▼
onsdag 6 juli 2016
Brexit eller inte brexit
När jag flyttade till Tyskland tre år efter det svenska EU-inträdet fick jag göra mig bekantskap med EU-byråkratin. Jag åkte ned och det fanns inte längre någon tull som gick igenom mitt flyttlass, bara att köra på. Jag kom fram på en söndag och började jobba på måndagen. I och med att jag automatiskt hade arbetstillstånd som EU-medborgare behövde jag inte göra någonting annat än att infinna mig kl. 8 på mitt nya jobb. Precis som om jag hade börjat jobba i Sverige. Dock var jag inte registrerad som boende i Hessen så senare i veckan fick jag åka förbi Stadthaus och fylla i ett formulär där jag berättade vem jag var och att jag inte skulle ligga landet och staden till last (genom att jag hade min försörjning ordnad). Ett enda formulär för att bo och arbeta med fulla sociala rättigheter i ett annat land. Det är sådana erfarenheter som öppnar ens ögon för vilka fördelar EU ger oss alla.
Man måste inte uppleva skillnaderna direkt för att förstå hur viktigt EU är men man måste anstränga sig lite mer än att ta reda på hur mycket pengar Sverige betalar i medlemsavgift och sedan dividera med antalet invånare. Nedmonterandet av tullarna och alla andra handelshinder i Europa har enorma ekonomiska och praktiska fördelar för oss alla. Enstaka överdrifter i stil med när EU ville avskaffa pint-måttet för öl kan blåsas upp i all evighet av dem som antingen inte var med på den tiden då gränspassager kunde betyda timmar av väntan, studier i utlandet krävde visum och varje land med alla metoder stöttade sitt eget näringsliv på frihandelns bekostnad. Det är bara 20 år sedan Systembolaget användes som byråkratiskt hinder för att svenska restauranger skulle förmås köpa svenskt öl (utländskt måste köpas via Systemet och inte från bryggeriet med rabatter och service) och svenska myndigheter, t.ex. polisen, bara skulle köpa svenska bilar, bara flyga med SAS osv osv.
Det är mycket enkelt för den som inte går och röstar i EU-valet att sedan sitta och gnälla över att "makten har flyttat till Bryssel". Det är också enkelt för en del av dem som är för unga att förstå hur det var i Europa en gång i tiden hyllar xenofoba britters röstande för att det "sänder ett budskap till EU" samtidigt som de förstås själva inte någonsin skulle vilja bli av med den frihet som den fria rörligheten ger dem att resa, studera och arbeta var de vill, inte minst i London.
Brexit-omröstningen* var inget svar på en stor folklig resning. I opinionsundersökningar har det i regel varit en stadig majoritet för EU-medlemskap, utan drevs igenom för att Konservativa partiet har haft en nationalistisk högerflygel som intalat sig att Storbritannien klarar sig bäst utan alla "européer" (som de kallar oss i övriga Europa). Denna högljudda minoritet skulle nu tystas för gott genom en omröstning där man sakligt lade fram för folket det väldigt övertygande "caset" för fortsatt medlemskap och därefter skulle frågan vara död.
Kanske mest absurt är att det var ett val med bara ett känt alternativ, INGEN sade någonting om vad "Leave" skulle betyda. När? Hur? Vad skulle komma istället? Absolut inte ett svar från någon på denna sida. Man kan inte lämna en union som man t.ex. säger upp medlemskapet i ett parti. Någonting måste komma efter och ingen tänkande människa föreslår att Storbritannien skulle ställa sig helt utanför som vore man Turkiet (Schweiz och Norge är EES-medlemmar, dvs de betalar till EU nästan lika mycket som vi andra, men får inte vara med och bestämma och måste tillåta fri rörlighet).
Problemet blev, som alltid i folkomrösningar, att outsider-förslagets ledande anhängare kunde ljuga sig blåa och lura personer med nollkoll på EU att rösta emot det för att "återfå sin frihet". Överdrifter fanns på båda sidor, men det är en artskillnad på att måla upp diverse framtidsscenarion och att ljuga om faktiska förhållanden. Med den gamle mörkermannen Rupert Murdoch på sin sida kunde också landets största "tidning" The Sun delta i lögncirkusen.
Mest ökänt är väl idag påståendet, som fanns på affischer överallt och Leave-sidan dagen efter(!) omröstningen genast backade ifrån, att man skulle kunna spara 350 miljoner pund i veckan (!!!) på att gå ur och sedan kunna lägga dessa pengar på sjukvärden. Den summan är vad Storbritannien betalar, men den ignorerar bekvämt den stora rabatt på avgiften som Thatcher drev igenom som betalar tillbaka kontant till landet och inte heller de stora transfereringar som sker till jordbruk, kultur, forskning, utveckling av fattiga områden osv som kommer tillbaka till landet. Därtill kommer förstås den administration som landet skulle få sköta själva om man går ur. Vidare påstod man felaktigt att ett "Leave" skulle stoppa invandringen till landet, att Turkiet var på väg in i EU (de har "förhandlat" sedan 2006 och kommer med all sannolikhet aldrig att släppas in, inte minst när man nu vet vilka problem det blev när man släppte in Rumänien och Bulgarien), att miljoner flyktingar var på väg att översvämma landet och t.o.m. att drottningen skulle komma att avsättas. Samma eländiga lögncirkus som "Nej till EU" serverade en gång i tiden om allt hemskt som skulle hända vårt land efter ett EU-inträde.
