Riksbanken och verkligheten

Det känns efter morgonens meddelande om styrräntan lämnas oförändrad som om verkligheten för ovanlighetens skull har kommit på besök i riksbankshuset.

Riksbanksdirektionen, eller i alla fall den falang som fått sin vilja igenom har de senaste åren liknat en fårskock som sprungit än hit, än dit utefter vart statistiken för tillfället pekat med inte så lite övertygelse om att de hela tiden varit på rätt spår. Jag kan förstås inte veta mer än vad de själva berättar, men beslutet att mitt under brinnande finanskris hösten 2008 återigen höja räntan med stöd av en hög inflationssiffra i KI:s statistik, istället för att höja blicken något och se vad som helt uppenbart var på väg att hända, säger en hel del om hur denna könskvoterade skara bedriver sin verksamhet. Inflationstalet visade sig dessutom ironiskt nog vara fel.

Detta är samma fel som många analytiker gör- titta på enstaka siffror istället för att genom en vidare överblick, där siffrorna förstås är viktiga liksom många andra parametrar, skaffa sig en hyfsat sann bild av verkligheten. Talen kan ofta leda en fel. Räntabilitet på eget kapital t.ex. är förstås ett viktigt tal (Buffetts favorit) men det kan också leda en galet när man kommer fram till att ett företag med jättestor kassa och uthållig hög tillväxt som Apple är en dålig investering eller om man hänger upp sig på ett högt P/E-tal på cykliska företag i lågkonjunktur.

All statistik är gammal när man får den, hösten 2008 steg inflationen, förstås ett rött skynke för Riksbanken, och detta ledde till kraftiga räntehöjningar som så många gånger förut. Dessvärre har denna ordblindhet gjort att man nu i 10 år har legat med för hög ränta i förhållande till den verkliga inflationen. Man verkar helt blind för att vi med stor sannolikhet är på väg mot en verklighet med uthålligt låg inflation. Man bekämpar alltså något som inte finns- ett inflationsproblem.

Jag hör verkligen inte till alla dem som nu tror på världens snara undergång, men det är uppenbart att konjunkturen mattas av och då ska man inte bara sluta med räntehöjningar utan, istället för att hålla en räntebana som ingen mer än hökfalangen i Riksbanken tror på, ta intryck av omvärlden tillräckligt för att sluta jaga inflationsspöket med stöd av siffror som släpar efter med flera månader. Gamla prognoser är troligen inte nästan rätt efter att förhållanden plötsligt förändrats, de kan ofta vara helt av banan fel och hela ens analys kan lika ofta behövas skrivas om. Att sänka räntan till ECB:s 1,5 % hade varit proaktivt istället för att alltid reagera för sent och tvingas lappa och laga det man varit med om att ställa till, som när man sänkte räntan med 1,75 % i december 2008.

Att inte göra en djupare analys än Riksbanken är som att köra bil och istället för att använda framrutan bara titta på GPS:en som dessutom inte uppdaterats på ett tag.