Cykliska Apple

Apple är ett annorlunda företag, utan tvekan. Det lyckas med sådant som ingen (!) annan lyckas med och därför vet varken analytiker eller marknaden vad de ska tro om Apple. Det är det ultimata undantaget från regeln att ju fler som äger en aktie och ju fler som följer företagets göranden och låtanden, desto mer korrekt ska företaget värderas.

Apple var så ofattbart framgångsrikt i så många år med en vinstökningstakt på mellan 50 och 100 % per år. Detta gjorde att marknaden tvekade att värdera upp företaget och PE sjönk stadigt i takt med framgångarna. Visst steg kursen också, men bara med en liten del av detta varför värderingen sjönk från PE 40 till under 10 för ett år sedan (ex cash bara runt 5-6 för det mesta, sett till kassaflödet var det helt bisarra siffror). Då hade vinstökningen visserligen avstannat (för tillfället) men marknaden hade sådana problem att tro att någon var ens i närheten så bra som Apple helt uppenbart är att man helt enkelt värderade det som om det skulle utplånas inom några år.

Apple har förvisso också stigit snabbt vissa perioder och kursens rörelse liknar ett cykliskt företags. Vid misstro mot framförallt iPhone (typ pga smått bisarr övertro på Samsungs möjligheter att konkurrera eller att ryktena surrar om att den säljer dåligt, har produktionsproblem, sålde slut för snabbt eller långsamt) så faller aktien och analytikerna sänker sina rekommendationer och allt blir ett självspelande piano.

När Apple, vilket utan tvekan är fallet just nu, kommer upp i momentum går det alltid mycket snabbare än någon verkar tro vara möjligt. Pianot börjar spela av sig självt igen. Det har alltid varit min tro både att Apple kommer att slå nya, förmodligen oslagbara vinstrekord tack vare sin enorma kapacitet att producera produkter och lansera tjänster som slår undan alla konkurrenter på marknad efter marknad, samt att när marknaden till sist förstår detta så kommer företaget att inte bara värderas upp till en rimlig nivå, utan långt däröver, precis som andra mycket mindre företag som tros ha obegränsad potential.

Just nu ser det mycket bra ut för AAPL-aktien, dels tack vare det irrationella (spliten) men framförallt eftersom det verkar mycket troligt, inte minst pga FT-artikeln igår (bakom paywall) som tyder på en medveten "läcka", som om Apple kommer att satsa stort på "hemmet" med styrning av smarta apparater, egna men också framförallt andras. Apple brukar ju traditionellt säga rakt ut om det "bara" är frågan om OS-uppdateringar på WWDC men nu säger de istället att de har "exciting announcements" att dela med sig av på WWDC på måndag, vilket ju känns som ett idealiskt tillfälle eftersom denna satsning troligen är enormt beroende av utvecklarnas intresse för att lyckas.

Det är förmodligen bra att dra sig lite tillminnes alla tekniker som Apple köpt på sig de senaste åren- liquid metal, som man hittills bara använt till en lilla pinne som man tar ut SIM-kortet med (kolla själv studsen när man släpper den på något hårt), safirglas, "haptisk" energi på skärmar som gör att man "känner" det som visas osv. Detta kommer säkerligen att komma in i deras nuvarande produkter i takt med att produktionen och kostnaden tillåtet, men även i deras nya produkter.

Om historien har lärt oss någonting så kommer Apple att slå ut konkurrensens lönsamhet och ta alla pengarna i det nya segment de går in på. Allt handlar alltså egentligen om hur stort detta ganska testade segment är. Kanske kommer styrning av hemmet, vilket man talat om så länge jag kan minnas dvs 70-talet i vilket fall, att bli jättelikt, det känns i vilket fall troligt. Det behövs bara att Apple satsar så följer massorna, både företagen och konsumenterna.

I alla fall om det blir som det brukar.

Extremisten Anders Borg

Anders Borg är bra tycker väldigt många svenskar. Även hos oppositionen finns det massor av väljare som beundrar rikshushållaren som nu snart hållit i slantarna i åtta år. Den främsta anledningen till detta är förstås att svenskar i allmänhet (många undantag finns dessvärre) uppskattar ”ordning och reda i statens finanser”. Detta uttryck myntades av Gunnar Sträng, den obildade hycklare som var finansminister i 1955-76 och ansvarade för vad som troligen är historiens största skattehöjningar i fredstid i något land, demokratiskt eller inte, samtidigt som han själv såg till att slippa skatten genom att köpa ett högbelånat hus i Gamla Stan som i hans egenhändigt utformade skattesystem gav fantastiska avdrag. Skattehöjningar som finansierade riktade insatser till intressanta väljargrupper (s.k. reformer) blev ledstjärnan och det funkade både på 60-talet och på 80-talet tills allting rasade samman med dunder och brak och Socialdemokraterna förlorade makten 1976, vilket Marita Ulvskog har kallat ”en statskupp”, och 1991.

 

 

Ordning och reda ska det alltså vara och påståendet om att de borgerliga partierna var oförmögna att hålla just denna ordning var det som gjorde att S kunde behålla makten, även borgerligt sinnade väljare vågade inte rösta borgerligt av rädsla för vad som skulle kunna hända och eftersom de borgerliga bara lyckades få makten när landet var i djupaste kris, förorsakad av just Socialdemokraternas vansinniga överbudspolitik, sågs de som ansvariga för arbetslöshetsökningarna och budgetunderkotten. Vi svalde sedan nådigt på Göran Perssons otroliga historia om att regeringen Bildt var ansvarig för 90-talskrisen som slog till med kraft några månader efter att han tillträtt efter nio år av socialdemokratiskt styre.

 

Carlsson och Mugabe

 

Alliansen var en genial skapelse- de fyra partierna som alltid kunnat anklagas för splittring gick samman och skapade ett gemensamt program, nytt och fräscht, som togs emot med öppna famnen av det folk som nu var rejält trött på både S och sin dryge statsminister som i debatten med Reinfeldt lyckades fnysa åt det mesta som motståndaren sade och t.o.m. vända honom ryggen, alltmedan han byggde en stor herrgård i Södermanland ett par år efter att ha förkunnat att han ”hatade klassamhället och allt som det står för”.

 

Den nya herrgården, 500 m från hans gamla.

 

Borg blev finansminister och man satte igång och sålde ut statliga företag och började (ve och fasa) kräva av bidragstagare att de skulle uppfylla kraven för att få bidrag och började kraftigt gynna inkomster genererade genom arbete. Missnöjet var massivt hos den del av befolkningen som vant sig vid att se på arbete som en frivillig syssla och ansåg sig ha sätt att försörjas av andra när lusten att gå till jobbet inte ville infinna sig. Missnöjet blev massivt och Alliansen låg snart 20 procentenheter under oppositionen.

