▼
fredag 12 augusti 2016
Disney- ett klokt långsiktigt köp
Mitt intresse för Disney är som så ofta att det är ett av dessa företag som är helt klart bättre än sina konkurrenter. Det är här som i andra liknande fall en skillnad som inte direkt går att härleda ur kvantitativa mått utan måste förstås på ett lite djupare plan. Man s.a.s. känner att det finns en skillnad och att detta leder till att ett företag lyckas bättre än de andra. Dessa företag är de man bör äga om inte andra skäl som hög värdering talar emot det.
I förrgår var jag med barnen på "Husdjurens hemliga liv". Den är skapad av Universal, en av Disneys få konkurrenter inom animerad "storfilm" (DreamWorks ägs av Universal). Den liknar Disneys megasuccé Zootropolis från i våras på många sätt. Fast ändå inte. Även om Husdjurens är en bra och trevlig barnfilm är den mycket blek när den ställs mot Disneys senaste.
Det slog mig efter filmen att det nog är här skiljelinjen går mellan Disney och de övriga studiorna. Universal hade aldrig kunnat göra en film som Zootropolis, eller för den delen fått till så bra filmmusik eller karaktärer, dvs det som driver efterförsäljningen i åratal för de bästa Disney-filmerna. Karaktärerna i "Husdjurens" saknar helt enkelt det som gör att tittaren identifierar sig med dem- man känner inte för Universals rollfigurer som man gör för t.ex. Elsa i Frost eller Judy Hopps i Zootropolis.
Detta påminner om skillnaden mellan de ursprungliga Star Wars-filmerna och de tre uppföljarna runt millennieskiftet. Medan alla som såg den ursprungliga Star Wars i efterhand säkert kunde t.ex. berätta vad de tyckte (i många fall säkert också kände) om Han Solo är det mycket svårt att tro att någon skulle kunna ge ett vettigt porträtt av någon av huvudpersonerna (om det nu fanns några) i de tre nyare filmerna. De var bleka och saknade alla klassiska attribut som att kämpa mot en egen svaghet eller mot elementen filmen igenom. Efter att Disney köpt Lucasfilm lät de genast Han Solo återkomma och dra publik i den nya sjunde filmen i vintras och han kommer att vara huvudpersonen i en av de fristående Star Wars-filmerna som ska släppas vartannat år. Denna förmåga att identifiera vad publiken vill ha blir för Disney "a gift that just keeps on giving".
Skillnaden mellan marknadsledaren och de andra är avgörande och förekommer i många branscher. Samsung har försökt i många år nu men de får inte till en mobil lika eftertraktad som iphone- deras alster är inte dåliga men känns plastigare, mindre genomtänkta och mindre designmässigt spännande osv. Åren går men de kommer aldrig ifatt, varför deras mobiler säljs billigare, måste sänkas i pris mycket snabbare och har sämre andrahandsvärde. För företagen blir skillnaden förr eller senare extremt tydlig på sista raden i respektive bokslut. För att inte tala om hur skillnaden mellan Disney och andra märks i besökssiffrorna- fyra av de fem mest inkomstbringande filmerna hittills i år har producerats av Disney...
Disneys rapport i veckan var ännu ett tydligt kvitto på hur väl "Studios" lyckas. Vinsten i segmentet ökade återigen med dryga 60 % tack vare den långa raden av succéer. Samtidigt ligger det det stora sänket för aktien, Media Networks, resultat still mot förra året, även om prenumerantförlusterna för sportkanalen ESPN fortsätter. Det ändå bevarade resultatet är tack vare att man både dragit ned på kostnader och höjt priset för reklamen i kanalerna. Denna oro för ESPN är som bekant orsaken till att Disney fortfarande värderas ung. 20 % lägre än toppen förra året.
Oron för ESPN finns fortfarande kvar men man får intrycket att detta är den klassiska oron för de av marknaden alltid så älskade prenumerationsintäkterna. Trenden har under senare år varit att vissa konsumenter slutar köpa kabelpaket och tittar via nätet istället. Detta gäller dock i mycket större omfattning filmer och serier då sport är en extrem färskvara. ESPN är ledande inom sitt område och äger mer eller mindre alla rättigheter till de stora amerikanska sporterna varför problemen med svikande prenumerantantal snarare är en press på resultatet inom segmentet än ett verkligt hot.
Det var alltså på många sätt ett stabilt kvartal och aktien steg igår, men långt viktigare, det långsiktiga caset i Disney är starkare än någonsin. Som sagt ger biografintäkterna enorma återkommande intäkter. Två talande exempel är att den snart 20 år gamla Lejonkungen fortfarande är en kassako för Disney, främst som musikal, och att allting man ser i en Disney-affär och de flesta attraktionerna på ett Disneyland från början kommer från filmerna.
Succéer som Star Wars 7, Djungelboken, Frost osv fyller Consumer Products, Media Networks och Parks and Resorts med oerhört lönsamt innehåll. Vem vill inte åka en Millenium Falcon på Disneyland eller vilket barn vill inte se om sina favoritfilmer gång på gång på gång på Blueray eller Disneykanalerna?
Det långsiktiga skälet att äga Disney är alltså i korthet: Disneys dundersuccéer det senaste året kommer att ge mycket större vinster i framtiden, dels genom de tidigare uppräknade kanalerna men även med uppföljare till de mest framgångsrika filmerna. Det blir som en hyperloop av accelererande vinster. Ett utmärkt exempel just nu är uppföljaren (efter 13 år) Hitta Doris som redan innan den haft premiär i många länder (bl.a. Sverige) är den mest sedda animerade filmen någonsin.
