Cykliska Apple

Apple är ett annorlunda företag, utan tvekan. Det lyckas med sådant som ingen (!) annan lyckas med och därför vet varken analytiker eller marknaden vad de ska tro om Apple. Det är det ultimata undantaget från regeln att ju fler som äger en aktie och ju fler som följer företagets göranden och låtanden, desto mer korrekt ska företaget värderas.

Apple var så ofattbart framgångsrikt i så många år med en vinstökningstakt på mellan 50 och 100 % per år. Detta gjorde att marknaden tvekade att värdera upp företaget och PE sjönk stadigt i takt med framgångarna. Visst steg kursen också, men bara med en liten del av detta varför värderingen sjönk från PE 40 till under 10 för ett år sedan (ex cash bara runt 5-6 för det mesta, sett till kassaflödet var det helt bisarra siffror). Då hade vinstökningen visserligen avstannat (för tillfället) men marknaden hade sådana problem att tro att någon var ens i närheten så bra som Apple helt uppenbart är att man helt enkelt värderade det som om det skulle utplånas inom några år.

Apple har förvisso också stigit snabbt vissa perioder och kursens rörelse liknar ett cykliskt företags. Vid misstro mot framförallt iPhone (typ pga smått bisarr övertro på Samsungs möjligheter att konkurrera eller att ryktena surrar om att den säljer dåligt, har produktionsproblem, sålde slut för snabbt eller långsamt) så faller aktien och analytikerna sänker sina rekommendationer och allt blir ett självspelande piano.

När Apple, vilket utan tvekan är fallet just nu, kommer upp i momentum går det alltid mycket snabbare än någon verkar tro vara möjligt. Pianot börjar spela av sig självt igen. Det har alltid varit min tro både att Apple kommer att slå nya, förmodligen oslagbara vinstrekord tack vare sin enorma kapacitet att producera produkter och lansera tjänster som slår undan alla konkurrenter på marknad efter marknad, samt att när marknaden till sist förstår detta så kommer företaget att inte bara värderas upp till en rimlig nivå, utan långt däröver, precis som andra mycket mindre företag som tros ha obegränsad potential.

Just nu ser det mycket bra ut för AAPL-aktien, dels tack vare det irrationella (spliten) men framförallt eftersom det verkar mycket troligt, inte minst pga FT-artikeln igår (bakom paywall) som tyder på en medveten "läcka", som om Apple kommer att satsa stort på "hemmet" med styrning av smarta apparater, egna men också framförallt andras. Apple brukar ju traditionellt säga rakt ut om det "bara" är frågan om OS-uppdateringar på WWDC men nu säger de istället att de har "exciting announcements" att dela med sig av på WWDC på måndag, vilket ju känns som ett idealiskt tillfälle eftersom denna satsning troligen är enormt beroende av utvecklarnas intresse för att lyckas.

Det är förmodligen bra att dra sig lite tillminnes alla tekniker som Apple köpt på sig de senaste åren- liquid metal, som man hittills bara använt till en lilla pinne som man tar ut SIM-kortet med (kolla själv studsen när man släpper den på något hårt), safirglas, "haptisk" energi på skärmar som gör att man "känner" det som visas osv. Detta kommer säkerligen att komma in i deras nuvarande produkter i takt med att produktionen och kostnaden tillåtet, men även i deras nya produkter.

Om historien har lärt oss någonting så kommer Apple att slå ut konkurrensens lönsamhet och ta alla pengarna i det nya segment de går in på. Allt handlar alltså egentligen om hur stort detta ganska testade segment är. Kanske kommer styrning av hemmet, vilket man talat om så länge jag kan minnas dvs 70-talet i vilket fall, att bli jättelikt, det känns i vilket fall troligt. Det behövs bara att Apple satsar så följer massorna, både företagen och konsumenterna.

I alla fall om det blir som det brukar.