Krisen dröjde denna gång ett par år efter Alliansens makttillträde och den var inte på något sätt skapad i vårt land.  Den blev också både Alliansens och Anders Borgs räddning- hans aspergerska fokus på att hålla ordning på statsfinanserna gillades starkt av väljarna som dagligen kunde se hur illa det gick för nästan alla andra länder utom Sverige. Alliansen blev i folks ögon den seriösa spelaren som lätt slog in bollarna i det öppna mål som Mona Sahlins brokiga skara innehållande bl.a. en uttalad kommunist (Ohly) och den vanliga utvecklingsfientliga hop som utgör Miljöpartiets hårda kärna och vann valet 2010 med bred marginal.

 

 

Jag tror att det är i det faktum att ansvarstagande varit så avgörande för Anders Borgs och Alliansens framgångar som gjort att det har satt sig så hårt på hans hjärna. Överkottsmålet för statsfinanserna som lades fram för länge sedan för att stärka statens finanser som sargats hårt på 90-talet har blivit ett mantra för honom. Som hugget i sten. Trots att det är ett vansinnigt mål som inte fungerar eftersom det på sikt leder till ett förstatligande av landet och i vilket fall absolut inte behövs idag. Ingen som inte stöder överskottsmålet är seriös i Anders Borgs värld, varför Socialdemokraterna idag stället upp helhjärtat på detta och närmast vill bjuda över honom i fiskalt ansvarstagande.

Ingen verkar alls lyssna på alla dem som varnar för en alltför hårt driven snålhet med statsfinanserna eftersom det kan hämma utvecklingen i landet. Rent parodiskt blir hans löfte om att ”alla reformer ska finansieras krona för krona” när vi ska svara på dt ryska krigshotet i vår närhet med att finansiera en uppbyggnad av vårt av just Anders Borg svårt eftersatta svenska försvar genom att man hoppas på överskott från trafikböter. HALLÅ?!

Att gå hårt åt svenska banker är också något som Borg har upptäckt ger honom cred som ansvarstagande (1, 2, 3). Inte heller här lyckas han bromsa i tid- Svenska banker som klarade sig mycket väl under kreditkrisen jämfört med sina europeiska konkurrenter ska ha ungefär 50 % högre kapitalkrav jämfört med EU-kollegerna och inte en vecka går längre utan att Borg går ut i medierna och talar om att bankerna ska ”hindras dela ut” till sina ägare, dvs de som stödde sina banker med rejäla kapitaltillskott när de behövde hjälp 2009 av staten fick svenska banker inte ett öre tvärtom tog staten runt 20 miljarder i betalt av dem för att man garanterade deras finansiering vilket inte kostade skattebetalarna ett öre. En gång i halvåret kommer det nya, allt större krav på kapitalisering, nu som sagt skyhögt över omvärlden. Samtidigt ger hans ständiga turer i medierna att bilden sprids att det banker sysslar med är väldigt farligt, istället för absolut nödvändigt, för samhället och överhuvudtaget ganska omoraliskt.

Inte ens igår när chefen för Riksgälden kritiserade dessa nya pålagor för att de hämmar tillväxten och överhuvudtaget gått för långt vill Anders Borg lyssna, nejdå han vill bara ”avvakta några månader” för att sedan presentera nya krav på bankerna. Han beklagar att man på en fri marknad inte kan stoppa ”bonusar och utdelningar” men man ska försvåra för bankerna så mycket det går.

Att svenska banker är de mest stabila och välskötta i hela EU spelar liksom ingen roll, inte heller att de uppenbarligen lärt sig av sina misstag när man expanderade för snabbt utomlands och gjorde kreditförluster. I Anders Borgs egen lilla värld kan man inte gå för långt, det finns helt enkelt inte, utan ju mer desto bättre gäller. Ända in i kaklet.

 

 

Saken är inte den att Anders Borg är bra, han är en egensinnig person som uppenbarligen inte kan lyssna på andra och får sin glans av att alternativet, den långa rad av helt hopplösa finansministrar som avslutades av Bosse Ringholm och Per Nuder, vilkas enda kvalifikation var att de gjorde som Göran Persson sade åt dem. Anders Borg skiner tack vare att Socialdemokraterna aldrig lyckats med sina finansministrar, den ende som kom i närheten av att börja föra en självständig politik var Kjell-Olof Feldt och han tvingades snabbt bort så fort han slutat med finansmarknadsskatter och annat tok.

Sanningen är helt enkelt att alla alternativ till Anders Borg är så väldigt mycket sämre.

 

 

Lögn, förbannad lögn och Riksbanken

Riksbankens släppte igår sin ”Ekonomisk kommentar: Hur skuldsatta är de svenska hushållen?”. Den puffades sedan hårt av den oefterhärmliga Cecilia Skingsley som med en min som om hon redogjorde för en svår olycka berättade att situationen är ”mycket allvarlig”, ”värre än jag hade trott” och att ”ytterligare åtgärder behövs”. Detta fördes sedan vidare av lata ”journalister” tills ingen hade missat det. Alla, även mycket begåvade ekonomijournalister tävlade i att uttrycka sin bestörtning över de hemska skulder som vi svenskar, eller i vilket fall den halva som överhuvudtaget har lån, har haft mage att samla på oss för att köpa tak över huvudet. Alla repeterade lydigt Riksbankens mantra om procentsatser som få förstår och att denna nivå på skulderna är en överraskning minsann.

Visst finns det ett och annat att säga om att Riksbanken använder skattepengar till en kraftigt vinklad studie vars uppgift så uppenbart är att få oss att tro att det har varit rimligt beteende från direktionsmajoriteten (minoriteten ska lämnas helt utan skuld här) att istället för att hålla ordning på inflationen, vilket är vad de får betalt för och vilket de totalt har misslyckats med, tvingas fokusera på de bolån som här beskrivs som ett jätteproblem, men jag ska istället kommentera den bedrövliga propagandaskriften.

Svenskarnas värsta fiende

När Finansinspektionen, som har ansvaret för denna fråga, tittade (del 1, del 2) på detta nyligen konstaterade man att uppgången i skuldkvoten är lätt att förklara med uppgången i ekonomin mm samt att de riktigt stora lånen har personer som har mycket höga inkomster samt stora fasta och finansiella tillgångar medan den stora delen av Sveriges befolkning har små lån eller inga alls. Man bedömde alltså att både de med mycket stora lån och de andra hade goda möjligheter att klara sina räntor även om de skulle få problem i livet, t.ex. arbetslöshet. Man tittade alltså på kostnaderna för låntagarna och deras förmåga att klara dessa kostnader. Rimligt och vettigt på alla sätt, men absolut inte den bild som Riksbanken vill förmedla.