Det känns alltså svårt att idag hitta ett (rimligt) hot mot Disneys dominans och dryga PE 15 på årets resultat känns väldigt billigt för ett ikoniskt företag med starkare filmproduktion än någonsin i sin långa historia. I takt med att övriga intäkter växer och oron för att ESPN ebbar ut så kan aktien komma att stiga betydligt de närmaste åren från dagens nivåer under 100 dollar.
Målkurs: 150 dollar på 2-3 års horisont.
söndag 7 augusti 2016
Att leva på sitt kapital
Det har varit många och långa diskussioner på Twitter den senaste tiden om hur mycket pengar man behöver för att kunna "leva på sitt kapital". Jag (som inte lever på mitt kapital) startade själv en diskussion häromdagen då jag anser att tanken på att leva på existensminimum på utdelningarna inte alls känns särskilt lockande. Tweeten gav många svar, både gillande och mindre gillande.
Diskussionen om hur mycket man kan spara per månad, hur snålt man kan leva och liknande frågor har varit ett återkommande tema i investerar-communityn i några år nu. Väldigt stor andel av de verkliga zeloterna i denna fråga är unga och saknar barn. Vad de gör är med andra ord helt deras ensak, men jag måste säga att jag har svårt för hela resonemanget att man ska försöka leva så snålt som det någonsin går av flera skäl.
Att spara regelbundet och leva sparsamt överhuvudtaget är en utmärkt princip. Jag har alltid försökt få så bra värde som möjligt och sett till att inte kasta bort pengar. Problemet är när man går över till ren snålhet, dels eftersom det kan drabba ens sociala liv då snålhet är en mindre populär egenskap, dels för att det utan tvekan leder till överdrifter och missade möjligheter.
Att lägga alla pengar man inte absolut måste använda till annat på sparande när man är typ 18-30 år är i mitt tycke vansinne. Det är precis de åren man har möjlighet att göra underbara, mindre välplanerade och galna saker, resa jorden runt om man vill och överhuvudtaget leka av sig eller skaffa andra livserfarenheter som kräver att man är ung och obunden. Jag skulle aldrig vilja ha varit utan mina tåg-, båt- och flygluffningar, vilka alla gjordes när jag egentligen inte hade råd genom att jag tömde kontot gång på gång mellan 20 och 25 års ålder. Att missa detta tillfälle för att man bara vill ägna sig år gratisnöjen är som att missa universitetsstudier när man är ung, det blir liksom ingen ny chans när man fyllt 30 (i alla fall inte den upplevelse man har av universitetet när man är ung. lika gammal som övriga studenter).
Drömmen för en del unga investerare verkar vara typ att spara extremt tills man har tillräckligt mycket pengar att man kan leva (oerhört sparsamt!) på aktieutdelningar. Ungefär som den klassiske rentieren, den unge arvingen som inte behövde oroa sig för sin försörjning. Problemet är bara att rentieren hade väldigt mycket pengar och kunde leva ett fantastiskt liv av umgänge, resor och spännande projekt. Den som räknar ut att han kan leva på t.ex. 10 000 kr i månaden och säger upp sig när utdelningarna når över 120 000 kr kommer aldrig någonsin att kunna leva ett rikt liv. Snarare ett liv där man hela tiden måste oroa sig för inställda utdelningar och att kapitalet av andra skäl minskar.
Herrar Ripley och Greenleaf |
Riktigt naivt blir det när man tror att man kan leva på detta sätt med barn när den dagen kommer om man inte har ett mycket stort kapital att ta av. Inte bara för att barn kostar väldigt mycket mer än de flesta förstår innan de får dem, utan för att ett extremt sparande utan tvekan drabbar barnet, som inte alls har fått välja detta liv.
Jag tror de flesta barn till mindre bemedlade föräldrar lär sig leva med situationen att det inte finns så mycket pengar till läger, resor och annat kul när de växer upp. Deras kompisar är troligen i ungefär samma situation och man lär sig ha kul på andra sätt (läs: datorspel). Det är en helt annan situation om man ser sina föräldrar, till skillnad från alla andras, inte arbeta och med tiden förstår att anledningen till att de inte som andra får gå på sportlovsläger, spela hockey eller resa på loven är just att mamma och pappa inte vill arbeta. Sånt leder till bitterhet och dåliga relationer när man blir vuxen. Garanterat.
För att avsluta lite mer positivt tror jag att om man vill sluta arbeta åt andra ska sikta in sig på att leva på sin totalavkastning. Detta kräver förstås att man är en bra investerare (lång track-record) och har ett hyfsat stort kapital. Dock krävs det inte att man kan leva på utdelningarna och man ska nog inte tänka alltför mycket på dem heller då jakt på utdelningar kan hämma ens investerande då man troligen väljer bort bra tillväxtcase typ Starbucks för att "utdelningen är för låg".
Istället ska man nog vara långt från fullinvesterad, täcka sina omkostnader från den likvida delen av kapitalet och bara koncentrera sig på att investera så bra man har förmåga att göra, vilket då alltså blir ens arbete, vilket också ger en tid att söka information/kunskap som gör att man lyckas bättre. Lite som många traders verkar göra med andra ord. Ju bättre investerare man är desto mindre behöver man troligen, men å andra sidan, har man inte efter många år som investerare ett "stort" kapital så kan man ju undra om man verkligen är tillräckligt bra.
Oavsett tror jag ingen ska säga upp sig från arbetet och bli sin egen inom aktier utan att både vara helt säker på sin egen förmåga och ha ett tillräckligt stort kapital så man inte riskerar att leva som en fattigpensionär eller göra slut på sitt kapital.