Extremisten Anders Borg

Anders Borg är bra tycker väldigt många svenskar. Även hos oppositionen finns det massor av väljare som beundrar rikshushållaren som nu snart hållit i slantarna i åtta år. Den främsta anledningen till detta är förstås att svenskar i allmänhet (många undantag finns dessvärre) uppskattar ”ordning och reda i statens finanser”. Detta uttryck myntades av Gunnar Sträng, den obildade hycklare som var finansminister i 1955-76 och ansvarade för vad som troligen är historiens största skattehöjningar i fredstid i något land, demokratiskt eller inte, samtidigt som han själv såg till att slippa skatten genom att köpa ett högbelånat hus i Gamla Stan som i hans egenhändigt utformade skattesystem gav fantastiska avdrag. Skattehöjningar som finansierade riktade insatser till intressanta väljargrupper (s.k. reformer) blev ledstjärnan och det funkade både på 60-talet och på 80-talet tills allting rasade samman med dunder och brak och Socialdemokraterna förlorade makten 1976, vilket Marita Ulvskog har kallat ”en statskupp”, och 1991.

 

 

Ordning och reda ska det alltså vara och påståendet om att de borgerliga partierna var oförmögna att hålla just denna ordning var det som gjorde att S kunde behålla makten, även borgerligt sinnade väljare vågade inte rösta borgerligt av rädsla för vad som skulle kunna hända och eftersom de borgerliga bara lyckades få makten när landet var i djupaste kris, förorsakad av just Socialdemokraternas vansinniga överbudspolitik, sågs de som ansvariga för arbetslöshetsökningarna och budgetunderkotten. Vi svalde sedan nådigt på Göran Perssons otroliga historia om att regeringen Bildt var ansvarig för 90-talskrisen som slog till med kraft några månader efter att han tillträtt efter nio år av socialdemokratiskt styre.

 

Carlsson och Mugabe

 

Alliansen var en genial skapelse- de fyra partierna som alltid kunnat anklagas för splittring gick samman och skapade ett gemensamt program, nytt och fräscht, som togs emot med öppna famnen av det folk som nu var rejält trött på både S och sin dryge statsminister som i debatten med Reinfeldt lyckades fnysa åt det mesta som motståndaren sade och t.o.m. vända honom ryggen, alltmedan han byggde en stor herrgård i Södermanland ett par år efter att ha förkunnat att han ”hatade klassamhället och allt som det står för”.

 

Den nya herrgården, 500 m från hans gamla.

 

Borg blev finansminister och man satte igång och sålde ut statliga företag och började (ve och fasa) kräva av bidragstagare att de skulle uppfylla kraven för att få bidrag och började kraftigt gynna inkomster genererade genom arbete. Missnöjet var massivt hos den del av befolkningen som vant sig vid att se på arbete som en frivillig syssla och ansåg sig ha sätt att försörjas av andra när lusten att gå till jobbet inte ville infinna sig. Missnöjet blev massivt och Alliansen låg snart 20 procentenheter under oppositionen.

Krisen dröjde denna gång ett par år efter Alliansens makttillträde och den var inte på något sätt skapad i vårt land.  Den blev också både Alliansens och Anders Borgs räddning- hans aspergerska fokus på att hålla ordning på statsfinanserna gillades starkt av väljarna som dagligen kunde se hur illa det gick för nästan alla andra länder utom Sverige. Alliansen blev i folks ögon den seriösa spelaren som lätt slog in bollarna i det öppna mål som Mona Sahlins brokiga skara innehållande bl.a. en uttalad kommunist (Ohly) och den vanliga utvecklingsfientliga hop som utgör Miljöpartiets hårda kärna och vann valet 2010 med bred marginal.

