda och underhållning var vi än är och dess utseende och märke är en tydlig signal som vi vill sända till andra. Är det då rationellt att tro att folk kommer att plötsligt säga, nej den här kinesiska mobilen är tillräckligt bra, jag sparar några tusenlappar på att köpa den istället för en ny iPhone?
Naturligtvis inte och än mer absurt blir resonemanget om man tänker på att en stor del av kostnaden är osynlig för de flesta köpstarka konsumenterna idag eftersom operatörerna subventionerar kostnaden. Disruption theory är inget hinder för Apple.
Här finns en annan mycket intressant artikel av Thompson på samma tema.
onsdag 11 september 2013
Vad håller de på med?!
Det är talande hur ofta det är man först tänker "Vad håller de på med?!" när Apple gör något lite oväntat. Inte minst var det fallet när man mot marknadens förväntningar inte bytte utseende när iPhone 4 skulle uppgraderas. Inte bara jag, utan i princip hela teknikpressen och analytikerkåren verkade tro att Apple, som året innan lanserat den banbrytande iPhone 4, blivit halvt galna som trodde att de kunde köra på med "samma" modell med de vanliga uppgraderingarna och Siri som enda nyheter. Vad Apple gjorde var dock helt genialt, de förstod att iPhone 4:s utseende inte var passé och att med hjälp av världsnyheten Siri och andra uppgraderingar skulle den kunna säljas till premiumpris samtidigt som återanvändandet av material och tillverkningsutrustning så skulle marginalerna skjuta upp i stratosfären. Sagt och gjort- det blev fantastiska försäljningsrekord och bruttomarginalen steg till som mest över 47 % våren därefter.
Marknaden var väldigt sen att förstå det kloka i detta. Aktien steg rejält först något halvår senare och när sedan iPhone 5 under året efter (dvs från julen 2012 och två kvartal framåt) fick enormt svåra jämförelsetal pga den fantastiska marginalen julen 2011 och efterföljande två kvartal straffade man apple-aktien med en stor utförsäljning- vinsten sjönk ju, den ska ju stiga varje kvartal! Detta gav dock Apple ett fantastiskt läge att snabba på sina massiva återköp under sommaren i år så varför klaga?
Jag trodde själv att Apple skulle gå något lägre ned i pris i år men trodde aldrig på någon ren mellanprismodell och absolut inte lågpris, men inser nu varför man inte gör det. Igår lanserades iPhone 5C med buller och bång tillsammans med 5S. Många kommentarer efteråt har handlat om just dess höga pris, 100 dollar under 5S i USA och i linje med "förra årets modell" i övriga världen, dvs bara snäppet under premiumsegmentet. Analytiker och journalister har trott sig veta bäst och anser att Apple säljer den alltför dyrt (många hade å andra sidan klankat ned på pressen på marginalen om de sålt den billigare men det är en annan fråga).
Vad man missar när man tänker så är att Apple helt enkelt inte är det minsta lilla intresserad av de 80 % av smartphonemarknaden vars samlade lönsamhet sedan ett par år kännetecknas av ett "race to the bottom". Konkurrensen under Apples "price umbrella" är stenhård och bara ett företag, Samsung, lyckas idag tjäna några pengar- gårdagens hjältar Nokia, HTC, Sony, Ericsson, BlackBerry är alla borta eller på väg bort ihjälkonkurrerade av Apple från ovan, Samsung i mitten och kinesiska skräp-Androider nerifrån.
Om Apple skulle gå ned i specifikationer, material osv och sälja en mobil för 200-250 dollar skulle detta visserligen öka försäljningen markant, men marginalen skulle vara minimal och försäljningen skulle äta rejält på deras premiumprodukter- man skulle ju kunna få tillgång iOS-ekosystemet samt statusen att äga iPhone väldigt billigt varför då lågga på en massa för att få den finaste modellen skulle många tänka. Dessutom skulle varumärket ta skada av detta.
Ändå är det just precis det som alla verkar vilja att Apple ska ägna sig åt! Det är samma gamla visa varje gång- folk tittar på marknadsandel och jämställer det med framgång. Samsung säljer många fler smartphones än Apple men tjänar mycket mindre pengar, men ändå tror många att Samsung "leder". Vansinne!