Vad göra om man ändå vill förmedla bilden av att bolånen är farliga och Riksbanksdirektionen har gjort rätt som tjurskalligt ensidigt ägnat sig åt denna fråga istället för sitt egentliga uppdrag och detta till priset av en inflation som idag är negativ istället för på målnivån (2 %) eftersom man har hållit räntan alldeles för hög? Jo, man tar till knepet att lägga fokus på hur stora lån vi svenskar har i förhållande till vår årliga disponibla inkomst (dvs skuldkvoten). Detta är idealiskt för den som vill måla upp bilden av allt högre och farligare bolån eftersom vi i takt med en växande ekonomi och kraftigt fallande räntor de senaste decennierna har betalat och lånat mer än tidigare decennier.

Dessvärre säger det INGENTING om kostnaden i förhållande till tillgångar och inkomster och därmed inte någonting om huruvida folk kommer att klara att betala om de får problem, dvs det frågan gäller. Man får istället ett diagram som visar på kraftigt stigande ”skuldsättning”, vilket man lömskt dessutom förstärker genom att ta till det gamla reklamtricket och börjar y-axeln på 50, vilket gör att ökningen ser mycket större ut än den är.

Snittet är alltså 174 % berättar Riksbanken, vilket ger lån på 417 000 kr i snitt (vid en inkomst efter skatt på 240 000 kr), men siffran dras ned av dem som bor i hyresrätt eller hemma hos föräldrar, varför man, vilket är rimligt, räknar om den till att bara omfatta dem som har huslån. Genomsnittlig skuld för dessa personer är 587 000 kr. För hushåll är snittskulden 1 177 000 kr (sammanlagd disp. ink. är här 422 000 kr och medianskulden bara 846 000 men medel dras förstås upp av dem med riktigt stora lån).

Någon som tror att det skulle ge stora rubriker att säga att ett svenskt normalhushåll med bolån i snitt har hela 1 177 000 kr i skuld? Den samlade reaktionen skulle nog snarare vara ”inte mer?”. Vad gör då Riksbanken för att ändå få ut "rätt" budskap? De trumpetar ut att skuldkvoten är 296 % minsann! I Stockholm hela 420 %! Inte nog med det. De meddelar också att deras smarta nya undersökning visar på saker vi inte visste förut då vi bara haft siffran 174 % att gå på. 

Dessutom drar man till med "upptäckten" att de med låga inkomster har den högsta andelen lån i förhållande till inkomsten. Minsann! Det betyder alltså att ett höginkomsttagarfamilj i Bromma har högre inkomst i förhållande till sitt lån än en arbetarfamilj i villa utanför Luleå där hon jobbar deltid? Vilken överraskning! Kan det tänkas att Luleå-parets två bilar (en kombi och en liten) tillsammans kostat mer i förhållande till deras lön än Bromma-parets (en SUV och en liten)? Naturligtvis är det så i de flesta fall att den med låg inkomst måste lägga en större del därav på dyra, helt nödvändiga saker som bostad, bil, TV osv än den som tjänar massor av pengar. Alltsammans är ren och skär propaganda som få, absolut inte våra kära journaliser, ser igenom.

Man har alltså lyckats att bortse från inte bara hur mycket lånen kostar, hur stor del det är av hushållens inkomster samt hur stora marginaler i form av sparande och värde i bostaden som hushållen har! Resultatet säger då ABSOLUT INGENTING om hur stor skuldbördan är för svenskar idag.

Ett exempel:

När mitt hus byggdes i slutet av 80-talet var skuldkvoten som sagt runt 130 %. Man kan alltså förledas att tro att skuldbördan var lägre än dagens 174 % eftersom man fick betala ränta på ett lån som var lägre i förhållande till ens inkomst jämfört med idag. Det lilla problemet är bara att räntan då var runt 15 % (jag har alla papper som familjen som byggde huset lämnade efter sig). Idag är räntan ung. 2 %. Kostnaden för att t.ex. låna 100 000 kr var alltså 7,5 gånger högre eller 750 %. Nu invänder den uppmärksamme att villapriserna var lägre då och de var de utan tvekan, men småhuspriserna har bara stigit med ung. 200 %.

Ett hus i Uppsala kommun som 1988 kostade 1000 000 kr (klart högre än riksgenomsnittet men Uppsala är förstås dyrare) kostar idag alltså 3000 000 kr, vilket enligt SCB också är snittet i Uppsala kommun (märk väl hela stora kommunen, centrala delar kostar förstås mycket mer, mitt hus har t.ex. stigit klart mer tack vare läget). Räntan före ränteavdrag var då 150 000 kr mot idag bara 60 000 kr (den verkliga kostnaden blir 30 % lägre efter skatt). Man betalar alltså 90 000 kr mindre idag! Det blir ännu bättre. Disponibel inkomst har från 1988 till 2014 ökat med 289 % till runt 240 000 kr per person.

I detta exempel har alltså kostnaden för att låna 100 % av priset (man lånar förstås mindre i verkligheten) minskat med 60 % medan inkomsten efter skatt har ökat med nästan 300 %! Men, säger någon, om vi får en ränta på 6 % som Riksbanken anser vara normalt (se här för diskussion om vad som är normalränta)? Vad händer då? I så fall får man betala tre gånger mer än idag, dvs 180 000 kr, men det är fortfarande bara 20 % mer än 1988 då lönerna var en tredjedel av dagens.

Lögn, förbannad lögn och statistik med andra ord. Det är motbjudande att se hur denna rena propaganda kan levereras av en statlig myndighet och än mer tragiskt att se hur så många journalister sväljer betet.

Farväl till Boliden välkommen SHB?

Efter morgonens rapport är jag än mer övertygad om att mitt beslut att snart avveckla den sista delen, 500 aktier, i Boliden är det enda rätta. Kanske behåller jag 100 för att jag fortfarande tror att dagens trend mot mer och mer koppar- och zinkanvändning är uthållig i takt med att världen industrialiseras, men förmodligen säljer jag allting mycket snart.

Jag köpte som jag nämnde i förra inlägget Boliden en gång i tiden på just denna analys, det var ett på den tiden (runt 2006) ganska stort innehav om 100-150 aktier och kursen låg runt 150 kr. Boliden gick då som tåget i takt med att zinkpriset rusade till nya rekordnivåer. Det gav en rejäl extrautdelning om 12 kr 2007, men jag och många andra var helt oförberedda på vad som skulle hända sedan. Marknaden kände på sig var som var på väg och aktien föll ned mot 100 kr, jag köpte mer och den studsade upp igen men när vi började närma oss århundradets lågkonjunktur föll den stadigt och sedan gjorde jag fantastiska affärer (beskrivna i detalj här 1, 2) när marknaden helt tappade huvudet och botten gick ur aktien för detta fina företag. En av mina allra bästa affärer när jag nu kan räkna ihop resultatet, inte Swedbank, SBUX eller AAPL, men mycket bra.