 

 

Jag tror att det är i det faktum att ansvarstagande varit så avgörande för Anders Borgs och Alliansens framgångar som gjort att det har satt sig så hårt på hans hjärna. Överkottsmålet för statsfinanserna som lades fram för länge sedan för att stärka statens finanser som sargats hårt på 90-talet har blivit ett mantra för honom. Som hugget i sten. Trots att det är ett vansinnigt mål som inte fungerar eftersom det på sikt leder till ett förstatligande av landet och i vilket fall absolut inte behövs idag. Ingen som inte stöder överskottsmålet är seriös i Anders Borgs värld, varför Socialdemokraterna idag stället upp helhjärtat på detta och närmast vill bjuda över honom i fiskalt ansvarstagande.

Ingen verkar alls lyssna på alla dem som varnar för en alltför hårt driven snålhet med statsfinanserna eftersom det kan hämma utvecklingen i landet. Rent parodiskt blir hans löfte om att ”alla reformer ska finansieras krona för krona” när vi ska svara på dt ryska krigshotet i vår närhet med att finansiera en uppbyggnad av vårt av just Anders Borg svårt eftersatta svenska försvar genom att man hoppas på överskott från trafikböter. HALLÅ?!

Att gå hårt åt svenska banker är också något som Borg har upptäckt ger honom cred som ansvarstagande (1, 2, 3). Inte heller här lyckas han bromsa i tid- Svenska banker som klarade sig mycket väl under kreditkrisen jämfört med sina europeiska konkurrenter ska ha ungefär 50 % högre kapitalkrav jämfört med EU-kollegerna och inte en vecka går längre utan att Borg går ut i medierna och talar om att bankerna ska ”hindras dela ut” till sina ägare, dvs de som stödde sina banker med rejäla kapitaltillskott när de behövde hjälp 2009 av staten fick svenska banker inte ett öre tvärtom tog staten runt 20 miljarder i betalt av dem för att man garanterade deras finansiering vilket inte kostade skattebetalarna ett öre. En gång i halvåret kommer det nya, allt större krav på kapitalisering, nu som sagt skyhögt över omvärlden. Samtidigt ger hans ständiga turer i medierna att bilden sprids att det banker sysslar med är väldigt farligt, istället för absolut nödvändigt, för samhället och överhuvudtaget ganska omoraliskt.

Inte ens igår när chefen för Riksgälden kritiserade dessa nya pålagor för att de hämmar tillväxten och överhuvudtaget gått för långt vill Anders Borg lyssna, nejdå han vill bara ”avvakta några månader” för att sedan presentera nya krav på bankerna. Han beklagar att man på en fri marknad inte kan stoppa ”bonusar och utdelningar” men man ska försvåra för bankerna så mycket det går.

Att svenska banker är de mest stabila och välskötta i hela EU spelar liksom ingen roll, inte heller att de uppenbarligen lärt sig av sina misstag när man expanderade för snabbt utomlands och gjorde kreditförluster. I Anders Borgs egen lilla värld kan man inte gå för långt, det finns helt enkelt inte, utan ju mer desto bättre gäller. Ända in i kaklet.

 

 

Saken är inte den att Anders Borg är bra, han är en egensinnig person som uppenbarligen inte kan lyssna på andra och får sin glans av att alternativet, den långa rad av helt hopplösa finansministrar som avslutades av Bosse Ringholm och Per Nuder, vilkas enda kvalifikation var att de gjorde som Göran Persson sade åt dem. Anders Borg skiner tack vare att Socialdemokraterna aldrig lyckats med sina finansministrar, den ende som kom i närheten av att börja föra en självständig politik var Kjell-Olof Feldt och han tvingades snabbt bort så fort han slutat med finansmarknadsskatter och annat tok.

Sanningen är helt enkelt att alla alternativ till Anders Borg är så väldigt mycket sämre.