Om man höjer blicken till Apples andra produkter inser man något mycket viktigt: Apple konkurrerar bara med pris när man har chans att ta över hela produktkategorin. När Apple lanserade iPod slog de undan benen på alla (!) konkurrenter genom att visserligen erbjuda bättre tjänster (iTunes) och snyggare design, men även genom att på några år placera en iPod i varje prieintervall, i USA var det var femtionde dollar, från 50 dollar till 300 dollar. Man regerar helt ostört i detta segment idag.
Apple var våren 2010 först ut med en plattdator i iPads "modell". Ingen hade sett något liknande, alla tidigare försök var fula och tunga i jämförelse. Analytikerna hade gissat att priset på Apples nya tablet skulle ligga på 1000 dollar, men Apple lanserade den till hälften av detta. Man accepterade alltså en lägre marginal mot att man fick ett ointagligt försprång inom 10 tumskategorin vilket HP, BlackBerry, HTC, Acer m.fl., men även Samsung som nu gått över till att ge bort sina 10-tumsplattor till köpare av andra produkter och nu senast Microsoft med sin osäljbara Surface, dyrt skulle erfara när de kastade sig huvudstupa in i köttkvarnen. De har samtliga sedan dess slösat miljarder på att försöka konkurrera med Apple som inte bara var först och vackrast, utan har bättre egenproducerat operativsystem, en fantastisk App-store m.m. och tillgång till klart lägre inköpspriser på komponenter. För en lätt ironisk genomgång av detta vansinne, se mitt två år gamla inlägg iPad vs teknikskrot.
När konkurrenterna försökte finna en nisch på sjutumsmarknaden och genom att sälja med förlust (Amazon Kindle som är tänkt att ta tillbaka detta genom att ägaren handlar på Amazon) gick Apple mycket aggressivt in med sin iPad mini till (från) 329 dollar i USA trots sin fantastiska popularitet. Man hade kunnat sälja den klart dyrare, men offrar marginal för att slå ihjäl även denna del av konkurrensen. Resultatet har blivit lägre marginaler för iPad men en fantastisk succé för iPad mini.
På samma sätt vet Apple att man aldrig kan äga marknaden för klassiska PC och nöjer sig med att sälja premiumprodukter (även den billiga MacBook är nu borta) och tar därmed, precis som fallet är med iPhone, den största delen av vinsterna i segmentet.
Apple kommer med all sannolikhet inte att lansera någon "billig" iPhone. De kommer säkert att hoppa ned ett snäpp då och då men ändå ligga över Samsung och de andra samtidigt som Samsung kommer att klämmas från båda håll, inte minst av alla kinesiska firmor som nu håller på att lära sig göra anständiga mobiler till låga priser. Tur för Samsung att de har så många andra ben att stå på. Deras tv-apparater är ju helt OK. Frågan är hur OK de skulle uppfattas om Apple lanserade en TV.
Apple väljer alltså en än mer raffinerad väg än man gjorde för två år sedan med iPhone 4S- man får precis som då skalfördelarna av att återanvända en massa komponenter då iPhone 5S är mycket lik iPhone 5 och 5c är nästan identisk med denna på insidan samt har ett klart billigare skal men man lyckas samtidigt att skapa en ny, annorlunda och färgglad mobil som av allt att döma inte känns billig i handen som kommer att bli avsevärt mer populär än "förra årets modell" på marknaden. Som grädde på moset behålls iPhone 4S (i Kina även iPhone 4) på ett respektive två snäpp lägre pris. Detta kommer att ge både ökad försäljning, till viss del till nya kundgrupper som älskar färgglada prylar och förbättrade marginaler.
iMac color, grunden till Apples återkomst under Steve Jobs. |
Lika genialt som det är Apple.
måndag 9 september 2013
Dimman klarnar
Det har nu kommit fram lite mer fakta om Microsofts köp av Nokia och det är för mig uppenbart att båda företagen handlar i ren desperation. Nokia var uppenbarligen i desperat penganöd och Microsoft var livrädd för att Nokias möjliga undergång skulle helt ödelägga MS planer (sedan mer än 10 år...) på att flytta över sin affärsmodell med utlicensierat operativsystem i den mobila världen.