Nu är jag som sagt alltmer Buffettsk i min syn på investeringsstrategier, det var helt rätt att satsa rejält när aktien var helt uppenbart groteskt felvärderad, men idag är en investering i Boliden av någon som mig som bara kan läsa mig till information om branschen och företagets utsikter ingenting annat än förhoppningar. Inte att missta med galna förhoppningsbolag som inte lyckas med annat än att bränna ägarnas pengar, men ändå inte något värdecase.

Jag blir alltmer intresserad av Handelsbanken, inte minst tack vare Lundaluppen, vars satsning i Storbritannien verkar lovande. Även om denna är en liten bråkdel av dagens total kan den utan tvekan bli mycket större med tiden och ge något idag så ovanligt som  god organisk tillväxt för en svensk bank. Jag skulle ju därmed bredda mitt ägande inom banksektorn, vilken jag känner att jag har mycket bättre möjligheter att bedöma än gruvnäringen.

Jag ligger som bekant mycket tung i sektorn genom Swedbank, vilket förstås också gör att det är välkommet med breddning. Eftersom SHB är så stabil är det inte omöjligt att jag säljer en del av mina kapitalskyddade placeringar för detta ändamål och eventuellt viktar om lite från Swedbank samt Apple om den senare börjar värderas mer rimligt än vad som varit fallet senaste året.

Utöver detta och minst lika viktigt är att jag tror att man kommer att ligga kvar minst på dagens utdelning inklusive extrautdelningen. Dels för att man utan tvekan har råd och dels för att sänkningen av avsättningen till Oktagonen (personalens vinstdelningsstiftelse) från max 15 till max 10 % av utdelningen till ägarna tyder på att man räknar med att behålla denna nivå. Det vore ju väldigt konstigt om man skulle sänka de anställdas möjlighet till vinstdelning när företaget går så bra. Man kan alltså räkna med minst 5 % direktavkastning framöver på dagens kurs i SHB, långt över vad jag tror vi kommer att se hos Boliden de närmaste åren.

Invest in what you know

Buffetts och Peter Lynchs gamla mantra om att man ska investera i det man förstår sig på och ingenting annat är förstås känt av många, om än inte praktiserat av alla. Jag har börjat fundera på om man inte borde praktisera denna regel i väldigt bokstavlig tolkning. Kanske bör man inte investera i någonting där man antingen har expertkunskap (troligen endast en bransch, vilket är för lite) eller i vilket fall själv är kund. Detta skulle i mitt fall leda till försäljning av de sista 500 Boliden jag äger.

Jag ångrar förstås inte min fantastiska placering i Boliden, men när ett kvalitetsbolag pga en orelaterad kris handlas till en bråkdel av det egna kapitalet så måste man göra undantag helt enkelt för att uppsidan är så enormt mycket större än nedsidan.

Om jag däremot ser till min första mycket mindre investering, i Boliden så var det, liksom för kvarvarande innehav idag, bara en allmän tro på höjda metallpriser när tidigare u-länder industrialiseras i rask takt. Detta är inte någon vidare värdeinvestering utan mest en förhoppning.

Om jag tittar på alla företag jag har investerat i, framförallt dem jag köpte för 5-10 år sedan så var det ingen jag hade någon expertkunskap i och knappast heller någon jag själv var kund till eller ens var kund till någon i samma bransch. Olja, gas, metaller, försvarsindustri (Saab), mobiltelefonikriminalteknik (MSAB), mikroprintteknik (Obducat) och medicinteknik (Diamyd), stål (SSAB) osv. ALLT detta gick dåligt.

Att det gick så illa var absolut inte för att jag inte var påläst- jag läste verkligen allt som gick att komma över om MSAB, Diamyd, Obducat osv och försökte på alla sätt skapa mig en bild av hur företaget arbetade, deras produkter och hur marknaden och konkurrensen såg ut. Trots allt detta läsande och mejlande för att få information är det bara att konstatera att jag inte alls hade tillräcklig kunskap för att lyckas med dessa investeringar. På samma sätt är det bara att konstatera att jag lyckats väldigt mycket bättre sedan jag började köpa sånt jag personligen var intresserad av- konsumentprodukter av olika slag.

Apples produkter kan jag förstås idag utan och innan men det var i takt med att jag lärde mig genom att använda dem som jag ökade till idag en mycket stor post i företaget. Det betyder förstås inte att jag har kunskaper i nivå med dem som arbetar i centrala positioner i företaget (eller i någon av de få kvarvarande konkurrenterna värda namnet) men det är en enorm fördel att vara kund och själv se om löften infrias och hur man står sig emot konkurrenterna.

Swedbanks tjänster är lätta att följa, även om jag själv lämnat banken, men anledningen till det var faktiskt att man gör ett så gediget jobb vad gäller att minimera risker genom at begränsa belåning att jag kan inte se det som ett större problem. Swedbank är en enormt välskött bank och även om samma reservation av naturliga skäl gäller som för Apple så tycker jag att jag genom att vara mycket aktiv kund i banker har tillräcklig kunskap för att kunna värdera dem.

Starbucks har jag varit kund hos i minst 10 år genom många resor och deras "konkurrenter" i Sverige genom ett gediget kaffeintresse och allmän fikasjuka. Värdet av deras fantastiska varumärke uppfattar man inte om man inte genom sin konsumtion känner branschen och skillnaden mot alla deras konkurrenter.

 

H&M kom in i mitt liv på allvar med barnen, mycket regelbundna besök de senaste sju åren har givit massor av kunskaper om företaget- hur de arbetar med nya kollektioner, lyckas sälja slut på gamla, knyter attraktiva motiv/teman till sig osv.

Det är väldgit tydligt hur mycket bättre koll jag har på t.ex. Starbucks och dess möjligheter än vad som hade varit möjligt om jag inte hade haft detta intresse, det märks inte minst när man talar med andra som inte är intresserade av kaffe eller cafékultur som jag. Det funkar på samma sätt med mina andra innehav. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan vad som är så speciellt med just Starbucks, Apple, H&M osv av dem som är aktieintresserade men inte besökt Starbucks mer än någon enstaka gång, bara ägt en iPod av Apples produkter eller aldrig skulle handla på H&M själv eftersom de har bra med pengar men saknar barn.

"Apple är ju bara design", "vad är det som skiljer kaffet på Starbucks mot andras", "vad gös H&M bättre än Kappahl"? Precis samma resonemang kan man läsa dagarna i ända på Börssnack men också bland analytiker som har betalt att veta bättre men ändå inte greppat vad konsumenterna tycker är så speciellt med t.ex. Apple.