 

 

Lögn, förbannad lögn och Riksbanken

Riksbankens släppte igår sin ”Ekonomisk kommentar: Hur skuldsatta är de svenska hushållen?”. Den puffades sedan hårt av den oefterhärmliga Cecilia Skingsley som med en min som om hon redogjorde för en svår olycka berättade att situationen är ”mycket allvarlig”, ”värre än jag hade trott” och att ”ytterligare åtgärder behövs”. Detta fördes sedan vidare av lata ”journalister” tills ingen hade missat det. Alla, även mycket begåvade ekonomijournalister tävlade i att uttrycka sin bestörtning över de hemska skulder som vi svenskar, eller i vilket fall den halva som överhuvudtaget har lån, har haft mage att samla på oss för att köpa tak över huvudet. Alla repeterade lydigt Riksbankens mantra om procentsatser som få förstår och att denna nivå på skulderna är en överraskning minsann.

Visst finns det ett och annat att säga om att Riksbanken använder skattepengar till en kraftigt vinklad studie vars uppgift så uppenbart är att få oss att tro att det har varit rimligt beteende från direktionsmajoriteten (minoriteten ska lämnas helt utan skuld här) att istället för att hålla ordning på inflationen, vilket är vad de får betalt för och vilket de totalt har misslyckats med, tvingas fokusera på de bolån som här beskrivs som ett jätteproblem, men jag ska istället kommentera den bedrövliga propagandaskriften.

Svenskarnas värsta fiende

När Finansinspektionen, som har ansvaret för denna fråga, tittade (del 1, del 2) på detta nyligen konstaterade man att uppgången i skuldkvoten är lätt att förklara med uppgången i ekonomin mm samt att de riktigt stora lånen har personer som har mycket höga inkomster samt stora fasta och finansiella tillgångar medan den stora delen av Sveriges befolkning har små lån eller inga alls. Man bedömde alltså att både de med mycket stora lån och de andra hade goda möjligheter att klara sina räntor även om de skulle få problem i livet, t.ex. arbetslöshet. Man tittade alltså på kostnaderna för låntagarna och deras förmåga att klara dessa kostnader. Rimligt och vettigt på alla sätt, men absolut inte den bild som Riksbanken vill förmedla.

Vad göra om man ändå vill förmedla bilden av att bolånen är farliga och Riksbanksdirektionen har gjort rätt som tjurskalligt ensidigt ägnat sig åt denna fråga istället för sitt egentliga uppdrag och detta till priset av en inflation som idag är negativ istället för på målnivån (2 %) eftersom man har hållit räntan alldeles för hög? Jo, man tar till knepet att lägga fokus på hur stora lån vi svenskar har i förhållande till vår årliga disponibla inkomst (dvs skuldkvoten). Detta är idealiskt för den som vill måla upp bilden av allt högre och farligare bolån eftersom vi i takt med en växande ekonomi och kraftigt fallande räntor de senaste decennierna har betalat och lånat mer än tidigare decennier.

Dessvärre säger det INGENTING om kostnaden i förhållande till tillgångar och inkomster och därmed inte någonting om huruvida folk kommer att klara att betala om de får problem, dvs det frågan gäller. Man får istället ett diagram som visar på kraftigt stigande ”skuldsättning”, vilket man lömskt dessutom förstärker genom att ta till det gamla reklamtricket och börjar y-axeln på 50, vilket gör att ökningen ser mycket större ut än den är.

Snittet är alltså 174 % berättar Riksbanken, vilket ger lån på 417 000 kr i snitt (vid en inkomst efter skatt på 240 000 kr), men siffran dras ned av dem som bor i hyresrätt eller hemma hos föräldrar, varför man, vilket är rimligt, räknar om den till att bara omfatta dem som har huslån. Genomsnittlig skuld för dessa personer är 587 000 kr. För hushåll är snittskulden 1 177 000 kr (sammanlagd disp. ink. är här 422 000 kr och medianskulden bara 846 000 men medel dras förstås upp av dem med riktigt stora lån).

Någon som tror att det skulle ge stora rubriker att säga att ett svenskt normalhushåll med bolån i snitt har hela 1 177 000 kr i skuld? Den samlade reaktionen skulle nog snarare vara ”inte mer?”. Vad gör då Riksbanken för att ändå få ut "rätt" budskap? De trumpetar ut att skuldkvoten är 296 % minsann! I Stockholm hela 420 %! Inte nog med det. De meddelar också att deras smarta nya undersökning visar på saker vi inte visste förut då vi bara haft siffran 174 % att gå på. 