Ingenting är dock något som en vaken iakttagare borde ha missat. Microsoft har pungslagit sina samarbetspartners (jo, jo!) i många många år med höga licensavgifter för Windows tills det inte fanns några vinster kvar efter att licensen var betald för ett par år sedan och PC-tillverkarna fick allvarliga problem. MS todde dock i sin otroliga enfald alltså att de skulle kunna göra om det man gjorde med PC:n med mobiltelefoner och plattdatorer- licensiera ut till OEMs.
Microsoft Zune, deras bruna svar på iPod. |
Microsoft försökte alltså med en dåres envishet fortsätta på den väg som givit dem sådana framgångar på 80- och 90-talet. Bara ett problem: det är idag helt omöjligt att ta betalt för mobila operativsystem. Apple gör som vanligt en helt integrerad lösning med ofattbar framgång och Google skänker Android till den som vill ha den. Det är svårt att konkurrera med gratis och enda sättet för Microsoft var då att betala Nokia för att hoppa över till WP genom den f.d. MS-direktören Stephen Elops gästspel hos Nokia där han effektivt dödade alla andra vägar än The Microsoft Way i slutet av 2011.
Nokia försökte på samma sätt under och efter Symbian-mobilernas kollaps att återfå tidigare relevans inom smartphones med det som de lyckats bäst med tidigare- sälja karttjänster och fina mobilkameror i sina smartphones men tåget hade för länge sedan gått- kartorna liksom kamerorna i konkurrenternas apparater är tillräckligt bra och t.ex. Apples kringtjänster och övriga fördelar med att vara iOS-användare var oerhört mycket bättre än vad Nokia eller Microsoft kunder erbjuda.
Nokias försäljning före och efter man meddelat att man skulle gå över till WIndows Phone. |
Nästan ingen, i vilket fall nästan ingen betydelsefull, app-utvecklare brydde sig om Windows Phone. iOS var högsta prioritet för alla och därefter satsade de som hade tillräckliga resurser på utveckling för de extremt differentierade Android-plattformarna. Utan att ha de viktiga apparna kommer man ingenvart idag. Så enkelt är det. Vädligt få väljer mobil efter kameran och Google tänkte verkligen inte (surprise!!!) utveckla sina tjänster för WP.
För att sammanfatta vansinnet så ska Microsoft nu ta över troligen ganska demotiverade personer som utgör funktioner på Nokia som för 15-20 år sedan var kapabla av att skapa fina, sammansatta produkter med tilltalande design och få dem att skapa morgondagens mobiltelefoner, plattdatorer (där de inte har någon tidigare erfarenhet) och andra produkter som är "serious fun". Nokia var tvungna att sänka priset för Lumia-modellerna några veckor efter premiär för att överhuvudtaget kunna sälja någon mängd av dem, senaste kvartalet sjönk ASP med 20 % och nu tror Microsoft att de ska kunna vända detta i egen regi. Allt styrt av token Stephen Elop, som bisarrt nog dessutom nämns som förstanamn när Ballmer ska ersättas.
Det företag som ska lyckas med detta trick är samma Microsoft som tillbringat de senaste 10 åren med att efterapa Apples integrerade hårdvara med groteska resultat (Zune, Kin och Surface). Innan någon påstår att Xbox är en framgång så kan det vara värt att påpeka att det är ytterst osäkert om Microsoft ännu fått igen alla sina år av hemska förluster på denna produkt, men visst, den säljs fortfarande, nu t.o.m. snart i ny version men den konkurrerar inte direkt med Apple, kanske därav dess relativa framgång.
Microsoft Kin, som vände sig till unga och levde exakt 48 dagar. |
Dessutom ska Microsoft som förstås inte kommer att vara mindre pressat av Apple i framtiden samtidigt byta VD och omorganiseras. Den nya organisationen (se tidigare inlägg här) är även den en total ripoff av Apples med funktionsstyrning, dvs totala motsatsen till vad Microsoft haft tidigare.