Den gediget intresserade kunden är en mycket bättre investerare än den som "bara" läser på allt som finns skrivet om ett företag. Jag tror t.o.m. att det är mer avgörande för att man lyckas än att läsa på om investeringsteori och -metodik även om man absolut behöver detta också.

Inget nytt under äpplet

Bara en analytiker kan möjligtvis vara förvånad för att världens mest framgångsrika företag lyckas sälja mer än samma period förra året av världens bäst säljande mobiltelefon och som så många gånger förut slå alla förväntningar, men det är precis det vi får uppleva nu. Denna hönsskock som nyligen enats om att Apple måste ha nya produkter för att inte tappa vinst och relevans fick nu till sin förtret se Apple slå alla förväntningar.

Själv är jag inte det minst förvånad över att Apple av allt att döma lyckats sälja en massa genom China Mobile men väldigt förvånad att ingen analytiker verkar ha dragit slutsatsen att denna försäljning också ligger bakom det ovanligt stora tappet i intäkt per mobil såld genom att CM förstås förhandlat till sig ett lägre pris än andra utländska operatörer har. Ytterligare stöd för detta får man från China Mobiles rapport i veckan vars resultat tyngdes av just de stora kostnaderna för iPhones till kunderna sedan starten för fyra månader sedan.

Läget just nu kan sammanfattas så här:

• Iphone har nu befäst sin särställning även i Japan och Kina- det är denna man köper om man har råd och många har råd i dessa länder.
• China Mobile använder iPhone som försäljningsargument för sin nya 4G-service som kommer att rullas ut med full kraft under det närmaste året, hittills har man bara kommit en liten bit på vägen. Detta kommer alltså att öka betydligt så räkna med bra stöd för framförallt iPhone men även iPad.
• Ipad ligger relativt stilla (-3 % mot förra året när man räknar med lagersaldona) vilket inte är bra, men heller inte någon kris eftersom den tar alla vinster i sitt segment, Samsung verkar nu mer eller mindre ha givit upp att sälja sina tablets och bindlar dem istället med andra produkter och ju mindre som sägs om Microsofts patetiska Surface desto bättre. Läsplattorna är ett problem bara i USA men skräpplattorna är utan tvekan ett problem eftersom de gör att snåla människor köper dem istället för "the real thing" och får en mycket dålig uppfattning om vad en plattdator kan göra.
• Apples massiva återköpsprogram börjar nu göra verklig skillnad i VPA:n och att det nu ökas på rejält återigen tyder på att Apple har satt siktet på att drastiskt reducera sina utestående aktier, säkert ned mot 500 milj. (en halvering mot för två år sedan) inom ett par tre år.
• Splitten 1:7 kommer att driva på aktien men framförallt kommer analytikernas nyvakna intresse för aktien att leda till höjningar av målkurserna.

Summa summarum kan detta vara början på det i alla fall jag har väntat på sedan minst 18 månader- Apples återtåg som uppskattad aktie och i så fall kan det betyda nya kursrekord. Vem vet, men om aktien kommer i ropet igen och Apple, vilket känns helt säkert, kommer med nya produkter i år, så kan aktien stiga långt över det gamla rekordet. Det behöver i så fall inte ens ta särskilt lång tid, aktier stiger och faller snabbare än vi tror, se bara på de galna rasen förra året som fick den att bli världens billigaste företag

Tips till den som vill ha en bättre uppfattning om vad Apple i själva verket tjänade: titta på cash flow from operations. Detta påverkas inte som vinsten av de enorma avsättningar Apple idag gör till Fan och hans moster* för att skjuta upp skatten. Den siffran var senaste kvartalet 15,4 dollar per aktie (att jämföra med 11,62 i rapporterad vinst). 

*) Huvudsakligen att Apple bokför skatt som  om man hade skattat hela vinsten i USA, numera långt över 20 mdr balanserat, men även avsättningar till framtida mjukvaruuppdateringar mm.

Att tro att man kan

Det finns en intressant psykologisk effekt som kartlagts ganska nyligen även om den varit känd för de flesta- ”Dunning Kruger-Effekten”. Den går förenklat ut på att inkompetenta personer just pga sin inkompetens inom ett område saknar förmåga att korrekt bedöma sin färdighet jämfört med andra med resultat att de tror sig vara bättre än de är. Vi ser detta överallt- kolleger som tror de är bättre än och klagar på att de med tio år längre erfarenhet tjänar mer än de själva, folk med tråkig humor som envisas med att skämta, 25-åriga singlar som tror sig veta allt om förhållanden, barn och familj osv.

 

Kort sagt, den som kan lite tror sig ändå vara minst lika bra eller bättre än andra. Botemedlet, menar forskarna, är helt enkelt att tala om för människor när de överskattar sin förmåga, vilket dessvärre inte är så enkelt och verkligen inte populärt. Ironikst nog fungerar detta också omvänt- den som verkligen är expert tenderar att överskatta andras förmåga och tror därför att andra är lika bra eller bättre än han själv. Detta är förstås problematiskt- det är ju inte så lyckat när mer eller mindre okunniga personer på nätet övertygar massorna om att spädbarnsvaccinering är dåligt, när såpakändisar uttalar sig om politik eller när nya körkortsinnehavare tror sig vara bättre än oss erfarna förare. (En komisk effekt är dock trevligt nog att brottslingar också kraftigt överskattar sin förmåga varför de inte sällan begår otroligt korkade brott och åker fast.

 

 

 

Dock är det i de flesta fall inte särskilt farligt, undantaget förstås trafiken eller när tomtar tror sig bli utmärkta presidenter, och den som skryter likt en tidigare kollega jag hade om hur bra han är på squash trots att han bara provat det en (!) gång gör bara bort sig. På börsen däremot tas det ju inga fångar och efter att jag läst om detta fenomen känns det uppenbart hur just detta ställer till det för många nybörjare på börsen.

 

Jag tyckte själv att det var enkelt när jag började med näthandel (mina första och få köp var med pappersorder)- när jag köpte Ericsson hösten 2002 var min analys korrekt- det var osannolikt att storägarna inte skulle rädda Ericsson och 3-4 kr var väldigt billigt, men jag sålde snabbt av rädd och orutinerad. Det gick dock i regel bra när jag satsade på allt möjligt 2003 och 2004 när börsen steg (Saab, Nordea, Industrivärden, Nokia, Vostok Nafta, Avanza osv utan någon plan eller ingående analys) men det var inte jag som var framgångsrik, utan bara jag som hade tur att marknaden steg efter den långa nedgången 2000-2003.