Dessutom drar man till med "upptäckten" att de med låga inkomster har den högsta andelen lån i förhållande till inkomsten. Minsann! Det betyder alltså att ett höginkomsttagarfamilj i Bromma har högre inkomst i förhållande till sitt lån än en arbetarfamilj i villa utanför Luleå där hon jobbar deltid? Vilken överraskning! Kan det tänkas att Luleå-parets två bilar (en kombi och en liten) tillsammans kostat mer i förhållande till deras lön än Bromma-parets (en SUV och en liten)? Naturligtvis är det så i de flesta fall att den med låg inkomst måste lägga en större del därav på dyra, helt nödvändiga saker som bostad, bil, TV osv än den som tjänar massor av pengar. Alltsammans är ren och skär propaganda som få, absolut inte våra kära journaliser, ser igenom.

Man har alltså lyckats att bortse från inte bara hur mycket lånen kostar, hur stor del det är av hushållens inkomster samt hur stora marginaler i form av sparande och värde i bostaden som hushållen har! Resultatet säger då ABSOLUT INGENTING om hur stor skuldbördan är för svenskar idag.

Ett exempel:

När mitt hus byggdes i slutet av 80-talet var skuldkvoten som sagt runt 130 %. Man kan alltså förledas att tro att skuldbördan var lägre än dagens 174 % eftersom man fick betala ränta på ett lån som var lägre i förhållande till ens inkomst jämfört med idag. Det lilla problemet är bara att räntan då var runt 15 % (jag har alla papper som familjen som byggde huset lämnade efter sig). Idag är räntan ung. 2 %. Kostnaden för att t.ex. låna 100 000 kr var alltså 7,5 gånger högre eller 750 %. Nu invänder den uppmärksamme att villapriserna var lägre då och de var de utan tvekan, men småhuspriserna har bara stigit med ung. 200 %.

Ett hus i Uppsala kommun som 1988 kostade 1000 000 kr (klart högre än riksgenomsnittet men Uppsala är förstås dyrare) kostar idag alltså 3000 000 kr, vilket enligt SCB också är snittet i Uppsala kommun (märk väl hela stora kommunen, centrala delar kostar förstås mycket mer, mitt hus har t.ex. stigit klart mer tack vare läget). Räntan före ränteavdrag var då 150 000 kr mot idag bara 60 000 kr (den verkliga kostnaden blir 30 % lägre efter skatt). Man betalar alltså 90 000 kr mindre idag! Det blir ännu bättre. Disponibel inkomst har från 1988 till 2014 ökat med 289 % till runt 240 000 kr per person.

I detta exempel har alltså kostnaden för att låna 100 % av priset (man lånar förstås mindre i verkligheten) minskat med 60 % medan inkomsten efter skatt har ökat med nästan 300 %! Men, säger någon, om vi får en ränta på 6 % som Riksbanken anser vara normalt (se här för diskussion om vad som är normalränta)? Vad händer då? I så fall får man betala tre gånger mer än idag, dvs 180 000 kr, men det är fortfarande bara 20 % mer än 1988 då lönerna var en tredjedel av dagens.

Lögn, förbannad lögn och statistik med andra ord. Det är motbjudande att se hur denna rena propaganda kan levereras av en statlig myndighet och än mer tragiskt att se hur så många journalister sväljer betet.

Farväl till Boliden välkommen SHB?

Efter morgonens rapport är jag än mer övertygad om att mitt beslut att snart avveckla den sista delen, 500 aktier, i Boliden är det enda rätta. Kanske behåller jag 100 för att jag fortfarande tror att dagens trend mot mer och mer koppar- och zinkanvändning är uthållig i takt med att världen industrialiseras, men förmodligen säljer jag allting mycket snart.