Ingenting ska dock längre förvåna vad gäller Microsoft efter alla år av enfaldigt beteende och bottenlös inkompetens. Det enda som förvånar är hur affärspressen ständigt går på allt trams om att Microsoft fortfarande är att räkna med. Microsoft är en grå massa på lerfötter idag. Deras framgångar ligger i det förflutna och de saknar all förmåga att skapa konsumentprodukter som säljer i någon mängd till verkliga kunder. Microsoft går sakta men säkert sin utdragna undergång till mötes. Vem kommer att sörja?
Mycket mer om min syn på Nokias nedgång och fall finns här.
tisdag 3 september 2013
Nokia adjö...
Ingen ska egentligen bli förvånad över nattens nyhet att Microsoft köper hela Nokias mobilverksamhet med övrigt inkråm (patent, licenser osv). Microsoft får betala för sina ständiga misslyckanden på mobilsidan genom att återigen tvingas lägga ut en förmögenhet för andras skapelser. De har gott om pengar att slösa bort och kommer säkert att köra vidare några år tills de slutligen byter inriktning på sitt krisande företag. Troligen som ett mera business-inriktat företag som IBM m.fl. är idag efter nedläggningen av consumer-delen, ett företag som utan tvekan kommer att bli mindre och mindre med tiden.
Den som tror att detta är lösningen för Microsoft har inte lärt någonting av historien. Microsoft är i kris och de kommer att fortsätta att falla i relevans och lönsamhet i takt med att post PC-revolutionen drar vidare över världen.
Eftersom det krisande Nokia hade kunnat lägga ned denna verksamhet själva och endast satsa på nätverk och utlicensiering av sin stora patentportfölj, vilket förstås hade dödat Windows Phone en gång för alla var detta vad Microsoft var tvungna att göra i och med att Lumia-fågeln fortfarande bara är en fotnot på den stora spelplanen.
Som jag har skrivit många gånger tidigare var Nokia chanslöst att komma tillbaka inom mobiltillverkningen i dagens konkurrenssituation. Att i vanlig ordning satsa vidare på mobilkameror och kartor när "alla" redan har "good enough" av detta och istället värderar app-sortiment och övrigt ekosystem var lika dumt som det låter.
Bara att gratulera Nokias svårt plågade aktieägare, de räddas tillsvidare och kan satsa på nätverk. Ingen aning om hur detta kommer att gå, men det kommer i vilket fall garanterat att gå bättre än att slåss mot Apple beväpnad med en 46 MP-mobil.
Nu har det mer eller mindre meddelats att "Nokia" kommer att försvinna som varumärke på mobiltelfoner efter alla år. Får mig att tänka på något jag skrev för ganska länge sedan.
måndag 2 september 2013
Rykten utan slut
Ryktesfloran kring nästa version av iPhone ökar för varje år i samma takt som hysterin kring densamma. Det blir mycket trams men har man följt utvecklingen i några år blir det lättare och lättare att skilja agnarna från vetet.
Det är nu helt klart att Apple kommer att släppa en enklare modell av iPhone för första gången någonsin och det verkar lika klart att det kommer att riktas mot segmentet strax under den dyrare modellen (se tidigare diskussion om detta), vara tydligt enklare, men inte på något sätt kännas billig eller lågpris.
Priset är väl det enda som inte är känt men det senaste dygnet har foton på den färdiga produken i sin förpackning dykt upp och det kan ge en mycket tydlig vink om hur Apple kommer att sälja "iPhone 5C".
Om dessa iPod Touch-liknande förpackningar med genomskinlig front och klistermärke på framsidan som visar färgen på baksidan som "bakgrund" stämmer verkar det mycket troligt att Apple kommer att styra försäljningen av denna modell mot detaljhandeln precis som iPod idag. Resultatet när man ser till hur stor mobilmarknaden och inte minst kontantkortsmarknaden är idag, kan bli en rejäl ökning av försäljningen och, eftersom Apple alltid ser till att ha mycket god marginal, vinsten.
Om några månader vet vi.