 

Ibland köpte jag på ren spekulation och kände mig smart när det gick bra. Med tiden märkte jag att detta inte var någon vinnande strategi och tack och lov förlorade jag aldrig några större summor, helt enkelt för att jag (fullständigt korrekt) inte hade satsat så mycket pengar på vad jag visste var chansningar. Jag slutade med detta och återvände till min gamla (1987) insikt att man ska köpa när det är billigt och aldrig annars, lugnade mig och började läsa på både teori och om företagen och sedan började det gå bättre. Väldigt mycket bättre.

 

Många verkar dock verkligen stenhårt tro att de är överlägsna alla andra från första dagen. Överallt på Börssnack och andra fora kan man hitta dem- de som med en två månader gammal profil ena dagen frågar ”hur fungerar det med utdelningar?” och andra dagen talar om hur just hans tre förhoppningsbolag är självklara vinnare ”på sikt” vilket alla andra är för dumma för att förstå. Inte sällan vill de generöst dela med sig av sin vishet med tips i stil med ”köp Boliden när börsen öppnar och sälj efter lunch, slår aldrig fel!” eller ”H&M är övervärderat och kommer att falla till 150”.

 

Börsen är utan tvekan den plats där amatörer kan så proffsen. Det som är omöjligt inom schack och golf är fullt möjligt på marknaden- om (!) man har fallenhet för det, är tålmodig och är beredd att lägga mycket tid på det. Tur kommer man en bit med ibland men den tar alltid slut- lika lite som man på sikt blir rik av att spela på rouletten blir man det av att sitta dag ut och dag in och chansa vilken aktie som kommer att stiga.

 

Den som tror sig ”förstå börsen” eller tror att det är enkelt att slå index kommer ofelbart att förlora det mesta av sina pengar och med all sannolikhet inte bli långvarig på börsen. Folk får göra precis som de vill, men det är uppenbart att många skulle må bättre, inte minst ekonomiskt, om de inte överskattade sin förmåga från första lyckade affären.

 

 

Farbror Stefan och hans ränta

Det var en gång en farbror som hette Stefan som hade ett av de finaste ämbetena i hela kungariket. Han var föreståndare för kungens skattkammare. Han hade haft många fina jobb tidigare men detta var själva kronan på hans gyllene karriär. Att vara föreståndare för skattkammaren var väldigt fint tyckte alla undersåtarna i landet eftersom den hade rätt att göra precis som den ville men räntan och penningarna.

Stefan tyckte att priserna på husen i kungliga huvudstaden var så hiskeligt höga nuförtiden och oroade sig dagarna i ända över detta gräsliga problem. För många kändes detta inte som något stort problem för de hade väldigt höga löner och det fanns just inte så många hus att köpa i staden så de betalade gärna de höga priserna så de skulle ha nära till sina jobb, men Stefan kunde inte sluta oroa sig för att priserna steg i huvudstaden. Om priserna stiger så kan vi få en bubbla som man hade i det soliga Spanien häromåret trodde Stefan och ville bekämpa  priserna med det mäktiga vapen han hade i sin arsenal- räntan.

Räntan ville Stefan därför alltid hålla så hög som möjligt och höja och höja igen så mycket det bara gick att få med sina kolleger på. Ända in i kaklet. Eller det var så vissa uppfattade att han måste ha tänkt när han höjde räntan till en ny rekordnivå samma vecka som banken Lehman Brothers gick i konkurs och det plötsligt inte gick att låna några pengar alls i världen. Nåja, ska de låna så får de låna dyrt tänkte Stefan, orolig som han var för de stockholmska bostadspriserna alltmedan världen utanför mest verkade oroa sig för att ingen ville låna ut pengar och risken det medförde för en världsomspännande depression och elände utan slut.

Vissa av Stefans kollegor i skattkammardirektionen tyckte att man hade gjort fel och ville genast sänka räntan rejält. "ALDRIG!" skrek Stefan på mötet och satte klackarna i golvet. Kollegerna gav sig inte och Stefan fick släppa till en halv procents sänkning. "Inte en grutta mer!" förkunnade han. Två veckor senare visade det sig till Stefans stora överraskning att det var alldeles för lite och ränteduvorna i hans bakgård krävde en stor sänkning för att rädda det som räddas kunde. "Tänk på bostadspriserna!" sa Stefan och höll emot med näbbar och klor. Inte mer än en halv procent fick det bli. Nu stod landet på avgrundens rand men Stefan tvekade fortfarande. "Bopriserna, bopriserna..." hördes han oja där han gick i de fina korridorerna. Hans kolleger krävde handling och tvingade fram en räntesänkning på 1,75 %. 

Nu var räntan alldeles för låg tyckte Stefan och så snart ett endaste litet tecken på förbättring av den nattsvarta konjunkturen kom så höjde han räntan igen. Och igen och igen och igen. Skattkammardirektionens majoritet berättade med myndig stämma att nu minsann höll inflationen och konjunkturen på att stiga mycket snabbt varför man skulle skynda på räntehöjningarna om Stefan själv fick bestämma skulle det gå ännu fortare, allt för att förhindra en bostadsbubbla. År 2013 kommer inflationen att vara nästan 3 % förkunnade man (bara 3 % mer än vad den blev). 

Dessvärre ville det sig inte riktigt med fastighetspriserna, de bara fortsatte att stiga, konjunkturen ville sig inte heller och inflationen visade inga tecken på att stiga till skyarna. Det var nästan som om Stefan skulle börja tro kollegerna Svensson och Ekholm som liksom Rådet sa att räntehöjningarna var helt fel väg att gå och Stefan skulle tvingas backa. Nästan, alltså. Alla utanför direktionen hade dock börjat tvivla och tro det eller ej, men Stefan fick återigen krypa till korset. Istället för en fin brant stigande räntebana tvingades han till sitt stora förtret börja sänka räntan igen och igen och igen och igen. Det var liksom ingen hejd på eländet tyckte Stefan.

Men så fick Stefan åka på ett möte med de andra cheferna för skattkamrarna kungarikena i närheten. Det var roligt tyckte Stefan, maten var god och det fanns gott att dricka också. Döm bara av hans förvåning när han förstod att hans kolleger inte alls tyckte som han. Hela tiden på konferensen pågick diskussioner om inflationen som de andra tyckte var för låg, att arbetslösheten var hög och problemet att bankerna inte ville låna ut till företagen så ekonomin kunde få fart igen. Stefan förstod alls inte varför dessa ämnen skulle få tränga ut den mycket viktigare frågan om bostadspriserna.

När han till sist fick ordet och sa att stigande priser på bostäder i heta tillväxtregioner var Sveriges stora problem fick han så konstiga blickar från de andra. De andra visste ju att Stefan hade samma problem som de med att få upp inflationen och den höga arbetslösheten och var förvånade över att han verkade ta allt detta med ro. Att klaga på att bankerna lånade ut pengar till människor som hade god ekonomi fick liksom heller inget gensvar i publiken. De verkade, ja det är faktiskt sant, tycka att det var bra att bankerna lånade ut pengar. 