Jag köpte som jag nämnde i förra inlägget Boliden en gång i tiden på just denna analys, det var ett på den tiden (runt 2006) ganska stort innehav om 100-150 aktier och kursen låg runt 150 kr. Boliden gick då som tåget i takt med att zinkpriset rusade till nya rekordnivåer. Det gav en rejäl extrautdelning om 12 kr 2007, men jag och många andra var helt oförberedda på vad som skulle hända sedan. Marknaden kände på sig var som var på väg och aktien föll ned mot 100 kr, jag köpte mer och den studsade upp igen men när vi började närma oss århundradets lågkonjunktur föll den stadigt och sedan gjorde jag fantastiska affärer (beskrivna i detalj här 1, 2) när marknaden helt tappade huvudet och botten gick ur aktien för detta fina företag. En av mina allra bästa affärer när jag nu kan räkna ihop resultatet, inte Swedbank, SBUX eller AAPL, men mycket bra.

Nu är jag som sagt alltmer Buffettsk i min syn på investeringsstrategier, det var helt rätt att satsa rejält när aktien var helt uppenbart groteskt felvärderad, men idag är en investering i Boliden av någon som mig som bara kan läsa mig till information om branschen och företagets utsikter ingenting annat än förhoppningar. Inte att missta med galna förhoppningsbolag som inte lyckas med annat än att bränna ägarnas pengar, men ändå inte något värdecase.

Jag blir alltmer intresserad av Handelsbanken, inte minst tack vare Lundaluppen, vars satsning i Storbritannien verkar lovande. Även om denna är en liten bråkdel av dagens total kan den utan tvekan bli mycket större med tiden och ge något idag så ovanligt som  god organisk tillväxt för en svensk bank. Jag skulle ju därmed bredda mitt ägande inom banksektorn, vilken jag känner att jag har mycket bättre möjligheter att bedöma än gruvnäringen.

Jag ligger som bekant mycket tung i sektorn genom Swedbank, vilket förstås också gör att det är välkommet med breddning. Eftersom SHB är så stabil är det inte omöjligt att jag säljer en del av mina kapitalskyddade placeringar för detta ändamål och eventuellt viktar om lite från Swedbank samt Apple om den senare börjar värderas mer rimligt än vad som varit fallet senaste året.

Utöver detta och minst lika viktigt är att jag tror att man kommer att ligga kvar minst på dagens utdelning inklusive extrautdelningen. Dels för att man utan tvekan har råd och dels för att sänkningen av avsättningen till Oktagonen (personalens vinstdelningsstiftelse) från max 15 till max 10 % av utdelningen till ägarna tyder på att man räknar med att behålla denna nivå. Det vore ju väldigt konstigt om man skulle sänka de anställdas möjlighet till vinstdelning när företaget går så bra. Man kan alltså räkna med minst 5 % direktavkastning framöver på dagens kurs i SHB, långt över vad jag tror vi kommer att se hos Boliden de närmaste åren.

Invest in what you know

Buffetts och Peter Lynchs gamla mantra om att man ska investera i det man förstår sig på och ingenting annat är förstås känt av många, om än inte praktiserat av alla. Jag har börjat fundera på om man inte borde praktisera denna regel i väldigt bokstavlig tolkning. Kanske bör man inte investera i någonting där man antingen har expertkunskap (troligen endast en bransch, vilket är för lite) eller i vilket fall själv är kund. Detta skulle i mitt fall leda till försäljning av de sista 500 Boliden jag äger.

Jag ångrar förstås inte min fantastiska placering i Boliden, men när ett kvalitetsbolag pga en orelaterad kris handlas till en bråkdel av det egna kapitalet så måste man göra undantag helt enkelt för att uppsidan är så enormt mycket större än nedsidan.

Om jag däremot ser till min första mycket mindre investering, i Boliden så var det, liksom för kvarvarande innehav idag, bara en allmän tro på höjda metallpriser när tidigare u-länder industrialiseras i rask takt. Detta är inte någon vidare värdeinvestering utan mest en förhoppning.