Nåväl, folk fick tillfälle att protestera mot överheten och framförallt invandringen, men det är inte direkt så att man hör svenska röster, inte minst från vänsterhåll men även andra personer, som tycker att EU fått "besked om vad folket tycker om dem" osv ta upp att det enda klara besked folket i Storbritannien gav var att 52 % inte vill ha fri rörlighet inom Europa. Allra mest absurt är det faktum att båda de mest kända konservativa ledarna för Lämna-kampanjen absolut inte ville att denna sida skulle vinna. Michael Goves ("Jag tror folket är trötta på experter") fru har t.o.m. skrivit öppet om hur de vaknade i chock till beskedet och den nu fällda tronpretententen Boris Johnsons plan var att vinna cred genom att vara emot EU och sedan bli den självklara kandidaten när idioten David Cameron enligt planen innan nästa val skulle avgå. Det är så sjukt att man mår illa.
Nu sitter man med ett folkomröstningsresultat i princip ingen seriös politiker ville ha- ett beslut om att lämna det EU som man sedan mer än 40 år är helt integrerat med politiskt, juridiskt, konstitutionellt, ekonomiskt och socialt. Tusentals lagar, tiotusentals regler och förordningar, en fullständig integration så när som på passfriheten och euron. Därtill kommer att självstyret i Skottland och Nordirland har EU-rätten inskriven i sina fördrag med övriga landet.
För att göra situationen ännu eländigare så har det avslöjats att det genomruttet korporativistiska Frankrike hade ett möte några veckor innan omröstningen mellan ledare för näringslivet, framförallt den finansiella sektorn, och statsledningen samt ledningen för Paris där man bestämde att om det blir Leave så ska man göra allt för att Paris ska bli det nya finansiella centrat i EU. Därav de sanslösa kraven på omedelbart utkastande av Storbritannien ur EU från franska politiker och krav på att brittiska banker inte ska få sköta clearing i euro längre direkt efter omrösningen. Den jättelika finansiella sektorn är förstås enormt viktig för Storbritannien.
Resultatet av detta är att man tvärtemot vad man sade innan folkomröstningen inte har åberopat EU-fördragets Artikel 50 som är den formella begäran om utträde efter omröstningen. Man väntar och ser efter med alla ursäkter man kan komma på. Mest genomskinligt är att man inte ska byta partiledare för Konservativa partiet förrän i september och att den ledande kandidaten Theresa May (talande nog är det mer eller mindre klart att det blir en Remain-förespråkare) säger att det är uteslutet med en ansökan detta år.
Konsekvenserna av ett formellt utträde är förstås oöverskådliga, men arbetet med att genomföra det är känt och det är enormt och skulle ta flera år. Under denna tid skulle stor osäkerhet råda om vad som gäller och om ett par av de stora bankerna i UK skulle uppfattas som verkligt hotade skulle vi kunna få en finansiell panik. Ingen vet mer än att ett utträde vore enormt kostsamt (miljarder bara i konsultarvoden bara för staten, ytterligar miljarder för globala brittiska företag) och kräva väldigt mycket arbete. Till allt detta kommer förstås oron på den finansiella marknaderna som vi kanske bara har sett början på och tjafs och bråk inom Eu i flera år där olika länder försöker skaffa sig fördelar istället för att samarbeta.
Den mest komplicerade frågan är förstås hur Storbritannien skulle förhålla sig till EU. Det är mer eller mindre uteslutet med tillgång till den fria marknaden utan fri rörlighet för människor, inte bara för att det vore olagligt enligt EU-rätten utan för att det är en grundläggande princip. Att tro att Storbritannien skulle kunna plocka alla godsakerna ut kakan är oerhört naivt, faktiskt så naivt att bara brexit-förespråkare i landet kan tro på denna saga.
Med tanke på de hemska konsekvenser varje form av utträde skulle få för landet tror jag att man kommer att dra i handbromsen, vilket man ju som sagt redan till viss del har gjort, innan det går helt överstyr. Man kan t.ex. förskjuta åberopandet av Artikel 50 för alltid genom att säga att vissa "krav" måste vara uppfyllda, att parlamentet måste godkänna det osv. Enda alternativet som jag ser det är ett utträde endast på pappret där man godkänner alla friheter mot att få inflytande över besluten i EU och vissa symboliska rättigheter tillbaka. En klar försämring från nuvarande läge men i vilket fall inget katastrofscenario som flera av de övriga alternativen.
Det är helt otänkbart att Storbritannien skulle börja handla med EU på WTO-basis om några år, dvs med tullar och annat elände. De har redan sett början på konsekvenserna med fallande valuta, fastighetspriser, minskade investeringar och mycket skarp nedgång i antalet lediga arbeten. Bara de mest hopplösa nationalisterna vill tjurskalligt fortsätta utan tanke på konsekvenserna med sitt projekt.
*) Folkomröstningar är idealiska för att t.ex. bestämma vilken flagga ett land ska ha. Det finns inget rätt svar, allt är en smakfråga, det är viktigt att så många som möjligt blir nöjda med resultatet och det finns inga okända konsekvenser om outsider-förslaget vinner. För allt annat är de bara elände- de tillfrågar massor av människor, av vilka en mycket stor del väljer pga irrationell rädsla resp. diverse romantiska föreställningar om frihet från inbillat förtryck. Förtrycket kommer dessutom alltid från krafter som geografiskt är långt ifrån personen, trots att dessa oftast är de som påverkar dem minst i deras vardag.
Ett av EUs stora problem är att det finns en optimal balans mellan nationellt och internationellt beslutsfattande. Men i debatt är det alltid lättare att polemisera och då blir det Johnson mot Juncker och där är båda två riktiga jävla stolpskott.
SvaraRaderaI en omröstning om Svexit (Gud förbjude!) skulle förmodligen några dessutom lansera en linje 2: avveckling i den takt som är möjlig med hänsyn till upprätthållande av sysselsättning och välfärd.
SvaraRadera