Stefan satt ensam och grubblade på sitt fina hotellrum efter middagen och tänkte för sig själv "varför är det bara jag som förstår hur det är?"

Problemet IKEA

I Sverige hålls entreprenörer numera högt. Det är alldeles utmärkt med tanke på hur viktigt det är med skapande i ekonomin och inte minst när man tänker på hur illa sett det var med företagande och rikedom när jag växte upp i 70- och 80-talets Sverige. Detta för dock som med allt annat i grunden bra också med sig en avigsida- en otrolig naivitet. 

Denna gör hos väldigt många människor i dagens Sverige att det i grunden goda- att beundra, uppmuntra och berömma skapandet av företag- jobb (rätt larvigt argument eftersom man aldrig drar bort förlorade jobb hos konkurrenter), tillväxt, fantastiska lösningar osv tränger i folks medvetande bort betydligt mindre bra saker som egentligen borde vara uppenbara för oss alla- bedrägeri, skattefusk, oetiska metoder, stöld från små aktieägare osv som verkligen inte är regel i majoriteten av tillväxtföretagen men samtliga förekommer i en del av dem. Någon som uppenbarligen bara är ute efter snabba cash eller den som inte investerar sina egna pengar i bolaget är knappast värd att kallas entreprenör, i alltför många fall är de i själva verket bedragare.

Åter andra tar en i mitt tycke extrem ståndpunkt- om man är entreprenör så är man redan från början höjd över kritik "eftersom han..." (fyll i lämpliga stordåd) eller ska helt enkelt ha en gräddfil i livet och inte behöva följa de lagar och regler som vanliga dödliga står under (se bara vissa åsikter om Max Hanssons bygglov på Gotland).

Inget svenskt företag respektive företagare är mer beundrat än IKEA och Ingvar Kamprad. Jag själv har så länge svalt myten om IKEAs förträfflighet och den store entreprenören och reflexmässigt försvarat dem från alla anklagelser i alla år. En del har varit larv- t.ex. anklagelserna om att vara nazist för att han som växt upp i en tysk familj som förlorat mycket efter Första världskriget och, surprise!, där farmor och pappa såg Hitler som lösningen på Tysklands problem även kan blev influerad av detta som tonåring. FÖR 70 ÅR SEDAN, HERREGUD!!! Annat har rört köp från låglöneländer, vilket oftast kritiseras av fån som inte förstår att låglönekonkurrens är vägen till välstånd i dessa länder, vilket förstås inte försvarar oetiskt beteende, men det jag har hört har väl mest handlat om låga, lagliga löner och liknande.

Men jag har också gång på gång stört mig på annan, högst berättigad skulle det visa sig, kritik rörande etik, skatteplanering, hyckleri och andra dagsaktuella saker. Mer eller mindre allt kändes som bisaker när det fantastiska IKEA och Den store entreprenören anklagades. Jag får väl trösta mig med att jag var i gott och stort sällskap- IKEA avgudas av miljoner och åter miljoner människor.

Nu har jag dock öppnat ögonen, inte minst efter att ha läst IKEA på väg mot framtiden som är en betydligt mer balanserad bok än Bertil Torekulls propagandaverk som kom för 10 år sedan.

Ingen kan ta ifrån Kamprad hans fantastiska skapelse eller IKEA det faktum att de har för alltid förändrat den bransch de verkar i, men det gör det inte mindre sant att IKEA är ett djupt amoraliskt företag som utan att alls behöva det, utan i rent vinstmaximerande syfte, beter sig otroligt hänsynslöst mot sina leverantörer, gör allt för att undvika att betala skatt i de länder där deras vinster skapas och Kamprad har sedan decennier ljugit sig blå om att han givit bort företaget och att hans familj inte kan få någon utdelning från det. Bara det faktum att hela IKEAs ledning visste om att politiska fångar i Östtyskland tvingades tillverka åt IKEA och inte gjorde någonting åt det under alla år som det pågick borde säga ett och annat om moralen i företaget.

Ingenting av detta är enbart ett problem med IKEA, men IKEA har alltid gjort allt för att framstå som det goda företaget som enbart gör gott och föregår med gott exempel. Detta liksom Kamprads lögner är det som är så motbjudande, låtsas en sak och sedan i själva verket göra någonting helt annat. Man är inte Det goda företaget om man bygger upp en bisarr företagskonstruktion enbart i syfte att 1) undvika att bidra med skatt i de länder man verkar och 2) att slussa hundratals miljarder till familjen Kamprad samt struntar fullständigt i att följa basala affärsetiska regler när man kan tjäna en slant på att bryta mot dem!

Ingen utom en kommunist skulle väl missunna Ingvar Kamprad rikedom och hans familj del av vinsterna i företaget, men det är hycklandet om vem man är och hur det egentligen gått till samt den nästan sjukliga girigheten som får mig att må illa. 

Kamprad har målat upp bilden av sig själv som ointresserad av pengar (han är uppenbarligen nästan sjukligt intresserad av pengar), bor enkelt ("i bonnabyn" som han säger om det väldigt exklusiva område han huvudsakligen bott i i Schweiz, han äger många fler ställen) och, viktigast, sagt att han har skänkt bort IKEA och varken han eller hans familj har kunnat få någonting från det. 

Sanningen är förstås helt annorlunda- han skänkte varken bort konceptet eller varumärket- båda har alla IKEA-varuhus fått betala åtskilliga procent på omsättningen för att använda, pengar som slussats omkring i världen tills de landat i familjekontrolerade stiftelser i Holland och Lichtenstein, dvs i familjens ficka. IKEA skall dessutom använda IKANO som idag ägs av hans söner för sin finansiering och försäkring av alla transporter m.m. m.m.

Jämför familjerna Kamprad och Persson (H&M). Perssons har aldrig hycklat om sin förmögenhet, Stefan Persson är Sveriges störste skattebetalare som årligen levererar nästan en miljard (!!!) till statskassan, de har inte ägnat sig åt några extrema konstruktioner för att undgå skatt, deras aktie har varit noterad i 40 år och gjort massor av aktieägare, inte minst lojala anställda, till miljonärer. En detalj som inte är så relevant i sammanhanget men kanske säger en del är att familjen Persson skött generationsväxlingen utmärkt, medan Ingvar Kamprad med familj har misslyckats kapitalt. 

Eftersom jag har jobbat 16 år inom inköp nu var jag väldigt intresserad av vad som egentligen låg bakom IKEAs grundmurade rykte om att vara hårda mot leverantörer. I mitt första jobb hade jag fått lite försmak då vi levererade till IKEA men då såg jag ingenting stötande, bara en ganska extrem vilja att sänka priserna år för år och att man lurade mina säljande kolleger att tro att man verkligen skulle minska antalet leverantörer från tre till två, vilket man naturligtvis aldrig gjorde eftersom det hade minskat konkurrensen.