Om jag tittar på alla företag jag har investerat i, framförallt dem jag köpte för 5-10 år sedan så var det ingen jag hade någon expertkunskap i och knappast heller någon jag själv var kund till eller ens var kund till någon i samma bransch. Olja, gas, metaller, försvarsindustri (Saab), mobiltelefonikriminalteknik (MSAB), mikroprintteknik (Obducat) och medicinteknik (Diamyd), stål (SSAB) osv. ALLT detta gick dåligt.

Att det gick så illa var absolut inte för att jag inte var påläst- jag läste verkligen allt som gick att komma över om MSAB, Diamyd, Obducat osv och försökte på alla sätt skapa mig en bild av hur företaget arbetade, deras produkter och hur marknaden och konkurrensen såg ut. Trots allt detta läsande och mejlande för att få information är det bara att konstatera att jag inte alls hade tillräcklig kunskap för att lyckas med dessa investeringar. På samma sätt är det bara att konstatera att jag lyckats väldigt mycket bättre sedan jag började köpa sånt jag personligen var intresserad av- konsumentprodukter av olika slag.

Apples produkter kan jag förstås idag utan och innan men det var i takt med att jag lärde mig genom att använda dem som jag ökade till idag en mycket stor post i företaget. Det betyder förstås inte att jag har kunskaper i nivå med dem som arbetar i centrala positioner i företaget (eller i någon av de få kvarvarande konkurrenterna värda namnet) men det är en enorm fördel att vara kund och själv se om löften infrias och hur man står sig emot konkurrenterna.

Swedbanks tjänster är lätta att följa, även om jag själv lämnat banken, men anledningen till det var faktiskt att man gör ett så gediget jobb vad gäller att minimera risker genom at begränsa belåning att jag kan inte se det som ett större problem. Swedbank är en enormt välskött bank och även om samma reservation av naturliga skäl gäller som för Apple så tycker jag att jag genom att vara mycket aktiv kund i banker har tillräcklig kunskap för att kunna värdera dem.

Starbucks har jag varit kund hos i minst 10 år genom många resor och deras "konkurrenter" i Sverige genom ett gediget kaffeintresse och allmän fikasjuka. Värdet av deras fantastiska varumärke uppfattar man inte om man inte genom sin konsumtion känner branschen och skillnaden mot alla deras konkurrenter.

 

H&M kom in i mitt liv på allvar med barnen, mycket regelbundna besök de senaste sju åren har givit massor av kunskaper om företaget- hur de arbetar med nya kollektioner, lyckas sälja slut på gamla, knyter attraktiva motiv/teman till sig osv.

Det är väldgit tydligt hur mycket bättre koll jag har på t.ex. Starbucks och dess möjligheter än vad som hade varit möjligt om jag inte hade haft detta intresse, det märks inte minst när man talar med andra som inte är intresserade av kaffe eller cafékultur som jag. Det funkar på samma sätt med mina andra innehav. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan vad som är så speciellt med just Starbucks, Apple, H&M osv av dem som är aktieintresserade men inte besökt Starbucks mer än någon enstaka gång, bara ägt en iPod av Apples produkter eller aldrig skulle handla på H&M själv eftersom de har bra med pengar men saknar barn.

"Apple är ju bara design", "vad är det som skiljer kaffet på Starbucks mot andras", "vad gös H&M bättre än Kappahl"? Precis samma resonemang kan man läsa dagarna i ända på Börssnack men också bland analytiker som har betalt att veta bättre men ändå inte greppat vad konsumenterna tycker är så speciellt med t.ex. Apple.

Den gediget intresserade kunden är en mycket bättre investerare än den som "bara" läser på allt som finns skrivet om ett företag. Jag tror t.o.m. att det är mer avgörande för att man lyckas än att läsa på om investeringsteori och -metodik även om man absolut behöver detta också.