"IKEA på väg mot framtiden" ger åtskilliga hårresande exempel på hur detta påstått familjevänliga jätteföretag medvetet driver små familjeföretag i konkurs för att det blir billigare än att att betala vad man är skyldig. BM Impex reste stommarna till två IKEA-varuhus och tvingades stå stand-by i månader pga IKEAs förseningar, vilka man lovat att ersätta företaget för, men istället för att betala hotade IKEA med stämningar, hittade på egna extrakostnader som man fakturerade Impex, hotade att sluta betala helt om inte Impex slutförde arbetet utan att få extrakostnaderna och tilläggen reglerade och slutligen vägrade man med hänvisning till sina egna "krav" att betala någonting extra. BM Impex påföljande konkurs sparade inte IKEA lite pengar som inte tillhörde dem, ruinerade ägarfamiljen och drev två av Impex underleverantörer med i fallet.

IKEA har enligt många vittnesmål regelmässigt betett sig på liknande sätt i byggprojekt även om det inte alltid slutat i konkurs-  vägrat att betala vad man varit skyldig om man inte får en helt omotiverad rabatt på slutfakturan väl medvetna om att en desperat byggfirma kan svälja rätt mycket för att få en slutbetalning och inte har någon möjlighet att gå till domstol mot en jätte.

Karlit Group var leverantör av garderobsdörrar som hade investerat stort för att kunna nå IKEAs volymkrav på 100 000 st. Efter 40 000 levererats stoppade IKEA helt avtalsvidrigt leveranserna och vägrade att kompensera företaget för den mycket lägre volymen samt hotade med att permanent stoppa samarbetet. Resultatet? Konkurs för Karlit och en sparad slant för IKEA som hittat en billigare leverantör.

IKEA har enligt uppgift först tvingat leverantörer i konkurs och sedan glatt köpt upp varulagret ur konkursboet. Billigt och bra för den som saknar alla skrupler.

Att kalla denna typ av regelmässigt och utstuderat svineri för "att vara hård mot leverantörer" är som att kalla Hell's Angels en motorcykelklubb. Detta är gangstermetoder och förtjänar bara förakt. Om IKEA hade varit en liten firma som slogs för överlevnad kunde man förstås tolerera mer men IKEA är ett av världens rikaste företag och det finns ingen som helst ursäkt för att blåsa sina oändligt mycket mindre samarbetspartners för att de inte har resurser att stämma IKEA. Hade vi som i många europeiska länder haft skydd mot sådant här hade IKEA aldrig kunna bete sig på detta sätt, men vi har som bekant en annan, merkantilistisk, tradition vilket IKEA utnyttjar på detta groteska sätt.

På den ständigt återkommande frågan varför IKEA aldrig börsnoterades har Kamprad alltid påstått att IKEAs utpräglat långsiktiga strategi inte hade kunnat genomföras om han ställts till svars på den årliga stämman för t.ex. den mycket svåra satsningen i Ryssland och annat som tar många år tills de bär frukt. Han har också menat att 70-talets höga arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter omöjliggjorde ägarskiften inom familjer med mycket stora företag. Man behöver inte gå längre än till H&M och familjen Persson för att inse att detta är ett rent påhitt- Kamprad hade kunnat börsnotera IKEA, sälja B-aktier vilka hade givit en enorm förmögenhet, behållit makten till 100 % med sina A-aktier och sedan sakta men säkert överlåta dessa på sina söner och betala alla skatter med sitt berg av pengar.

Sanningen är naturligtvis att han ville slippa redovisa vad man håller på med i någon som helst detalj- inte minst skattesmitandet men också arrangemanget där sönernas IKANO m.fl. familjeägda företag måste användas istället för att tjänsterna handlas upp som hade skett i ett aktiebolag. Kamprad har med dagens konstruktion inte bara sluppit betala skatt utan även tillgång till pengarna- de procent som betalas till stiftelser och bolag i skatteparadis som han och sönerna när som helst kan ta över. Att man ännu inte tagit de över 100 miljarderna betyder inte att de inte är deras.

IKEA hade kunnat vara ett av börsens stora företag och massor av förmögenheter hade skapats à la H&M, inte minst för massor av lojala IKEA-medarbetare som med även ett blygsamt sparande, understött av företaget eller inte, hade kunnat få del i den ofantliga rikedom som deras livslånga arbete givit möjlighet till. Jag menar verkligen inte att IKEA vore skyldiga att göra detta, men det hade ändå varit bra för väldigt många människor, idag har ingen mer än en förvisso oerhört hårt arbetande och begåvad men också väldigt gniden företagsbyggare och hans tre söner (efter att ha anlitat amerikanska stjärnadvokater för att få pappa att uppfylla sina löften... man häpnar!) fått någonting, vilket utan tvekan var meningen från början.

Varför är då IKEA om man frågar folk så omtyckt som företag? Tja, vi har kunnat tjäna pengar på att handla där. Man tycker om den som tjänar pengar åt en, tycker illa om dem som ständigt vill ha ens pengar (elbolag, banker, mobiloperatörer m.fl.) och ser elegant åt andra hållet om man får höra hur dessa låga priser möjliggjorts. Den som får köpa "billigt" glömmer ända tills han kommer hem hur mycket jobb det är att montera IKEA-möbler. De timmar (!) det tar räknas liksom inte, som när folk lägger halva dagen på att ta sig till Skavsta för att sedan behandlas som ohyra och landa på en billig flygplats några timmar ifrån målet dit man bara kan ta sig med den enda busslinjen som tar 30 euro för att köra en dit. Enkel resa.

Man tycker IKEA har fin design men vet inte om alternativt struntar i att den alltsomoftast är stulen från andra (1, 2, 3, 4, 5), mycket mindre företag och designers. Inte är det väl någon som tänker på de möbelföretag som först fått sina möbler kopierade och sedan gått under när de inte alls kan matcha de priser som IKEA slår till med.

För mig är dock beundran nu för alltid bytt mot avsmak.


P.S.

Egentligen förstod jag nog hur illa det var i IKEA redan 2007 då jag köpte våra första barnskydd till lådor och skåp- den modell jag köpte hade en funktion som höll fast dörren/lådan om ett barn dragit upp den så att barnet inte fick fingrarna i kläm om den slog igen. När jag skulle köpa fler några månader senare hade den bytts ut mot en med lite mindre plaståtgång som var något billigare men inte skyddade barnens fingrar. Vilket friskt företag låter sin snålhet ta sådana uttryck? Hur rimmar det med att vara barnfamiljernas bästa vän?